Profeten (Meyerbeer)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gravyr av akt 4, scen 2från urpremiären publicerad i L'Illustration.

Profeten (franska: Le Prophète) är en grand opéra i fem akter med musik av Giacomo Meyerbeer och libretto av Eugène Scribe.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Scribe gav Meyerbeer texten redan 1836, men det tog honom tretton år innan operan var färdig, och han fick som vanligt en text full med politiska och religiösa konflikter som han önskade.Profeten var även den opera som vållade Meyerbeer mest bekymmer, den sopran som han ursprungligen hade tänkt sig till Berthes parti förlorade rösten och han la partituret åt sidan och det gjorde att Scribe och Meyerbeer fick göra omfattande bearbetningar i texten och musiken. Meyerbeer ändrade musiken i förmån till Pauline Viardot som skulle spela rollen som Fidès och blev på sätt den verkliga huvudpersonen då Jean och Berthe inte är ett riktigt kärlekspar. Dagen före urpremiären blev det ännu mer problem för Meyerbeeer, operans ledning tyckte Profeten var för lång och han var tvungen att skära bort cirka 40 minuter och även en uvertyr som orkestern tyckte var för symfonisk i sitt utformande.

Operan uruppfördes den 16 april 1849 på Opéra i Paris.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 8 november 1852 och den iscensattes åter med premiär den 11 december 1902.[1]

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Jean de Leyde/Johan av Leiden, värdshusvärd och vederlöparnas profet Tenor
  • Berthe, hans trolovade Sopran
  • Fidès, hans mor Mezzosopran
  • Greve d'Oberthal, tyrannisk godsägare Bas

Tre vederlöpare:

Bondfolk, adel, soldater, vederlöpare, Münsters borgare, Kör och balett.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Operan utspelar sig i Nederländerna och Westfalen omkring år 1530. Handlingen bygger på en historisk händelse, Neuckelszoons kröning i Münster 1535. Verkets styrka ligger i masscenerna, som låter sig iscensättas ytterst effektfullt, exempelvis i tredje akten där byinvånarna roar sig själva med en vals, en galopp och en skridskodans på en frusen sjö och i slutet av samma akt då Jean först lugnar ner upprorsstämningen med en bön och därefter uppammar förnyad kamplust med sin marschartade triumfsång.

Den halvtimmeslånga kröningsscenen i fjärde akten är operans starkaste och Meyerbeers största prestation. Där knyts alla trådar samman, Jean står på toppen och låter sig krönas, men avbryts av Fidès klagosång. Alla tycks vända sig emot honom och han måste åstadkomma ett under för att hålla folket i schack. Hans åkallelsescen besitter en hypnotisk kraft, där mor och son står mittemot varandra, två viljor stöter samman och dialogen ackompanjeras av en mörk, mystisk basklarinett och himmelska flöjter.

Bland operans mest berömda nummer återfinns Kröningsmarschen Fidès O toi m'abandonnes, Mon coeur est désarmé, Est désarmé, vederlöparnas koral Ad nos, ad salutarem undam och Jeans triumfsång Roi du ciel et des anges, je dirai tes louanges Comme David ton serviteur!.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Brzoska, Matthias (1999). ”Den nya världens profet”. Operaverket (Stockholm : Operaverket, 1999-) 1999 (nr 1),: sid. 13-16.  Libris 2868837
  • Meyerbeer, Giacomo; Scribe, Eugène; Strandberg, Carl Vilhelm August (1852). Profeten : opera i 5 akter. Opera repertoire, 99-1618791-6 ; 5. Stockholm: Bonnier. Libris 2762791 
  • ”Sångarensemblen vid urpremiären år 1849”. Operaverket (Stockholm : Operaverket, 1999-) 1999 (nr 1),: sid. 11-12. 1999.  Libris 2868831