Storbritanniens monarki

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Storbritanniens drottning
Royal Coat of Arms of the United Kingdom.svg
ResidensBuckingham Palace
Holyrood Palace
Windsor Castle
Utses avÄrftligt ämbete
(i enlighet med Act of Settlement)
MandatperiodLivstid
Förste innehavareAnna
Inrättat1707 (se historik i artikeln)
EfterträdarePrins Charles
(tronföljare)
LönÅrligt apanage samt intäkter från hertigdömena Lancaster (monarken) och Cornwall (tronföljaren)
Webbplatsroyal.gov.uk

Storbritannien (Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland) är en konstitutionell monarki där landets statschef är en kung (maskulinum) eller regerande drottning (femininum) som tillsätts efter en i lag fastställd tronföljd.

Dagens brittiska monarki är linjär efterföljare till både Englands och Skottlands tidigare monarkier. Skottlands kung Jakob VI ärvde år 1603 den engelska kronan och, med tillfälligt avbrott 1649–1660, kom de engelska och skotska kronorna att vara förenade i en personalunion under ett drygt århundrade. År 1707 skapades Kungariket Storbritannien och 1801 utökades det till Förenade Kungariket Storbritannien och Irland. 1921 utsträckte sig det brittiska imperiet över en fjärdedel av jordens yta.

Den nuvarande drottningen, Elizabeth II (född 1926), har varit Storbritanniens monark sedan den 6 februari 1952 då hon efterträdde sin avlidne far, kung Georg VI. Tronföljare är hennes äldste son, prins Charles (född 1948) som bär den traditionella tronföljartiteln prins av Wales.

Ämbetsuppgifter[redigera | redigera wikitext]

Storbritannien har ingen skriven konstitution utan bygger i hög utsträckning på konstitutionell praxis under huvudsakligen engelsk rätt. Den engelska kungamakten begränsades i och med att Johan utan land tvingades utfärda Magna Carta år 1215. Henrik VIII bröt med den romersk-katolska kyrkan på 1530-talet och etablerade den självständiga Engelska kyrkan. Konflikten i synen på kungamakten mellan Karl I och parlamentsledamöter på 1600-talet ledde till kungens halshuggning och det Engelska inbördeskriget.

I Bill of Rights som antogs efter den ärorika revolutionen (i vilken den katolske Jakob II störtades) under samstyret av Maria II och hennes man Vilhelm III angavs de institutionella ramarna för kungamaktens förhållande till parlamentet.

Sedan 1700-talet har det, sedan Huset Hannover uppsteg på tronen med Georg I, växt fram en oskriven sedvana att monarken inte deltar i rikets direkta styrelse, utan genom en underförstådd delegation överlåter den substantiva merparten av det kungliga prerogativet (engelska: Royal prerogative powers), vilket är återstoden av den verkställande makt som av urminnes hävd härleds från monarken och som inte kodifierats i lag, till landets premiärminister och dennes ministär.[1][n 1]

I det som avses med det "kungliga preogativet" ingår åtminstone följande befogenheter (ej uttömmande lista, eftersom det i många fall bygger på en flera hundra år gammal rättslig doktrin och med få vägledande rättsfall)[3]:

Det finns dock tre ämbetsuppgifter som enbart kan utföras av den sittande monarken[4];

  • Utnämning och entledigande av premiärministern;
  • Upplösande av parlamentets underhus och därmed utlösande av nyval;
  • Underteckning (kunglig sanktion) av lagar för att dessa ska äga giltighet.

Utfärdande av bindande föreskrifter, sekundärlagstiftning och utnämningar av övriga ministrar och en mängd civila, kyrkliga och militära ämbetsmän sker i regel vid kronrådets sammanträden.

Överhussalens gyllene tron i Westminsterpalatset, varifrån monarken håller trontalet vid parlamentets årliga öppnande.

Varje år öppnar monarken parlamentets session i en ceremoni med trontalet, iförd Imperial State Crown.[5] Den brittiska monarken är den engelska kyrkans styresperson (engelska: Supreme Governor) och överhuvud/högste befälhavare för Storbritanniens väpnade styrkor (engelska: Head of the Armed Forces).[1]

Monarken delar ut utmärkelser i Storbritanniens belöningssystem, de flesta sker på inrådan av premiärministern och bereds dessförinnan i Cabinet Office (för brittiska medborgare) och Foreign and Commonwealth Office (för utlänningar).[1] Utnämningar till pärskap, ordnar, baronettskap eller andra utmärkelser publiceras i den officiella tidningen för England och Wales: The London Gazette.

Samväldet[redigera | redigera wikitext]

Monarken är sedan Georg VI även överhuvud för den mellanstatliga organisationen Samväldet (engelska: Head of the Commonwealth), men just den positionen är inte per automatik ärftlig.[6]

Samväldet är en slags frivillig kulturell fortsättning av det brittiska imperiet[7], vars egentliga syfte och funktion är luddig och inte är alldeles enkel att klarlägga: är den till för att tjäna medlemsstaternas befolkningar eller att upphöja den brittiska monarkin och tillfredsställa behovet av imperienostalgi. Som argument för Brexit hävdade förespråkare för det att vi väljer Samväldet i stället för EU, trots att organisationerna inte är jämförbara och förhållandet mellan Storbritannien och tidigare nybyggarkolonier som Australien och Nya Zeeland skiljer sig avsevärt jämfört med tidigare kolonier som Indien och Pakistan.[8]

Samväldet som organisation leds av dess generalsekreterare som väljs av medlemsstaternas regeringschefer.[6]

Statschef utöver Storbritannien[redigera | redigera wikitext]

Den brittiska monarken är även, var för sig, statschef för 15 andra suveräna stater benämnda som samväldesriken[1], samtliga före detta brittiska dominioner och kolonier med Westminstersystemet:

Den brittiska tronföljden påverkar därför även vem som är statschef i dessa länder.

Då monarken är permanent bosatt i Storbritannien så representeras denne i de andra monarkierna som nämns ovan av 15 generalguvernörer (Australiens generalguvernör i Australien, Jamaicas generalguvernör på Jamaica, Kanadas generalguvernör i Kanada och så vidare) och dessa fungerar som monarkens personliga representant i respektive land. När monarken agerar i kraft av exempelvis Nya Zeelands statschef så sker det på inrådan av Nya Zeelands premiärminister och dennes ministär, och inte på inrådan av Storbritanniens premiärminister och dennes ministär och så vidare. Huruvida Elizabeth II eller hennes hovfunktionärer tog ställning eller inte i Australiens konstitutionella kris 1975 är omdiskuterat.[9][10]

Residens[redigera | redigera wikitext]

Storbritanniens statsskick
Storbritanniens riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Monarkin
Drottning Elizabeth II
Tronföljare: Prins Charles, prins av Wales
Kronrådet  · Kunglig sanktion  · Prorogation
Samväldesriken
Lagstiftande makt
Parlamentet
Parlamentsval
Underhuset  · Överhuset
Årlig öppningsceremoni
Verkställande makt
Premiärminister Boris Johnson
Kabinettet  · Kronrådet
Cabinet Office
Dömande makt
Högsta domstolen
Common law  · Rättsväsen
Engelsk rätt  · Skotsk rätt
Självstyre
Skottland: Parlament
Wales: Nationalförsamling
Nordirland: Församling
Administrativ indelning
Riksdelar
Kronbesittningar
Utomeuropeiska territorier

Buckingham Palace i London (City of Westminster) är monarkens officiella residens.[11] Holyrood Palace i Edinburgh är monarkens officiella residens i Skottland.[12] Windsor Castle utanför London används även också för representation.[13]

Sandringham House utanför Norfolk i nordöstra England och Balmoral Castle i Skottland är drottningens privategendomar.[14]

Representation och residens

Privategendomar

Historiska kungliga slott

Tronföljd[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Brittiska tronföljden

Den nuvarande brittiska tronföljden är agnatisk-kognatisk primogenitur, vilket innebär att en yngre son har företräde framför en äldre syster. Den nuvarande drottningen besteg tronen därför att hon inte hade någon bror. Hennes far, Georg VI, ärvde tronen eftersom hans äldre bror, Edvard VIII abdikerade från den och han var den näst äldste brodern.

Vid sammanträdet för samväldets regeringschefer i Perth i Australien den 28 oktober 2011 meddelade regeringscheferna för de 16 länder som har den brittiska monarken som sin statschef (samväldesriken) att de nu kommer att verka samfällt för att lagen som reglerar tronföljden ändras så att det äldsta barnet, oavsett kön, ärver kronan (kognatisk tronföljd). Förändringarna kommer enbart att gälla ättlingarna till den nuvarande tronföljaren, Prins Charles, prins av Wales.[15]

Titlar[redigera | redigera wikitext]

Monarken[redigera | redigera wikitext]

Monarken har predikatet majestät. Vid trontillträdet väljer monarken hur han/hon ska kallas som kung eller regerande drottning, men inte med nödvändighet sitt tilltalsnamn: Georg VI, Edvard VII och Victoria valde annat namn än sina tilltalsnamn.[16]

När England och Skottland förenades till Storbritannien 1707 valde de brittiska kungarna att fortsätta med de regentnummer som hade gällt för de engelska kungarna. Frågan blev aktuell först när Vilhelm IV blev kung 1830 (Skottland hade bara haft två kungar med det namnet tidigare). Mönstret fortsatte med Edvard VII 1901 (endast en skotsk Edvard tidigare) och Elizabeth II 1952. Vid Elizabeth II:s kröning försökte skotska nationalister att rättsligt förhindra en brittisk monark att följa engelska monarkers numrering i Skottland.[17][18]

Sedan 1927 med Titulärakten så är den brittiska monarken kung eller drottning över "Förenande Kungariket Storbritannien och Nordirland" (engelska: United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland).

Andra medlemmar av kungahuset[redigera | redigera wikitext]

Enligt ett kungligt brev (engelska: letters patent) från 1917 utfärdat av kung Georg V tillkommer predikatet kunglig höghet och titeln prins och prinsessa barn och barnbarn till en regerande monark i den manliga linjen. Ett särskilt tillägg gjordes av kung Georg VI för prinsessan Elizabeths barn så att dessa kunde bli prins/prinsessa vid födseln innan hon efterträdde honom som drottning. Elizabeth II gjorde ytterligare ett undantag så att prins Williams samtliga barn, hennes barnbarns barn, även blev prins/prinsessa vid födseln.

Tronföljaren bär titeln prins av Wales som sin främsta titel (förutom i Skottland där vederbörande benämns som hertig av Rothesay), men den tilldelas inte per automatik. Titeln hertig av Cornwall tillkommer däremot en manlig tronföljare automatiskt och till den är egendomen hertigdömet Cornwall kopplad och står för dennes försörjning.

Söner till en monark brukar i vuxen ålder tilldelas ärftlig pärsvärdighet, vanligen hertigtitel, ofta i samband med bröllop. Innan reformerna under slutet av 1990-talet innebar det att de på så sätt även blev ledamöter i överhuset. Eftersom en pärsvärdighet har företräde framför en prinstitel brukar en innehavare av båda refereras till i kortform som exempelvis HKH Hertigen av [hertigdömet] för (exempelvis HKH Hertigen av Connaught och Strathearn).

Söner och döttrar till en "kunglig hertig" som saknar en egen pärsvärdighet brukar enligt brittisk kutym införd på 1700-talet refereras till som "HKH prins N.N. av [hertigdömet]" (exempelvis Prins Arthur av Connaught) eller "HKH prinsessan N.N. av [hertigdömet]" (exempelvis Prinsessan Margaret av Connaught), även om dessa givetvis är prinsar respektive prinsessor av Förenade Kungariket Storbritannien och Nordirland.

Den regerande monarkens äldsta dotter brukar tilldelas titeln Princess Royal, efter mönster från Frankrike; för närvarande innehas titeln prinsessan Anne.

Lista över Storbritanniens monarker sedan 1707[redigera | redigera wikitext]

Lista över Storbritanniens regenter

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Monarchy of the United Kingdom, tidigare version.

Anmärkning[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ I brittiskt officiellt tryck och i juridisk referenslitteratur används ofta det likaledes könsneutrala men pompösa begreppet suveränen (engelska: The Sovereign) om Storbritanniens regerande monark.[1] På svenska språket har just det begreppet en konnotation till en absolut monarki[2], vilket det inte har på samma sätt i brittisk kontext.

Notförteckning[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] ”The Cabinet Manual, A guide to laws, conventions and rules on the operation of government” (på engelska). Cabinet Office. 2010. https://assets.publishing.service.gov.uk/government/uploads/system/uploads/attachment_data/file/60641/cabinet-manual.pdf. Läst 14 april 2021. 
  2. ^ ”Sök i tre ordböcker på en gång (suverän)”. svenska.se. Svenska Akademien. https://svenska.se/tre/?sok=suver%C3%A4n&pz=1. Läst 14 april 2021. ”1) som har den högsta makten l., i sht förr, oinskränkt makt; högstrådande, allenarådande; särsk. om Gud l. om statsöverhuvud l. regent l. politisk organisation l. korporation o. d.; om regent äv.: enväldig l. ofelbar l. egenmäktig; äv. med sakligt huvudord betecknande makt o. d.: oinskränkt; äv. ss. adv., särsk.: enväldigt l. oberoende l. självständigt. Härskare med suverän makt.” 
  3. ^ ”Review of the Executive Royal Prerogative Powers: Final Report” (på engelska). The Governance of Britain. Ministry of Justice. 2009. sid. 3-9. http://data.parliament.uk/DepositedPapers/Files/DEP2009-2493/DEP2009-2493.pdf. Läst 15 april 2021. ”The principal executive powers exercised by the Government identified in the Governance of Britain Green Paper were to:
    • deploy and use the Armed Forces overseas
    • make and ratify treaties
    • issue, refuse, impound and revoke passports
    • acquire and cede territory
    • conduct diplomacy
    • send and receive ambassadors, and
    • organise the Civil Service"
      "The scope of the Royal prerogative power is notoriously difficult to determine. It is clear that the existence and extent of the power is a matter of common law, making the courts the final arbiter of whether or not a particular type of prerogative power exists13. The difficulty is that there are many prerogative powers for which there is no recent judicial authority and sometimes no judicial authority at all. In such circumstances, the Government, Parliament and the wider public are left relying on statements of previous Government practice and legal textbooks, the most comprehensive of which is now nearly 200 years old.” 
  4. ^ Bartlett, Gail; Everett, Michael (17 augusti 2017). ”The Royal Prerogative” (på engelska). BRIEFING PAPER Number 03861, 17 August 2017. House of Commons Library. sid. 10. https://researchbriefings.files.parliament.uk/documents/SN03861/SN03861.pdf. Läst 14 april 2021. ”There are three main prerogative powers recognised under the common law which still reside in the jurisdiction of the Sovereign. While these powers are recognised as in the jurisdiction of the Sovereign personally, this does not mean that the Sovereign does not act according to the advice of the Government. In all of these cases, the Government provides advice which would be expected to be followed.” 
  5. ^ ”The Imperial State Crown 1937” (på engelska). Royal Collection Trust. https://www.rct.uk/collection/themes/trails/the-crown-jewels/the-imperial-state-crown. Läst 14 april 2021. 
  6. ^ [a b] ”How we are run” (på engelska). thecommonwealth.org. The Commonwealth. https://thecommonwealth.org/about-us/how-we-are-run. Läst 14 april 2021. ”Her Majesty Queen Elizabeth II is Head of the Commonwealth. The role:
    • is an important symbolic one
    • has no maximum fixed term
    • is not hereditary, and future Heads will be chosen by Commonwealth leaders.” 
  7. ^ Brandon, Piers (2008). Decline And Fall Of The British Empire. Vintage. sid. 816. ISBN 978-0307388414 
  8. ^ Murphy, Philip (2018). Empire's New Clothes: The Myth of the Commonwealth. Oxford: Oxford University Press. ISBN 9780190935009 
  9. ^ ”The Kerr Palace Letters” (på engelska). National Archives of Australia. 2020. https://www.naa.gov.au/explore-collection/kerr-palace-letters. Läst 14 april 2021. 
  10. ^ ”Gough Whitlam: Letters show Queen not told in advance of Australia PM's sacking” (på engelska). BBC News. BBC. 14 juli 2020. https://www.bbc.com/news/world-australia-53386554. Läst 14 april 2021. 
  11. ^ [a b] Buckingham Palace”, Official website of the British Monarchy (The Royal Household), arkiverad från ursprungsadressen den 27 March 2010, https://web.archive.org/web/20100327220845/http://www.royal.gov.uk/TheRoyalResidences/BuckinghamPalace/BuckinghamPalace.aspx, läst 14 juli 2009 
  12. ^ [a b] The Palace of Holyroodhouse”, Official website of the British Monarchy (The Royal Household), http://www.royal.gov.uk/TheRoyalResidences/ThePalaceofHolyroodhouse/ThePalaceofHolyroodhouse.aspx, läst 14 juli 2009 
  13. ^ [a b] Windsor Castle”, Official website of the British Monarchy (The Royal Household), http://www.royal.gov.uk/TheRoyalResidences/WindsorCastle/WindsorCastle.aspx, läst 14 juli 2009 
  14. ^ [a b c] The Royal Residences: Overview, Royal Household, arkiverad från ursprungsadressen den 1 May 2011, https://web.archive.org/web/20110501012839/http://www.royal.gov.uk/TheRoyalResidences/Overview.aspx, läst 9 december 2009 
  15. ^ BBC News, Girls equal in British throne succession, hämtad 2011-10-31
  16. ^ Panton, James (2011) (på engelska). Historical Dictionary of the British Monarchy. Scarecrow Press. sid. 392. ISBN 9780810874978. https://books.google.com/books?id=BiyyueBTpaMC&pg=PA392. Läst 7 oktober 2020 
  17. ^ Royal Titles Bill. Hansard, 3 March 1953, vol. 512, col. 251
  18. ^ Royal Style and Title. Hansard, 15 April 1953, vol. 514, col. 199

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]