Ralph Erskine

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ralph Erskine
Ralph and Ruth Erskine.jpg
Ralph och Ruth Erskine på "Verona" 1957
Personfakta
Nationalitet brittisk-svensk
Född 24 februari, 1914
Födelseplats London
Död 16 mars 2005 (91 år)
Dödsplats Ekerö
Alma mater Regent Street Polytechnic
Arbeten
Betydande byggnader Aula Magna, Universitetsbiblioteket, Hotell Borgafjäll, Shopping
Betydande projekt Stadsdelen Byker, "Skanskaskrapan",
Utmärkelser och priser Royal Gold Medal for Arcitecture, Wolfpriset

Ralph Erskine, född 24 februari 1914 i London, död 16 mars 2005Ekerö, var en brittisk-svensk arkitekt, som fick professors namn 1999. Ralph Erskine var en av förgrundsgestalterna inom svensk arkitektur under en stor del av 1900-talet. Hans arbete i Skandinavien uppmärksammades även internationellt.

Utbildning och flytten till Sverige[redigera | redigera wikitext]

Kontoret i "Lådan" 1945

Efter studier på Regent Street Polytechnic i London kom Ralph Erskine 1939 via Danmark till Sverige "med cykel, ryggsäck och sovsäck". Snart anlände han till Stockholm där han imponerades av Ragnar Östbergs Stadshus och av Gunnar Asplunds, Sven Markelius och Sigurd Lewerentz arbeten.[1]

Han ville studera den svenska funktionalismen inom arkitektur och formgivning. Speciellt uppmärksammade han Stockholmsutställningen 1930. Han fångades av välfärdssamhällets tankegångar och av det nära sambandet mellan formgivning, arkitektur och socialt ansvarstagande. Han gifte sig i Stockholms rådhus den 29 augusti 1939 med ungdomsvännen Ruth Francis, som hade följt efter från England. Två dagar senare utbröt andra världskriget och det var säkert också en bidragande orsak till att pacifisten Erskine kom att stanna i det neutrala Sverige.[2]

Så blev han kvar i landet och bildade familj. Första hemmet blev Lådan. Det lilla, bara 20 m² stora huset, som han byggde i Djupdalen nära Lissma och söder om Stockholm, är numera återuppbyggt på Lovön.[3] Från 1946 hyrde familjen ett 1700-talshus i Drottningholm och 1963 uppfördes bostadshuset med kontor i Drottningholm, Villa Erskine.

Liv och verk[redigera | redigera wikitext]

Kontoret på segelfartyget "Verona", längst till höger sitter Aage Rosenvold.

Redan år 1939 startade Ralph Erskine sitt eget arkitektkontor med namnet Ralph Erskine Architect and Planner. 1944-1945 fortsatte han med sina arkitekturstudier på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.[4] Från 1942 arbetade han ihop med dansken Aage Rosenvold och från 1947 blev Erskine och Rosenvold kompanjoner. Under 1960-talet var han med i den så kallade ETG-gruppen tillsammans med Anders Tengbom och Léonie Geisendorf. ETG-gruppen lämnade bland annat ett uppmärksammat förslag till omdaningen av Nedre Norrmalm, som dock aldrig genomfördes.

Sitt första "kontor" hade Ralph Erskine i första hemmet, den lilla, minimala "Lådan" i Länna, senare inredde han ett arkitektkontor på Themseskutan "Verona" som han hade köpte 1955. Under drygt tjugo år seglade hela kontoret på somrarna till Rågö untanför Nyköping. När nya bostadshuset "Villa Erskine" med ateljé blev färdigt 1963 rymdes där även hela kontoret och segelbåten "Verona" användes mera sporadiskt.[5]

Som inflyttad till Sverige och naturälskande människa såg Erskine klimatets och naturens inverkan på byggnadernas utformning. Han använde främst solljuset i skapandet av byggnader och stadsplaner. Solljus och solvärme utnyttjades effektivt vid placering och utriktning av byggnader i landskapet och "solfångare" skulle samla det svaga vinterljuset och reflektera det in i byggnaden. Ralph Erskine hade under hela sitt liv ett stort inflytande över den svenska och internationella arkitekturdebatten. Han verkade målmedvetet för arkitekturens politiska och sociala möjligheter i samhällsbygget.[1]

Ralph Erskine fick många nationella och internationella utmärkelser; han var bl.a. medlem av Kungliga Akademien för de fria konsterna, hedersdoktor vid Lunds tekniska högskola, hedersmedlem av Bund Deutscher Architekten och hedersmedlem på Konstnärsklubben. 1987 fick han Royal Gold Medal for Arcitecture av Royal Institute of British Architects.[6]

År 1981 uppdelades arkitektkontoret på Drottningholm och de flesta av medarbetarna flyttade och bildade det kollektivägda Arken-Erskinearkitekterna. År 2000 erbjöd han sin mångårige medarbetare Johannes Tovatt ett kompanjonskap, det gemensamma företaget fick namnet Erskine Tovatt Arkitekter AB. Ralph Erskine ville att hans namn skulle tas bort från firman efter hans död; därför heter kontoret numera Tovatt Architects and Planners i Drottningholm. Var annat år delar Nordic Found ut Ruth and Ralph Erskine Prize för sociala och ekologiska innovationer.[7]

Erskine tilldelades 1983/84 det israeliska Wolfpriset i arkitektur.

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Några exempel på byggnader som han skapat i Sverige är byggnader för Stockholms universitet, (Aula Magna, Allhuset, Universitetsbiblioteket m.fl.), Hotell Borgafjäll (Dorotea) och Gyttorp i Västmanland. I Gästrikland, i brukssamhällena kring Dalälven och Sandviken, finns ett flertal projekt uppförda under 1960- och 70 talen.

I Stockholmsområdet finns bland annat Lida friluftsgård (1942-1943), Ekerö centrum (1977–1989) och Myrstuguberget i Huddinge (1980-1986). I Göteborg har Erskine ritat höghuset Skanskaskrapan vid Lilla Bommen (1987-1990) och England har han bidragit med ett flertal bostadsområden; The Byker Development (Newcastle, 1969-1982) och senast Greenwich Millennium Village (1997 – 2005). Ett litet kännetecken på (nästan) alla av Erskins skisser är den lilla varmluftbalongen med vidhängande ankare.

Bilder av verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Byggnader (urval)[redigera | redigera wikitext]

Ordnade efter årtal

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Egelius (1988), s. 7
  2. ^ Egelius (1988), s. 8
  3. ^ Egelius (1988), s. 9
  4. ^ KulturNav: Erskine, Ralph
  5. ^ Egelius (1988), s. 51-53
  6. ^ Egelius (1988), s. 207
  7. ^ Sveriges Arkitekter.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Egelius, Mats (1981). ”Vår tids hjälte?.”. Arkitektur (Stockholm : Arkitektur förlag, 1959-) "1981:7,": sid. 4-9 : ill.. ISSN 0004-2021. ISSN 0004-2021 ISSN 0004-2021.  Libris 2526097
  • Erskine, Ralph; Winter Karin (1988). Ralph Erskine, arkitekt: utställning : ... visas under 1988 både i Sandvikens konsthall och på Arkitekturmuseet i Stockholm. Stockholm: Byggförl. i samarbete med Arkitekturmuseet. Libris 7678710. ISBN 91-7988-006-1 
  • Glassel, Staffan (1984). ”Ralph Erskine: en humanistisk funktionalist”. Förr och nu "1984:2,": sid. 52-62 : ill.. ISSN 0345-3162. ISSN 0345-3162 ISSN 0345-3162.  Libris 8461399
  • Hultin, Olof (1993). ”Sina ideal trogen.”. Arkitektur (Stockholm : Arkitektur förlag, 1959-) "1993:1,": sid. 36-41 : färgill.. ISSN 0004-2021. ISSN 0004-2021 ISSN 0004-2021.  Libris 3090366
  • Aurell Birgitta, red (1990). Lilla Bommen. Göteborg: Skanska Fastigheter Väst. Libris 1188521. ISBN (inb.) 
  • Rönn, Magnus (2000). Ralph Erskine som industriarkitekt. Stockholm: Svensk Byggtjänst. Libris 7636015. ISBN 91-7332-908-8 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]