Michel Foucault

Michel Foucault
Michel Foucault
Född	15 oktober 1926 Poitiers, Frankrike
Död	25 juni 1984 Paris, Frankrike
Nationalitet	Fransk
Institutioner	Universitetet i Warszawa Uppsala universitet Universitetet i Hamburg Universitetet Blaise-Pascal Tunis Universitet Paris VIII Collège de France University at Buffalo University of California, Berkeley
Känd för	Panopticism
Influerad av	Althusser · Artaud · Bachelard · Barthes · Bataille · Blanchot · Canguilhem · Dumézil · Freud · Goffman · Hegel · Heidegger · Husserl · Hyppolite · Kant · Marx · Merleau-Ponty · Nietzsche · Sade · Sartre
Har influerat	Edward Said · Pierre Bourdieu · Gilles Deleuze · David Halperin · Hubert Dreyfus · Paul Rabinow · Jacques Rancière · Félix Guattari · Giorgio Agamben · Antonio Negri · Judith Butler

Paul-Michel Foucault, född 15 oktober 1926 i Poitiers, död 25 juni 1984 i Paris, var en fransk filosof och idéhistoriker, med särskild inriktning på psykologi och sociologi. Han var även verksam som politisk aktivist.

Foucault räknas som en av 1900-talets mera inflytelserika tänkare. Med sin kritik av samhälleliga institutioner och maktutövning har han förändrat många vetenskaper på djupet, och till de begrepp och teorier han lanserat, utvecklat eller populariserat finns biopolitik, statsrasism, normaliseringsprocess, konstruktivism, och en förändrad syn på sexualitet, vansinne, makt och kunskap.

Foucault brukar föras till den kontinentala filosofin och kan räknas som en viktig inspiratör för reflexionen kring postkolonialism och globalisering. Sedan 1990-talet har Foucaults politiska idéer uppmärksammats av den italienske filosofen Giorgio Agamben. Efter Foucaults död har såväl filosofiska tidskrifter som föreningar bildats för att studera hans tankar.

Foucault var 2007 den mest citerade författaren i vetenskapliga tidskrifter inom ämnesområdet humaniora.

Biografi

Michel Foucault föddes 1926 i Poitiers i en välbärgad släkt från provinsen, som andra barnet av tre, och äldste son. Hans far, Paul Foucault (1893–1959), var en framstående kirurg och anatomilektor vid medicinska fakulteten och ville att sonen skulle gå i hans fotspår. Även farfadern och morfadern var kirurger, och modern Anne Malapert (född 1900) ärvde sin faders slottslika bostad utanför Poitiers, där familjen bodde omväxlande med ett hus i staden. Sin första utbildning fick han av jesuiter vid Henri IV-läroverket, där han började delta i undervisningen innan han ens fyllt fyra år.

Foucault gick två år i "barnklasserna" fram till 1932, i "primärklasserna" fram till 1936 och i "sekundärklasserna" (motsvarar ungefär svenskt högstadium och gymnasium) fram till 1940 då han började på Saint-Stanislas-skolan, varifrån han utexamineras i juni 1942 med goda betyg i de flesta ämnen förutom filosofi, där han bara får 10 av 20 poäng. Efter en tids förberedelse blev han inskriven vid École Normale Supérieure direkt efter kriget, 1945, och hade bland andra Jean Hippolyte som lärare. År 1948 avlade han examen i filosofi, 1950 i psykologi och 1952 i psykopatologi. I likhet med många andra intellektuella blev han medlem i franska kommunistpartiet, som han blev introducerad i av sin lärare Louis Althusser. Foucault lämnade dock partiet 1953. Året därpå flyttade han till Uppsala och undervisade i franska vid universitetet där under fyra år. 1955–1958 var han föreståndare för Maison de France i Uppsala. Han hade för avsikt att lägga fram sin avhandling Histoire de la folie à l'âge classique ("Vansinnets historia under den klassiska epoken") där, men blev avrådd av Sten Lindroth, professor i idéhistoria, som ansåg att den var full av spekulativa generaliseringar.

Efter Uppsala-vistelsen tillbringade Foucault ett år i Warszawa och ett i Hamburg innan han återvände till Frankrike för att publicera sin avhandling. Samma år mötte han sin tio år yngre blivande livskamrat Daniel Defert. 1960 utnämndes han till professor i filosofi i Clermont-Ferrand, i Tunis 1965, i Vincennes 1968. Under en tid var han i Moskva, varvid han bröt med kommunistpartiet och återvände till Frankrike. Han utnämndes 1970 till professor i idéhistoria vid Collège de France i Paris, där han efterträdde sin tidigare lärare Hyppolite i kamp mot Paul Ricœur och med stöd av Georges Dumézil. Foucault dog 1984 av AIDS-relaterade komplikationer i Paris.

Filosofi

Foucaults tidiga filosofi klassas ofta som strukturalistisk i samma tradition som Claude Lévi-Strauss och som lärjunge till Dumezil. Senare har Foucault alltmer försökt distansera sig från denna tradition, särskilt i L'Archéologie du savoir ("Vetandets arkeologi"). Han har då kommit att kallas ömsom poststrukturalist, ömsom postmodernist. I likhet med andra samtida franska tänkare inspirerades han inledningsvis av Karl Marx teoribildning och verkade i dennes efterföljd. Han tog med tiden avstånd från Marx, men bekände sig heller aldrig till någon annan filosofi; han påverkades av Friedrich Nietzsche, men utvecklade en egen gren inom samtidens franska diskursanalytiska filosofi; den kontext Foucault utgick ifrån var maktens struktur i meningen. I sina verk har han genomgående en konstruktivistisk infallsvinkel; han gör genealogiska studier av begrepps uppkomst, och sätter dem i samband med makt och dess oundvikliga motstånd. Under åren började han även studera kroppen som ett politiskt objekt, biopolitik. I sina psykologiska analyser fokuserar han på normaliseringsprocesser. Likaså i epistemologiskt avseende är han subjektivist, där även hans eget intellektuella utanförskap i egenskap av nytänkare, löper som en parallell till de vetenskapliga alstren.

I Vansinnets historia presenterar Foucault en bild av hur vansinnet har definierats som oförnuft i en urskiljningsprocess. Det är inte frågan om psykiatrin eller psykologins historia utan en urskiljningens historia. Foucault har som mål att återvända till den punkt i historien då vansinnet ännu inte skilts ut och därifrån utreda psykiatrins uppkomst som diskurs. Vad som visas är hur strukturer under olika epoker tillåter olika diskurser om det sjuka.

Vetandets arkeologi drar Foucault upp riktlinjerna för en ny vetenskap; en diskurs om diskurser men utan målsättningen att presentera en förborgad lagbundenhet. I Övervakning och straff ligger tyngden på makt och dess dynamik; makt är inget som innehas utan något som utövas. Makt skapar kunskap; det finns ingen makt utan ett motsvarande kunskapsfält.

Foucault har utgivit böcker som berör flera ämnesdiscipliner, och hans betydelse har varit påfallande inom såväl filosofi som idéhistoria, psykologi och sociologi. Av särskild vikt var hans teorier om homosexualitet, där han ansåg att könet är en historisk konstruktion, och om sadomasochism, som han fann vara en intressant förkroppsligad anarki. Han var en samhällsdebattör som kritiserade samhället på djupet, i synnerhet samhällets förhållande till fenomen som anses vara avvikande. Kritiken utgick vanligen från tolkningen i den diskurs fenomenet förekom i, och var ofta mycket provokativ. Centralt för Foucault var tanken om språket som samhällets meningsbärande enhet, och den sfär där makten var konstituerad och konstituerades.

Foucaults teori om diskurser

I Bulletin de la Societé française de Philosophie, juli-sept 1969 publicerade Foucault en artikel i Bulletin de la Société Française de Philosophie med titeln "Qu'est-ce qu'un auteur?", som översattes, något olyckligt, till "Vad är en författare" av Henrik Killander; det kan även betyda "skapare" och "upphovsman". Denna artikel blev en av de första där Foucault gör upp med grundandet av diskurser, vilket många ser som en modifikation av Thomas Kuhns teori om paradigmskiften.

Med auteur avser Foucault dels författare av litterära texter, konstnärer av målningar, men även upphovsmän av diskurser, som till exempel Karl Marx och Sigmund Freud vilkas böcker blivit strukturer av begrepp och teorier, där införandet av nya begrepp och teorier är ett av diskursens kännetecken; de har "öppnat ett rum för något annat än sig själva, men som de likväl har grundat". Detta är enligt Foucault inte detsamma som att vara grundare av vetenskapsgrenar, som Ferdinand de Saussure grundat lingvistiken eller Georges Cuvier grundat biologin. En vetenskapsgren kan nämligen förvandlas med nya diskurser utan att den upphör eller blir något annat än just den vetenskapsgrenen, medan en diskurs som marxismen eller psykoanalysen inte kan omvärderas, och förbli densamma. Foucault menar dock att det inte först och främst är införandet av nya begrepp, texter och hypoteser som är signifikant för grundande av diskurser, utan införandet av skillnader och motsättningar. Denna skillnadsteori skulle han utveckla i efterföljande verk. Begreppen, texterna och hypoteserna består av skillnader, enligt Foucault, genom att något endast är om det inte är något annat; det som inte skiljer sig är brus. Skillnaderna består även av tabun som finns i diskurserna. Begreppen och deras struktur, hypoteserna och dessas uttryck, är detsamma som diskurs, som med de skillnader som presenteras avgränsar sig från bruset.

Senare skulle Foucault återkomma till diskursivitet, i synnerhet i boken L'archéologie du savoir 1969 (Vetandets arkeologi) och installationsföreläsningen L'ordre du discours 2 december 1970 (svensk översättning av Mats Rosengren 1993 Diskursens ordning). Hans utgångspunkt i dessa verk och andra som mer specifikt berör historia, är att varje epok utgörs av diskurser som bestämmer vad som kan tänkas. Vad som utgör en epok avgörs av dess skillnader mot andra epoker, inte dess identitet, struktur, eller vara i sig. I "Qu'est-ce qu'un auteur?" är dock Foucault av den uppfattningen, att företeelsen med auteur av diskurser, som Marx och Freud, uppstod på 1800-talet, och menade inte att de egentligen bara uttryckte och skapade sin epok, som Foucault själv både tillhörde och fjärmade sig från. Dessa slags epok-diskurser blir människor inlemmade i genom utbildningssystemet.

I sina verk om diskurser utgår Foucault från strukturalismen i så måtto att han tänker sig ett metonymiskt samband mellan makro- och mikronivåer, där makronivåns struktur är densamma som mikronivåns. Föreliggande skillnader studeras främst mellan jämsides fenomen, men även fenomen som är brus i en annan diskurs än sin egen, i synvinkeln snarare än i sig själv.

Politiskt engagemang

Foucault var inledningsvis marxist, och med tiden nietzschean, men bröt flera gånger med den franska intellektuella vänstern, som var mycket radikal och maoistisk vid den tiden. Under praktiskt taget hela sitt liv var han aktivist, och verkade för rättssäkerhet, mot invandrarfientlighet och visade intresse för folkliga revolutioner under sin samtid. Hans kontakter med den intellektuella vänstern återknöts dock gång på gång i sakfrågor där de kunde mötas. De sista åren av hans liv genomsyrades av misströstan på den socialistiska praktiska politiken, och han kom mer och mer att uppfatta en spänning mellan de intellektuella och makthavare.

1950- och 1960-talet

Under ungdomen var Foucault tydligt marxistisk i sin ideologi, liksom de flesta intellektuella i Frankrike. Han blev medlem i Kommunistpartiet 1950. Nietzsches tänkande kom in i Foucaults liv först omkring 1953. Han lämnade dock partiet omkring 1954. Sin marxistiska hållning höll han kvar längre än så, fastän den omarbetades och omtolkades under lång tid, och först under början av 1960-talet hade han lämnat marxismen bakom sig. Eftersom Foucault hade tjänst i Tunisien 1968, påverkades han inte vid en första anblick av majrevolten. Under de sista dagarna i maj återvände han till Paris och deltog i ett möte; i Tunis hade studentrevolterna börjat redan 1966 vilka i juni 1967 och framåt urartade till antisemitiska upplopp, som väckte Foucaults avsky. År 1969 samlade han och Jean-Paul Sartre en grupp aktivister, varvid han förenade sig med vänsterrörelsen, och fördömde franska regeringens agerande mot studenterna. När han började sitt arbete om fängelsernas historia, bildade han en förening, Groupe d'Information sur les Prisons (GIP), som organiserade aktioner, som till exempel samlingar framför fängelser med meddelanden till fångarna med högtalare och bengaliska eldar. GIP blev en stor framgång, och liknande föreningar bildades, oftast av maoister.

1970-talet

År 1971 arrangerade Sartre, Gilles Deleuze och Foucault en aktion mot rasism, till följd av att den 15-årige algeriern Ben Ali Djellali vådaskjutits till döds, och de uppkallade sin förening, Djellali-kommittén, efter honom. Detta blev upptakten till ett långt engagemang för invandrares rättigheter; denna kommitté ställdes emellertid snart inför problem då falanger ville verka för palestiniernas rättigheter och Foucault å sin sida var proisraelisk.

När bland andra Sartre vill skapa en folkdomstol i Frankrike, var dock Foucault avvisande. Sartre och Foucault hade då samarbetat i den radikala arbetartidningen APL, som Foucault deltog i aktivt till 1975 då han bröt med den maoistiska vänsterrörelsen.

År 1977 uppmärksammade Foucault utvisningen av Baader-Meinhof-ligans advokat Klaus Croissant från Frankrike till Västtyskland, men till skillnad från Deleuze gjorde han det på en rättsvetenskaplig grund. Han reste till Tyskland vid verkställandet för att bilda en barrikad mot polisen och fick då ett revben knäckt. I december åkte han igen till Tyskland och blev angiven till polisen varför han fördes till polishuset för undersökning. Om detta skrev Foucault i Der Spiegel att intellektuella ansågs samhällsfarliga, och han demonstrerade till förmån för en tysk advokat i Hannover. Tillsammans med Yves Montand demonstrerade han i Madrid den 22 september 1975 mot att Francoregimen hade dömt elva personer till döden. I samband med detta sade han för första gången att han aldrig mera vill höra talas om Marx.

År 1977 fick han i uppdrag åt den italienska tidningen Corriere della sera att åka till Iran och bevaka händelseutvecklingen där. Han antog erbjudandet, och reste även dit en andra gång, efter Ayatollah Khomeini tagit makten. Han bidrog därmed till opinionsbildningen i frågan. Han har påståtts tala till förmån för revolutionen, vilket han efter 1979 blivit kritiserad för. Efter detta undvek han politiska uppdrag.

Hans föreläsningar 1977–1978 och 1978–1979 vid Collège de France, Sécurité, territoire, population och Naissance de la biopolitique, publicerades 2004. I dessa framträder delvis nya politiska tankegångar och för första gången kommer han in på liberalism och ekonomi, samt statsbegreppets historia.

1980-talet

Med anledning av Foucaults och Sartres engagemang för båtflyktingar från Vietnam 1979 läste han den 19 juni 1981 upp en deklaration vid en presskonferens i Genève: ”Det finns ett internationellt medborgarskap som medför rättigheter, förpliktelser och som förbinder till uppror mot allt missbruk av makt, vem som än utövar den och vem som än är dess offer. När allt kommer omkring är vi alla styrda /---/ Individernas vilja måste få en plats i den verklighet som regeringarna har velat behålla som sitt monopol, ett monopol som man måste ta ifrån dem bit för bit varje dag” (tryckt i Libération 30 juni 1984).

Den 15 december 1981 skrev han och Pierre Bourdieu ett upprop mot den franske utrikesministern Claude Cheysson, som inte ville ha med Solidaritets uppror i Polen ett par dagar innan att göra. I och med detta bröt den intellektuella vänstern med den politiska socialismen. Engagemanget för Polen blev Foucaults sista.

I oktober 1980 blev Foucault gästprofessor vid University of California och gav en rad föreläsningar på ämnet sanning och subjektivitet. I november samma år föreläste han vid Humanities Institute vid New York University. I Kalifornien deltog Foucault i gaylivet i San Francisco Bay Area och han besökte sadomasochistiska bastuklubbar. Genom denna sexuella aktivitet smittades Foucault av HIV och utvecklade senare Aids. Sommaren 1983 ådrog han sig en ihållande torrhosta som han trodde var en lunginfektion. Foucault lades in på Paris Hôpital de la Salpêtrière den 9 juni 1984; han uppvisade neurologiska symptom, förvärrade av sepsis. Han avled på sjukhuset den 25 juni.

Han hade då påbörjat ett arbete om de mentala strukturerna hos socialistiska makthavare, men boken publicerades aldrig.

Bibliografi i urval

• 1954 - Maladie mentale et personnalité
• 1961-1972 - Histoire de la folie à l'âge classique (Vansinnets historia under den klassiska epoken, översättning: Carl G. Liungman, Aldus/Bonnier, 1973)
• 1963 - Naissance de la clinique (engelsk översättning: The Birth of the Clinic)
• 1963 - Raymond Roussel
• 1966 - Les mots et les choses (Engelsk översättning The Order of Things, 1970)
• 1967 - Nietzsche, Freud, Marx: cahiers du Royaumont
• 1969 - L'archéologie du savoir (Vetandets arkeologi, översättning C. G. Bjurström, förord av Bengt Olle Bengtsson, Cavefors, 1972. Ny uppl. aktualiserad och genomgången av Sven-Erik Torhell, Arkiv förlag, 2011)
• 1970 - "Qu'est-ce qu'un auteur?" Ingår i: Bulletin de la Societé Française de philosophie, t. LXIV, s. 73-104 (På svenska i Diskursernas kamp, Symposion, 2008, s. 77-100, översättning Jan Stolpe)
• 1971 - L'ordre du discours (Diskursens ordning: installationsföreläsning vid Collège de France den 2 december 1970, översättning Mats Rosengren, Symposion, 1993)
• 1971 - Nietzsche, la généalogie, l'histoire, i Foucault, M. (ed.): Hommage à Jean Hyppolite (på svenska i Diskursernas kamp, Symposion 2008, s. 101-124, översättning Lars Bjurman)
• 1973 - Ceci n'est pas une pipe (på svenska i Diskursernas kamp, Symposion 2008, s. 59-75, översättning Lars Bjurman)
• 1973 - Moi, Pierre Rivière ayant égorgé ma mère, ma soeur et mon frère ..., M. Foucault, (ed.) (engelsk översättning I, Pierre Rivière, having slaughtered my mother, my sister and my brother ..., University of Nebraska Press, 1982)
• 1975 - Surveiller et Punir (Övervakning och straff: fängelsets födelse, översättning: C. G. Bjurström, inledning av Sune Suneson, Arkiv förlag, 1987)
• 1975 - Il faut défendre la société ("Samhället måste försvaras": Collège de France 1975-1976, översättning Karl Lydén, Tankekraft, 2008)
• 1976-1984 - Histoire de la sexualité I-III (Sexualitetens historia I-III, översättning Britta Gröndahl, Gidlund, 1980-1987)
• 1976 - "Les machines à guérir (aux origines de l'hôpital moderne)", i Fouacault, M. (ed.) La politique de la santé au XVIIIe
• 1978 - Sécurité, territoire, population (Säkerhet, territorium, befolkning: Collège de France 1977-1978, översättning Kim West, Tankekraft, 2010)
• 1985 - "Les lumières, la révolution et la possibilté du progrès" (föreläsning hållen på Collège de France 1983) ("Upplysningen, revolutionen och framstegets möjlighet" i Heidegren (red.) Vad är upplysning?, Symposion, 1990, även i Diskursernas kamp, Symposion, 2008)

Se även

• Biomakt
• Regerandekomplexet

Referenser

Tryckta källor

• Best, Shaun (2003) (på engelska). A beginner's guide to social theory. London: SAGE. ISBN 0-7619-6532-7 
• Dinshaw, Carolyn (1999) (på engelska). Getting medieval: sexualities and communities, pre- and postmodern. Series Q. Durham, NC: Duke University Press. ISBN 0822323656 
• Eribon, Didier (1991). Michel Foucault: (1926-1984). Moderna franska tänkare, 99-0818927-1; 9 Symposion bibliotek, 99-0818918-2. Stockholm: B. Östlings bokförlag Symposion. ISBN 91-7139-010-3 
• Halperin, David M. (1995) (på engelska). Saint Foucault: towards a gay hagiography. New York: Oxford University Press. ISBN 0-19-509371-2 
• Martinez, Roy (2010) (på engelska). On Race and Racism in America: Confessions in Philosophy. University Park, Pennsylvania: Pennsylvania State University Press. ISBN 0-271-03640-0 
• Miller, Jim (1993) (på engelska). The Passion of Michel Foucault. New York: Simon & Schuster. ISBN 0-671-69550-9 
• Nilsson, Roddy (2008). Foucault: en introduktion. Malmö: Égalité. ISBN 978-91-976577-2-3 

Vidare läsning

• Arvidsson, Håkan. Foucault (1) Makten genomsyrar all aktivitet. SvD 9 nov. 1996 (2) Drömmen om den totala frigörelsen. SvD 10 nov. 1996.
• Bouchard, Donald F. (ed.), Language, countermemory, practice. Selected essays and interviews by Michel Foucault., Cornell University Press, 1977. Cornell's Paperbacks 1:t print 1980.
• Daudi, Philippe, Makt, diskurs och handling. En genealogisk studie av maktens organisation och organisationens makt., Studentlitteratur, Lund, 1984.
• Daudi, Philippe, Power in the organisation. The discourse of power in managerial praxis. Part One The discursive praxis kap 1-3.
• Fisch, Michael, Werke und Freunden. Michel Foucault - eine Biografie, Transcript, Bielefeld (2011)
• Isenberg, Bo. ”Habermas on Foucault. Critical remarks” (Acta Sociologica, Vol. 34 (1991), No. 4:299-308). (SAGE Acta Sociologica)
• Multitudes 9 juli 2005: Lazzarato, Maurizio, Biopolitics/Bioeconomics : a politics of multiplicity, övers. från franska till engelska av Arianna Bove och Erik Empson
• Pearson, Joseph (ed.), Fearless speech, Semiotext(E), Ca., USA, 2001.
• Rabinow, Paul (ed.), The Foucault reader. An introduction to Foucault's thought, 1984, 1986 och Penguin Social Scineces, 1991.
• Wallenstein, Sven-Olov, Livets politik : Från territorium till population

Externa länkar

• Engelskspråkiga Wikiquote har citat av eller om Michel Foucault

  Citat
• www.foucault.info
• Michel Foucault i Libris