Juho Kusti Paasikivi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Juho Kusti Paasikivi


Ämbetsperiod
11 mars 1946–1 mars 1956
Statsminister
Företrädare Gustaf Mannerheim
Efterträdare Urho Kekkonen

Ämbetsperiod
17 november 1944–9 mars 1946
President Gustaf Mannerheim
Företrädare Urho Castrén
Efterträdare Mauno Pekkala

Ämbetsperiod
27 maj 1918–27 november 1918
Företrädare Pehr Evind Svinhufvud

Född 27 november 1870
Hämeenkoski, Finland
Död 14 december 1956 (86 år)
Helsingfors, Finland
Politiskt parti Samlingspartiet
Maka Anna Matilda Forsman (avli.)
Allina (Alli) Valve
Barn Annikki, Wellamo, Juhani och Varma
Alma mater Helsingfors universitet
Yrke Docent, tjänsteman
Namnteckning Juho Kusti Paasikivis namnteckning

Juho Kusti Paasikivi (förfinskning av Johan Gustaf Hellstén), född 27 november 1870, död 14 december 1956, var Finlands president under åren 1946–1956. Hans företrädare var Gustaf Mannerheim och efterträdare Urho Kekkonen. Paasikivi var även statsminister tre gånger. Han var den president som inledde den finländska så kallade Paasikivi-Kekkonen-linjen, den realpolitiska utrikespolitiken som betonade goda relationer till Sovjetunionen.

Uppväxt och studietid[redigera | redigera wikitext]

Juho Kusti Paasikivi föddes som Johan Gustav Hellsten den 27 november 1870 i Koski kommun. Hans föräldrar var affärsbiträdet Johan August Hellsten och Karolina Wilhelmina Selin. Hans mor dog när han var fyra år,[1] och året därpå flyttade familjen (fadern, Johan, hans fem år äldre halvsyster Karolina samt barnens moster, Katarina "Kaisa" Hagman) till Hollola utanför Lahtis, där fadern startade en klädaffär. Faderns affärer gick under en tid mycket bra, men drabbades i början av 1880-talet av en konjunkturnedgång. Trots sämre ekonomi beslöt fadern 1882 att skicka den läsbegåvade Johan till Finlands första finskspråkiga läroverk i Tavastehus, en skola som var ett resultat av dåtidens fennomaninska rörelse. Johan blev snabbt en av de bästa eleverna.

1884, när Johan var 14 år, dog både fadern och Karolina i en epidemi. Mostern Kaisa försökte driva den då mycket skuldsatta rörelsen vidare, men misslyckades och tvingades sälja den. Hon hyrde därefter ett rum där hon försörjde sig på ljusstöpning, och där Johan bodde med henne under skolloven. Påverkad av skolans fennomani beslöt han att förfinska sitt svenska namn när han var 15 år. Det nya namnet, Juho Kusti Paasikivi var en direktöversättning av Johan Gustaf Hellstén: paasikivi är finska för "hällsten".

1890 började han studera vid Kejserliga Alexanders Universitetet (som Helsingfors universitet då hette), där han läste ryska och litteratur. Han blev även snabbt indragen i den nationalistiska studentrörelsen. Efter att ha fått en fil. kand. med spets i ryska och litteratur 1892 började han läsa juridik. I mars 1892 träffade han finlandssvenskan Anna Matilda Forsman (1869–1931) som också studerade vid universitetet. Hon talade mycket lite finska, så deras samtal skedde på svenska. Året därpå förlovade de sig och 1897, när han tog sin juridikexamen, gifte de sig. De fick fyra barn: Annikki (1898–1950), Wellamo (1900–1966), Juhani (1901–1942) och Varma (1903–1941).

1901 blev Paasikivi doktor i juridik och innehade tjänsten som universitetets biträdande professor i administrativ juridik 1902–1903. Han lämnade den posten för att bli kanslichef för Storfurstendömet Finlands finansdepartement, en position han behöll till första världskrigets utbrott 1914.

Paasikivi tillhörde från början Finska partiet och satt som dess representant i lantdagen från 1907 till 1913. Under förryskningsperioderna 1889–1905 och 1908–1917 förespråkade partiet en anpasslig eftergiftspolitik gentemot Tsarryssland för att på fredlig väg försöka rädda något av den finska autonomin.

Vid Första världskrigets utbrott tappade Paasikivi tron på visdomen i partiets undfallande politik. Han lämnade sin position på finansdepartementet och avgick även som lantdagsledamot. I stället satsade han på en bankkarriär och blev chef för Kansallis-Osake-Pankki (en av de banker som dagens Nordea uppstått ur), en position som han behöll till 1934. Paasikivi satt även i Helsingfors stadsfullmäktige 1915–1918.

Inbördeskriget[redigera | redigera wikitext]

Paasikivi var det vita Finlands regeringschef (formellt vice ordförande för Senatens ekonomidepartement) maj-november 1918. Samma år var han med och bildade det konservativa Samlingspartiet. Paasikivi var monarkist, men efter första världskrigets slut gavs försöket att skapa en monarki med en tysk prins upp, eftersom Tyskland förlorat kriget. På grund av detta föll också Paasikivis regering. Paasikivi ledde den finländska delegationen vid de finsk-sovjetiska fredsförhandlingarna i Dorpat 1920.

Mellankrigsperioden och Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Den konservative Paasikivi var en stark motståndare till att det skulle finnas socialdemokrater i regeringen och kommunister i riksdagen. Till en början uttryckte han ett visst stöd för den halvfascistiska Lapporörelsens krav på hårdare åtgärder mot vänstermänniskor, men när den alltmer radikaliserade rörelsen kidnappade förre presidenten K.J. Ståhlberg och dennes hustru 1930, och gjorde öppen revolt i (Mäntsäläupproret) 1932, så vände Paasikivi och många andra ryggen åt högerextremism. 1934 gick han kortvarigt in som ordförande i Samlingspartiet, som han varit med om att starta 1918, och lyckades delvis rehabilitera partiets dåliga rykte efter dess nära samarbete med Lapporörelsen och dess efterföljare Fosterländska folkrörelsen. Samma år gifte han om sig med Allina Valve (född Hildén) (1879–1960), sedan hans första hustru dött 1931. År 1936 lämnade han ordförandeskapet i Samlingspartiet och drog sig undan politiken för en längre period.

Även om han lämnat partipolitiken fungerade Paasikivi som diplomat och fredsförhandlare vid flera tillfällen mellan 1936 och 1944. Han var Finlands ambassadör i Stockholm 1936–1940, förhandlade med Sovjetunionen strax före vinterkriget 1939, och var Finlands ambassadör i Moskva 1940–1941. När han insåg att Finland tänkte starta ett revanschkrig mot Sovjetunionen tillsammans med Tyskland, avgick han från ambassadpositionen och började skriva sina memoarer.

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Direkt efter kriget utsågs Paasikivi till statsminister av dåvarande presidenten Gustaf Mannerheim, eftersom Sovjetunionen respekterade honom, och i presidentvalet 1946 blev det Paasikivi som efterträdde Mannerheim. Under sin presidenttid företrädde han en utrikespolitik vars syfte var att just skapa sådana. Hans syn på utrikespolitiken kan anses vara extremt realistisk. Trots det bittra nederlag och de hårda fredsvillkor som landet hade fått genomlida måste goda relationer till Sovjetunionen prioriteras framför allt. Relationer till alla andra länder skulle komma i andra hand. Det skulle inte heller få förekomma några tendenser till anti-ryska strömningar i Finlands regering eller hos presidenten. Denna doktrin kom att kallas Paasikivi-Kekkonen-linjen och dominerade den finländska utrikespolitiken ända till slutet av 1980-talet. 1948 undertecknades vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet, enligt vilket Finland skulle be Sovjetunionen om hjälp ifall ett tredje land anföll Sovjetunionen över Finlands territorium.

Paasikivi vann presidentvalet 1950 överlägset. 1956 var han inofficiell kandidat men valet vanns av dåvarande statsminister Urho Kekkonen. Senare samma år avled Paasikivi 86 år gammal.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fakta i denna artikel är hämtade från motsvarande artiklar i finskspråkiga Wikipedia och engelskspråkiga Wikipedia när inte annat anges

  1. ^ Minnestal av Tarja Halonen 2006-12-18 Länkat 2011-06-24


Politiska ämbeten
Företrädare:
Pehr Evind Svinhufvud
Finlands statsminister
1918
Efterträdare:
Lauri Ingman
Företrädare:
Urho Castrén
Finlands statsminister
1944–1946
Efterträdare:
Mauno Pekkala
Företrädare:
Gustaf Mannerheim
Finlands president
1946–1956
Efterträdare:
Urho Kekkonen
Partipolitiska uppdrag
Företrädare:
Paavo Virkkunen
Samlingspartiets partiledare
1934–1936
Efterträdare:
Pekka Pennanen