Egendom

Egendom är en konkret individuellt bestämd fysisk sak (lat. res), fast eller lös, som utgör äganderättens objekt, som ägaren besitter fysisk kontrollmakt över med vissa rättsliga befogenheter reglerad genom lag, sedvanerätt eller domstolspraxis, med uteslutande av varje annan persons rättsanspråk på densamma. Äganderätten (lat. dominum) till egendom som anses representera ett betydande kommersiellt bytesvärde (penningvärde), kan i allmänhet registreras hos nationell statlig myndighet.

Ägaren kan med stöd av sin äganderätt företa de åtgärder och dispositioner som han finner vara lämpliga. Han kan sägas ha en allmän fri förfoganderätt. Äganderätten kan dock begränsas genom sedvanerätt, avtal, domstolspraxis eller med uttryckligt stöd i lag.

Egendom, fast eller lös, har olika värden, dels ett icke-kommersiellt bruksvärde och dels ett kommersiellt bytesvärde.

Besittning

Besittningen (lat. possessio) är uteslutande ett sakförhållande. Besittningen hänförs endast till en fysisk kontroll (lat. corpus) av fasta eller lösa saker. Besittningsrubbning sker när någon annan avskär besittningshavaren från sin besittning av saken. Besittningen utgör en presumtion för att den besittningshavare som har besittningen till en fast eller lös sak är den rätte ägaren till saken. Tysk och nordisk rätt erkänner uteslutande besittning till sakförhållanden av fasta eller lösa saker. Besittningen är antingen omedelbar eller medelbar.

Besittningen utgör en presumtion för om ett landterritorium skall tillräknas en stat (höghetsrätt, lat. imperium). Av landterritoriumet följer sjöterritoriumet och luftterritoriumet. Besittningen anses då ge staten behörighet att utöva lagstiftning, rättsskipning och förvaltning inom sitt territorium (effektivitetsprincipen). Staten har rätt att försvara sin besittning av territoriumet mot besittningskränkningar från andra stater. Internationell rätt erkänner uteslutande staters besittning av territorier, och om besittningen är rättsenlig eller rättsstridig i förhållande till en annan konkurrerande stat är en annan frågeställning. Ett exempel på frågan om huruvida besittningen är rättsenlig eller rättsstridig, är den s.k. Västbanken vilken tidigare tillhörde Jordanien och Gaza-remsan vilken tidigare tillhörde Egypten. Både Egypten och Jordanien gav upp sina rättsanspråk på dessa territorier till förmån för det palestinska folket, med syfte att upprätta en palestinsk stat med ett territorium som palestinierna effektivt fysiskt kontrollerar.

Den abstrakta metafysiken är meningslös, och saknar referenser i den konkreta reella fysiska världen. Exempel på sådana abstrakta metafysiska fantasifigurer är enhörningar och kentaurer. Det är således meningslöst att tala om en abstrakt metafysisk fiktiv "besittning" till rättsförhållanden.

Omedelbar besittning

Omedelbar besittning (ty. eigenbesitz, BGB § 872) föreligger när besittningshavaren har en fri och obehindrad tillgång till saker i sin vård, med avskärande av varje annan persons kontroll. Exempel är saker som besittningshavaren bär på sig, eller förvarar i sin bostad, fritidshus, lagerlokal eller arbetsplats.

Medelbar besittning

Medelbar besittning (ty. mittelbar besitz, BGB § 868) föreligger när besittningshavaren har en fri och obehindrad tillgång till saker i sin vård, men där besittningen inte avskär en annan person kontroll som också har tillgång till saker som besittningshavaren har i sin vård. Exempel är när en restaurang har kvar en medelbar besittning till sitt porslin och sina bestick, även när en restauranggäst har dessa i sina händer för att äta. Detsamma kan sägas om en hotellgäst som hyr ett hotellrum.

Sambesittning

Sambesittning (ty. mitbesitz, BGB § 866) till fast eller lös sak föreligger mellan samäganden, eller mellan makar eller varaktigt sammanboenden som de har i sin vård. Vardera maken har en vårdnadsplikt för de saker som är i denne har i sin fysiska kontroll fasta och lösa saker som är föremål för giftorättsanspråk.

Fast egendom

Fasta saker (lat. res immobilis) kallas för fast egendom. Fast egendom är jord och den indelas i fastigheter. Nationaliteten hos fast egendom är knuten till var fastigheten är geografiskt belägen.

Äganderätten till fast egendom registreras i lantmäteriets fastighetsregister (tid. fastighetsboken). Inskrivningen föregås av en laglighetsprövning (legalitetsprincipen). Den som lider förlust på grund av fel eller försummelse av inskrivningsmyndigheten, har rätt till ersättning av staten.

Lös egendom

Lösa saker (lat. res mobilis) kallas för lös egendom. Lös egendom är saker som inte är jord.

Nationaliteten hos lös egendom är knuten till äganderätten, oavsett var egendomen är belägen geografiskt. För att en egendom skall betraktas som svensk, så krävs det att egendomen ägs av svensk fysisk eller juridisk person med mer än femtio procent.

Lösöre

Naturligt flyttbara lösa saker kallas för lösöre, till exempel aktiebrev, bankböcker, bilar, båtar, böcker, husgeråd, kläder, mynt, möbler, obligationspapper, sedlar, skuldebrev eller skriftliga fordringsbevis. Lösören är lösa saker som en fysisk person normalt kan bära med sig.

Annan lös egendom

Naturligt icke flyttbara lösa saker är till exempel anläggning på mark tillhörig annan, buss, lastbil, luftfartyg, oljeplattform eller skepp. Lösa saker som inte är lösören, kan normalt inte en fysisk person bära med sig.

Egendomens värdeteori

Den moderna rättsfilosofin och rättsvetenskapen bygger i grunden på den aristoteliska logiken och dess logiska indelning av den rättsvetenskapliga kunskapen, och dess sätt att närma sig verkligheten. Dess inflytande på den klassiska romerska rätten, kommer till uttryck i Gaius Institutiones (160 e.Kr.).

Aristoteles (384-322 f.Kr.) delade upp egendomens värde i dels ett icke-kommersiellt bruksvärde (hushållning) och dels ett kommersiellt bytesvärde (byteshandel) i Politiken (1256-1259b). "Handeln, den viktigaste typen av byteshandel, är uppdelad i tre delar, nämligen redarverksamhet, transport och försäljning." (1258b)

John Locke (1632-1704) var en engelsk filosof, psykolog, pedagog och läkare. Locke var son till advokaten (eng. barrister-at-law) John Locke (1606-1661), som tidigare byggt upp en familjeförmögenhet genom köp av jordbruksfastigheter. John Locke ärvde sin far, och hade därför inga ekonomiska problem under återstoden av sitt liv.

År 1690 utgav John Locke sin bok Two Treatises of Government (sv Två avhandlingar om styrelseskicket). Boken bestod av två delar. Den andra delen, The Second Treatise of Government (sv Andra avhandlingen om styrelseskicket), har undertiteln An Essay Concerning the True Original, Extent, and End of Civil Government (sv En essä angående den civila styrelsens sanna ursprung, räckvidd och mål). Egendom (eng. property) behandlas i kap. 5, § 25-51.

Locke anser att varje människa är av naturen fri att handla och förfoga över sin egen person och sin egendom. Dessa naturliga rättigheter kan endast begränsas hos en individ för att någon annan individ också skall kunna ha samma rättigheter.

Alla människor föds med dels en rätt till frihet för sin person, som ingen annan har makt över men hon själv förfogar fritt över, och dels en rätt att med företräde framför alla andra ärva sin fars egendom tillsammans med sina syskon. Enligt Locke är naturtillståndet ett naturligt tillstånd där alla människor har full frihet att handla och förfoga över sin person och sin egendom som de finner för gott inom gränserna för den naturliga rätten, utan att be någon annan person om lov eller vara beroende av någon annan människas vilja.

Naturresurserna tillhör hela mänskligheten. I naturtillståndet fanns ingen privat överhöghet som bestämde över alla andra människor. Allt det som livnärde en person var dennes, trots att alla ägde allt gemensamt. Alla saker och ting som någon person tog från naturen och bearbetade med sitt arbete och tillförde något eget, innebar att denne person gjorde denna sak till sin egendom, anser Locke. Ingen annan person kunde längre ha rätt till denna sak. Men ingen person fick ta ut mer ur naturen än denne behövde för sitt uppehälle. Resten tillhörde andra. Detsamma gällde för jorden. Så mycket som en jordbrukare kunde bearbeta, beså, förbättra, odla och kunde nyttja avkastningen av, så mycket var jordbrukarens egendom.

Locke ansåg att statsmedborgarna genom ett samhällskontrakt som ingåtts mellan staten och statsmedborgarna överfört till staten den makt som var nödvändig för att skydda statsmedborgarnas naturgivna medfödda mänskliga rättigheter, dvs. rätten till liv, hälsa, frihet och framför allt till sin egendom mot yttre och inre fiender, men inte heller mer makt än så.

William Blackstone (1723-1780) skriver i sin lärobok i engelsk rätt, Commentaries on the Laws of England, book II, Of the Rights of Things, Clarendon, Oxford 1766 ch. 1, p 2: "There is nothing which so generally strikes the imagination, and engages the affections of mankind, as the right of property; or that sole and despotic dominion which one man claims and exercises over the external things of the world, in total exclusion of the right of any other individual in the the universe." (sv. Det finns ingenting som så sätter igång fantasin och känslorna hos människor som äganderätten; eller när någon person ensam och despotiskt utövar sin kontrollmakt över sina fysiska saker, med fullständig utslutning av varje annan persons rättsanspråk i hela universum.) Blackstones lärobok i fyra band har haft stor betydelse för rättsutvecklingen i länderna inom det brittiska samväldet. Blackstones lärobok som engelska kolonister tog med sig till Amerika, kom att utgöra grunden för amerikansk rätt. Blackstones "Commentaries" var en av de huvudkällor som grundlagsstiftarna använde sig av när de stiftade USA:s konstitution. Fortfarande idag så refererar Amerikas högsta federala domstol till Blackstones "Commentaries" i sina domskäl.

Det äldre franska naturrättsliga rättssystemet (l' ancien régime) var fram till år 1804 ett oöverskådligt kaos med omkring 360 olika lagböcker. I den franska naturrättsliga liberala deklarationen för människans och medborgarens rättigheter från revolutionsåret 1789, artikel 17, framgår att: "Emedan äganderätten är en okränkbar och helig rättighet, kan den inte fråntagas någon, såvida det inte är nödvändigt för att tillgodose ett lagligen konstaterat allmänt behov och sker mot skälig i förväg given ersättning". Den lille korsikanen Napoléon Bonapartes (1769-1821) naturrättsliga liberala civilrättslagbok Code Civil från år 1804, innehåller 2 281 artiklar fördelat på tre böcker. Sakrätten (fr. des bien) behandlas i den andra boken art. 510-710, som i allt väsentligt inkorporerar artikel 17 från 1789 års deklaration, och fastställer äganderättens okränkbarhet. Code Civil 1804 med dess materiella regler var skriven för det dåvarande franska bondesamhället. Den franska liberala naturrättsuppfattningen som kommer till uttryck i fransk rätt, ligger till grund för den europeiska unionen och dess interna förhållanden regleras av fransk förvaltningsrätt.

Den franska utopiska socialisten Pierre Joseph Proudhon (1809-1868) reagerar radikalt mot påståendet att "äganderätten är en okränkbar och helig rättighet", och utvecklar sin egen värdelära i boken Systèmes des contradictions économiques, ou philosophie de la misère, 2 band, år 1846 (sv. övers. saknas). Proudhon fäller där det berömda yttrandet att "egendom är stöld". Vad som är mer intressant är att Proudhon ställer frågan "vad är egendom?" Proudhon analyserar i sin bok egendomens dubbla värden, det icke-kommersiella bruksvärdet och det kommersiella bytesvärdet.

Karl Marx (1818-1883) utvecklar under påverkan av Proudhon egendomens dubbla värden, det icke-kommersiella bruksvärdet och det kommersiella bytesvärdet, i sin bok Kapitalet första boken, första avdelningen första kapitlet. "Varan är först och främst ett yttre föremål, ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag. Karaktären av dessa behov, om de till exempel har sitt upphov i magen eller fantasin, ändrar ingenting i sak. Det är här inte heller fråga om hur saken tillfredsställer det mänskliga behovet, om omedelbart som livsmedel, dvs. som förbrukningsartikel, eller på en omväg, som produktionsmedel."

Bruksvärde

Bruksvärdet är den icke-kommersiella kvalitén, den individuella användarens upplevda praktiskt användbara värde av att kunna använda egendomens individuella egenskaper. Egendomens kvalité är oberoende av egendomens geografiska läge.

Bytesvärde

Bytesvärdet är utslutande ett kommersiellt kvantitativt penningvärde hos den individuella egendomen som uppstår när den byts ut mot annan egendom, och anges av det bytespris som bildas där. Egendomens bytesvärde är vanligtvis uttryckt i ett penningvärde. Bytesvärdet är kvantifierbart, till skillnad från bruksvärdet. Det kommersiella bytesvärdet hos egendomen är utmätningsbart, men inte det icke-kommersiella bruksvärdet.

Det kommersiella bytesvärdet hos egendom som innehas med äganderätt av gäldenären är utmätningsbar, med undantag av gäldenärens lösöre som han behöver för sin och sin familjs försörjning och för att ge gäldenären och hans familj ett skydd för sitt hem och personliga tillhörigheter m.m. (lat. beneficium) till ett skäligt värde. En grundläggande förutsättning för utmätning är att egendomen är identifierbar. Egendomen skall kunna tas om hand, förseglas eller märkas som utmätt egendom. En förutsättning för utmätning är att egendomen är överlåtelsebar för att den skall kunna utmätas, eftersom den senare skall kunnas försäljas vid en exekutiv auktion. En annan förutsättning är att egendomen har ett kommersiellt bytesvärde och utgör en tillgång hos gäldenären. Det är dock inte tillräckligt att egendomen har ett kommersiellt bytesvärde, den måste också kunna antas ge ett överskott efter förväntade förrättningskostnader som gör att utmätningen framstår som försvarlig.

Till exempel en bostadslägenhet som innehas med hyresrätt har ett icke-kommersiellt brukvärde med avseende på själva bostadslägenhetens beskaffenhet alldeles oavsett var någonstans lägenheten är belägen geografiskt. Hyresrätten till en bostadslägenhet är en nyttjanderätt och anses endast ha ett icke-kommersiellt bruksvärde hos hyresgästen och saknar lagligt kommersiellt bytesvärde. Då endast det kommersiella bytesvärdet kan utmätas, så kan inte hyresrätten utmätas för hyresgästens skulder.

Rättshistorisk bakgrund

Den romerska rätten framstod som den rättshistoriska grundvalen för all modern rättsvetenskap.

Johannes Loccenius (ty. Johan Lochen) (1598–1677) promoverades till juris doktor vid Universitetet i Leiden år 1625. År 1634 blev Loccenius utnämnd till professor i romersk rätt vid Uppsala universitet, och som under åren 1636-1639 ensam kom att sköta all juridisk undervisning vid universitetet, även i svensk rätt. Loccenius utarbetade läroboken i privaträtt för juris studerande vid Uppsala universitet, Synopsis juris ad leges Sueticas accomodata år 1648. Loccenius rättsvetenskapliga metod var att inordna innehållet i de inhemska svenska lagarna under justinianska rättstitlar, och således infogades in i det tysk-romerska rättssystemet. År 1666 återvände Loccenius till Uppsala universitet som professor honorarius juris, och föreläste i svensk rätt fram till år 1669. Loccenius har mer än andra vid sin samtid bidragit till en svensk recipiering av tysk-romersk rätt.

Claes Rålamb (1622-1698), president i Göta Hovrätt bl.a, är mest känd för sin bok Observationes juris practicae som utkom av trycket år 1674, och bygger väsentligen på den dåtida tysk-romerska rätten när den svenska lagtexten inte gav något entydigt besked. Observationes indelas i fyra böcker, där den första boken handlar om "äganderätt och dess besittande". Den reciperade supplementerade tysk-romerska rätten hade en direkt tillämpning i Sverige vid svenska domstolar, där den inte uttryckligen stred mot svensk lagstiftning.

Friedrich Carl von Savigny (1779-1861) var den historiska skolans främsta företrädare inom rättsvetenskapen, men han var även lärare i romersk rätt. Savigny påstod att rättsvetenskapen är både historisk och filosofisk (systematisk). I sin bok Das Recht des Besitzes, redogör Savigny systematiskt för besittningen och som bygger på den tysk-romerska pandekträtten "Gemeines Recht". Savigny är även känd för sina Canones', fyra principer för lagtolkning.

Fram till år 1900 var Ius Commune eller Gemeines Recht fortfarande gällande rätt i Tyskland. Begreppen 'besittning' (ty. besitz) och 'egendom' (ty. eigentum) i svensk rätt och svenskt språkbruk härrör direkt från den tysk-romerska pandekträtten, och sedermera kodifierad i rättspositivismens opus magnum, den tyska allmänna civilrättslagboken Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) 1896, vilken trädde i kraft den 1 januari år 1900. Besittning regleras i BGB §§ 854-872, och egendom i §§ 903-1011. BGB 1896 med dess abstrakta normsystem var skriven för det dåvarande tyska industrisamhället.

Den romerska rätten lever fortfarande kvar i form av begrepp och allmänna rättsgrundsatser insprängt i den nu gällande moderna svenska rätten, och tillämpas därför av svenska domstolar i det praktiska rättslivet, med undantag av ett uttryckligt lagstöd för en annan mening. Ett karaktäristiskt drag i den svenska juridiska doktrinens utveckling mot en vetenskaplig riktning, hör intimt samman med synen på den romerska rätten.

Rättssystemet är ett logiskt sammanhållande system av rättsinstitut, som har ett inre logiskt samband med varandra. Det är rättsvetenskapens uppgift att klargöra dessa rättssystematiska rättsinstituts logiskt sammanhållande samband. Rättssystemet kan därför inte vara självmotsägande, om den är logiskt sammanhängande.

Sverige

Person som ingår äktenskap, erhåller giftorätt i den andre makens egendom. Den egendom som är föremål för giftorätt kallas för giftorättsgods. Giftorätten kan uteslutas genom att egendomen är enskild egendom eller blir enskild egendom genom äktenskapsförord. Under äktenskapet äger vardera maken självständigt sin egendom med full äganderätt och ansvarar självständigt för sina egna skulder. Upplösning av det gemansamma boet som innehas med giftorätt, sker genom bodelning. Bodelningen innebär att giftorätten i den andres makens egendom exekveras.

Litteratur

• Agell, Anders, Äganderätten till fastighet för makar och samboende. En studie av kommissionsköp, Norstedts, Stockholm 1985 (143 s)
• Anners, Erik, Äganderätt och handelsintresse. Metodkritiska studier i det germanska lösöreklandets historia, Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala Handlingar nr 3, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1960 (212 s)
• Baur, Fritz, Sachenrecht, 18 aufl. fortgefuhrt von Jürgen F. Baur und Rolf Stürmer, Beck, München 2009 (1085 s)
• Bergman, Carl Gunnar, Köp och lösöreköp, Gleerup, Lund 1927 (171 s + bil 28 s)
• Forssell, Hans, Tredjemansskyddets gränser. En studie av principen "köp bryter lega" och indelningen i sakrätter och obligatoriska rättigheter, Norstedts, Stockholm 1976 (265 s) Ak avh
• Gregow, Torkel, Tredje mans rätt vid utmätning, Norstedt, Stockholm 1987 (488 s)
• Gregow, Torkel, Utsökningsrätt, 4 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2012 (452 s) (Talbok: DAISY, TPB, Johanneshov 2012, Svenska, 1 CD-R)
• Göranson, Ulf, Traditionsprincipen. De svenska reglerna om köparens skydd mot säljarens borgenärer i komparativ och historisk belysning, Iustus, Uppsala 1985 (731 s) Ak avh
• Hassler, Åke, Utsökningsrätt, 2 uppl, Nordiska bokhandeln, Stockholm 1960 (489 s)
• Helander, Bo, Kreditsäkerhet i lös egendom. Sakrättsliga spörsmål, Norstedts, Stockholm 1985 (810 s) Ak avh
• Hessler, Henrik, Allmän sakrätt. Om det förmögenhetsrättsliga tredjemansskyddets principer, Norstedts, Stockholm 1973 (574 s)
• Heuman, Lars, Specialprocess. Utsökning och konkurs, 6 uppl, Norstedt, Stockholm 2007 (293 s) (Talbok: DAISY, TPB, Enskede 2008, Svenska, 1 CD-R)
• Horn, Norbert, Hein Kötz & Hans G. Leser, German Private and Commercial Law. An Introduction, transl. by Tony Weir, Clarendon, Oxford 1982 (355 p)
• Kaser, Max, Eigentum und Besitz im älteren römischen Recht. Forschungen zum Römischen Recht, band 1, teil I, 2 auflage, Böhlau-Verlag, Köln-Wien 1956 (397 s)
• Lennander, Gertrud, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1977 (343 s) Ak avh
• Olivecrona, Karl, Utsökning, 9 uppl, LiberLäromedel, Lund 1978 (236 s)
• Rodhe, Knut, Handbok i sakrätt, Norstedts, Stockholm 1985 (689 s)
• Rodhe, Knut, Om fastighetsindelningen och dess betydelse, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1941 (365 s) Ak avh
• Rodhe, Knut, Utländska förvärv av svenska företag och av svensk fast egendom. Översikt över 1982 års lagstiftning, Handelshögskolan i Stockholms studentkår, Stockholm 1983 (12 s)
• Rune, Christer, Rätt till skepp, 2 uppl, Sjörättsföreningen i Göteborgs skrifter nr 68, Akademiförlaget, Göteborg 1991 (268 s)
• Rålamb, Claes, Observationes juris practicae. Thet är åtskillige påminnelser uthi rättegångssaker, Wankijff, Stockholm 1674 (374 s)
• Savigny, Friedrich Carl von, Das Recht des Besitzes. Eine Civilistische Abhandlung, 7 aufl, Wien 1865
• Schmidt, Folke, Om ägarförbehåll och avbetalningsköp, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1938 (262 s) Ak avh
• Staudinger, Julius von, Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch mit Einführungsgesetz und Nebengesetzen, Buch 3, Sachenrecht, Einleitung zum Sachenrecht, §§ 854-882 (Allgemeines Liegenschaftsrecht 1), Sellier de Gruyter, Berlin 2007 (669 s)
• Staudinger, Julius von, Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch mit Einführungsgesetz und Nebengesetzen, Buch 3, Sachenrecht, §§ 903-924 Anhang zu § 906, Umwelthaftungsrecht (Eigentum 1), 13 aufl, Sellier de Gruyter, Berlin 1996 (796 s)
• Staudinger, Julius von, Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch mit Einführungsgesetz und Nebengesetzen, Buch 3, Sachenrecht, §§ 925-984, Anhang zu §§ 929 ff, Sonderformen der Übereignung (Eigentum 2), Sellier de Gruyter, Berlin 2011 (831 s)
• Staudinger, Julius von, Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch mit Einführungsgesetz und Nebengesetzen, Buch 3, Sachenrecht, §§ 985-1011 (Eigentum 3), Sellier de Gruyter, Berlin 2006 (774 s)
• Sundell, Jan-Olof, Tysk påverkan på svensk civilrättsdoktrin 1870-1914, Institutet för rättshistorisk forskning, Rättshistoriskt bibliotek, 44 bd, Stockholm 1987 (382 s) Ak avh
• Tiberg, Hugo, Svensk sjörätt. Fartyget, Juristförlaget, Stockholm 1989 (68 s)
• Undén, Östen, Svensk sakrätt. I. Lös egendom, 10 uppl, Liber, Lund 1976 (249 s); II. Fast egendom, förra avd, 5 uppl, Gleerup, Lund 1969 (s 1-172) (176 s), senare avd, 6 uppl, Gleerup, Lund 1970 (s 173-370) (198 s)
• Vinding Kruse, Fredrik, Ejendomsretten. I-III, 3 uppl, Gad, København 1951 (I. s 1-744 (744 s) + II. s 748-1293 (546 s) + III. s 1298-1774 (477 s)
• Walin, Gösta, Panträtt, 2 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 1998 (396 s)
• Walin, Gösta, Samäganderätt. En studie rörande samäganderättsanspråk och samäganderättslagen m.m, Norstedts juridik, Stockholm 2000 (247 s)
• Walin, Gösta, Separationsrätt, Norstedt, Stockholm 1975 (222 s)
• Walin, Gösta, Torkel Gregow, & Peter Löfmarck, Utsökningsbalken. En kommentar, 4 uppl, Norstedt, Stockholm 2009 (780 s)
• Watson, Alan, Rome of the Twelve Tables. Persons and Property, Princeton U.P., Princeton N.J. 1976 (186 s)
• Watson, Alan, The Law of Property in the Later Roman Republic, Oxford U.P., Oxford 1968 (243 s)
• Westerlind, Peter, Kommentar till jordabalken 1-5 kap., Norstedts, Stockholm 1971 (489 s)
• Åhström, Åke, Svensk och internationell etableringsrätt, 3 uppl, Studentlitteratur, Lund 1979 (105 s)

Se även

• Egendomsbrott
• Egendomsförsäkring
• Dödsbo
• Fast egendom
• Fordring
• Kapital
• Lös egendom
• Tillgångar
• Utmätning
• Ägandeform
• Äganderätt