Ödets port
| Ödets port | |
| Författare | Agatha Christie |
|---|---|
| Originaltitel | Postern of Fate |
| Originalspråk | Engelska |
| Land |  England |
| Genre | Detektivroman |
| Utgivningsår | 1973 |
| Först utgiven på svenska | 1977 |
| Del i serie | |
| Föregås av | Långa skuggor |
| Efterföljs av | Ridå – Hercule Poirots sista fall |
Ödets port (engelska: Postern of Fate) är en detektivroman av Agatha Christie som först publicerades i Storbritannien i oktober 1973[1] och i USA senare samma år.[1][2][3]
Boken handlar om hennes detektiver Tommy och Tuppence Beresford och är detektivernas sista framträdande. Det är den sista romanen Christie skrev, men inte den sista som publicerades eftersom den följdes av två opublicerade romaner skrivna på 1940-talet. Paret Beresford skildras som ett pensionerat par, men de börjar undersöka ett olöst brott daterat till första världskriget. Fallet handlar om förgiftning av en kvinnlig spion.
Det var Christies sista roman och dessutom en av endast fyra Christie-romaner som inte hade fått en adaption av något slag, de andra var Döden till mötes, Destination okänd och Passagerare till Frankfurt.
Titeln[redigera | redigera wikitext]
Titeln kommer från dikten "Damaskus portar" av James Elroy Flecker. Dikten refereras också till i novellen "The Gate of Baghdad" i samlingen Parker Pyne Investigates från 1934.
Handling[redigera | redigera wikitext]
Tommy och Tuppence har bestämt sig för att gå i pension och har köpt ett nytt residens, Laurels. Huset ligger i Hollowquay, en semesterort.[4] Paret har ärvt biblioteket från familjen Laurels tidigare ägare och Tuppence bestämmer sig för att gå igenom dess barnbokssamling. Hon undersöker ett exemplar av Den svarta pilen (1888), eftersom hon minns att hon läste denna roman i sin ungdom. Inuti boken hittar Tuppence ett dolt meddelande: "Mary Jordan dog inte naturligt. Det var en av oss. Jag tror jag vet vem."[4]
Tuppence letar efter Mary Jordans grav, men kan inte hitta den. Hon hittar istället graven för Alexander Parkinson, som var bokens ursprungliga ägare och meddelandets författare. Alexander hade dött vid 14 års ålder. Tuppence undersöker Parkinsons familjs förflutna och får reda på att Mary Jordan var anställd som guvernant för familjen Parkinson. Mary ska ha dött av en olyckshändelse, förgiftad efter att ha ätit dödliga fingerborgsblommor. Bladen hade blandats till en sallad som hon åt. Dödsfallet inträffade 60 år före nutid.[4]
Tommy och Tuppence samlar information om Mary från åldrande bybor och får reda på att hon var inblandad i "hemliga regeringsaffärer", som involverade planerna på utvecklingen av en ny ubåt. Tommy kontaktar sina tidigare medarbetare inom den brittiska underrättelsetjänsten, som bekräftar uppgifterna. Familjen Beresford får reda på att Mary själv var en brittisk hemlig agent.[4]
Paret Beresford nöjer sig till en början med att undersöka detta kalla fall, men deras trädgårdsmästare Isaac Bodlicott mördas på deras tröskel. Paret är tydligen nära att avslöja en "sedan länge begravd hemlighet", och det finns mystiska fiender som är villiga att stoppa dem.[4]
Litterär betydelse och mottagande[redigera | redigera wikitext]
Maurice Richardson i The Observer den 11 november 1973 var positiv i sin recension: "Nu i sjuttioårsåldern har Beresfords, det amatördetektivpar som några av oss fann alltför pigga för att vara bekväma, förvärvat en Proustiansk komplexitet. Ett kodmeddelande i en edvardiansk barnbok leder dem till mordet på en guvernant som var inblandad i ett tyskt spionfall före 1914. Dåtid och nutid hänger ihop på ett imponerande sätt. Trots politisk naivitet; det här är en genuin tour de force med en stjärnroll för Manchesterterriern Hannibal."[5]
Robert Barnard skrev negativt att Ödets port var "Den sista boken Christie skrev. Bäst (och lätt) bortglömt."[6]
Enligt The Cambridge Guide to Women's Writing in English är denna roman en av de "avskyvärda sista romanerna" där Christie påstås "tappa greppet helt och hållet".[7]
En kanadensisk studie som jämförde texterna i ett antal Christie-romaner visade att hennes senare verk, inklusive Ödets port, visade en 15 till 30% minskning av ordförrådet. Denna förändring, tillsammans med användningen av obestämda ord och upprepningar, är nu kända för att vara symtom på Alzheimers sjukdom, även om de första formella diagnoserna av denna form av demens inte ställdes förrän efter Christies död i januari 1976.[8]
Referenser till andra verk[redigera | redigera wikitext]
Boken har många referenser till de tidigare romaner och noveller där Tommy och Tuppence medverkade. Vi får veta, ganska inkonsekvent, att Tommy och Tuppences tvillingdotter Deborah själv nu är mamma till tvillingar, även om hennes tre barn senare identifieras som Andrew 15 år, Janet 11 år och Rosalie 7 år. Vi får också veta att Tommy och Tuppences adoptivdotter Betty bor i Kenya och att Amy (tidigare kallad Milly i Ett sting i tummen), Alberts fru, har varit död i "några år". Mr Robinson, den "gule, store mannen" från Passagerare till Frankfurt dyker upp här, liksom överste Pikeaway och Horsham, den senare poserar under täckmantel som trädgårdsmästare.
Analys[redigera | redigera wikitext]
I romanen skildras Tommy och Tuppence som ett pensionerat par. Deras "hängivne hantlangare" Albert har flyttat in hos dem. Paret har också en hund som sällskap. Hunden heter Hannibal, en Manchesterterrier. Hannibal är mycket beskyddande mot sina ägare, ett element som senare fungerar som en avgörande del i upplösningen.[9]
Delar av romanen ägnas åt Beresfords hantering av rörmokare och elektriker som reparerar deras bostad. Det finns klagomål om hur dessa människor vanemässigt behandlar sina klienter illa, men dessa karaktärer är i stort sett irrelevanta för mysteriehandlingen.[9]
Tuppence är den som först genomför utredningen, medan Tommy verkar ointresserad. När Tuppence frågar ut lokalbefolkningen låtsas han vara allmänt intresserad av stadens historia. De flesta av dem insisterar på att de händelser de beskriver inträffade före deras tid, men erbjuder fortfarande information. De flesta av de tillgängliga berättelserna är motsägelsefulla till varandra.[9]
Tuppence får reda på att Mary Jordan på något sätt var inblandad i "problem" i staden under första världskriget. En del av berättelserna berättar att Mary var en tysk barnjungfru, en "frowline" (från tyskans Fräulein). Hon besökte regelbundet London på sina lediga dagar, och det ryktades att hon var spion.[9] Hennes död betraktades som en olyckshändelse, eftersom någon "felaktigt" plockade fingerborgsblad och blandade dem med spenat som växte i närheten.[9]
Romanen har en scen som involverar överste Atkinson, Tommys kontakt från underrättelsetjänsten. Han tror att det inte är en slump att familjen Beresford flyttar till Hollowquay, och misstänker att de är där på ett officiellt uppdrag. Han frågar till och med indirekt Tommy om han har skickats dit "för att se sig omkring", utan att fråga vem som har skickat Tommy från första början.[9] Andra medarbetare till Beresfords från underrättelsetjänsten ger ledtrådar om både Mary Jordans och Beresfords förflutna. Men dessa tips översätts inte till sammanhängande information.[9]
Familjen Beresfords trädgårdsmästare mördas, genom ett "hårt slag i huvudet". Hans död gör Tuppence uppmärksam på att något är fel i Hollowquay. Hon kommenterar att det måste finnas "något kvar från det förflutna". Tommy ber henne nyfiket att inte hetsa upp sig för det här fallet, knappast en lämplig reaktion på ett mord. Kort därefter blir Tuppence "snuddad av en kula" i sin egen trädgård.[9]
Detta är den sista romanen om Beresfords och som vanligt är de knutna till en underrättelsetjänst.[10] Karaktärerna har åldrats sedan deras tidigare framträdanden, med Tommy och Tuppence båda över 70 år. Deras barn är fullvuxna, och vi får kort veta vad som har hänt med dem. Deras biologiska dotter Deborah har gift sig, bosatt sig i Skottland och har tre egna barn. Adoptivdottern Betty har blivit antropolog och forskar i Afrika.[10]
Liksom i tidigare Beresford-romaner är huvudtemat den inre fienden. Ett illavarslande meddelande om ett 60 år gammalt mord får dem att undersöka hoten mot den brittiska säkerheten. I slutet av romanen gratuleras paret av uppskattande regeringstjänstemän.[10]
Ödets port är "mindre stramt inriktad" än de tidigare Beresford-romanerna. De första kapitlen i romanen är något förvirrande och riktningslösa. Den första antydan om romanens huvudhandling introduceras i kapitel 12.[10]
På grund av skada och ålder övergick Christie från att skriva sina senare romaner, inklusive Ödets port, till att diktera dem och överlåta transkriptionen till andra, vilket anses vara en del av orsakerna till den sjunkande kvaliteten.
I boken refererar Christie till Ashfield, Torquay, huset hon växte upp i.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Collins Crime Club – A checklist of First Editions Chris Peers, Ralph Spurrier and Jamie Sturgeon. Dragonby Press (Second Edition) March 1999 (p. 15)
- ^ Cooper and Pyke. Detective Fiction – the collector's guide: Second Edition (pp. 82, 87) Scholar Press. 1994; ISBN 0-85967-991-8
- ^ ”American Tribute to Agatha Christie”. 12 juni 2016. http://home.insightbb.com/~jsmarcum/agatha68.htm.
- ^ [a b c d e] Bunson 2000, s. 124-125.
- ^ The Observer, 11 November 1973 (p. 36)
- ^ Barnard, Robert. A Talent to Deceive – an appreciation of Agatha Christie – Revised edition (p. 203). Fontana Books, 1990; ISBN 0-00-637474-3
- ^ Sage, Lorna (1999). The Cambridge Guide to Women's Writing in English. Cambridge University Press. sid. 132. ISBN 0-521-66813-1. https://archive.org/details/cambridgeguidedt0000unse
- ^ Alison Flood (3 april 2009). ”Study claims Agatha Christie had Alzheimer's | Books”. The Guardian. https://www.theguardian.com/books/2009/apr/03/agatha-christie-alzheimers-research.
- ^ [a b c d e f g h] Riley, McAllister, Cassiday 2001, s. 306-308.
- ^ [a b c d] Fitzgibbon 1980, s. 66-67.
Bibliografi[redigera | redigera wikitext]
- Bunson, Matthew (2000), ”Postern of Fate”, The Complete Christie: An Agatha Christie Encyclopedia, Simon and Schuster, ISBN 978-0671028312
- Fitzgibbon, Russell H. (1980), ”Christie Bureau of Detectives”, The Agatha Christie Companion, Bowling Green State University Popular Press, ISBN 978-0879721381
- Riley, Dick; McAllister, Pam; Cassiday, Bruce (2001), ”Postern of Fate (1974)”, The Bedside, Bathtub & Armchair Companion to Agatha Christie, Continuum International Publishing Group, ISBN 978-0826413758
