Egendom

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Wiktionary small.svg
Svenskspråkiga Wiktionary har ett uppslag om egendom.

Egendom (fsv. eghindomber, ty. eigentum) är en konkret (eng. tangible) individuellt bestämd fysisk sak (lat. res, eng. external thing, tangible property), fast (lat. immobile, eng. immovable) eller lös (lat. mobile, eng. movable), som utgör äganderättens objekt, som ägaren besitter fysisk kontrollmakt över med vissa rättsliga befogenheter reglerad genom lag, sedvanerätt eller domstolspraxis, med uteslutande av varje annan persons rättsanspråk på densamma. Äganderätten (lat. dominum) till egendom vilken anses representera ett betydande kommersiellt bytesvärde (förmögenhetsvärde), kan i allmänhet registreras hos nationell statlig myndighet.

Ägaren kan med stöd av sin äganderätt företa de åtgärder och dispositioner som han finner vara lämpliga. Han kan sägas ha en allmän fri förfoganderätt. Äganderätten kan dock begränsas genom sedvanerätt, avtal, domstolspraxis eller med uttryckligt stöd i lag.

Egendom, fast eller lös, representerar dels ett icke-kommersiellt bruksvärde och dels ett kommersiellt bytesvärde.

Besittning[redigera | redigera wikitext]

Besittningen (lat. possessio, ty. besitz) är ett sakfaktum. Besittningen hänförs endast till en fysisk kontroll (lat. corpus) av fasta eller lösa saker. Besittningsrubbning sker när någon annan avskär besittningshavaren från sin besittning av saken. Besittningen utgör en presumtion för att den besittningshavare som har besittningen till en fast eller lös sak är den rätte ägaren till saken. Tysk och nordisk rätt erkänner uteslutande besittning till sakförhållanden av fasta eller lösa saker. Besittningen är antingen omedelbar eller medelbar.

Besittningen utgör en presumtion för om ett landterritorium skall tillräknas en stat (höghetsrätt, lat. imperium). Av landterritoriet följer sjöterritoriet och luftterritoriet. Besittningen anses då ge staten behörighet att utöva lagstiftning, rättsskipning och förvaltning inom sitt territorium (effektivitetsprincipen). Staten har rätt att försvara sin besittning av territoriet mot besittningskränkningar från andra stater. Internationell rätt erkänner uteslutande staters besittning av territorier, och om besittningen är rättsenlig eller rättsstridig i förhållande till en annan konkurrerande stat är en annan frågeställning. Ett exempel på frågan om huruvida besittningen är rättsenlig eller rättsstridig, är den s.k. Västbanken vilken tidigare tillhörde Jordanien och Gaza-remsan vilken tidigare tillhörde Egypten, men till vilka de avstod från sin höghetsrätt med syfte att upprätta en palestinsk stat med ett territorium som palestinierna själva effektivt fysiskt kontrollerar. Ett senare exempel är den från rysk utgångspunkt geopolitiska betydelsefulla halvön Krim beläget vid Svarta havet.

NJA 2009 s. 889 Fråga om innebörden av kravet på överlåtarens besittning vid godtrosförvärv av lösöre. HD (JustR:n Victor, Lundius, Calissendorff, Toijer och Lindskog, referent) meddelade den 22 december 2009 följande dom: Enligt 2 § godtrosförvärvslagen i lydelsen före den 1 juli 2003 gäller att den som förvärvat lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som skett, får äganderätt till egendomen, om han har fått den i sin besittning och var i god tro. I bestämmelsen finns begreppet besittning som rekvisit i två led, dels ska den som förfogar över egendomen ha haft den i sin besittning, dels ska förvärvaren ha fått egendomen i sin besittning. Begreppet definieras inte i lagen. Besittningsbegreppet kommer vid sidan av godtrosförvärvslagen till användning i många olika rättsliga situationer och kan inte tillskrivas någon specifik allmängiltig innebörd. Även med beaktande av det lämpliga i en enhetlig innebörd inom ramen för godtrosförvärvslagen, kan det inte antas att lagens två besittningsrekvisit har identiskt innehåll. (Jfr Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 53.) Det är ostridigt att J.S. såsom förvärvare fått motorcykeln överlämnad (traderad) till sig på det sätt som förutsätts för ett godtrosförvärv. Det finns därför inte anledning att gå närmare in på vad som ligger i kravet på förvärvarens besittning. När det gäller kravet på att den som förfogar över egendomen ska ha haft denna i sin besittning märks, att det besittningskravet främst syftar till att klargöra att ett godtrosförvärv förutsätter att de yttre förhållandena ska ge ett objektivt stöd för uppfattningen att överlåtaren har rätt att förfoga över egendomen (jfr SOU 1965:14 s. 81 ff. samt bl.a. Östen Undén, Svensk sakrätt I Lös egendom, 10 uppl. 1995, s. 142). Besittningen har således en legitimerande funktion (jfr Håstad, a.a. s. 65). I kravet på överlåtarens besittning bör mot bakgrund av det anförda inte läggas mer än att överlåtaren till följd av sin fysiska kontroll över den överlåtna egendomen ska utåt ha framstått som berättigad att förfoga över denna på det sätt som skett. Huruvida besittningsläget är sådant att överlåtaren har sakrättsligt skydd mot sin fångesman saknar alltså betydelse i det hänseendet. Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut.

NJA 2011 s. 524 Förskingring? För att ansvar för förskingring ska komma på fråga, krävs enligt 10 kap. 1 § BrB bland annat att gärningsmannen ska ha fått den aktuella egendomen i sin besittning. I doktrinen har besittning i korthet ansetts föreligga då en person, med eller utan rätt, har omedelbar kontroll eller rådighet över egendomen i fråga, t.ex. sådana föremål som vederbörande har i sina fickor. I doktrinen förefaller det i allt väsentligt råda enighet om att endast fysiska föremål - och således inte kontotillgodohavanden - kan vara föremål för besittning i brottsbalkens bemärkelse, bland annat eftersom det inte rör sig om någon individualiserad egendom (se t.ex. Jareborg, Brotten, 2 häftet, 1986, s. 105, 109 och 152; Brottsbalken. En kommentar, 10 kap. 1 § samt Wennberg i JT 1994/95 s. 528). En anställd som hade behörighet att göra betalningar för sin arbetsgivare genom uttag från dennes bankkonto har från kontot fört över medel till eget bankkonto för att finansiera spel. HD (JustR:n Lindskog, Bäcklund och Borgeke) förklarade att den åtalade gärningen inte ska bedömas som förskingring och meddelade med anledning av det prövningstillstånd i de delar som frågan om sådant tillstånd har förklarats vilande. HD undanröjde hovrättens dom och återförvisade målet till hovrätten för sådan förnyad prövning som föranleds av HD:s dom. JustR Persson, referent, med vilken JustR Lambertz förenade sig, var skiljaktig. JustR Lindskog anförde till utveckling av sin mening: Målet aktualiserar tre frågor, nämligen 1. huruvida ett banktillgodohavande kan besittas i förskingringsstadgandets mening, 2. huruvida en fullmakt att göra uttag från ett bankkonto ställer fullmäktigen i ett sådant besittningsläge som förutsätts för förskingringsansvar, antingen därför att a.) tillgodohavandet är att se som en sak i förskingringsstadgandets mening och fullmakten av det skälet leder till en sakförskingringssituation, eller därför att b.) fullmakten innebär att fullmäktigen i förskingringsstadgandets mening anförtros det värde som tillgodohavandet representerar och den av det skälet leder till en värdeförskingringssituation, samt 3. huruvida ett med stöd av fullmakten gjort olovligt uttag ställer fullmäktigen i ett sådant besittningsläge som förutsätts för förskingringsansvar, om ett sådant läge inte redan skulle föreligga.

Den antika grekiska filosofin rymmer en skeptisk inriktning som hävdar att all kunskap är osäker och att det inte finns några säkra sätt att skilja det som är sant från en trosföreställning. Allt som inte är fallet, därom kan man inte tala (jfr Ludwig Wittgenstein, Tractatus Logico-Philosophicus). Den abstrakta metafysiken är meningslös, och den referererar inte till någonting i den konkreta reella fysiska världen (eng. the external things of the world). Ingenting kan vare sig verifieras (bevisas) eller falsifieras (motbevisas). Verifikationsprincipen associeras ofta med den logiska positivismen och filosofer inom Wienkretsen såsom Moritz Schlick, Rudolf Carnap och Alfred Jules Ayer, och falsifierbarheten med Karl Popper. Det är därför omöjligt att uppnå någon som helst kunskap om metafysiska abstraktioner. Det är således totalt meningslöst att tala om en abstrakt metafysisk fiktiv "besittning".

Uppsalaskolans grundare Axel Hägerströms devis var ”Praeterea censeo metaphysicam esse delendam” (sv. för övrigt anser jag att metafysiken bör utrotas), vilken var en parafras på den romerske senator Marcus Porcius Cato Maior (Cato den äldre) (234-149 f.Kr.) kommentar ”Praeterea censeo Carthaginem esse delendam” med vilken han avslutande sina tal angående staden Karthago i nuvarande Tunisien.

Omedelbar besittning[redigera | redigera wikitext]

Omedelbar besittning (ty. eigenbesitz, BGB § 872) föreligger när besittningshavaren har en fri och obehindrad tillgång till saker i sin vård, med avskärande av varje annan persons kontroll. Exempel är saker som besittningshavaren bär på sig, eller förvarar i sin bostad, fritidshus, lagerlokal eller arbetsplats.

Medelbar besittning[redigera | redigera wikitext]

Medelbar besittning (ty. mittelbar besitz, BGB § 868) föreligger när besittningshavaren har en fri och obehindrad tillgång till saker i sin vård, men där besittningen inte avskär en annan person kontroll som också har tillgång till saker som besittningshavaren har i sin vård. Exempel är när en restaurang har kvar en medelbar besittning till sitt porslin och sina bestick, även när en restauranggäst har dessa i sina händer för att äta. Detsamma kan sägas om en hotellgäst som hyr ett hotellrum.

Sambesittning[redigera | redigera wikitext]

Sambesittning (ty. mitbesitz, BGB § 866) till fast eller lös sak föreligger mellan samäganden, eller mellan makar eller varaktigt sammanboenden som de har i sin vård. Vardera maken har en vårdnadsplikt för de saker som är i denne har i sin fysiska kontroll fasta och lösa saker som är föremål för giftorättsanspråk.

Fast egendom[redigera | redigera wikitext]

Fasta saker (lat. res immobilis, eng. immovables) kallas för fast egendom. Fast egendom är jord och den indelas i fastigheter. Nationaliteten hos fast egendom är knuten till var fastigheten är geografiskt belägen.

Äganderätten till fast egendom registreras i lantmäteriets fastighetsregister (tid. fastighetsboken). Inskrivningen föregås av en laglighetsprövning (legalitetsprincipen). Den som lider förlust på grund av fel eller försummelse av inskrivningsmyndigheten, har rätt till ersättning av staten.

Lös egendom[redigera | redigera wikitext]

Lösa saker (lat. res mobilis, eng. movables) kallas för lös egendom. Lös egendom är saker som inte är jord.

Nationaliteten hos lös egendom är knuten till äganderätten, oavsett var egendomen är belägen geografiskt. För att en egendom skall betraktas som svensk, så krävs det att egendomen ägs av svensk fysisk eller juridisk person med mer än femtio procent.

Lösöre[redigera | redigera wikitext]

Naturligt flyttbara lösa saker (eng. chattels) kallas för lösöre, till exempel aktiebrev, bankböcker, bilar, boskap, båtar, böcker, husgeråd, kläder, mynt, möbler, obligationspapper, sedlar, skuldebrev eller skriftliga fordringsbevis. Lösören är lösa saker som en fysisk person normalt kan bära med sig.

Annan lös egendom[redigera | redigera wikitext]

Naturligt icke flyttbara lösa saker är till exempel anläggning på mark tillhörig annan, buss, lastbil, luftfartyg, oljeplattform eller skepp. Lösa saker som inte är lösören, kan normalt inte en fysisk person bära med sig.

Värdeteorier[redigera | redigera wikitext]

Aristoteles (384-322 f.Kr.) delade upp egendomens värde i dels ett icke-kommersiellt bruksvärde (hushållning) och dels ett kommersiellt bytesvärde (byteshandel) i Politiken (1256-1259b). "Handeln, den viktigaste typen av byteshandel, är uppdelad i tre delar, nämligen redarverksamhet, transport och försäljning." (1258b)

Marcus Tullius Cicero (106 f.Kr.-43 f.Kr.), var en romersk talare, författare och politiker. I sin ungdom studerade han grekisk filosofi och retorik, men blev istället advokat med många klienter. Cicero stod under inflytande av flera olika grekiska filosofiska skolor som akademikerna, peripatetikerna och stoikerna. I sin bok De Officiis (44 f.Kr.) (sv. Om plikterna. Tre böcker, 2 uppl, Berling, Lund 1858 (189 s)) utvecklar Cicero vid 62 års ålder sin syn på äganderätt och egendom. Boken visar på ett tydligt inflytande av den stoiska filosofen Panaitios (c:a 185 - c:a 110 f.Kr.). Iustitiae partes sunt non violare homines, verecundiae non offendere, in quo maxime vis perspicitur decori (Liber I, 99) (sv. "Rättvisa innebär att man inte skall försöka att skada sin medmänniska, att vara omtänksam och inte kränka dennes känslor, och på så sätt synliggöra den").

Den moderna rättsfilosofin och rättsvetenskapen bygger i grunden på den aristoteliska logiken och dess logiska indelning av den rättsvetenskapliga kunskapen, och dess sätt att närma sig verkligheten. Begreppet påstående är grundläggande i den aristoteliska logiken. Där är ett påstående en sats som antingen är sant eller falskt. En sats som varken är sann eller falsk är inte ett påstående, utan en meningslös sats. Den aristoteliska logikens inflytande på den klassiska romerska rätten, kommer till uttryck i Gaius lärobok i romersk rätt, Institutiones (160 e.Kr.).

Den romerska rätten (jus romanum) indelade sakerna i dels res divine juris som tillhörde den gudomliga rätten, och dels res humane juris som tillhörde den mänskliga rätten. Res humane juris indelades i dels res publica som tillhörde det allmänna och dels res privatae som tillhörde det privata. Res privatae var fysiska saker som kunde innehas med äganderätt av enskilda privata personer. Slavar, oxar, hästar, mulor, åsnor, landområden inom Italien oavsett om de var bebyggda eller inte (G 1.20). Äganderätten kunde förvärvas enbart av romerska medborgare. Det fanns tre sätt. Antingen genom mancipatio, in jure cessio eller usucapio. Peregrini som saknade romerskt medborgarskap kunde inte lagligen förvärva egendom och var följaktligen proles (egendomslösa).

In jure cessio (sv. överlåtelsen) var ett processuellt förfarande legis actio sacramento in rem. Överlåtaren och förvärvaren framträdde tillsammans med den fysiska saken framför pretorn, där förvärvaren framförde sitt krav på att få äganderätt till saken och där överlåtaren förklarade att han avstod ifrån att göra gällande något motkrav gentemot förvärvaren om bättre rätt till saken, och pretorn addicto (förklarade) därmed för förvärvaren att nu hade äganderätten till den fysiska saken överförts till denne. Detta formella förfarande har stora likheter med våra dagars romersk-katolska vigselcermonier.

Thomas Hobbes (1588-1679) var en engelsk filosof och politisk teoretiker, som såg människorna som en samling egoister som styrdes enbart av sitt egenintresse, och att naturtillståndet därför var en bellum omnium contra omnes (sv en allas kamp emot alla). Hobbes skriver i sin bok Leviathan (1651), kapitel 15 "Om andra naturliga lagar" följande: "Innan därför orden rätt och orätt kan tillämpas, måste det finnas någon tvångsmakt som - genom hot om ett straff som är större än den fördel man väntar sig av ett avtalsbrott - kan förmå alla människor att i lika mån hålla sina avtal, och som kan garantera den äganderätt människor genom ett ömsesidigt kontrakt förvärvar som gottgörelse för den universella rätt de ger upp. Någon sådan makt finns inte förrän en stat grundats. Detta framgår också av den vanliga definitionen av rättvisa i skolorna, där man säger att rättvisa är den beständiga viljan att ge varje människa vad som tillkommer henne. Där det inte finns något som är hennes, det vill säga, ingen egendom, finns därför heller ingenting som är orätt. Och där ingen tvångsmakt upprättats, det vill säga där det inte någon stat, finns heller ingen egendom, utan alla människor har rätt till allting. Där det inte finns någon stat, finns därför heller ingenting som är orätt. Sålunda ligger rättvisans natur i att giltiga avtal hålls, men avtal blir giltiga först med upprättandet av en statsmakt stark nog att tvinga människorna att hålla dem. Detta markerar också äganderättens begynnelse." "Ty den som när det gäller egendom av alla slag kallas ägare - på latin dominus och på grekiska κύριος - kallas, när det rör sig om handlingar, uppdragsgivare. Och liksom besittningsrätten kallas herrevälde (eng. dominion), så kallas rätten att utföra någon handling AUKTORISATION och ibland fullmakt." (kap. 16)

John Locke (1632-1704) var en engelsk filosof, psykolog, pedagog och läkare. Locke var son till advokaten (eng. barrister-at-law) John Locke (1606-1661), som tidigare byggt upp en familjeförmögenhet genom köp av jordbruksfastigheter. John Locke ärvde sin far, och hade därför inga ekonomiska problem under återstoden av sitt liv.

År 1690 utgav John Locke sin bok Two Treatises of Government (sv Två avhandlingar om styrelseskicket). Boken bestod av två delar. Den andra delen, The Second Treatise of Government (sv Andra avhandlingen om styrelseskicket), har undertiteln An Essay Concerning the True Original, Extent, and End of Civil Government (sv En essä angående den civila styrelsens sanna ursprung, räckvidd och mål). Egendom (eng. property) behandlas i kap. 5, § 25-51.

Locke anser att varje människa är av naturen fri att handla och förfoga över sin egen person och sin egendom. Dessa naturliga rättigheter kan endast begränsas hos en individ för att någon annan individ också skall kunna ha samma rättigheter.

Alla människor föds med dels en rätt till frihet för sin person, som ingen annan har makt över men hon själv förfogar fritt över, och dels en rätt att med företräde framför alla andra ärva sin fars egendom tillsammans med sina syskon. Enligt Locke är naturtillståndet ett naturligt tillstånd där alla människor har full frihet att handla och förfoga över sin person och sin egendom som de finner för gott inom gränserna för den naturliga rätten, utan att be någon annan person om lov eller vara beroende av någon annan människas vilja.

Naturresurserna tillhör hela mänskligheten. I naturtillståndet fanns ingen privat överhöghet som bestämde över alla andra människor. Allt det som livnärde en person var dennes, trots att alla ägde allt gemensamt. Alla saker och ting som någon person tog från naturen och bearbetade med sitt arbete och tillförde något eget, innebar att denne person gjorde denna sak till sin egendom, anser Locke. Ingen annan person kunde längre ha rätt till denna sak. Men ingen person fick ta ut mer ur naturen än denne behövde för sitt uppehälle. Resten tillhörde andra. Detsamma gällde för jorden. Så mycket som en jordbrukare kunde bearbeta, beså, förbättra, odla och kunde nyttja avkastningen av, så mycket var jordbrukarens egendom.

Locke ansåg att statsmedborgarna genom ett samhällskontrakt som ingåtts mellan staten och statsmedborgarna överfört till staten den makt som var nödvändig för att skydda statsmedborgarnas naturgivna medfödda mänskliga rättigheter, dvs. rätten till liv, hälsa, frihet och framför allt till sin egendom mot yttre och inre fiender, men inte heller mer makt än så.

William Blackstone (1723-1780) skriver i sin lärobok i engelsk rätt, Commentaries on the Laws of England, book II, Of the Rights of Things, Clarendon, Oxford 1766 ch. 1, p 2: "There is nothing which so generally strikes the imagination, and engages the affections of mankind, as the right of property; or that sole and despotic dominion which one man claims and exercises over the external things of the world, in total exclusion of the right of any other individual in the the universe." (sv. Det finns ingenting som så sätter igång fantasin och känslorna hos människor som äganderätten; eller när någon person ensam och despotiskt utövar sin kontrollmakt över sina fysiska saker, med fullständig utslutning av varje annan persons rättsanspråk i hela universum.) Blackstones lärobok i fyra band har haft stor betydelse för rättsutvecklingen i länderna inom det brittiska samväldet. Blackstones lärobok som engelska kolonister tog med sig till Amerika, kom att utgöra grunden för amerikansk rätt. Blackstones "Commentaries" var en av de huvudkällor som grundlagsstiftarna använde sig av när de stiftade USA:s konstitution. Fortfarande idag så refererar Amerikas högsta federala domstol till Blackstones "Commentaries" i sina domskäl.

Det äldre franska naturrättsliga rättssystemet (l' ancien régime) var fram till år 1804 ett oöverskådligt kaos med omkring 360 olika lagböcker. I den franska naturrättsliga liberala deklarationen för människans och medborgarens rättigheter från revolutionsåret 1789, artikel 17, framgår att: "Emedan äganderätten är en okränkbar och helig rättighet, kan den inte fråntagas någon, såvida det inte är nödvändigt för att tillgodose ett lagligen konstaterat allmänt behov och sker mot skälig i förväg given ersättning". Den lille korsikanen Napoléon Bonapartes (1769-1821) naturrättsliga liberala civilrättslagbok Code Civil från år 1804, innehåller 2 281 artiklar fördelat på tre böcker. Sakrätten (fr. des bien) behandlas i den andra boken art. 510-710, som i allt väsentligt inkorporerar artikel 17 från 1789 års deklaration, och fastställer äganderättens okränkbarhet. Code Civil 1804 med dess materiella regler var skriven för det dåvarande franska bondesamhället. Den franska liberala naturrättsuppfattningen som kommer till uttryck i fransk rätt, ligger till grund för den europeiska unionen och dess interna förhållanden regleras av fransk förvaltningsrätt.

Den franska socialisten Pierre Joseph Proudhon (1809-1868) reagerar radikalt mot påståendet att "äganderätten är en okränkbar och helig rättighet", och utvecklar sin egen värdelära i boken Systèmes des contradictions économiques, ou philosophie de la misère, 2 band, år 1846 (sv. övers. saknas). Proudhon fäller där det berömda yttrandet "la propriété c'est le vol" (sv. egendom är stöld). Vad som är mer intressant är att Proudhon ställer frågan "Qu'est-ce que la propriété?" (sv. vad är egendom?) Proudhon analyserar i sin bok egendomens dubbla värden, det icke-kommersiella bruksvärdet och det kommersiella bytesvärdet.

Karl Marx (1818-1883) utvecklar under påverkan av Proudhon egendomens dubbla värden, det icke-kommersiella bruksvärdet och det kommersiella bytesvärdet, i sin bok Kapitalet första boken, första avdelningen första kapitlet. "Varan är först och främst ett yttre föremål, ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag. Karaktären av dessa behov, om de till exempel har sitt upphov i magen eller fantasin, ändrar ingenting i sak. Det är här inte heller fråga om hur saken tillfredsställer det mänskliga behovet, om omedelbart som livsmedel, dvs. som förbrukningsartikel, eller på en omväg, som produktionsmedel."

Bruksvärde[redigera | redigera wikitext]

Bruksvärdet representerar den icke-kommersiella beskaffenhet och funktionen, användarens praktiskt användbara nytta av att kunna använda egendomens individuella egenskaper och funktion. Egendomens beskaffenhet och funktion är oberoende av egendomens geografiska läge.

En normerande jämförelseprövning vid hyressättnning av bostadslägenheter som innehas med hyresrätt grundas på en jämförelse med hyresnivån för likvärdiga lägenheter som avser att få fram bostadslägenhetens bruksvärde. Bruksvärdessystemet började tillämpas 1968 (prop. 1967:141), och lagstiftningen har sedan setts över 1969 (prop. 1968:91), 1973 (prop. 1973:23), 1974 (prop. 1974:150), 1984 (prop. 1983/84:137), 1993 (prop. 1993/94:199) och 2011 (prop. 2009/10:185). Syftet med bruksvärdessystemet är att trygga bostadshyresgästernas besittningsskydd genom en jämförelseprövning som bygger på principen att likvärdiga lägenheter ska ha lika hyra. Med lägenhetens bruksvärde avses vad den med hänsyn till beskaffenhet och förmåner samt övriga faktorer som kan anses vara värd i förhållande till andra jämförbara lägenheter på samma ort. Avseende själva lägenhetens beskaffenhet bör alla faktorer av betydelse inverka, såsom storlek, modernitetsgrad, planlösning, läge inom huset och ljudisolering. Förutom själva lägenhetens beskaffenhet så tillkommer förmåner som är knutna till lägenheten eller fastigheten, såsom hiss, sopnedkast, tvättstuga osv. Alla förmåner bör bedömas objektivt, dvs. oavsett om hyresgästen kan använda den eller inte. Likbehandlingsprincipen leder till att alla jämförbara bostadslägenheter skall ha samma bruksvärde.

Hyressättningsmål är dispositiva, där parterna själva avgör vilka bostadslägenheter som skall användas som jämförelseobjekt för bestämmandet av bostadslägenhetens hyra. För det fall att det inte har åberopats några representativa jämförliga bostadslägenheter, så är hyresnämnden som har utredningsansvaret oförhindrad att självständigt tillföra ärendet jämförelsematerial som hyresnämnden tidigare har fått kännedom om, t.ex. genom tidigare avgöranden i hyressättningsmål. Hyresnämnden får grunda sitt avgörande på detta nytillkomna material endast under förutsättning av att parterna har tagit del av materialet och beretts tillfälle att yttra sig över det. Ytterst är det hyresnämndens ansvar att slutligen göra en skälighetsbedömning över vad som kan anses utgöra en skälig hyra i det enskilda konkreta fallet.

Till exempel en bostadslägenhet som innehas med hyresrätt har ett icke-kommersiellt brukvärde med avseende på själva bostadslägenhetens beskaffenhet alldeles oavsett var någonstans lägenheten är belägen geografiskt. Hyresrätten till en bostadslägenhet är en nyttjanderätt till fast egendom och anses endast ha ett icke-kommersiellt bruksvärde hos hyresgästen och saknar lagligt kommersiellt bytesvärde (JB 12 kap. 65 §). Då endast det kommersiella bytesvärdet kan utmätas, så kan inte hyresrätten utmätas för hyresgästens skulder.

Bytesvärde[redigera | redigera wikitext]

Bytesvärdet representerar utslutande ett kommersiellt kvantitativt förmögenhetsvärde hos den individuella egendomen som uppstår när den byts ut mot annan egendom, och anges av det bytespris som bildas där. Egendomens bytesvärde är representerar ett förmögenhetsvärde som vanligtvis uttrycks någon valuta, t.ex. svenska kronor. Bytesvärdet är kvantifierbart, till skillnad från bruksvärdet. Det kommersiella bytesvärdet hos egendomen är utmätningsbart, men inte det icke-kommersiella bruksvärdet.

Det kommersiella bytesvärdet eller förmögenhetsvärdet hos egendom som innehas med äganderätt av gäldenären är utmätningsbart, med undantag av gäldenärens lösöre som han behöver för sin och sin familjs försörjning och för att ge gäldenären och hans familj ett skydd för sitt hem och personliga tillhörigheter m.m. (lat. beneficium) till ett skäligt värde (UB 5 kap.), jfr NJA 1984 s. 712 I & II, RH 1985 nr 130, 1991 nr 117. En grundläggande förutsättning för utmätning är att egendomen är identifierbar. Egendomen skall kunna tas om hand, förseglas eller märkas som utmätt egendom. En förutsättning för utmätning är att egendomen är överlåtelsebar för att den skall kunna utmätas, eftersom den senare skall kunnas försäljas vid en exekutiv auktion. En annan förutsättning är att egendomen representerar ett förmögenhetsvärde och utgör en utmätningsbar tillgång hos gäldenären. Det är dock inte tillräckligt att egendomen har ett kommersiellt bytesvärde, den måste också kunna antas ge ett överskott efter förväntade förrättningskostnader som gör att utmätningen framstår som försvarlig. För att utmätning skall få ske så krävs det att utmätningsåtgärden vid en avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen står i proportion till varandra (proportionalitetsprincipen), (jfr EKMR första tilläggsprotokollet artikel 1 och RF 2 kap. 15 §). Det innebär att utsökningsbalken måste vara tillräckligt precis för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl. 2002, s. 383). En sådan lagstiftning bör alltså inte tolkas extensivt (jfr NJA 1982 s. 700).

Till exempel en bostadslägenhet som innehas med bostadsrätt har ett kommersiellt bytesvärde alldeles oavsett var någonstans lägenheten är belägen geografiskt. Bostadsrätten till en bostadslägenhet är en nyttjanderätt till fast egendom och anses ha ett kommersiellt bytessvärde hos bostadsrättshavaren, och kan endast med iakttagande av proportionalitetsprincipen utmätas för bostadsrättshavarens skulder, jfr NJA 1987 s. 575 I & II, 1989 s. 409 I-IV, 1990 s. 261. T.ex. får utmätningsmannen inte utmäta och försälja en bostadsrätt som har ett ett kommersiellt bytessvärde av fem miljoner kronor för en skuld på femhundra kronor. Detta står inte i proportion mellan mål och medel.

Rättshistorisk bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Den romerska rätten (jus romanum) framstod som den rättshistoriska grundvalen för all modern rättsvetenskap.

Johannes Loccenius (ty. Johan Lochen) (1598–1677) promoverades till juris doktor vid Universitetet i Leiden år 1625. År 1634 blev Loccenius utnämnd till professor i romersk rätt vid Uppsala universitet, och som under åren 1636-1639 ensam kom att sköta all juridisk undervisning vid universitetet, även i svensk rätt. Loccenius utarbetade läroboken i privaträtt för juris studerande vid Uppsala universitet, Synopsis juris ad leges Sueticas accomodata år 1648. Loccenius rättsvetenskapliga metod var att inordna innehållet i de inhemska svenska lagarna under justinianska rättstitlar, och således infogades in i det tysk-romerska rättssystemet. År 1666 återvände Loccenius till Uppsala universitet som professor honorarius juris, och föreläste i svensk rätt fram till år 1669. Loccenius har mer än andra vid sin samtid bidragit till en svensk recipiering av tysk-romersk rätt.

Claes Rålamb (1622-1698), president i Göta Hovrätt bl.a, är mest känd för sin bok Observationes juris practicae som utkom av trycket år 1674, och bygger väsentligen på den dåtida tysk-romerska rätten när den svenska lagtexten inte gav något entydigt besked. Observationes indelas i fyra böcker, där den första boken handlar om "äganderätt och dess besittande". Den reciperade supplementerade tysk-romerska rätten hade en direkt tillämpning i Sverige vid svenska domstolar, där den inte uttryckligen stred mot svensk lagstiftning.

Friedrich Carl von Savigny (1779-1861) var den historiska skolans främsta företrädare inom rättsvetenskapen, men han var även lärare i romersk rätt. Savigny påstod att rättsvetenskapen är både historisk och filosofisk (systematisk). I sin bok Das Recht des Besitzes, redogör Savigny systematiskt för besittningen och som bygger på den tysk-romerska pandekträtten "Gemeines Recht". Savigny är även känd för sina Canones', fyra principer för lagtolkning.

Fram till år 1900 var Ius Commune eller Gemeines Recht fortfarande gällande rätt i Tyskland. Begreppen 'besittning' (ty. besitz) och 'egendom' (ty. eigentum) i svensk rätt och svenskt språkbruk härrör direkt från den tysk-romerska pandekträtten, och sedermera kodifierad i rättspositivismens opus magnum, den tyska allmänna civilrättslagboken Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) 1896, vilken trädde i kraft den 1 januari år 1900. Besittning regleras i BGB §§ 854-872, och egendom i §§ 903-1011. BGB 1896 med dess abstrakta normsystem var skriven för det dåvarande moderna tyska industrisamhället.

Den romerska rätten lever fortfarande kvar i form av begrepp och allmänna rättsgrundsatser insprängt i den nu gällande moderna svenska rätten, och tillämpas därför av svenska domstolar i det praktiska rättslivet, med undantag av ett uttryckligt lagstöd för en annan mening. Ett karaktäristiskt drag i den svenska juridiska doktrinens utveckling mot en vetenskaplig riktning, hör intimt samman med synen på den romerska rätten.

Rättssystemet är ett logiskt sammanhållande system av rättsinstitut, som har ett inre logiskt samband med varandra. Det är rättsvetenskapens uppgift att klargöra dessa rättssystematiska rättsinstituts logiskt sammanhållande samband. Rättssystemet kan därför inte vara självmotsägande, om den är logiskt sammanhängande.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Person som ingår äktenskap, erhåller giftorätt i den andre makens egendom. Den egendom som är föremål för giftorätt kallas för giftorättsgods. Giftorätten kan uteslutas genom att egendomen är enskild egendom eller blir enskild egendom genom äktenskapsförord. Under äktenskapet äger vardera maken självständigt sin egendom med full äganderätt och ansvarar självständigt för sina egna skulder. Upplösning av det gemansamma boet som innehas med giftorätt, sker genom bodelning. Bodelningen innebär att giftorätten i den andres makens egendom exekveras.

Europeiska konventionen (1950) om skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR), första tilläggsprotokollet artikel 1 anger att "varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grunder."

NJA 2004 s. 336 En basstation för mobiltelefoni som saknar förbindelse med ett fysiskt ledningsnät har med hänvisning till bl.a. artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen ansetts inte vara en ledning för vilken ledningsrätt kan fås enligt ledningsrättslagen (1973:1144). HD (JustR:n Munck, Thorsson, referent, Regner, Dahllöf och Calissendorff) meddelade den 7 juni 2004 följande utslag: Klaganden har i första hand gjort gällande att ledningsrättslagen (1973:1144) inte är tillämplig när det gäller den typ av anläggning för vilken Vodafone ansökt om ledningsrätt, nämligen en basradiostation bestående av ett radiotorn och två byggnader för terminalutrustning samt två meter antennkabelanslutning. Basstationen skall utgöra en del av bolagets mobiltelefoninät och förbindas med nätet genom radiolänk. Ledningsrättslagens syfte är att ge ledningsägare en sakrättsligt skyddad rätt att dra fram och bibehålla olika slags ledningar över annans mark. Avsikten har varit att skapa ett särskilt rättsinstitut som var lämpligare för syftet än servitut och nyttjanderätt och mindre komplicerat än expropriation. (Jfr NJA II 1974 s. 189 f.) Lagens tillämpningsområde är begränsat med avseende på ledningarnas beskaffenhet och ändamål. Enligt 2 § gäller lagen för fyra typer av ledningar, bl.a. för teleledning som ingår i telekommunikationssystem för allmänt ändamål samt allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål. I begreppet ledning inkluderas enligt 3 § för ledningens ändamål erforderliga anordningar som transformatorer, pumpstationer och andra tillbehör. Någon definition av begreppet ledning har inte intagits i lagtexten. Enligt Utredningen om ledningsrätt framgick det med tillräcklig tydlighet av det vanliga språkbruket vad som skulle avses därmed. Som ledning betraktades således metalltråd, kabel eller annan elektrisk ledare, slang, rör, avloppstrumma, kulvert m.m. (NJA II 1974 s. 201, SOU 1972:57 s. 56.) En språklig analys av lagbestämmelserna och nyss nämnda förarbetsuttalanden ger inte stöd för att en basstation av den typ som är aktuell i detta mål och som saknar förbindelse med ett fysiskt ledningsnät skulle kunna innefattas i begreppet ledning eller tillbehör till ledning. Fråga uppkommer då om ledningsrättslagen, som skett i vissa underrättsavgöranden, kan tillämpas analogt eller på grundval av en ändamålstolkning. Vad som anges i lagens 2 § är en avgränsning av vissa typer av ledningar som skall kunna hanteras enligt den mindre komplicerade ordning som följer av ledningsrättslagen i stället för de motsvarande bestämmelserna i 2 kap. 2 § expropriationslagen (1972:719). I expropriationslagens bestämmelse talas redan i lagtexten generellt om att bereda utrymme för anläggning som tillgodoser allmänt behov av bl.a. kommunikation. I ledningsrättslagen och dess förarbeten talas däremot om rätt att dra fram och bibehålla ledning över annans mark. Även vid senare ändringar i 2 § ledningsrättslagen tyder uttalanden i förarbetena på att lagstiftaren endast avsett den mera snäva definitionen av tillämpningsområdet för ledningsrättslagen; se prop. 1992/ 93:200 s. 262 ff. och prop. 1999/2000:86 s. 73 ff. Det bör därvid beaktas att såväl NMT- som GSM-näten för mobil telekommunikation var under utbyggnad redan åren 1992/93 och att tekniken att med trådlös radiokommunikation överföra meddelanden var känd redan vid ledningsrättslagens tillkomst. Det kan i sammanhanget nämnas att det i prop. 2003/04:136 har lagts fram förslag att ledningsrätt skall kunna erhållas inte bara för ledningar utan också för andra anordningar som ingår i elektroniska kommunikationsnät, exempelvis fristående master och antenner, s.k. basstationer, alltså även om de inte är förbundna med en ledning. Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen får ingen berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag. Det innebär att lagen måste vara tillräckligt precis för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart (Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl. 2002, s. 383). En sådan lagstiftning bör alltså inte tolkas extensivt (jfr NJA 1982 s. 700). Detta gäller även om praktiska skäl skulle tala för en ändamålstolkning. Ledningsrätt kan således inte upplåtas för den i målet aktuella basstationen enligt nu gällande lydelse av ledningsrättslagen. Ledningsbeslutet skall därför upphävas.

Regeringsformen (1974:152) (RF) 2 kap. 15 § första stycket (tid. 18 §) anger att "vars och ens egendom är tryggad genom att ingen ägare kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen."

NJA 1996 s. 495 Arrangör av organiserad forsränning på annan tillhörig fastighet har, då uppkomna skador och olägenheter klart överstigit vad fastighetsägaren måste tåla på grund av allemansrätten, förbjudits vid vite att fortsätta sin verksamhet. HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lind, Nyström, referent, och Lennander) beslöt följande dom: Såsom HovR:n närmare har utvecklat är allemansrätten en rätt för den enskilde att i sitt umgänge med naturen nyttja annan tillhöriga mark- och vattenområden; rätten är emellertid begränsad på det sättet att nyttjande av annans mark inte får ske så att det medför nämnvärd skada eller olägenhet för fastighetsägaren eller annan rättsinnehavare. Även om allemansrätten tillkommer den enskilde kan den naturligen utövas av ett flertal personer tillsammans, under förutsättning att envar håller sig inom ramen för allemansrätten. Skulle ett sådant kollektivt nyttjande emellertid innebära påtaglig skada eller olägenhet, kan det medföra att allemansrätten inte får utnyttjas längre på det viset. Hinder föreligger vidare inte mot att allemansrätten utnyttjas kommersiellt; inte minst för att göra avlägsen eller eljest svåråtkomlig natur tillgänglig för fler enskilda människor finns också på många håll i vårt land anläggningar för att underlätta olika slag av friluftsliv. Det får antas att envar forsrännare som nyttjar Norrströmmen på P.N:s fastighet håller sig inom ramen för allemansrätten. Den av K.Y. organiserade och även marknadsförda verksamheten innebär emellertid att han tillhandahåller utrustning och uttryckligen anvisar ett bestämt avgränsat område av P.N:s fastighet för ett kollektivt utnyttjande. Detta utnyttjande har sammantaget blivit så intensivt och med hänsyn till växt och djurliv även olämpligt att det - som HovR:n funnit - medfört avsevärda skador och olägenheter för P.N. Detta måste K.Y. ha insett. Skadorna och olägenheterna överstiger klart vad P.N. i sin egenskap av fastighetsägare måste tåla på grund av allemansrätten. Grundad anledning förekommer att, som HovR:n uttalat, anta att motsvarande skador och olägenheter även fortsättningsvis uppkommer om K.Y:s verksamhet får fortgå.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Agell, Anders, Äganderätten till fastighet för makar och samboende. En studie av kommissionsköp, Norstedts, Stockholm 1985 (143 s)
  • Anners, Erik, Från lagtolkning till lagstiftning. Högsta domstolen och godtrosförvärven, Rättshistoriskt bibliotek nr 42, Institutet för rättshistorisk forskning [distributör], Stockholm 1989 (217 s)
  • Anners, Erik, Äganderätt och handelsintresse. Metodkritiska studier i det germanska lösöreklandets historia, Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala Handlingar nr 3, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1960 (212 s)
  • Baur, Fritz, Sachenrecht, 18 aufl. fortgefuhrt von Jürgen F. Baur und Rolf Stürmer, Beck, München 2009 (1085 s)
  • Bergman, Carl Gunnar, Köp och lösöreköp, Gleerup, Lund 1927 (171 s + bil 28 s)
  • Eschelsson, Elsa, Bidrag till läran om besittning enligt svensk rätt. En rättsencyklopedisk studie, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1904 (256 s)
  • Forssell, Hans, Tredjemansskyddets gränser. En studie av principen "köp bryter lega" och indelningen i sakrätter och obligatoriska rättigheter, Norstedts, Stockholm 1976 (265 s) Ak avh
  • Gregow, Torkel, Tredje mans rätt vid utmätning, Norstedt, Stockholm 1987 (488 s)
  • Gregow, Torkel, Utsökningsrätt, 4 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2012 (452 s) (Talbok: DAISY, TPB, Johanneshov 2012, Svenska, 1 CD-R)
  • Göranson, Ulf, Traditionsprincipen. De svenska reglerna om köparens skydd mot säljarens borgenärer i komparativ och historisk belysning, Iustus, Uppsala 1985 (731 s) Ak avh
  • Hassler, Åke, Utsökningsrätt, 2 uppl, Nordiska bokhandeln, Stockholm 1960 (489 s)
  • Helander, Bo, Kreditsäkerhet i lös egendom. Sakrättsliga spörsmål, Norstedts, Stockholm 1985 (810 s) Ak avh
  • Hessler, Henrik, Allmän sakrätt. Om det förmögenhetsrättsliga tredjemansskyddets principer, Norstedts, Stockholm 1973 (574 s)
  • Heuman, Lars, Specialprocess. Utsökning och konkurs, 6 uppl, Norstedt, Stockholm 2007 (293 s) (Talbok: DAISY, TPB, Enskede 2008, Svenska, 1 CD-R)
  • Horn, Norbert, Hein Kötz & Hans G. Leser, German Private and Commercial Law. An Introduction, transl. by Tony Weir, Clarendon, Oxford 1982 (355 p)
  • Håstad, Torgny, Sakrätt avseende lös egendom, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 113, 6 uppl, Norstedts, Stockholm 1996 (472 s)
  • Håstad, Torgny, Supplement 2004 till Sakrätt avseende lös egendom sjätte upplagan 1996, Norstedts, Stockholm 2004 (39 s)
  • Jensen, Ulf, Panträtt i fast egendom, 9 uppl, Iustus, Uppsala 2012 (291 s)
  • Jhering, Rudolf von, Ueber den Grund des Besitzesschutzes. Eine Revision der Lehre vom Besitz, 2 auflage, Jena 1869 (224 s)
  • Kaser, Max, Eigentum und Besitz im älteren römischen Recht. Forschungen zum Römischen Recht, band 1, teil I, 2 auflage, Böhlau-Verlag, Köln-Wien 1956 (397 s)
  • Lennander, Gertrud, Panthavares skyldigheter vid pantavtal om lös egendom, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1977 (343 s) Ak avh
  • Olivecrona, Karl, Fastighetspant, 3 uppl rev. av Ulf Cervin, LiberLäromedel, Lund 1987 (155 s)
  • Olivecrona, Karl, Utsökning, 9 uppl, LiberLäromedel, Lund 1978 (236 s)
  • Rodhe, Knut, Gränsbestämning och äganderättstvist, Lundequistska bokhandeln, Uppsala 1944 (163 s)
  • Rodhe, Knut, Handbok i sakrätt, Norstedts, Stockholm 1985 (689 s)
  • Rodhe, Knut, Om fastighetsindelningen och dess betydelse, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1941 (365 s) Ak avh
  • Rodhe, Knut, Utländska förvärv av svenska företag och av svensk fast egendom. Översikt över 1982 års lagstiftning, Handelshögskolan i Stockholms studentkår, Stockholm 1983 (12 s)
  • Rune, Christer, Rätt till skepp, 2 uppl, Sjörättsföreningen i Göteborgs skrifter nr 68, Akademiförlaget, Göteborg 1991 (268 s)
  • Rålamb, Claes, Observationes juris practicae. Thet är åtskillige påminnelser uthi rättegångssaker, Wankijff, Stockholm 1674 (374 s)
  • Savigny, Friedrich Carl von, Das Recht des Besitzes. Eine Civilistische Abhandlung, 7 aufl, Wien 1865
  • Schmidt, Folke, Om ägarförbehåll och avbetalningsköp, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1938 (262 s) Ak avh
  • Staudinger, Julius von, Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch mit Einführungsgesetz und Nebengesetzen, Buch 3, Sachenrecht, Einleitung zum Sachenrecht, §§ 854-882 (Allgemeines Liegenschaftsrecht 1), Sellier de Gruyter, Berlin 2007 (669 s)
  • Staudinger, Julius von, Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch mit Einführungsgesetz und Nebengesetzen, Buch 3, Sachenrecht, §§ 903-924 Anhang zu § 906, Umwelthaftungsrecht (Eigentum 1), 13 aufl, Sellier de Gruyter, Berlin 1996 (796 s)
  • Staudinger, Julius von, Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch mit Einführungsgesetz und Nebengesetzen, Buch 3, Sachenrecht, §§ 925-984, Anhang zu §§ 929 ff, Sonderformen der Übereignung (Eigentum 2), Sellier de Gruyter, Berlin 2011 (831 s)
  • Staudinger, Julius von, Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch mit Einführungsgesetz und Nebengesetzen, Buch 3, Sachenrecht, §§ 985-1011 (Eigentum 3), Sellier de Gruyter, Berlin 2006 (774 s)
  • Sundell, Jan-Olof, Tysk påverkan på svensk civilrättsdoktrin 1870-1914, Institutet för rättshistorisk forskning, Rättshistoriskt bibliotek, 44 bd, Stockholm 1987 (382 s) Ak avh
  • Tiberg, Hugo, Svensk sjörätt. Fartyget, Juristförlaget, Stockholm 1989 (68 s)
  • Undén, Östen, Svensk sakrätt. I. Lös egendom, 10 uppl, Liber, Lund 1976 (249 s); II. Fast egendom, förra avd, 5 uppl, Gleerup, Lund 1969 (s 1-172) (176 s), senare avd, 6 uppl, Gleerup, Lund 1970 (s 173-370) (198 s)
  • Vinding Kruse, Fredrik, Ejendomsretten. I-III, 3 uppl, Gad, København 1951 (I. s 1-744 (744 s) + II. s 748-1293 (546 s) + III. s 1298-1774 (477 s)
  • Walin, Gösta, Panträtt, 3 uppl av Göran Millqvist & Annina H Persson, Norstedts juridik, Stockholm 2012 (404 s)
  • Walin, Gösta, Samäganderätt. En studie rörande samäganderättsanspråk och samäganderättslagen m.m, Norstedts juridik, Stockholm 2000 (247 s)
  • Walin, Gösta, Separationsrätt, Norstedt, Stockholm 1975 (222 s)
  • Walin, Gösta, Torkel Gregow, & Peter Löfmarck, Utsökningsbalken. En kommentar, 4 uppl, Norstedt, Stockholm 2009 (780 s)
  • Watson, Alan, Rome of the Twelve Tables. Persons and Property, Princeton U.P., Princeton N.J. 1976 (186 s)
  • Watson, Alan, The Law of Property in the Later Roman Republic, Oxford U.P., Oxford 1968 (243 s)
  • Westerlind, Peter, Kommentar till jordabalken 1-5 kap., Norstedts, Stockholm 1971 (489 s)
  • Westerlind, Peter, Vad som är fast egendom. Kommentar till lagen i ämnet av den 29 juli 1966, Norstedts, Stockholm 1967 (197 s)
  • Åhström, Åke, Svensk och internationell etableringsrätt, 3 uppl, Studentlitteratur, Lund 1979 (105 s)

Se även[redigera | redigera wikitext]