Fanny och Alexander

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Fanny och Alexander
Fanny och Alexander
Bevarat filmmanuskript.
GenreDrama
RegissörIngmar Bergman
ProducentJörn Donner
ManusIngmar Bergman
SkådespelarePernilla Allwin
Bertil Guve
Börje Ahlstedt
Harriet Andersson
Gunnar Björnstrand
Allan Edwall
Stina Ekblad
Ewa Fröling
Erland Josephson
Jarl Kulle
Mona Malm
Jan Malmsjö
Christina Schollin
Gunn Wållgren
OriginalmusikDaniel Bell
FotografSven Nykvist
KlippningSylvia Ingemarsson
ProduktionsbolagCinematograph
Svenska Filminstitutet
Gaumont
Personafilm
SVT 1
Tofisfilm
DistributionSandrew Film & Teater
Premiär17 december 1982 (Sverige)
17 december 1983 (miniserie, Sverige)[1]
Speltid188 minuter
312 minuter (miniserie)
LandSverige
Västtyskland
Frankrike
SpråkSvenska
Jiddisch
IMDb SFDb

Fanny och Alexander är en svensk dramafilm från 1982 i regi och med manus av Ingmar Bergman och producerad av Jörn Donner. Filmen handlar om syskonen Fanny och Alexander från den förmögna familjen Ekdahl i Uppsala under början av 1900-talet.[a] Syskonens far Oscar dör av ett slaganfall och deras mor Emilie gifter om sig med stadens biskop Edvard Vergérus, en änkeman som misshandlar Alexander på grund av pojkens livliga fantasi.

Bergman yttrade att Fanny och Alexander skulle bli hans sista film, och hans manus är halvbiografiskt. Rollfigurerna Alexander, Fanny och styvfadern Edvard är baserade på Bergman själv, hans syster Margareta och hans far Erik. Filmen är en samproduktion mellan Sverige, Frankrike och Västtyskland, och filminspelningen ägde rum i Uppsala och i Svenska Filminstitutets ateljéer. Dokument Fanny och Alexander skildrar inspelningarna och produktionsprocessen bakom Fanny och Alexander.

Fanny och Alexander planerades tidigare vara en miniserie, som klipptes till att bli 312 minuter lång och uppdelad i fyra avsnitt. Senare skapades en 188 minuter lång bioversion, som hade biopremiär i Sverige den 17 december 1982, medan miniserien började sändas på SVT den 25 december 1984. Miniserien släpptes senare som en enda film, och både denna version och bioversionen har visats på biografer över hela världen. Den 312-minuter långa filmversionen är en av de längsta i filmhistorien.

Bioversionen fick flera positiva recensioner av både svenska och internationella filmkritiker. Den vann fyra Oscar, inklusive ett för Bästa utländska film; tre Guldbaggar, inklusive ett för Bästa film; och andra utmärkelser. Bergman satte senare upp Fanny och Alexander som teaterpjäs och skrev nya halvbiografiska manus, som 1992 gjordes till filmerna Den goda viljan, i regi av Bille August, och Söndagsbarn, i regi av Daniel Bergman.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Akter i den längre versionen[7][b]
Prolog
Familjen Ekdahl firar jul
Vålnaden
Uppbrottet
Sommarens händelser
Demonerna
Epilog

Filmen utspelar sig i Uppsala mellan 1907 och 1909 med en epilog som utspelar sig 1910.[a] Den kretsar kring den förmögna familjen Ekdahl som domineras av en rik och begåvad änka, Helena, samt hennes tre söner. Den äldste sonen Oscar driver tillsammans med sin hustru Emilie den lokala och familjeägda teatern. Paret har tillsammans två barn: Fanny och Alexander. Den andre sonen är Carl, professor vid Uppsala universitet men enligt sig själv misslyckad, och är gift med den tyskfödda Lydia. Den tredje sonen är Gustav Adolf, restauratör och kvinnokarl som har svårt att bara hålla sig till hustrun Alma och som därför strular med Emilies barnjungfru Maj. Paret har tillsammans tre barn: Petra, Jenny och Putte. Till den närmaste familjen räknas en nära vän och före detta älskare till Helena, rabbinen Isak Jacobi, som driver en antikvitetsbutik.[7]

Under julafton uppträder familjen Ekdahl med ett julspel i teatern och har senare en stor julfest. Emilie och Oscar är lyckliga gifta tills Oscar under sin repetition av Hamlet plötsligt får ett slaganfall och avlider kort därefter; vid olika tillfällen dyker Oscars vålnad upp för Alexander, liksom för Helena. Ett år efter Oscars död gifter sig Emilie med Edvard Vergérus, biskopen i staden och en änkling. Emilie flyttar in med barnen i biskopsgården, där Edvard bor tillsammans med sin mor Blenda, systern Henrietta, fastern Elsa och fyra pigor. Ett helt nytt liv väntar Fanny och Alexander. Från att ha levt öppet och fritt i en glad storfamilj råder i biskopens hus kärvhet och minutiösa regler, som Emilie försöker anpassa sig för barnens skull. Förhållandet mellan Edvard och Alexander är ytterst laddat, då Alexander hittar på olika historier vilket leder till bestraffning från den stränge biskopen. Emilie ångrar snart sitt beslut att gifta sig med Edvard och ber om en skilsmässa, vilket Edvard inte går med på, och påpekar att han har lagen på sin sida för att kunna ta över vårdnaden över barnen ifall hon beslutar sig för att gå igenom skilsmässan. Samtidigt har resten av familjen Ekdahl börjat oroa sig för barnens tillstånd, och Emilie besöker sin svärmor Helena i hemlighet för att berätta att hon är gravid.[7]

Under Emilies frånvaro låser Edvard in barnen i deras sovrum som en säkerhetsåtgärd för att få henne tillbaka. Där delar Alexander en historia där han hävdar att han har träffat vålnaderna av Edvards döda familj, som avslöjade att biskopen var ansvarig för deras död. Pigan Justina rapporterar om Alexanders historia till Edvard, som svarar med att prygla Alexander och låsa in honom på vinden. När Emilie kommer tillbaka befriar hon Alexander, vilket leder till att Edvard beordrar Emilie att stanna kvar i huset och att hon för barnens välbefinnande inte får revoltera eller ta kontakt med yttervärlden. Senare anländer Isak till biskopsgården, och med sina magiska krafter lyckas han smuggla ut barnen från huset. De bor en tid hos Isak i hans butik tillsammans med hans systerson Aron, som driver en dockteater. Där berättar Isak en historia om en pojke som är på en vandring mot ett osäkert mål, och Alexander fantiserar om Edvards död. Isaks mystiska systerson Ismael förklarar för Alexander att hans fantasi kan förverkligas när han drömmer om det.[7]

Carl och Gustav Adolf konfronterar Edvard för att förhandla om en skilsmässa, och använder barnen, biskopens skulder och hotet om en offentlig skandal som påtryckningsmedel. Men Edvard är orubbad och begär att få tillbaka barnen. Emilie är nu höggravid och vägrar att hämta tillbaka barnen till biskopsgården. Hon ger Edvard en kopp buljong med en stor dos brompulver som gör honom sömnig. Hon förklarar för honom att när han sover kommer hon gå tillbaka till sin familj med barnen. Edvard hotar att förfölja henne och förstöra deras barns framtid, men han blir yr av sömnmedlet. När Emilie dagen efter vaknar upp i Helenas lägenhet får hon veta av polisen att Edvards döende faster Elsa råkade välta en fotogenlampa och orsakade en eldsvåda. Hon sprang genom huset som en brinnande fackla och försökte skaffa hjälp från den sovande Edvard. Han lyckades knuffa bort henne, men han kunde inte släcka lågorna som spreds på hans säng och nattrock och gick en plågsam död till mötes.[7]

Familjen Ekdahl återförenas för dopningen av Emilies och den sena biskopens dotter samt den utomäktenskapliga dottern till Gustav Adolf och Maj. Gustav Adolf gör ett hjärtfyllt tal där han lyfter fram lyckan i den lilla världen och livets goda delar, och Maj beslutar sig för att flytta till Stockholm med Gustav Adolfs dotter Petra. Alexander stöter på biskopens vålnad, som berättar för Alexander att han inte kan undfly honom. Emilie ärver teatern från Oscar och ger till Helena det nya teaterstycket Ett drömspel av August Strindberg, och försöker övertala henne att de borde uppträda den tillsammans på teatern. Först struntar Helena i den tanken och kallar Strindberg för en "kvinnohatare", men hon ändrar sig när hon börjar läsa den för en sovande Alexander.[7]

Rollista[redigera | redigera wikitext]

Följande skådespelare förekommer i filmen:[10]

Ekdahlska huset[redigera | redigera wikitext]

Biskopsgården[redigera | redigera wikitext]

Jacobis hus[redigera | redigera wikitext]

Teatern[redigera | redigera wikitext]

Produktion[redigera | redigera wikitext]

Manus[redigera | redigera wikitext]

Bergmans originalmanus för "Fanny och Alexander" i Bergman-arkivet.
"Fanny och Alexander", filmmanuskript i Bergman-arkivet.

Regissören Ingmar Bergman koncipierade Fanny och Alexander under hösten 1978, samtidigt som han arbetade på sin film Ur marionetternas liv (från 1980) och skrev manuset på Fårö mellan 18 april och 8 juli 1979.[11] Bergman ville att Fanny och Alexander skulle bli hans sista film,[12] trots att han senare fortsatte med att skriva manus och regissera olika tv-produktioner. Han berättade för pressen att han bestämde sig för att gå i pension, för att "jag har ingen styrka längre, varken psykiskt eller fysiskt". Manuset var halvbiografisk och försökte skildra Bergmans käraste minnen från hans, som han kallade "lyckliga och privilegierade", barndom. Alexander själv var tänkt att vara en representation av Ingmar som barn.[13] Hans minnen om sin mormors lägenhet var en särskild inspiration.[14] Om sin barndom kommenterar han:

Det var svårt att skilja det fantiserade från det som ansågs verkligt. Om jag ansträngde mig kunde jag kanske få verkligheten att hålla sig verklig men där fanns till exempel spöken och gastar. Hur skulle jag göra med dem? Och sagorna, var de verkliga?[15][16]

Bergman erinrade också att när han var 10 år gammal fick han från sin moster en egen laterna magica. I sin självbiografi beskrev han projiceringsapparaten som ett av hans livs viktigaste föremål, och använde en laterna magica till filmen Viskningar och rop (från 1972).[17]

Familjen Ekdahl avbildar delar av Bergman och hans familj.[13] Ingmars förhållande till sin syster Margareta under deras delade barndom är avbildad genom rollfiguren Fanny, som ingår i titeln trots att hon inte är en lika stor rollfigur som Alexander.[18] Bergman hade tidigare modellerat rollfigurerna efter sin mamma Karin Åkerblom, både som "jungfru och förförerska": Emilie passar också in i den motstridande beskrivningen.[18][c]

Margaretas och Ingmars far var Erik Bergman, en sträng pastor som följde den lutherska läran.[21][22] Edvard är baserad på Erik, och precis som Edvard var Erik uppvuxen i en familj som nästan helt bestod av kvinnor.[23] Erik och Ingmar stred ofta mot varandra över "sanningen" och ärligheten, i samma stil som Edvard och Alexander gör i filmen.[24] Den berättelse som Alexander berättar om att sälja sig själv till en cirkus liknar en berättelse som Ingmar hade sagt när han var barn, och han tilltalades av Erik på samma sätt som Edvard tillrättavisar Alexander.[25] Men Bergman konstaterade också att "Det har föreslagits... att den 12-årige Alexander är mitt alter-ego. Men det är inte helt sant. Fanny och Alexander är en berättelse, en krönika av en familj i medelklassen, kanske i övre medelklassen som håller sig nära varandra... Det finns mer av mig i biskopen än i Alexander. Han är hemsökt av sina egna djävlar."[26]

Bergman presenterade projektet för producenten Jörn Donner, som sa att han kunde samla in budgeten ifall hela produktionen och kostymritningen skulle göras i Sverige. Donner förklarade att Bergman tidigare tvivlade på att Sverige hade en sådan arbetskraft och den typ av ateljéer som behövdes, men ändrade sin uppfattning så småningom.[27] Den uppskattade budgeten på 40 miljoner kronor skulle göra Fanny och Alexander till den dyraste svenska filmen någonsin.[28] För att samla in denna summa samarbetade Donner, Bergmans bolag Cinematograph och Svenska Filminstitutet med det svenska bolaget Sandrew Film & Teater, det franska bolaget Gaumont, det schweiziska bolaget Personafilm och det västtyska bolaget Tobis Filmkunst.[27] Bergman färdigställde manuset i oktober 1980 och samlade en budget på 7 miljoner amerikanska dollar, enligt tidskriften New York.[29]

Rollfördelning[redigera | redigera wikitext]

Jan Malmsjö, som spelade biskopen Edvard Vergérus.

Filmprojektet tillkännagavs i oktober 1980 med Liv Ullmann, Max von Sydow och Erland Josephson i olika huvudroller;[30] von Sydow skulle spela rollen som Edvard, biskopen som Ingmar berättade för pressen skulle påminna om Erik Bergman. Förhandlingarna om att rekrytera von Sydow blev dock besvärade eftersom han fortsatte ta skådespelarroller i produktioner utanför Sverige och att hans agent försökte förhandla fram ett orimligt högt gage.[31][27][32] Istället gick rollen som Edvard till Jan Malmsjö, som Bergman hade arbetat med i Scener ur ett äktenskap.[31] Enligt Malmsjö ska von Sydow ha berättat för honom att det var hans livs största misstag och att han beklagat sig att inte Bergman kontaktat von Sydow direkt.[32] År 1981 tackade Ullmann nej till rollen som Emilie på grund av en planeringskonflikt.[28] Dock i 2013 anmärkte hon att "Jag vet fortfarande inte varför jag gjorde det".[33][d]

Bertil Guve var 10 när han fick rollen som Alexander. Bergman hade sett Guve i Lasse Hallströms tv-film Kom igen och ville kalla in Guve för en provspelning, trots att Guve inte kände till vem Bergman var. Bergman valde att ge Guve rollen som Alexander, utan att dela med sig av Fanny och Alexanders berättelse med honom, eftersom han under provspelningen berättade en fantasifull historia om att han hade "mördat sin morfar".[27][36] Guve sa också: "Jag frågade Ingmar senare varför han valde mig. Han sa att det var för att jag skådespelade med mina ögon".[36] Barnskådespelerskan Pernilla Allwin fick rollen som Fanny och när hon och Guve först träffades betraktade de varandra som rivaler. Bergman identifierade sig själv med denna syskonrivalitet.[37]

Gunn Wållgren gjorde sin sista filmroll som Helena Ekdahl.

Övriga skådespelare som Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand och Jarl Kulle har varit med i tidigare Bergman-filmer.[31] Björnstrand började utveckla Alzheimers syndrom, vilket gjorde det svårt för honom att memorera sina dialoger, men han fick ändå en mindre roll i filmen.[27] Skådespelerskan Gunn Wållgren fick rollen som Helena trots att hon led av cancer, och oftast dolde sina smärtor under inspelningen.[38] Björnstrand och Wållgren gjorde sina sista filmroller i Fanny och Alexander.[39]

Pernilla August, tidigare Wallgren, fick rollen som barnflickan Maj samtidigt som hon studerade i Teaterhögskolan i Stockholm, och som blev hennes första stora filmroll.[40] August förklarade att hon fick en inbjudan till att få se manuset, och hon visste inte hur filmskaparna kände till henne.[41] Hon hade ett växande intresse för skådespel efter att hon såg Bergmans film Viskningar och rop, och att hon drömde om att få en filmroll skriven till Kari Sylwan.[42] Bergman gav roller till några av hans riktiga barn: Mats Bergman fick rollen som Isaks brorson Aron, och Anna Bergman fick rollen som Hanna Schwartz. Linn Ullmann skulle spela rollen som Alexanders storasyster Amanda, men då Linns skola vägrade att ge henne ledighet för filmproduktionen var Bergman tvungen att skriva bort rollfiguren.[27][43] Hans ex-fru Käbi Laretei fick rollen som Anna von Bohlen,[44] och hans son Daniel Bergman agerade passare.[27] Totalt deltog 60 talroller och över 1 200 statister i filmen.[45]

Förproduktion[redigera | redigera wikitext]

Ingmar Bergman och Sven Nykvist, här vid inspelningen av Såsom i en spegel (1961).

Scenografen Anna Asp fick sex månader på sig att förbereda inför produktionsstarten och började med att bygga miniatyrmodeller och göra scenritningar.[46] Bergman använde hans mormors bostad i Uppsala som en modell för familjen Ekdahls hem. Hon hade en lägenhet i bostaden, medan den andra lägenheten tillhörde Erik Bergman och hans familj.[47] Asp konstruerade Oscars och Emilies lägenhet i jugendstil.[47] För biskopsgården skapade Asp en design som skulle vara kuslig men som fortfarande skulle vara ett trovärdigt hem för en kyrkans man, och tog inspiration från ett fotografi av ett slott i en tidning.[46] För Isaks bostad arbetade Asp från Bergmans minne om en judisk ägare av en antikvitetsbutik, och försökte inreda en labyrint.[47]

Kostymtecknaren Marik Vos-Lundh fick i uppdrag att övervaka ett projekt som krävde 250 kostymer för skådespelarna och över 1 000 kostymer för statisterna. Hon testade en stor mängd tygprover för att bestämma hur de skulle se ut i filminspelning, och Bergman begärde att få se så många testfilmer han kunde.[27] Lundh samarbetade också med Asp i färgsättningen.[46]

Inspelning[redigera | redigera wikitext]

Upplandsmuseet, som används som exteriör för biskopsgården.

Filminspelningen började i Uppsala och varade från den 7 september 1981 till den 22 mars 1982,[48] med Sven Nykvist som filmfotograf, Peter Schildt som regiassistent och Katinka Faragó som produktionsledare.[49] Filmteamet gjorde sina första inspelningar runt Uppsalas gator, och stadens kommunpolitiker gav filmteamet tillåtelse att dekorera gatorna hur de ville.[50] Scenerna spelades in i samma ordning som i filmen, och under produktionen fick Guve veta att huvuddelen av berättelsen handlade om Alexanders konflikt med sin styvfar.[36] Under den första inspelningsdagen bestämde sig Bergman för att iscensätta ett kuddkrig, som gjorde den vanligtvis nervösa August mer lugn i hennes skådespel.[42] Detta gjorde att Bergman skapade en god relation till barnskådespelarna.[38] Guve blev vän med både Bergman och Pernilla Allwin, och mellan inspelningarna brukade Allwin och Guve leka med sina cyklar, vilket smutsade ner deras filmkostymer och filmteamet blev tvungna att tvätta dem snabbt.[37] Guve hamnade också i en konflikt med Bergman när han skrattade under en inspelning, då Bergman tilltalade honom om det och sa att det var "det mest upprörande och mest oprofessionella beteendet" han någonsin sett.[36] Då produktionen pågick under heltidsdagar under arbetsveckan fortsatte Guve i skolan genom att göra sina läxor under helgerna.[51]

Om den första inspelningsveckan kommenterade Bergman:

Första filmveckan gick på alla vis över förväntan. Det var dessutom mycket roligare att arbeta än vad jag hade anat. Jag tror möjligen att detta har med det egna språket att göra. Det var så länge sen. Barnen är också fina, fria och roliga. Det är klart att motgångarna ruvar om hörnet. Ibland genomfars jag av en förfärlig oro.[52]

Scener spelades in utanför Uppsala domkyrka, där filmteamet argumenterade med kyrkans dekan ifall en antenn kunde tas bort inför inspelningen.[50] Scenerna i biskopsgården spelades in i Upplandsmuseet.[53] För inomhusscener användes samma uppsättningar i Uppsala och Svenska Filminstitutets ateljéer för att skildra flera platser.[54] Teaterscenerna spelades in i Södra Teatern i Stockholm. Totalt inspelades 25 timmar av filmmaterial.[55]

Under jultiden drabbades flera i filmteamet av influensa, vilket gjorde att inspelningen ställdes in under tre veckor.[55] När Bergman insjuknade hoppade hans kollegor in i hans ställe under inspelningen av Oscars begravningsscen, där 500 statister och ett brassband deltog.[50] Under några veckor ersattes Sven Nykvist av filmfotografen Tony Forsberg.[55] Vid ett tillfälle i produktionen råkade en travers falla ner över Filminstitutets stora ateljé och nästan träffa Bergman och Nykvist.[52] Under en ishockeymatch slog Bertil Guve sönder ett av sina knän.[52] Andra i filmteamet råkade ut för arbetsrelaterade skador.[31] En av skadorna ägde rum när en stuntman som spelade den brinnande faster Elsa fick allvarliga brännskador av spilld napalm.[50] Filmteamets chefselektriker råkade ramla ner i orkesterdiket på Södra Teatern och bröt båda sina ben.[52]

Stora delar av produktionen spelades in av Bergman och Arne Carlsson för dokumentärfilmen Dokument Fanny och Alexander.[56]

Musik[redigera | redigera wikitext]

Daniel Bell komponerade filmens musik. Han agerade som arrangör för flera klassiska melodier i filmen, komponerade av Johann Sebastian Bach, Ludwig van Beethoven, Benjamin Britten, Frédéric Chopin, Antonín Dvořák, Jacques Offenbach, Franz Schubert, Robert Schumann, Johann Strauss d.y., Giuseppe Verdi och Antonio Vivaldi.[57] Käbi Laretei framförde två melodier på ett piano i filmen. Valser som framförs av filmens rollfigurer är "Helan går", "Hej tomtegubbar", "Nu är det jul igen" och "Den gång jag var" av Allan Bergstrand.[57] I filmens teaterorkester ingår, förutom Daniel Bell som arrangör, av Gunnar Djerf, Ebbe Eng, Folke Eng, Evert Hallmarken, Nils Kyndel, Ulf Lagerwall, Börje Mårelius och Karl Nilheim.[10]

Tematik och tolkningar[redigera | redigera wikitext]

Filmkritikern Michiko Kakutani identifierade att Fanny och Alexander delade samma äktenskapsdrama och inhemska teman som i tre av hans filmer: Törst (från 1949), Scener ur ett äktenskap (från 1973) och Ur marionetternas liv.[14] I motsats till detta yttrade filmvetaren Linda Haverty att hon var överraskad att Bergman lade till fantasielement som vålnader och telepati i denna bildningsroman-berättelse, eftersom de var avvikelser från den psykologiska skräcken i hans tidigare filmer från 1960- och 1970-talen.[58] Professor Frank Gado argumenterade i sin bok The Passion of Ingmar Bergman från 1986 att Fanny och Alexander är "egentligen två filmer, som förutom att de skildrar medlemmar av samma familj är dramatiskt separata enheter. Den glöd som värmde publiken utstrålar från endast ett yttre skikt, och dess kärna är lika kylig som någon av Bergmans fiktioner".[59]

Magi och verklighet[redigera | redigera wikitext]

Filmvetaren Egil Törnqvist identifierade rollfiguren Gustav Adolf med sekulär munterhet, medan Alexander och Isak bor i en värld fylld av det övernaturliga och det onda.[60] Kritikern Dave Kehr tolkade filmens sagostil som en produkt av en berättelse som skildras från Alexanders perspektiv, som färgas av "myt och sägen".[61] Författaren Laura Hubner skrev att Alexander bevittnar "visioner av vålnader eller drömvisioner utöver vardagens verklighet".[62] Den sekvens som dessa visioner ses i kan vara betydelsefulla. Efter att Alexander blev bestraffad av Edvard för att ha berättat en historia om hur familjen Vergérus dog blir pojken hemsökt av familjens vålnader som förnekar Edvards skyldighet, vilket föreslår att Edvard skrämde Alexander för att se denna nya vision.[63] Författaren Mas'ud Zavarzadeh rationaliserade Alexanders visioner som en produkt av att rollfiguren är "en växande konstnär". Zavarzadeh noterade vidare: "Han är inblandad i skapandet av en mer genuin och stabil verklighet än den som omger honom".[64]

Det som kan påpekas i Gustav Adolfs tal i slutet av filmen är att de flesta i familjen Ekdahl inte spenderar mycket tid på att begripa sig på livets mening.[65][e] Zavarzadeh kontrasterade också Alexander till farbror Carl Ekdahl, en professor som förlitar sig på logik men som reduceras till en absurditet, då han vid ett tillfälle underhåller barnen med sin prutthumor.[67] Prästen Caroline Krook betonade Bergmans skatologiska och barnsliga humor, och att ordet "skit" är ett återkommande ord som yttras av Bergman, August Strindberg och rollfiguren Alexander.[68] Törnqvist ansåg att rollfigurernas efternamn inspirerades av Henrik Ibsens pjäs Vildanden från 1884, och att det gjorde namnet Ekdal synonymt med rollfigurer som klarar av illusioner om verkligheten. Törnqvist tillade att Fanny och Alexander lade till ett H till Ekdal för att ge familjens namn en aristokratisk prägel.[69]

Huber citerade filmvetarna Marilyn Johns Blackwell och Törnqvist till stöd för sin poäng om att Alexander, trots titeln, är huvudrollen och Fanny är en biroll i filmen. Blackwell tillade att fantasi är "till stor del en manlig uppfinning".[70] Kehr instämde med att Fanny är en biroll, och argumenterade att Alexander påverkar handlingen i mindre grad än de vuxna rollfigurerna, men som blir kvar i berättelsens fokus.[61]

Angående Alexanders visioner och deras verklighet argumenterade kritikern Roger Ebert:

Fanny och Alexander är huvudsakligen berättelsen om vad Alexander förstår vad som händer på riktigt. Ifall magi finns på riktigt, om vålnader kan gå, så får det bli så. Bergman har ofta bjudit in det övernaturliga i hans filmer. Å andra sidan kan händelserna i Fanny och Alexander ses genom barnens minnesprisma, så att halvförstådda och halvglömda händelser kunnat rekonstrueras till en ny fabel som förklarar deras liv.[2]

I slutet av filmen läser Helena ett citat från pjäsen Ett drömspel av August Strindberg från 1902: "Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existerar icke. På en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster."[71] Precis som i Ett drömspel utforskar Fanny och Alexander "livets icke-realitet".[65] Gado föreslog att citatet hänvisar till minnen och fantasier, och att hela Bergmans filmografi skulle kunna vara drömmar som består av delar av en enda dröm.[71]

Familjekonflikt[redigera | redigera wikitext]

Fanny och Alexander gör flera referenser till William Shakespeares pjäs Hamlet.

Essäisten Jarrod Hayes från Film Quarterly drog slutsatsen att konflikten mellan Alexander och Edvard är en "sammandrabbning mellan två titaner", då Edvard kallar på "kraften av en bild, Gud, Alexander besitter kraften av den bilden".[72] Törnqvist observerade att Alexanders far Oscar bär vita kläder medan hans styvfar Edvard bär svarta kläder, vilket innebär att de representerar det goda och det onda.[60] Krook observerade att Oscar förkroppsligar leken och lusten, medan Edvard förkroppsligar "det omutliga sanningskravet och övermakten som består i att kunna straffa", och att när Bergman var vid sextioårsåldern kunde han se båda dessa sidor på sin egen far.[73] Filmvetaren Amir Cohen-Shalev observerade också kontrasterna mellan Oscar och Edvard: Oscar som "välmenande och kärleksfull, om än passiv", och Edvard som en mer strängare man i kyrkan och som gestaltar Erik Bergman. Cohen-Shalev argumenterade att Edvard döljer sina känslomässiga brister med sin borgerliga fasad och "lättvindiga och bejakande fromhet".[74] Samtidigt som Edvard omfattar sin hängivenhet kan han personligen ha förlorat sin tro i hemlighet, och han står i konflikt med Alexander med "dubbeltänk": att använda "kärlek" för att "hata".[75] Efter Oscars död argumenterade Cohen-Shalev att Emilie väljer att gifta sig med Edvard eftersom hon är rädd för att veta hur tom hon är: "Jag kunde inte förstå varför ingenting gjorde riktigt ont, varför jag aldrig kunde känna mig riktigt glad".[76] Krook ansåg att Emilie hade upplevt ett liv i lögn och ville gifta sig med Edvard eftersom hon törstade efter sanningen: "Han sa att vi tillsammans med barnen skulle leva ett liv i Guds närhet − i sanningen. Det där med sanningen var nog det viktigaste."[77]

Berättelsen gör flera referenser till William Shakespeares pjäs Hamlet.[78] Enligt Scott-Douglas observerar Alexander Oscar som att han spelar rollen som Hamlets faders vålnad innan han dör, och därefter dyker han upp som en vålnad samtidigt som Alexander får en våldsam styvfar. Detta gjorde att "teater och verklighet verkar vara oskiljbara".[79] Cohen-Shalev argumenterade att Oscar förvandlades till en vålnad som sitt straff för att han aldrig levde på riktigt, och förlorade sitt liv.[76] Törnqvist skrev att triangeln mellan Alexander, Emilie och Edvard förklaras uttryckligen med Emilies hänvisning till Hamlet, och rollfigurerna Hamlet, drottning Gertrude och kung Claudius: "Spela inte Hamlet nu, min gosse. Jag är inte drottning Gertrude, och din snälla styvfar är inte kung av Danmark, och det här är inte Kronoborg, trots att det ser så dystert ut."[80] Precis som Gertrude porträtteras Emilie som otrogen och i Bergmans manus tyder det på att Oscar inte är Alexanders biologiska far: i julspelet spelar Oscar rollen som Josef. Enligt Helena hade Oscar fallit maktlös efter Fannys födelse, och Emilie gjorde efteråt försiktiga kärleksaffärer.[81]

Forskaren Arnold L. Weinstein skrev att genom att inrama Edvard som en "styvfader-kung" blir berättelsen en strid mellan "barnamord och fadermord", där Edvards död är associerad med Alexanders "konstnärliga och sexuella frigörelse".[82] Törnqvist skrev att Alexander visar en "erotisk attraktion för sin mamma" och att han är förknippad med ett hat mot sin styvfar, vilket hänvisar till oidipuskomplexet.[80] Författaren Viveka Nyberg identifierade oidipala teman som genomgripande, och föreslog att Alexander tror att han kan ha dödat både sin far och sin styvfar för att kunna vinna sin mammas kärlek.[83] Nyberg beskrev Emilie som "vacker och avskild i lika stor utsträckning", och hon bryr sig om sina barn men bekymrar sig mer med andra saker.[84] Alexanders berättelse om att bli såld till en cirkus återspeglar hans känslor av att hans mamma har övergivit honom.[25] Medan Alexander ser ut att beundra Oscar och hans fantasi lyssnar han också på sina föräldrars interaktioner och sover i Majs säng, där Maj agerar som en extra-mamma och som ett föremål för sexuell lust.[85]

Cohen-Shalev beskrev olika cykliska mönster i berättelsen: familjen uthärdar årstider av olika "symboler, myter och sinnesstämningar", inklusive döden på vintern och återuppståndelse på våren; eller en resa där huvudpersonen genomgår ett prov i "Tårarnas dal" innan man uppnår en "lycklig familjeförening".[26] Edvard är också förlåten med "en viss människokärlek", skrev Cohen-Shalev, då Edvard bekänner att hans tro är en mask, och hans brinnande död speglar hans analogi av en mask som inte kan avlägsnas såvida inte köttet blir borttaget också.[74]

Kristendom och judendom[redigera | redigera wikitext]

Julaftonen (1904) av Carl Larsson, som föreställer ett julaftonsfirande i Sverige.

Fanny och Alexanders berättelse inleds med att den utforskar den svenska julen, som uttrycks genom "färger, ljud, rörelser och musik", och som kritikern Royal Brown från Cineaste kallade för "livsbejakande, hednisk kristendom". Detta står starkt i kontrast till Edvards kristendom, som dikteras av askes, auktoritarianism och dödsångest, och med att Alexander betraktar biskopsgården som ett kallt fängelse.[86] Professor Freddie Rokem skrev att till skillnad från Edvards "stränga och sterila" protestantism kan familjen Ekdahl bjuda in juden Isak till deras julfest, då han är en nära vän till matriarken Helena Ekdahl, och denna vänskap är "utopisk".[87] I Isaks hem tar hans brorson Aron Retzinsky fram en docka av Gud, eller deus ex machina, som Alexander blir rädd för. Han försöker senare avdramatisera Alexanders rädsla och få pojken att förundra sig över hur man ska behandla det övernaturliga på ett seriöst sätt.[88] Författaren Harry Perridon argumenterade att när Alexander förklarade att Gud "är en skit och pissgud" så syftar han på den kristna guden och förknippade gudomen med världens lidande. Perridon skrev att efter denna del i filmen måste sanna mirakel i Bergmans universum komma från en annan källa.[89] Krook argumenterade att den tigande och maktlöse guden är ett återkommande tema i Bergmans verk, och att det som tycks finnas kvar för Bergman är det heliga i det mellanmänskliga.[90]

Skildringen av judar i Sverige kretsar kring Isak, vilket filmvetaren Rochelle Wright anser är "mycket mer nyanserat" än i Bergmans tidigare film Beröringen (1971). Wright skrev att Isak inte är helt assimilerad i Sverige men hans närvaro i landet betraktas som positivt, eftersom han står för fantasi, "magi och gåtfullhet".[91] Erland Josephson, som spelar som Isak, beskrev sin roll som en stereotypisk porträttering av en jude, fast med mystiska och tragiska element och med drag från det judiska folket och deras historia.[92] Hayes argumenterade att berättelsen insinuerade på den judiska mystiken och kabbalan, genom dess skildring av "tid och rymd". Hayes teoretiserade att Isak skriker högt när han har blivit slagen av Edvard, och därefter blir täckt av ett starkt ljus. Hayes menar att det var en kallelse på Kabbalas ljus för att besegra ondskan.[93] Isaks skrik ska ha skapat ett "andligt ingripande", vilket gör att barnen lyckas fly genom att dem blir osynliga i Isaks kista, medan barnen tycks dyka upp liggandes på golvet nära Edvard.[94] Törnqvist hypotiserade att judisk panteism ersätter den kristna tron genom "nåd och straff" i berättelsen.[80] Royal Brown argumenterade att Isaks "kabbalistiska magi och animism" ligger närmare Ekdahls kristendom än till Edvards.[86]

Stina Ekblad, som spelade Ismael Retzinsky.
Erland Josephson, som spelade Isak Jacobi.

Törnqvist identifierade Ismael som "ett av de mer gåtfulla elementen" i Fanny och Alexander, och betraktade rollfiguren som en sammansmältning av olika element. Ismael, som spelas av Stina Ekblad, är androgyn och talar finlandssvenska. Ismael säger också till Alexander: "Kanske vi är samma person? Kanske har vi inga gränser? Kanske flyter vi genom varandra?".[60] Författaren Daniel Humphrey kommenterade också om Ismaels androgyni, som förmedlade "märklighet och främmande" men presenterades som spirituellt identisk med Alexander.[95] Dessutom kommenterade Humphrey på namnet, där Ismael från Bibeln är en oäkta son till Abraham och förfader till det arabiska folket, och betraktas som "paradigmatisk" av både kristna och judar.[95] Även August Strindberg fattade intresse för karaktären Ismael.[96] Törnqvist identifierade också att Ismael motsvarade Hamlet i dennes utbildning, intelligens, verkliga eller falska vansinne och antisociala karaktär.[60]

Hayes kommenterade på sättet som Ismael höll om Alexander och påpekade att det var "Alexanders erotiska möte med en man/en kvinna/sig själv".[97] Kritikern Robin Wood och Richard Lippe argumenterade att Ismael direkt ersatte Oscar, då Alexander avvisade honom eftersom han inte längre tjänade något syfte. Istället ger Ismael en känsla av fara och sexuell tvetydighet: Wood och Lippe observerade att Ismael rörde Alexander och kysste Aron.[98] Ismaels roll och Alexanders rituella roll i Edvards död är osäkert: när Ismael beskriver Edvards död talar denne samtidigt om vad som kommer att hända i framtiden. Men allt detta kan förklaras på ett logiskt vis, då en polis informerade Emilie om att Edvards död var ett "ohyggligt sammanträffande av särdeles olyckliga omständigheter".[99]

Distribution[redigera | redigera wikitext]

Bergman ville ursprungligen göra Fanny och Alexander till en tv-miniserie,[100] och senare har den presenterats både som en miniserie och en film.[101] Den längre versionen klipptes färdigt först, och kan därför betraktas som originalversionen.[102] Efter att ha slutfört produktionen var Bergman tvungen att klippa ner filmen till 188 minuter för att kunna visas på bio, och beklagade att man förlorade stora delar av originalversionens fantasi-element. Han påpekade att "Detta var utomordentligt besvärande, eftersom jag nu var tvungen att skära i filmens livsnerver".[103][16] Bioversionen av filmen, som är 188 minuter lång, hade svensk premiär på biografen Astoria i Stockholm den 17 december 1982. Distributionsrättigheterna såldes till 30 övriga länder 1982.[56] Filmen hade därefter biopremiär i Frankrike den 9 mars 1983,[104] i Västtyskland den 8 oktober 1983[105] och i USA den 17 juni 1983.[28]

Den kompletta filmversionen är 312 minuter.[106] Den hade svensk premiär den 17 december 1983 på biografen Grand i Stockholm,[107] och den visades tidigare på filmfestivalen i Venedig under september samma år.[108] Den sändes sedan som miniserie på SVT i fyra avsnitt, och fem episoder i olika tidslängder på Bergmans begäran. De löpte i 92, 40, 37, 60 respektive 90 minuter, med sändningsstart den 25 december 1984.[48][b] Dokument Fanny och Alexander hade premiär på Svenska Filminstitutet den 16 september 1984, och visades ihop med en tv-repetition av Fanny och Alexander på SVT den 18 augusti 1986.[56] 1991 skrevs 312 minuter-versionen av filmen in i Guinness Rekordbok som en av de längsta filmerna i filmhistorien.[109] Hela miniserien visades på SVT1 den 2 augusti 2007, avbruten av en 10 minuter lång nyhetssändning, vilket skapade en tvådelad version av serien.[101] Manuset publicerades också som en bok som översattes till engelska 1983.[110]

I Europa släpptes 312 minuter-versionen på DVD 2002 av den brittiska distributören Curzon Artificial Eye.[111] I Amerika och delar av Asien släppte The Criterion Collection en Blu-ray-utgåva av Fanny och Alexander, som innehåller bioversionen, tv-versionen och Dokument Fanny och Alexander.[112]

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

Kommersiell respons[redigera | redigera wikitext]

Fanny och Alexander fick en stor publiktillströmning på svenska biografer, även för femtimmars-versionen,[113] vilket gör den till Bergmans mest populära film i Sverige.[107][114] Den sålde 374 208 biljetter i Frankrike, en mindre succé,[115] och 165 146 biljetter i Tyskland.[116]

Fanny och Alexander tjänade in totalt 6 783 304 dollar i USA.[117] Enligt kritikern Vincent Canbys tjänade filmen "extremt bra" och hade sin egen nischgrupp, men som inte kunde tävla mot de stora sommarfilmerna som dominerade de 15 topp-platserna bland filmintäkter i USA, som toppades av Jedins återkomst (1983).[118] År 1992 rankade tidsskriften Variety Fanny och Alexander som den 21:a mest inkomstbringande utländska filmen i USA:s filmhistoria och den femte mest inkomstbringande svenska filmen efter Jag är nyfiken – en film i gult och Elvira Madigan (båda från 1967), Käre John (1964) och Mitt liv som hund (1985).[119]

Kritisk respons[redigera | redigera wikitext]

Fanny och Alexander fick ett flertal positiva recensioner från kritiker. På Rotten Tomatoes har filmen betyget 100 %, baserat på 35 recensioner (på deras så kallade "Tomatometer") med ett genomsnittligt betyg av 8,92 av 10.[120] Webbplatsens kritiska konsensus lyder följande: "Ingmar Bergman förmedlar barndomens kapplöpning med en noggrann detaljrikedom och överdådig inblick i mänsklig svaghet i Fanny & Alexander, ett mästerverk som kristalliserar flera av regissörens främsta intressen till en familjeepos."[120]Metacritic har filmen betyget 100 av 100, baserat på 8 recensioner.[121]

I Sverige fick filmen mestadels positiva recensioner. Filmkritikern Lasse Bergström från Expressen gillade dess skildring av den oskarianska tiden.[56] Kritikern Stig Larsson bedömde att filmen var Bergmans ironiska skildring av sin tidigare filmografi.[56] Jönköpings-Posten publicerade en positiv recension den 7 februari 1983, följt av en andra åsikt som publicerades den 21 februari samma år där man anklagade filmen för att skapa falsk glädje.[122]

Filmkritikern Roger Ebert gav Fanny och Alexander betyget 4 av 4 stjärnor och ansåg att den var en av de mest detaljerade och specifika filmerna som Bergman någonsin skapat.[123]

Vincent Canbys från The New York Times beskrev filmen som en "stor, mörk, vacker, generös familjekrönika"; Canby kallade även skådespelarna för "helgjutet utmärkta".[4] Roger Ebert tilldelade filmen fyra stjärnor och ansåg att den var "en stor, spännande och ambitiös film", som var relaterbar för publiken fast mer specifikt i dess berättelse snarare än Bergmans tidigare studier om religion och kön.[123] Redaktionen i Variety kallade filmen för "en storslaget producerad tidstypisk film" som blandar "elegans med intimitet".[124] Rita Kempley från The Washington Post betraktade dess berättelse som gladare än i tidigare Bergman-filmer, och lyfte fram Ewa Fröling och jämförde henne med Liv Ullmann.[5] Michiko Kakutani från The New York Times jämförde filmens "visionsgenerositet" med Shakespeares komedier.[14] Robert Hatch från The Nation jämförde filmen med Shakespeares pjäs Stormen som hans sista stora livsverk, med "magi med samma nonchalanta auktoritet som självaste Prospero".[125] Kerry Brougher förnekade att det var Bergmans magnum opus, men sade att filmen ändå var "ett tankeväckande, elegant och vackert filmat arbete".[126] John Simon från National Review skrev en negativ recension där han kallade filmen för "överfylld" och att han var ointresserad av nykomlingarna Fröling och Guve i Bergmans filmografi.[127]

Ebert lade till filmen i sin lista över Great Movies 2004 och hyllade den som "förvånansvärt vacker" och berömde Sven Nykvist för att ha givit den "färg och värme".[2] Andre Dellamorte recencerade Criterion Collection-utgåvan, och skrev att trots dess fem timmar längd var berättelsen okomplicerad men alltid intressant.[128] The Observer citerade den brittiske skådespelaren Matthew Macfadyen som sade att filmen "visade bara det mest fenomenala skådespelet jag någonsin sett".[129] Macfadyen tillade att när han studerade i Royal Academy of Dramatic Art visades filmen som "ett exempel att följa – ett exempel på människor som skådespelar med varandra".[129] Den polska filmregissören Agnieszka Holland berömde filmen 2012 och sade att både barn och intellektuella kan njuta av den och att den ger ett mycket levande porträtt av en annan epok.[130] Leonard Maltin gav filmen fyra stjärnor i sin Movie Guide för 2015 och identifierade dess känslor som "utsökt uttryckta".[26]

Pauline Kael skrev en mer blandad recension. Hon njöt av den glada atmosfären men skrev att dess "konventionalism" är "ganska chockerande", vilket tyder på att Bergman hade flyttat till den viktorianska tiden för att undkomma sina vanligtvis excentriska synpunkter.[131] Kritikern Alex Cox från The Guardian skrev en negativ recension 2006 och hävdade att det inte fanns någon berättelse under de första två av tre timmarna i filmen och att analogin till Hamlet inte kan framhävas då Alexander vet att Edvard är ond, medan Hamlet är osäker ifall Vålnaden är en demon och att Claudius är oskyldig. Cox hade inte sett den längre versionen, men ansåg att den kanske var bättre.[132]

1990 utnämndes Fanny och Alexander till den bästa filmen från 1980-talet av Sheila Benson[133] och Michael Wilmington[134] från Los Angeles Times, och Benson kallade filmen "generös, oanständig, reflekterande och strålande livsbekräftande".[135] Den kallades av David Ansen från Newsweek för den tredje bästa filmen någonsin.[133] År 2004 lade The New York Times till filmen på sin lista över "De 1 000 bästa filmerna som någonsin gjorts".[136] Filmen är en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker från 2009.[137] Xan Brooks i The Guardians Film Season listade filmen som den åttonde "bästa konstfilmen genom tiderna".[138] Han beskrev filmen som "en frodig familjesaga, ömsom oanständig, fullständig och annorlunda" med ett sällsynt överflöd av "oförglömliga biroller".[138] I Sight & Sounds listor från 2012 över de bästa filmerna genom tiderna stod Fanny och Alexander på 84:e plats bland kritiker och 16:e plats bland regissörer.[139]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Fanny och Alexander nominerades för sex Oscar 1984 och vann fyra, inklusive för Bästa utländska film.[140] Då Svenska filminstitutet valde att skicka in filmen för kategorin Bästa utländska film blev den inte kvalificerad för att nomineras till Bästa film. Trots det fick Fanny och Alexander det tredje högsta antalet nomineringar 1984, efter Ömhetsbevis och Rätta virket (båda från 1983).[141] De fyra vinsterna gör Fanny och Alexander ihop med filmerna Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000) och Pans labyrint (2006) till den mest Oscarsbelönade bland alla utländska filmer i Oscarsgalans historia,[142] samt den mest Oscarsbelönade svenska filmen. Filmen blev den tredje och sista filmen där Bergman vann priset Bästa utländska film, efter Jungfrukällan (1960) och Såsom i en spegel (1961).[143] Bergman deltog inte personligen i galan då han arbetade på en teaterproduktion i München, så hans pris blev mottaget av hans fru Ingrid von Rosen och Jörn Donner.[142]

Guldbaggegalan 1983 vann filmen tre Guldbaggar, där Bergman vann pris för Bästa film och Bästa regi, och Jarl Kulle fick Guldbaggen för bästa manliga huvudroll för sin roll som Gustav Adolf Ekdahl.[144]

Pris Datum för
prisutdelning
Kategori Mottagare Resultat Ref
BAFTA Award 1984 Film Not in the English Language Jörn Donner och Ingmar Bergman Nominerad [145]
Bästa foto Sven Nykvist Vann
Bästa kostym Marik Vos-Lundh Nominerad
Césarpriset 3 mars 1984 Bästa utländska film Ingmar Bergman Vann [146]
David di Donatello 1984 Bästa utländska film Vann [144]
Bästa utländska regissör Vann
Bästa utländska manus Vann
Directors Guild of America 1983 Bästa regi Nominerad [147]
Golden Globe Award 28 januari 1984 Bästa utländska film Vann [148]
Bästa regi Nominerad
Guldbaggen 31 oktober 1983 Bästa film Vann [144]
Bästa regi Vann
Bästa manliga huvudroll Jarl Kulle Vann
Los Angeles Film Critics Association 17 december 1983 Bästa utländska film Ingmar Bergman Vann [149]
Bästa foto Sven Nykvist Vann
National Board of Review 14 december 1983 Bästa utländska film Ingmar Bergman Vann [150]
Topp fem utländska filmer Vann
New York Film Critics Circle 29 januari 1984 Bästa utländska film Vann [151]
Bästa regi Vann
Oscar 9 april 1984 Bästa utländska film Vann [152]
Bästa regi Nominerad
Bästa originalmanus Nominerad
Bästa foto Sven Nykvist Vann
Bästa scenografi Anna Asp och Susanne Lingheim Vann
Bästa kostym Marik Vos-Lundh Vann
Svenska Filmkritikerförbundets pris 1983 Årets film Ingmar Bergman Vann [144]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Efter Fanny och Alexander, som blev Bergmans sista biofilm, skapade han tv-filmen Efter repetitionen i 1984.[f] Bergman inledde också ett biografiskt projekt som följde hans föräldrar Erik och Karin Åkerblom och på en presskonferens i augusti 1989 tillkännagav han att han planerade en produktion som kunde betraktas som en uppföljare till Fanny och Alexander och hans självbiografi Laterna Magica från 1987.[153] Detta resulterande i miniserien och filmen Den goda viljan från 1991 och 1992, i regi av Bille August, vilken vann Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 1992. Bergman utsåg Bille August som regissör under förutsättningen att skådespelerskan Pernilla August skulle spela Bergmans mor.[154] Kritikern Vincent Canby identifierade också Bergmans manus till filmen Söndagsbarn, i regi av Daniel Bergman och släpptes 1992, som "en fortsättning" på Fanny och Alexander och Den goda viljan och ifrågasatte ifall Bergman verkligen hade gått i pension.[155] Medan Bergmans minnen om Erik Bergman är fördömande i Fanny och Alexander så är hans studie om sin far "mycket mer förlåtande" i Den goda viljan och Söndagsbarn.[37][g] Efter Den goda viljan spelade Pernilla August återigen Bergmans mamma i Enskilda samtal (1996) och Larmar och gör sig till (1997).[40]

Efter Bergmans död 2007 beslutade Postnord att hedra regissören med ett frimärke som visar Ingmar Bergman när han regisserar julmiddagen i filmen.[157][158] Under de två decennierna efter premiären av Fanny och Alexander har flera juldekorationer baserade på filmen sålts i svenska butiker inför julen.[113] I Tjolöholms slott från 11 november 2013 till 21 april 2014 uppsattes en vinterutställning med kostymerna från Fanny och Alexander.[159] Samma sak skedde i Hallwylska museet mellan 10 november 2017 och 18 mars 2018, där kostymer från andra Bergman-filmer också var utställda.[160]

Teaterversioner[redigera | redigera wikitext]

Fanny och Alexander har i olika bearbetningar, liksom många andra av Ingmar Bergmans filmmanus, satts upp som teaterpjäs på flera scener efter Bergmans död. Första produktioner hade premiär på Nationaltheatret i Oslo i november 2009 i regi av Kjetil Bang-Hansen;[161] Hansens uppsättning blev den största kassasuccén i Nationaltheatrets historia.[162] Därefter gjorde den förre Bergman-medarbetaren Stefan Larsson en uppsättning på Aarhus Teater i Danmark i oktober 2010,[163] följd av en på Dramaten i Stockholm i februari 2012,[164][163][h] spelade över 100 föreställningar, inklusive gästspel på den nordiska kulturfestivalen på The Kennedy Center i Washington D.C. 2013.[166]Svenska Teatern i Helsingfors hade en uppsättning premiär 15 september 2010 i regi av Maria Lundström och Tiina Puumalainen med god kritik både i de ledande svenska och finska tidningarna.[167] I oktober 2012 gjordes en annorlunda version i Linus Tunströms regi på Uppsala Stadsteater,[168] och den 30 november 2012 hade en intimare uppsättning premiär på Intiman-scenen på Malmö stadsteater i regi av Maria Åberg.[169] Stephen Beresford gjorde en uppsättning på Old Vic i London i februari 2018, i regi av Max Webster och med Penelope Wilton i rollen som Helena Ekdahl.[170][171] Mellan 2018 och 2019 satte Ingmar Bergmans dotter Eva Bergman upp Fanny och AlexanderGöteborgs stadsteater, vilket ingick i Bergmanåret.[172] Hon baserade sin uppsättning på Stefan Larssons bearbetning av manuset men förlade handlingen till 1930-talet.[172]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

I den svenska långfilmen A Music Story (2019) spelar Jan Malmsjö en sträng flöjtlärare med maktinflytande; en exakt men groteskt karikerad kopia av rollen och miljön som den flöjtspelande biskopen i Fanny och Alexanders biskopsgård.[173]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Fanny and Alexander, 1 juli 2019.

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Filmkritikern Roger Ebert observerade att staden i filmen har inget namn.[2] Men vissa publikationer kallade den för Bergmans hemstad Uppsala.[3][4][5] Frank Gado föreslog att "trots att den inte identifieras med ett namn" är staden "utan tvivel Uppsala."[6]
  2. ^ [a b] Miniserien är uppdelad i fyra avsnitt. Det första avsnittet är 99 minuter långt och kombinerar Prologen och akten "Familjen Ekdahl firar jul"; det andra avsnittet är 75 minuter långt och skildrar akterna "Vålnaden" och "Uppbrottet"; det tredje avsnittet är 57 minuter långt och skildrar akten "Sommarens händelser"; det fjärde avsnittet är 83 minuter långt och kombinerar akten "Demonerna" och Epilogen.[8][9]
  3. ^ Bergman ville göra filmen Viskningar och rop till ett "porträtt av min mamma... min barndomskärlek".[19] De fyra kvinnliga huvudrollerna i Viskningar och rop är skrivna för att representera olika aspekter av hennes personlighet.[20]
  4. ^ Ullmann har medverkat i 11 av Bergmans filmer och blev känd som en av hans "husskådespelerskor".[34] Roger Ebert påpekade att Bergmans och Ullmanns "liv har blivit sammanflätade efter Persona, och det har varit det viktigaste faktumet i... [Ullmanns] konstnärliga liv". Hon har med Bergman dottern Linn Ullmann.[35]
  5. ^ Utdrag från Gustav Adolfs tal: "Vi Ekdahlar är inte komna till världen för att genomskåda den, tro aldrig det. Vi är inte utrustade med apparater och dylika exkursion. Det är bäst att ge tusan i de stora sammanhangen. [...] Plötsligt ryter stormen och katastrofen är över oss [...] Så kommer det att bli. Därför finns det anledning att vara lycklig när man är lycklig, vara snäll, givmild, öm och god. Därför är det nödvändigt och inte det minsta skamligt att glädja sig åt den lilla världen, den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna."[66]
  6. ^ Kritikern Robin Wood observerade att Efter repetitionen var en tv-produktion och att Fanny och Alexander var hans sista biofilm, trots att Fanny och Alexander också gjordes till en tv-miniserie. Wood skrev att "skillnaderna suddas ut".[102]
  7. ^ Tidigare i hans film Nattvardsgästerna från 1963, där huvudrollen var en pastor, gjorde Bergman det sällsynta att han delade sitt manus med sin far Erik och skröt med att Erik läste manuset tre gånger. Ingmar försökte troligtvis kommunicera att han förstod Erik, trots att namnet på rollfiguren, Tomas Ericsson, kan antyda på att rollfiguren representerar Ingmar snarare än hans far.[156]
  8. ^ Mellan 2012 och 2013 gjorde filmregissören och Bergman-kännaren Stig Björkman en dokumentärfilm kring uppsättningen på Dramaten, Fanny, Alexander & jag, även visad i Sveriges Television.[165]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Fanny och Alexander”. Svensk filmdatabas. 17 december 1982. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?itemid=5922&type=MOVIE&iv=Basic. Läst 15 oktober 2016. 
  2. ^ [a b c] Ebert, Roger (5 december 2004). ”Fanny and Alexander” (på engelska). RogerEbert.com. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214071623/https://www.rogerebert.com/reviews/great-movie-fanny-and-alexander-1983. Läst 4 juni 2019. 
  3. ^ Haenni, Barrow & White 2014, s. 231
  4. ^ [a b] Canby, Vincent (17 juni 1983). ”Movie Review: Fanny and Alexander (1982)” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 5 november 2013. https://web.archive.org/web/20131105154510/http://movies.nytimes.com/movie/review?res=9F51A0C01138F935A35750C8BF67. Läst 15 juni 2019. 
  5. ^ [a b] Kempley, Rita (1 juli 1983). ”Bergman's 'Fanny and Alexander'” (på engelska). The Washington Post. Arkiverad från originalet den 29 december 2017. https://web.archive.org/web/20171229231446/https://www.washingtonpost.com/archive/lifestyle/1983/07/01/bergmans-fanny-and-alexander/71a05cb9-705e-4c64-8e1f-704fc5bcb556/. Läst 15 juni 2019. 
  6. ^ Gado 1986, s. 496
  7. ^ [a b c d e f] ”Fanny och Alexander (1982): Handling”. Svensk Filmindustri. Svensk filmdatabas. Arkiverad från originalet den 23 april 2019. https://web.archive.org/web/20190423034539/http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=5922#plot-summary. Läst 18 juni 2019. 
  8. ^ ”Fanny och Alexander (1982): Handling”. Svensk Filmindustri. Svensk filmdatabas. Arkiverad från originalet den 23 april 2019. https://web.archive.org/web/20190423041836/http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=16184#release-dates. Läst 27 juni 2019. 
  9. ^ O'Sullivan 2014, s. 112
  10. ^ [a b] ”Fanny och Alexander (1983): Medverkande”. Svensk Filmindustri. Svensk filmdatabas. Arkiverad från originalet den 23 april 2019. https://web.archive.org/web/20190423041836/http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=16184#cast. Läst 3 juni 2019. 
  11. ^ Bergman 1990, s. 370, 373–374
  12. ^ Gado 1986, s. 494
  13. ^ [a b] Gado 1986, s. 1
  14. ^ [a b c] Kakutani, Michiko (6 juni 1983). ”Ingmar Bergman: Summing Up a Life in Film” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214224359/http://www.nytimes.com/1983/06/06/magazine/26kaku.html. Läst 1 juni 2019. 
  15. ^ Bergman 1990, s. 381
  16. ^ [a b] Björkman, Stig (9 november 2011). ”Fanny and Alexander: In the World of Childhood” (på engelska). The Criterion Collection. Arkiverad från originalet den 13 december 2017. https://web.archive.org/web/20171213201235/https://www.criterion.com/current/posts/346-fanny-and-alexander-in-the-world-of-childhood. Läst 1 juni 2019. 
  17. ^ Sitney 2014, s. 49
  18. ^ [a b] Gado 1986, s. 498
  19. ^ Gado 1986, s. 408
  20. ^ Gervais 1999, s. 120
  21. ^ Baxter, Brian (30 juli 2007). ”Obituary: Ingmar Bergman” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 11 januari 2014. https://web.archive.org/web/20140111193931/http://www.theguardian.com/film/2007/jul/30/ingmarbergman.obituaries. Läst 1 juni 2019. 
  22. ^ ”Ingmar Bergman Overview” (på engelska). Turner Classic Movies. Arkiverad från originalet den 6 december 2011. https://web.archive.org/web/20111206172917/http://www.tcm.com/tcmdb/person/14557%7C72751/Ingmar-Bergman/. Läst 24 november 2011. 
  23. ^ Gado 1986, s. 503
  24. ^ Hubner 2007, s. 117
  25. ^ [a b] Nyberg 2005, s. 109
  26. ^ [a b c] Cohen-Shalev 2009, s. 76
  27. ^ [a b c d e f g h] Holmberg, Jan. ”Fanny och Alexander”. Stiftelsen Ingmar Bergman. Arkiverad från originalet den 3 maj 2019. https://web.archive.org/web/20190503162129/http://www.ingmarbergman.se/verk/fanny-och-alexander. Läst 27 juni 2019. 
  28. ^ [a b c] Steene 2005, s. 330
  29. ^ Wolf, William (27 oktober 1980). ”Face to Face with Ingmar Bergman” (på engelska). ""13"". s. 37. 
  30. ^ Koskinen, Maaret och Rondin, Mats (2005) Fanny och Alexander: Ur Ingmar Begmans arkiv och hemliga gömmor s. 26. 66 f
  31. ^ [a b c d] Steffen, James. ”Fanny and Alexander” (på engelska). Turner Classic Movies. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201035043/http://www.tcm.com/this-month/article/136022%7C0/Fanny-and-Alexander.html. Läst 1 juni 2019. 
  32. ^ [a b] ”Max von Sydow” (på engelska). Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/medarbetare/max-von-sydow. Läst 1 juni 2019. 
  33. ^ Thurman, Judith (9 december 2013). ”Born Outsiders” (på engelska). The New Yorker. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214073011/https://www.newyorker.com/magazine/2013/12/09/born-outsiders. Läst 1 juni 2019. 
  34. ^ Shanahan, Mark (20 maj 2016). ”Liv Ullmann talks about Ingmar Bergman” (på engelska). The Boston Globe. Arkiverad från originalet den 11 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171011181620/https://www.bostonglobe.com/lifestyle/names/2016/05/20/liv-ullmann-talks-about-ingmar-bergman/TrsHLpqPQo2VKY8Lp9uxVI/story.html. Läst 5 juni 2019. 
  35. ^ Ebert, Roger (16 februari 2001). ”Liv Ullmann and Memories of Bergman” (på engelska). RogerEbert.com. Arkiverad från originalet den 5 juni 2019. https://web.archive.org/web/20171011181249/http://www.rogerebert.com/interviews/liv-ullmann-and-memories-of-bergman. Läst 5 juni 2019. 
  36. ^ [a b c d] Macnab, Geoffrey (30 maj 2008). ”Memories of a child star” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214072413/https://www.theguardian.com/film/2008/may/30/2. Läst 1 juni 2019. 
  37. ^ [a b c] Macnab 2009, s. 210
  38. ^ [a b] Faragó, Katinka (2011). Fanny and Alexander: A Bergman Tapestry. The Criterion Collection 
  39. ^ Vermilye 2006, s. 164
  40. ^ [a b] Qvist & von Bagh 2000, s. 41
  41. ^ August, Pernilla (2011). Fanny and Alexander: A Bergman Tapestry. The Criterion Collection 
  42. ^ [a b] Sweet, Matthew (26 april 2003). ”Pernilla August: Bergman, Jesus, Darth Vader - I have mothered them all” (på engelska). The Independent. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214021334/http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/theatre-dance/features/pernilla-august-bergman-jesus-darth-vader-i-have-mothered-them-all-117077.html. Läst 1 juni 2019. 
  43. ^ Koskinen och Rondin 2005, s. 28, 65
  44. ^ Vermilye 2006, s. 43
  45. ^ O'Sullivan 2014, s. 116
  46. ^ [a b c] Asp, Anna (2011). Fanny and Alexander: A Bergman Tapestry. The Criterion Collection 
  47. ^ [a b c] (på engelska) Set Models. The Criterion Collection. 2011 
  48. ^ [a b] Steene 2005, s. 435
  49. ^ ”Fanny och Alexander (1982): Filmteam”. Svensk Filmindustri. Svensk filmdatabas. Arkiverad från originalet den 23 april 2019. https://web.archive.org/web/20190423034539/http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=5922#crew. Läst 18 juni 2019. 
  50. ^ [a b c d] Bergman, Ingmar (2011). Dokument Fanny och Alexander. The Criterion Collection 
  51. ^ Johnson, Mary (12 december 1983). ”When It Comes to Hits, Bergman Star Bertil Guve Thinks Baseball, Not Movies” (på engelska). People. Arkiverad från originalet den 17 december 2017. https://web.archive.org/web/20171217205732/http://people.com/archive/when-it-comes-to-hits-bergman-star-bertil-guve-thinks-baseball-not-movies-vol-20-no-24/. Läst 1 juni 2019. 
  52. ^ [a b c d] Bergman 1990, s. 374
  53. ^ Udovic 2014
  54. ^ Faragó; Asp, Anna (2011). Fanny and Alexander: A Bergman Tapestry. The Criterion Collection 
  55. ^ [a b c] Bergman 1990, s. 376
  56. ^ [a b c d e] Steene 2005, s. 332
  57. ^ [a b] ”Fanny och Alexander (1983): Musikstycken”. Svensk Filmindustri. Svensk filmdatabas. Arkiverad från originalet den 23 april 2019. https://web.archive.org/web/20190423041836/http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=16184#soundtrack-listing. Läst 20 juni 2019. 
  58. ^ Haverty 1988, s. 176
  59. ^ Gado 1986, s. 496
  60. ^ [a b c d] Törnqvist 1995, s. 185
  61. ^ [a b] Kehr 2017, s. 102
  62. ^ Hubner 2007, s. 122
  63. ^ Hubner 2007, s. 122−123
  64. ^ Zavarzadeh 1991, s. 229
  65. ^ [a b] Törnqvist 1995, s. 176
  66. ^ Gervais 1999, s. 142−143
  67. ^ Zavarzadeh 1991, s. 232
  68. ^ Krook 2017, s. 177−178
  69. ^ Törnqvist 1995, s. 175
  70. ^ Hubner 2007, s. 121
  71. ^ [a b] Gado 1986, s. 506
  72. ^ Hayes 1997, s. 46
  73. ^ Krook 2017, s. 161
  74. ^ [a b] Cohen-Shalev 2009, s. 81
  75. ^ Brady & Lee 1988, s. 205
  76. ^ [a b] Cohen-Shalev 2009, s. 78
  77. ^ Krook 2017, s. 163−164
  78. ^ Weinstein 2008, s. 191
  79. ^ Scott-Douglas 2004, s. 256
  80. ^ [a b c] Törnqvist 1995, s. 177
  81. ^ Nyberg 2005, s. 103
  82. ^ Weinstein 2008, s. 191
  83. ^ Nyberg 2005, s. 101
  84. ^ Nyberg 2005, s. 103
  85. ^ Nyberg 2005, s. 105
  86. ^ [a b] Brown, Royal S. (Sommaren 2005). ”Fanny and Alexander” (på engelska). Cineaste "30" (3): s. 76. 
  87. ^ Rokem 2012, s. 128−129
  88. ^ Rokem 2012, s. 129
  89. ^ Perridon 1998, s. 185
  90. ^ Krook 2017, s. 176
  91. ^ Wright 2005, s. 59
  92. ^ Josephson, Erland (2011). Dokument Fanny and Alexander. The Criterion Collection 
  93. ^ Hayes 1997, s. 43
  94. ^ Luko 2015, s. 196
  95. ^ [a b] Humphrey 2013, s. 183−184
  96. ^ Haverty 1988, s. 178
  97. ^ Hayes 1997, s. 44
  98. ^ Wood & Lippe 2012, s. 250
  99. ^ Haverty 1988, s. 179
  100. ^ Gervais 1999, s. 224
  101. ^ [a b] Waltenberg, Lilith (3 augusti 2007). ”Bergman-film för mastig att visas utan paus”. Sydsvenskan. Arkiverad från originalet den 17 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171017044932/https://www.sydsvenskan.se/2007-08-03/bergman-film-for-mastig-att-visas-utan-paus. Läst 14 juni 2019. 
  102. ^ [a b] Wood & Lippe 2012, s. 245
  103. ^ Bergman 1990, s. 380
  104. ^ ”Fanny Et Alexandre” (på franska). AlloCiné. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171024093435/http://www.allocine.fr/film/fichefilm_gen_cfilm=947.html. Läst 14 juni 2019. 
  105. ^ ”Fanny und Alexander” (på tyska). Filmlexikon. Arkiverad från originalet den 16 december 2017. https://web.archive.org/web/20171216201234/https://www.zweitausendeins.de/filmlexikon/?sucheNach=titel&wert=24634. Läst 14 juni 2019. 
  106. ^ Shargel 2007, s. xlviii
  107. ^ [a b] Sundholm 2012, s. 149
  108. ^ Steene 2005, s. 1041
  109. ^ Robertson 1991, s. 19
  110. ^ Deutelbaum, Marshall (1 februari 1983). ”Theater” (på engelska). Library Journal (3): s. 219. 
  111. ^ Mackie, Rob (8 mars 2002). ”Fluffy love” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 16 december 2017. https://web.archive.org/web/20171216201239/https://www.theguardian.com/culture/2002/mar/08/artsfeatures.dvdreviews. Läst 14 juni 2019. 
  112. ^ Cabin, Chris (10 november 2011). ”Fanny and Alexander” (på engelska). Slant Magazine. Arkiverad från originalet den 13 december 2017. https://web.archive.org/web/20171213104102/https://www.slantmagazine.com/dvd/review/fanny-and-alexander. Läst 14 juni 2019. 
  113. ^ [a b] Timm 2012, s. 127−137
  114. ^ Vermilye 2006, s. 162
  115. ^ Chabrol 2015, s. 509
  116. ^ ”Fanny Et Alexandre” (på engelska). JP's Box-Office. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140812131418/http://jpbox-office.com/fichfilm.php?id=6904. Läst 8 juni 2019. 
  117. ^ ”Fanny and Alexander” (på engelska). Box Office Mojo. Arkiverad från originalet den 13 december 2017. https://web.archive.org/web/20171213010848/http://www.boxofficemojo.com/movies/?id=fannyandalexander.htm. Läst 8 juni 2019. 
  118. ^ Canby, Vincent (18 september 1983). ”Film View; At The Box Office, Summer Has A Split Personality” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 24 maj 2015. https://web.archive.org/web/20150524140817/http://www.nytimes.com/1983/09/18/movies/film-view-at-the-box-office-summer-has-a-split-personality.html. Läst 8 juni 2019. 
  119. ^ Segrave 2004, s. 213−214
  120. ^ [a b] ”Fanny & Alexander (1982)” (på engelska). Rotten Tomatoes. https://www.rottentomatoes.com/m/fanny_and_alexander/. Läst 2 juli 2019. 
  121. ^ ”Fanny and Alexander (re.release)” (på engelska). Metacritic. https://www.metacritic.com/movie/fanny-and-alexander-re-release. Läst 15 juni 2019. 
  122. ^ Steene 2005, s. 333
  123. ^ [a b] Ebert, Roger (8 juli 1983). ”Fanny and Alexander” (på engelska). RogerEbert.com. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214072236/https://www.rogerebert.com/reviews/fanny-and-alexander-1983. Läst 15 juni 2019. 
  124. ^ Redaktionen (31 december 1981). ”Fanny Och Alexander” (på engelska). Variety. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214072900/http://variety.com/1981/film/reviews/fanny-och-alexander-1200425220/. Läst 15 juni 2019. 
  125. ^ Hatch, Robert (2 juli 1983). ”Films” (på engelska) (237). s. 2. 
  126. ^ Brougher, Kerry (Oktober 1983). ”The Cutting Room” (på engelska). s. 13. 
  127. ^ Simon, John (22 juli 1983). ”Farewell Symphony” (på engelska) (35). s. 887–88. 
  128. ^ Dellamorte, Andre (28 december 2011). ”Fanny And Alexander Criterion Blu-ray Review” (på engelska). Collider. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214182604/http://collider.com/fanny-and-alexander-criterion-blu-ray-review/. Läst 15 juni 2019. 
  129. ^ [a b] Lamont, Tom (21 augusti 2011). ”The film that changed my life: Matthew Macfadyen” (på engelska). The Observer. Arkiverad från originalet den 5 november 2013. https://web.archive.org/web/20131105163739/http://www.theguardian.com/film/2011/aug/21/matthew-macfadyen-fanny-and-alexander. Läst 15 juni 2019. 
  130. ^ Bowie-Sell, Daisy (16 mars 2012). ”Agnieszka Holland on Fanny and Alexander” (på engelska). The Daily Telegraph. Arkiverad från originalet den 10 april 2016. https://web.archive.org/web/20160410114500/http://www.telegraph.co.uk/culture/film/film-news/9148864/Agnieszka-Holland-on-Fanny-and-Alexander.html. Läst 15 juni 2019. 
  131. ^ Kael 2011, s. 23
  132. ^ Cox, Alex (7 januari 2006). ”A sentimental education” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 15 december 2017. https://web.archive.org/web/20171215111245/https://www.theguardian.com/books/2006/jan/07/film. Läst 15 juni 2019. 
  133. ^ [a b] Weinberg, Marc (1 april 1990). ”The Eighties' Finest Films” (på engelska) (16). s. 18. 
  134. ^ Weinberg, Marc (1 april 1990). ”The Eighties' Finest Films” (på engelska) (16). s. 19. 
  135. ^ Benson, Sheila (24 december 1989). ”Films of the '80s--Critics Recall the Best” (på engelska). Los Angeles Times. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151012063413/http://articles.latimes.com/1989-12-24/entertainment/ca-2297_1_signal-films. Läst 15 juni 2019. 
  136. ^ The Film Critics (22 augusti 2004). ”The Best 1,000 Movies Ever Made” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 22 juli 2016. https://web.archive.org/web/20160722141147/https://www.nytimes.com/ref/movies/1000best.html. Läst 15 juni 2019. 
  137. ^ Gradvall et al 2009, nr. 604
  138. ^ [a b] Brooks, Xan (20 oktober 2010). ”Fanny and Alexander: No 8 best arthouse film of all time” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 17 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131017070424/http://www.theguardian.com/film/2010/oct/20/fanny-alexander-bergman-arthouse. Läst 15 juni 2019. 
  139. ^ ”Votes for Fanny & Alexander” (på engelska). British Film Institute. Arkiverad från originalet den 18 januari 2017. https://web.archive.org/web/20170118075306/http://www.bfi.org.uk/films-tv-people/4ce2b69415af8/sightandsoundpoll2012. Läst 15 juni 2019. 
  140. ^ Marker & Marker 1992, s. 326
  141. ^ Harmetz, Aljean (17 februari 1984). ”'Endearment' Tops Oscar Nominations” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 1 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170701012308/http://www.nytimes.com/1984/02/17/movies/endearment-tops-oscar-nominations.html. Läst 3 juni 2019. 
  142. ^ [a b] Vermilye 2006, s. 44
  143. ^ ”Ingmar Bergman dies at 89” (på engelska). Variety. Associated Press. 3 augusti 2007. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214071806/https://variety.com/2007/film/markets-festivals/ingmar-bergman-dies-at-89-1117969421/. Läst 3 juni 2019. 
  144. ^ [a b c d] ”Fanny and Alexander (1982): Utmärkelser”. Svenska filminstitutet. Svensk Filmdatabas. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214073555/http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=film&itemid=5922#awards. Läst 3 juni 2019. 
  145. ^ ”Film in 1984” (på engelska). British Academy of Film and Television Arts. Arkiverad från originalet den 12 december 2017. https://web.archive.org/web/20171212084924/http://awards.bafta.org/award/1984/film. Läst 3 juni 2019. 
  146. ^ ”Prix et nominations : César 1984” (på franska). AlloCiné. Arkiverad från originalet den 12 december 2017. https://web.archive.org/web/20171212084920/http://www.allocine.fr/festivals/festival-128/edition-18353261/palmares/. Läst 3 juni 2019. 
  147. ^ ”NY Times: Fanny and Alexander” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 23 februari 2010. https://web.archive.org/web/20100223025940/https://movies.nytimes.com/movie/16747/Fanny-and-Alexander/awards. Läst 3 juni 2019. 
  148. ^ ”Fanny & Alexander” (på engelska). Hollywood Foreign Press Association. Arkiverad från originalet den 12 december 2017. https://web.archive.org/web/20171212013829/https://www.goldenglobes.com/film/fanny-alexander. Läst 3 juni 2019. 
  149. ^ ”9th Annual Los Angeles Film Critics Association Awards” (på engelska). Los Angeles Film Critics Association. Arkiverad från originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303172632/http://www.lafca.net/years/1983.html. Läst 3 juni 2019. 
  150. ^ ”1983 Award Winners” (på engelska). National Board of Review. Arkiverad från originalet den 7 december 2016. https://web.archive.org/web/20161207025129/http://www.nationalboardofreview.org/award-years/1983/. Läst 3 juni 2019. 
  151. ^ ”Critics Pick 'Endearment'” (på engelska). The New York Times. 22 december 1983. Arkiverad från originalet den 12 december 2017. https://web.archive.org/web/20171212084743/http://www.nytimes.com/1983/12/22/movies/critics-pick-endearment.html. Läst 3 juni 2019. 
  152. ^ ”The 56th Academy Awards (1984) Nominees and Winners” (på engelska). Academy of Motion Picture Arts and Sciences. Arkiverad från originalet den 2 april 2015. https://web.archive.org/web/20150402004202/http://www.oscars.org/oscars/ceremonies/1984. Läst 3 juni 2019. 
  153. ^ Steene 2005, s. 343
  154. ^ Blair, Iain (9 augusti 1992). ”With 'Best Intentions'” (på engelska). The Chicago Tribune. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214033536/http://articles.chicagotribune.com/1992-08-09/entertainment/9203110883_1_fanny-and-alexander-henrik-bergman-oscar-winning-danish-director. Läst 8 juni 2019. 
  155. ^ Canby, Vincent (3 april 1993). ”Review/Film Festival; A Bergman Memoir By Son and Father” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 15 december 2017. https://web.archive.org/web/20171215221543/http://www.nytimes.com/movie/review?res=9F0CEEDD1F31F930A35757C0A965958260. Läst 8 juni 2019. 
  156. ^ Gado 1986, s. 281−282
  157. ^ ”Nya Ingmar Bergman-frimärkena visar en scen från filmen Fanny och Alexander och ett porträtt”. Postnord. 6 oktober 2007. Arkiverad från originalet den 8 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190608174800/https://news.cision.com/se/postnord-sverige/r/nya-ingmar-bergman-frimarkena-visar-en-scen-fran-filmen-fanny-och-alexander-och-ett-portratt,c497282. Läst 8 juni 2019. 
  158. ^ ”Stamps to Salute Ingmar Bergman” (på engelska). The New York Times. 8 oktober 2007. Arkiverad från originalet den 15 december 2017. https://web.archive.org/web/20171215111608/http://www.nytimes.com/2007/10/08/arts/08arts-STAMPSTOSALU_BRF.html. Läst 8 juni 2019. 
  159. ^ Henricson, Lisa (17 november 2013). ”Fanny och Alexander gästar Tjolöholm”. Göteborgs-Posten. https://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4stsverige/fanny-och-alexander-g%C3%A4star-tjol%C3%B6holm-1.607244. Läst 8 juni 2019. 
  160. ^ Stanelius, Patrick (4 november 2017). ”Bergmans kostymer visas i anrik miljö”. Enköpings-Posten. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201034021/http://www.eposten.se/kultur-noje/bergmans-kostymer-visas-i-anrik-miljo-unt4807861.aspx. Läst 8 juni 2019. 
  161. ^ ”Ingmar Bergmans Fanny och Alexander - teater som liknar filmen”. KulturnyttP1. Sveriges Radio. 12 november 2009. Arkiverad från originalet den 8 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190608174813/https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3234015. Läst 8 juni 2019. 
  162. ^ ”'Fanny och Alexander' största succén” (på engelska). Svenska Dagbladet. 18 mars 2010. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214233534/https://www.svd.se/fanny-och-alexander-storsta-succen. Läst 8 juni 2019. 
  163. ^ [a b] Ångström, Anna (17 februari 2012). ”I skuggan av Bergman”. Svenska Dagbladet. Arkiverad från originalet den 29 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190629155906/https://www.svd.se/i-skuggan-av-bergman. Läst 29 juni 2019. 
  164. ^ ”Fanny och Alexander till Uppsala” (på engelska). Svenska Dagbladet. 10 april 2012. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214230515/https://www.svd.se/fanny-och-alexander-till-uppsala. Läst 8 juni 2019. 
  165. ^ Cordenius, Maud (8 mars 2013). ”En film om en pjäs om teater”. SVT Nyheter. Arkiverad från originalet den 27 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190627145803/https://www.svt.se/kultur/film/en-film-om-en-pjas-om-teater. Läst 27 juni 2019. 
  166. ^ Marks, Peter (8 mars 2013). ”An exuberant 'Fanny and Alexander' at the Kennedy Center” (på engelska). The Washington Post. Arkiverad från originalet den 29 december 2017. https://web.archive.org/web/20171229172232/https://www.washingtonpost.com/entertainment/theater_dance/an-exuberant-fanny-and-alexander-at-the-kennedy-center/2013/03/08/3cc4727c-881c-11e2-b412-2e8596e7c927_story.html. Läst 8 juni 2019. 
  167. ^ ”'Fanny och Alexander' till Finland”. Svenska Dagbladet. 22 mars 2010. Arkiverad från originalet den 15 december 2017. https://web.archive.org/web/20171215144958/https://www.svd.se/fanny-och-alexander-till-finland. Läst 8 juni 2019. 
  168. ^ Schwartz, Nils (21 oktober 2012). ”Fanny & Alexander: Uppsala stadsteater”. Expressen. Arkiverad från originalet den 26 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121026063915/https://www.expressen.se/kultur/scen/fanny--alexander-uppsala-stadsteater/. Läst 29 juni 2019. 
  169. ^ Clarén, Ulf; Larsson, Emma (30 november 2012). ”En filmikon tar plats på scenerna”. Sydsvenskan. Arkiverad från originalet den 29 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190629155145/https://www.sydsvenskan.se/2012-11-30/en-filmikon-tar-plats-pa-scenerna. Läst 29 juni 2019. 
  170. ^ ”Fanny & Alexander” (på engelska). Time Out. 24 oktober 2017. Arkiverad från originalet den 14 december 2017. https://web.archive.org/web/20171214215543/https://www.timeout.com/london/theatre/fanny-alexander. Läst 8 juni 2019. 
  171. ^ ”Fanny and Alexander review – Bergman classic staged with superb performances” (på engelska). The Guardian. 2 mars 2018. Arkiverad från originalet den 15 december 2017. https://web.archive.org/web/20171215222653/https://www.timeout.com/london/theatre/fanny-alexander. Läst 8 juni 2019. 
  172. ^ [a b] ”Fanny och Alexander - Göteborgs Stadsteater”. stadsteatern.goteborg.se. Arkiverad från originalet den 8 juni 2019. https://web.archive.org/web/20190608130704/https://stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2018-2019/fanny-och-alexander/. Läst 8 juni 2019. 
  173. ^ Peterson, Jens (1 maj 2019). ”Ny musikfilm med Helen Sjöholm och Claes Malmberg”. Aftonbladet. Arkiverad från originalet den 6 maj 2019. https://web.archive.org/web/20190506015149/https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/a/jdvGg0/ny-musikfilm-med-helen-sjoholm-och-claes-malmberg. Läst 29 juni 2019. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bergman, Ingmar (1990). Bilder. Norstedt. Libris 7155232. ISBN 9118931928 
  • Brady, Ben; Lee, Lance (1988). ”Dialogue,Theme, Values, and Moral Urgency” (på engelska). The Understructure of Writing for Film and Television. Austin: University of Texas Press. ISBN 978-0-292-78515-1 
  • Chabrol, Marguerite (2015). ”The Return of Theatricality in French Cinema” (på engelska). A Companion to Contemporary French Cinema. John Wiley & Sons. ISBN 978-1-118-58536-8 
  • Cohen-Shalev, Amir (2009) (på engelska). Visions of Aging: Images of the Elderly in Film. Brighton och Portland: Apollo Books. ISBN 978-1-84519-280-8 
  • Gado, Frank (1986) (på engelska). The Passion of Ingmar Bergman. Duke University Press. ISBN 978-0-822-30586-6 
  • Gervais, Marc (1999) (på engelska). Ingmar Bergman: Magician and Prophet. Montreal, Kingston, London och Ithaca: McGill-Queen's Press — MQUP. ISBN 978-0-7735-1843-8 
  • Gradvall, Jan, Nordström, Björn, Nordström, Ulf, Rabe, Annina (2009). Tusen svenska klassiker: böcker, filmer, skivor, tv-program från 1956 till i dag. Stockholm: Norstedt. Libris 11378554. ISBN 978-91-1-301717-4 
  • (på engelska) The Routledge Encyclopedia of Films. Routledge. 2014. ISBN 978-1-317-68261-5 
  • Haverty, Linda (1988). ”Strindbergman: The Problem of Filming Autobiography in Bergman's Fanny and Alexander” (på engelska). Literature Film Quarterly "16" (3). 
  • Hayes, Jarrod (1997). ”The Seduction of Alexander Behind the Postmodern Door: Ingmar Bergman and Baudrillard's 'De la séduction.'” (på engelska). Literature Film Quarterly "25" (1). 
  • Hubner, Laura (2007) (på engelska). The Films of Ingmar Bergman: Illusions of Light and Darkness. Springer. ISBN 0230801382 
  • Humphrey, Daniel (2013). ”Conclusion” (på engelska). Queer Bergman: Sexuality, Gender, and the European Art Cinema. Austin: University of Texas Press. ISBN 0292743785 
  • Kael, Pauline (2011) (på engelska). 5001 Nights at the Movies. New York: Henry Holt and Company. ISBN 1250033578 
  • Kehr, Dave (2017) (på engelska). Movies That Mattered: More Reviews from a Transformative Decade. University of Chicago Press. ISBN 022649568X 
  • Krook, Caroline (2017). Rastlös sökare och troende tvivlare: existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman. Stockholm: Verbum. Libris 21518779. ISBN 9789152637159 
  • Luko, Alexis (2015) (på engelska). Sonatas, Screams, and Silence: Music and Sound in the Films of Ingmar Bergman. Routledge. ISBN 1135022747 
  • Macnab, Geoffrey (2009) (på engelska). Ingmar Bergman: The Life and Films of the Last Great European Director. I.B.Tauris. ISBN 0230801382 
  • Maltin, Leonard (2014) (på engelska). Leonard Maltin's 2015 Movie Guide: The Modern Era. Penguin. ISBN 0698183614 
  • Marker, Lise-Lone; Marker, Frederick J. (1992) (på engelska). Ingmar Bergman: A Life in the Theater. Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-42121-8 
  • Nyberg, Viveka (2005). ”Shadows of the parental couple: oedipal themes in Bergman's Fanny and Alexander”. i Francis Grier (på engelska). Oedipus and the Couple. London och New York: Karnac Books. ISBN 1855759225 
  • O'Sullivan, Sean (2014). ”Ingmar Bergman, Showrunner” (på engelska). Serialization in Popular Culture. Routledge. ISBN 1134492057 
  • Perridon, Harry (1998) (på engelska). Strindberg, Ibsen & Bergman: Essays on Scandinavian Film and Drama Offered to Egil Törnqvist on the Occasion of His 65th Birthday. Shaker Publishing. ISBN 9042300310 
  • Qvist, Per Olov; von Bagh, Peter (2000) (på engelska). Guide to the Cinema of Sweden and Finland. Greenwood Publishing Group. ISBN 0313303770 
  • Robertson, Patrick (1991) (på engelska). Guinness Book of Movie Facts and Feats. New York: Abbeville Press. ISBN 1558592369 
  • Rokem, Freddie (2012). ”'Has this thing appeared again tonight?': Deus ex Machina and Other Theatrical Interventions of the Supernatural” (på engelska). Things: Religion and the Question of Materiality. Fordham University Press. ISBN 0823239454 
  • Scott-Douglas, Amy (2004). ”Dogme Shakespeare” (på engelska). Shakespeare, The Movie II: Popularizing the Plays on Film, TV, Video and DVD. Routledge. ISBN 1134457006 
  • Segrave, Kerry (2004) (på engelska). Foreign Films in America: A History. Jefferson, North Carolina och London: McFarland & Company Publishers. ISBN 0786481625 
  • Shargel, Raphael (2007) (på engelska). Ingmar Bergman: Interviews. University Press of Mississippi. ISBN 1578062187 
  • Sitney, P. Adams (2014) (på engelska). The Cinema of Poetry. Oxford University Press. ISBN 0199337047 
  • Steene, Birgitta (2005) (på engelska). Ingmar Bergman: A Reference Guide. Amsterdam University Press. ISBN 9053564063 
  • Sundholm, John (2012) (på engelska). Historical Dictionary of Scandinavian Cinema. Scarecrow Press. ISBN 0810855240 
  • Timm, Mikael (2012). ”A Filmmaker in the Borderland: Bergman and Cultural Traditions” (på engelska). Ingmar Bergman: An Artist's Journey. Skyhorse Publishing, Inc. ISBN 1628720034 
  • Törnqvist, Egil (1995) (på engelska). Between Stage and Screen: Ingmar Bergman Directs. Amsterdam University Press. ISBN 9053561714 
  • Udovic, Ana (2014). Generation Ego: Att fostras i en narcissistisk kultur. Ordfront. Libris 14746404. ISBN 9174414461. https://books.google.se/books/about/Generation_Ego.html?id=0ASBrgEACAAJ&redir_esc=y 
  • Vermilye, Jerry (2006) (på engelska). Ingmar Bergman: His Life and Films. Jefferson, North Carolina och London: McFarland & Company Publishers. ISBN 1476612706 
  • Weinstein, Arnold L. (2008) (på engelska). Northern Arts: The Breakthrough of Scandinavian Literature and Art, from Ibsento Bergman. Princeton University Press. ISBN 0691125449 
  • Wood, Robin; Lippe, Richard (2012). ”Call Me Ishmael: Fanny and Alexander” (på engelska). Ingmar Bergman: New Edition. Detroit: Wayne State University Press. ISBN 0814338062 
  • Wright, Rochelle (2005). ”'Immigrant Film' in Sweden at the Millennium” (på engelska). Transnational Cinema in a Global North: Nordic Cinema in Transition. Wayne State University Press. ISBN 0814332439 
  • Zavarzadeh, Mas'ud (1991). ”The Political Economy of Art: Ingmar Bergman's Fanny and Alexander” (på engelska). Seeing Films Politically. State University of New York Press. ISBN 0791405265 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]