Transsexualism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Transsexualism
latin: transsexualismus
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 F64.0
MedlinePlus 001527
MeSH engelsk
Georgina Beyer, världens första transsexuella parlamentsledamot (man-till-kvinna-transsexuell, Nya Zeeland) talar på den Internationella konferensen om mänskliga rättigheter för HBT-personer i Montréal 2006.

Transsexualism är ett tillstånd då en person har en permanent upplevelse av att tillhöra ett annat kön än personens biologiska kön. Den transsexuella uppfattar sin fysiska kropp som felkönad, och önskar vanligen förändra den så den bättre passar det upplevda könet, med medicinsk och kirurgisk behandling.[1] En besläktad, men något vidare term är Gender Identity Disorder, "GID". Transsexualism och GID betraktas inom medicinen som en psykiatrisk diagnos, men eftersom psykoterapi inte anses vara en verksam behandling[2] erbjuds istället könskorrigerande behandling där läkarna korrigerar patientens kropp så den passar med det upplevda könet.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Trans- som prefix betyder över, bortom, att gå bortom, från latinets trans-, som preposition över, gå över, bortom, det troliga ursprunget är från trare-, som betyder att korsa (se igenom).[3]

Transsexualismens historia[redigera | redigera wikitext]

År 1886 publicerade läkaren Richard von Krafft-Ebing sin studie Psychopathia Sexualis där han använde termen metamorphis sexualis paranoia för att beskriva det fenomen som idag skulle diagnostiseras som transsexualism eller könsdysfori. Enligt Krafft-Ebing rörde det sig om en form av paranoia, vilket han ansåg vara en mental avvikelse som kunde avhjälpas genom psykiatrisk intervention.[4]

Termen transsexualism (Transsexualismus) användes för första gången av Magnus Hirschfeld kring 1923 och behandlades som en kategori distinkt från transvestism. Hirschfelds definition av begreppet var inte den som används idag, utan avsåg snarare hermafroditism eller intersex. Istället användes homosexual transvestite för att beteckna den kategori människor som bedömdes vara i behov av könskorrigering.[5]

Den första kända kirurgiska könskorrigeringen på en man-till-kvinna-transperson färdigställdes 1931 då Dora R, tidigare känd som Rudolph R, genomgick en genitalierekonstruktion. Samma år utfördes en liknande operation på Lili Elbe som under många år levt och presenterat sig som kvinna, och som redan påbörjat en serie könskorrigerande operationer år 1930. I september 1931 avled hon i sviterna efter livmodertransplantationen som utfördes i samband med genitalierekonstruktionen tre månader tidigare.[6]

Begreppet transsexualism användes i sin nuvarande betydelse av David O. Cauldwell i en publikation år 1949.[7] Innan dess användes beteckningar som morfaditer, eonister, homosexuella och transvestiter för att beskriva könsdysfori. Gatuslang gav därtill upphov till en rad benämningar med skiftande nyanser, något som pekar på en bred könsvarians – alltså en graderad skala av upplevd könstillhörighet – som någonting påtagligt långt innan fenomenet blev föremål för akademisk diskussion.[8]

År 1951 genomgick dansken George Jorgensen ett antal könskorrigerande operationer. Som Christine Jorgensen blev hon sedermera ett fall för massmedial uppmärksamhet. Detta var inledningen till en alltmer allmän diskussion kring transsexualism och könsdysfori, hos forskare såväl som allmänheten i stort.[8]

Inom den vetenskapliga diskursen präglades 50- och 60-talen av en debatt mellan en konstruktivistisk och biologisk förståelsemodell. Särskilt psykoanalytiker var benägna att betrakta transsexualism som symptom på störningar och perversioner; således var könsdysfori betraktat som ett tillstånd att bli frisk ifrån.[8] Trots att det inte fanns ett konsensus kring diagnosen transsexualism eller någon entydig definition av begreppet så vände sig under 60-talet allt fler till sjukvården för könskorrigering.[9]

Den första lyckade könskorrigerande operationen i Sverige genomfördes 1968 på en kvinna-till-man-patient.[9] 1972 blev Sverige det första landet i världen som lagreglerade kring könskorrigering. Detta innebar att möjligheten att byta juridiskt kön efter operation gavs, men på villkoren att sökanden var ogift, myndig och svensk medborgare som genomgått sterilisering eller på annat sätt saknade fortplantningsförmåga.[10] Steriliseringsvillkoret upphävdes så sent som 2013.[11]

Livsvillkor[redigera | redigera wikitext]

Vissa transsexuella upplever redan som barn att deras biologiska kön inte passar med deras självbild, medan det för andra uppkommer under tonåren och hos vissa först i vuxen ålder. Risken för problem i form av depressioner, självhat, ångest och självmord ökar om personen inte får behandling. På grund av rädsla för diskriminering och utanförskap väljer många att inte berätta om sin transsexuella bakgrund efter avslutad behandling. Det valet benämns ofta som att leva stealth.

Ibland används i forskningssyfte begreppen genuint transsexuell eller primärt transsexuell. Det är en beteckningar på personer som haft känslor av annan könstillhörighet sedan barndomen. Med sekundärt transsexuell avses i regel en person som inte kommit till insikt om sin transsexualism förrän i vuxen ålder.[12] Det är inte olika diagnoser och brukar inte leda till olika behandling, utan samma diagnoskod och behandling används oavsett när patienten kommit till insikt om sitt tillstånd.

Transsexualism bör inte förväxlas med sexuell läggning eller beteende. Transsexuella kan vara till exempel heterosexuella, bisexuella, homosexuella eller asexuella.[12] Tidigare krävdes under utredningen att transsexuella efter avslutad behandling skulle identifiera sig som heterosexuella men det kravet har lyfts.

Diagnosticering[redigera | redigera wikitext]

Det varierar vilket diagnosticeringsverktyg ett land använder när det gäller könsidentitetsstörningar. I de fall man använder sig av DSM används diagnoserna Könsidentitetsstörning hos barn, 302.6, Könsidentitetsstörning hos ungdomar och vuxna, 302.85 och Könsidentitetsstörning UNS, 302.6, om patienter med könsidentitetsstörningar. I de fall man använder ICD finns fem diagnoskoder: Transsexualism (F64.0), Transvestism med dubbla roller (F64.1), Könsidentitetsstörning hos barn (64.2), Andra specificerade könsidentitetsstörningar (F64.8) och Könsidentitetsstörning, ospecificerad. Sverige använder ICD, men har nyligen slutat använda diagnoserna ”transvestism med dubbla roller” och ”könsidentitetsstörning hos barn”.[13]

Diagnoskriterierna för GID, 302.86 i DSM-IV-TR är:

  • En stark och bestående könsöverskridande identifikation.
  • Bestående obehag med sitt registrerade kön eller en känsla av att vara malplacerad i det könets könsroll.
  • Diagnosen sätts inte om patienten har ett fysiskt interssexuellt syndrom/ DSD.
  • Kliniskt påvisbara svårigheter eller försämringar i sociala eller yrkesmässiga färdigheter eller andra viktiga områden för att fungera tillfredsställande.

Diagnoskriterierna för transsexualism, F64.0 i ICD-10 är:

  • En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.
  • Den transsexuella identiteten har varit bestående i åtminstone två år.
  • Tillståndet är inte ett symptom på någon annan psykisk sjukdom eller intersexuellt syndrom.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Den vedertagna behandlingen för transsexualism är könskorrigerande behandling[14][15] och, i länder som har juridiskt kön och där det är tillåtet, även ett juridiskt könsbyte. Den förste att systematiskt behandla denna patientgrupp var den amerikanske läkaren och sexologen Harry Benjamin.[16]

Ansvariga för att ta fram internationella behandlingsriktlinjer för Gender Identity Disorders/ transsexualism är World Professional Association for Transgender Health (WPATH). De rekommenderar en trestegsprocess som omfattar ett så kallat real-life-experience (då patienten förväntas leva som sitt självupplevda kön), hormonbehandling med könshormoner passande det självupplevda könet och könskorrigerande kirurgi.[15] Ordningen kan ibland vara lämplig att ändra, så att hormonterapin initieras före real-life-experience eller alterneras så att både hormonterapi och mastektomi föregår ett real-life-experience.[15] Psykoterapi kan enligt WPATH vara en del av behandlingen, men man anser inte att den alltid behövs.[15] Man har också på senare år börjat göra läkare och andra kliniskt verksamma med patienter med gender identity disorder/transsexualism uppmärksamma på att inte alla patienter behöver eller vill genomgå samtliga delar av den tredelade behandlingen.[15]

Flera studier har publicerats som visar att denna behandling, som fokuserar på att förändra patientens kropp att bättre passa den mentala könsidentiteten, är framgångsrik.[17][18][19]Enstaka forskare är ändå tveksamma till främst den könskorrigerande kirurgin. [20] Denna tvekan motsägs av majoriteten av forskarna på området.[19]

Prevalens[redigera | redigera wikitext]

Det finns inga säker statistik över hur vanligt transsexualism är. Diagnosmanualen DSM-IV, från 1994, menar att prevalensen i USA är 1:30 000 för man-till-kvinna-transsexuella och 1:100 000 för kvinna-till-man-transsexuella. Amsterdam Gender Dysphoria Clinic redovisar i en studie över sjuklighet och dödlighet, från 1997, data som säger att 1:10 000 är man-till-kvinna-transsexuella och 1:30 000 är kvinna-till-man-transsexuella. [21] Liknande siffror, 1:11 900 för man-till-kvinna-transsexuella och 1:30 400 för kvinna-till-man-transsexuella, redovisas i en nederländsk prevalensstudie från 1992. [22] Liknande siffror använder sig American Psycological Association av. [23] En belgisk studie från 2007 menar att prevalensen i Belgien är 1:12 900 för man-till-kvinna-transsexuella och 1:33 800 för kvinna-till-man-transsexuella. [24]

Det är svårt att fastställa hur vanligt transsexualism är eftersom bara en del av gruppen, olika stor andel beroende på sociokulturella skillnader, söker vård.[25] Olyslager och Conway presenterade ett paper på WPATH:s 20th International Symposium (2007), där de argumenterade för att data från deras egna och andra studier i verkligheten antydde en betydligt högre prevalens än vad som tidigare antagits. Olyslager och Conway menar att den nedre gränsen är 1:4 500 för man-till-kvinna-transsexuella och 1:8 000 för kvinna-till-man-transsexuella för ett antal länder världen över. [26] De menar att prevalensen kan vara så hög som 1:5 000 sett på hela gruppen.

Olyslager och Conway menade också att antalet man-till-kvinna-transsexuella i USA som redan hade genomgått könskorrigerande operationer hos någon av de tre mest anlitade kirurgerna i sig var nog för att täcka det förmodade antalet man-till-kvinna-transsexuella om prevalensen antas vara 1:10 000. Detta skulle också utesluta alla de som opererats hos andra kirurger, i USA och utomlands, och de som inte genomgått kirurgi, vilket enligt Olyslager och Conway talar för att en prevalens på 1:10 000 som skulle vara man-till-kvinna-transsexuell är för lågt räknat.

Efter Olyslager och Conways offentliggörande av sin studie valde American Psycological Association, genom APA Task Force on Gender Identity and Gender Variance, att stå fast vid sina siffror och menade att Olyslager och Conway representerade en minoritet i forskarvärlden. [27] Conway anklagade APA Task Force on Gender Identity and Gender Variance för att ha falsifierat sina siffror och publicerade en rapport där hon menade att de hade ha varit vårdslösa med data.[28]

En översikt som presenterades vid LGBT Health Summit i Bristol, Storbritannien och baserade sig på ett antal europeiska studier visade att antalet transsexuella som söker vård ökar snabbt, med 14% per år, och att medelåldern för att genomgå behandling ökar.[29]

Prevalens Sverige[redigera | redigera wikitext]

Ett trettiotal personer per år genomgår i Sverige ett juridiskt könsbyte och könskorrigerande operationer. Antalet personer som i Sverige söker vård för transsexualism har ökat under de senaste fem åren. Om det beror på en ökad öppenhet, ökad tillgång till vård eller något annat är inte känt. I Sverige är andelen biologiska kvinnor som ansöker om byte av juridiskt kön färre än andelen biologiska män (254 av 675 ansökningar totalt mellan 1972 och 2008[30], 42,1%), orsaken till detta är okänd.

Det förekommer att en patient av olika skäl (som till exempel operationsskräck, medicinska problem, eget val) inte genomgår någon könskorrigerande kirurgi omfattande genitalierna. Det tycks vanligare bland kvinna-till-man-transsexuella och kan bero på att resultaten av operationerna, falloplastik, är sämre än resultaten av de transsexuella kvinnornas operationer, vaginoplastik. Det förekommer också att patienter köper sin vård utomlands. Dessa syns bara i statistiken över antalet svenskar som bytt juridiskt kön, inte i statistiken över antalet som genomgår könskorrigerande behandling.

Orsaker[redigera | redigera wikitext]

Vad som orsakar transsexualism är inte fastslaget, men vetenskapen är alltmer benägen att omfatta en förklaring som menar att grundorsaken kan vara biologisk och medfödd.[31]

Transsexualism har föreslagits ha både psykologiska och biologiska orsaker.[32][33][34][35] Andra studier menar att transsexualism har en genetiskt orsak.[36]

Ett nederländskt-kinesiskt forskarlag fann att mäns och kvinnors hjärnor skiljer åt i antalet somatostatinproducerande neuroner i den del av hjärnan som kallas bed nucleus of the stria terminalis (BSTc) och att denna skillnad var oberoende av den sexuella läggningen. Däremot hade man-till-kvinna-transsexuella lika många sådana neuroner som biologiska kvinnor hade, och motsvarande likheter med biologiska män återfanns hos kvinna-till-man-transsexuella. [37] Enligt en studie gjord av Dr. Swaab finns anomalier i några av hjärnstammens kärnor, hos transsexuella patienter.[38]

Feldiagnoser och "ångerfall"[redigera | redigera wikitext]

Det förekommer att läkare felaktigt anser att en patient är transsexuell. I de fallen patienten instämmer och också genomgår behandling kan det bli problematiskt när patienten efter behandlingen anser sig tillhöra sitt födda kön. Det förekommer också att patienter ångrar att de genomgick en viss typ av behandling eller att de bytte juridiskt kön.[39] Enligt viss forskning kan detta antas bero på missnöje med operationsresultat eller dåligt socialt mottagande.[40] Både feldiagnoserna och de som ångrar viss behandling kallas ibland "ångerfall". Frekvensen av så kallade ångerfall är 3,4 % i Sverige[40], men har under senare år minskat efter att vårdgivarna aktivt arbetat fram riktlinjer för att motverka dess fall. Den svenska pjäsen Ångrarna bygger på ett par sådana svenska fall.[41] Under sextiotalet förekom det att homosexuella män antogs vara födda i fel kropp snarare än homosexuella. De rekommenderades könskorrigerande behandling, något som inte alltid föll väl ut. Liknande attityder och missuppfattningar om homosexuella förekommer fortfarande i vissa kulturer, bland andra Iran.[42].

Diagnoskoder[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Intresseföreningar för transsexuella i Sverige:

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ RFSL - Transsexuella - information om transsexualism.
  2. ^ ”"Lagen diskriminerar transsexuella"”. http://www.dn.se/insidan/lagen-diskriminerar-transsexuella-1.324431.  DN.se. Publicerat 2004-11-10.
  3. ^ Etymonline, uppslagsord trans
  4. ^ von Krafft Ebing, Richard (1900) [1886] (på Engelska). Psychopathia Sexualis (12). Rebman. https://archive.org/stream/psychopathiasexu00krafuoft#page/n7/mode/2up. Läst 14/3 2016 
  5. ^ (på Engelska) Perversion: Psychoanalytic Perspectives/Perspectives on Psychoanalysis. Karnac Books. 2006. Sid. 333 
  6. ^ Vern L. Bullough (2007). ”Legitimatizing Transsexualism”. International Journal of Transgenderism 10 (1): sid. 3-13. 
  7. ^ David O.Cauldwell (1949). ”Psychopathia Transsexualis”. Sexology 16: sid. 274-280. http://www.iiav.nl/ezines/web/ijt/97-03/numbers/symposion/cauldwell_02.htm. Läst 15/3 2016. 
  8. ^ [a b c] Vernon A. Rosario (2011). ”Transforming Sex: An Interview with Joanne Meyerowitz, Ph.D. Author of How Sex Changed: A History of Transsexuality in the United States”. Studies in Gender and Sexuality 5 (4): sid. 473-483. http://vrosario.bol.ucla.edu/CV/Meyerowitz.pdf. 
  9. ^ [a b] SOU 2007:016 Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag. Norstedts Juridik AB. 2007-01-01. ISBN 9789138227145. https://books.google.se/books?id=pbyd7jj7n8gC&pg=PA134&lpg=PA134&dq=SOU+2007:016+Ändrad+könstillhörighet+-+förslag+till+ny+lag&source=bl&ots=Ln_J3Ogw1k&sig=pVLhAb73kZg_MsuSZCquA5FvfNM&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiQ8ae0rZvLAhWsbZoKHQ-SAYcQ6AEIHDAA#v=onepage&q&f=false. Läst 2016-03-22 
  10. ^ Ingrid Everhag (2012). ”Den rättsliga makten över den könade kroppen – en studie av kraven på sökanden vid fastställelse av könstillhörighet i vissa fall” (PDF). http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:550134/FULLTEXT01.pdf. Läst 15/3 2016. 
  11. ^ ”SFS 2013:405 Lag om ändring i lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall -”. www.lagboken.se. http://www.lagboken.se/dokument/Andrings-SFS/1655814/SFS-2013_405-Lag-om-andring-i-lagen-1972_119-om-faststallande-av-konstillhorighet-i-vissa-fall?pageid=183624. Läst 22 mars 2016. 
  12. ^ [a b] Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag, SOU 2007:17. 2007. sid. 12 och 39. http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/07/90/17/eaf7d884.pdf. 
  13. ^ http://www.revisef65.org/socialstyrelsen.html
  14. ^ Landén, M. et al. (2001). ”Bytt är bytt - kommer aldrig mer igen: Könsbyte för närvarande bästa hjälp för transsexuella”. Läkartidningen 98: sid. 3322-3326. http://ltarkiv.lakartidningen.se/2001/temp/pda23218.pdf. 
  15. ^ [a b c d e] World Professional Association for Transgender Health (2001). Standards Of Care For Gender Identity Disorders, Sixth Version. sid. 3, 11 m. fl. http://www.wpath.org/documents2/socv6.pdf. 
  16. ^ Harry Benjamin: The Transsexual Phenomenon (Preface)
  17. ^ Smith YL, Van Goozen SH, Kuiper AJ, Cohen-Kettenis PT (2005). Sex reassignment: outcomes and predictors of treatment for adolescent and adult transsexuals.. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15842032. 
  18. ^ P.T. Cohen-Kettenis och L. J. Gooren (1999). ”Transsexualism: En översikt över etiologi, diagnos och behandling”. Journal of Psychosomatic Research 46: sid. 315-333. http://lukas.romson.org/HollandskArtikel.pdf.  (PubMed)
  19. ^ [a b] Friedemann Pfäfflin, Astrid Junge (1998). ”Sex Reassignment. Thirty Years of International Follow-up Studies After Sex Reassignment Surgery: A Comprehensive Review, 1961-1991”. The International Journal of Transgenderism. http://onlinebooks.library.upenn.edu/webbin/book//lookupid?key=olbp46251. 
  20. ^ Sutcliffe PA, Dixon S, Akehurst RL, Wilkinson A, Shippam A, White S, Richards R, Caddy CM. (2008). ”Evaluation of surgical procedures for sex reassignment: a systematic review.”. Journal of plastic, reconstructive and aestethic surgery, JPRAS. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18222742. 
  21. ^ van Kesteren, Paul J. M (25 augusti 1997). ”Mortality and morbidity in transsexual subjects treated with cross-sex hormones”. J. Clin. Endocrinol. (Blackwell, Oxford, UK) "47" (3): ss. 337–343. doi:10.1046/j.1365-2265.1997.2601068.x. PMID 9373456. http://www.blackwell-synergy.com/doi/abs/10.1046/j.1365-2265.1997.2601068.x. Läst 25 februari 2007. 
  22. ^ A. Bakker, P. J. M. van Kesteren, L. J. G. Gooren, P. D. Bezemer (1992). ”The prevalence of transsexualism in the Netherlands” (på En). Acta Psychiatrica Scandinavia 87 (4): sid. 237 - 238. http://www3.interscience.wiley.com/journal/119975339/abstract. Läst 9 februari 2010. 
  23. ^ ”Answers to Your Questions About Transgender Individuals and Gender Identity - How prevalent are transgender people?” (på En). American Psycological Association. http://www.apa.org/topics/sexuality/transgender.aspx. Läst 9 februari 2010. 
  24. ^ G. De Cuyperea, M. Van Hemelrijckb, A. Michelc, B. Caraela, G. Heylensa, R. Rubensa, P. Hoebekeb, S. Monstreyd (2007). ”Prevalence and demography of transsexualism in Belgium” (på En). European Psychiatry 22 (3): sid. 137 - 141. http://www.sciencedirect.com/science?_ob=ArticleURL&_udi=B6VM1-4MNHY11-3&_user=10&_coverDate=04%2F30%2F2007&_rdoc=1&_fmt=high&_orig=search&_sort=d&_docanchor=&view=c&_searchStrId=1199680403&_rerunOrigin=google&_acct=C000050221&_version=1&_urlVersion=0&_userid=10&md5=a2f73235dcd2ca05106169009fc552cb. Läst 9 februari 2010. 
  25. ^ [http://www.andrology.com/transsexualism.htm ”Why some Women want to become Men (and vice versa)”] (på En). Andromeda Andrology Center, Indien. http://www.andrology.com/transsexualism.htm. Läst 9 februari 2010. 
  26. ^ Olyslager, Conway (6 september 2007). "On the Calculation of the Prevalence of Transsexualism" (engelska) (PDF). Läst 9 februari 2010.
  27. ^ Margaret S. Schneider, Walter O. Bockting, Randall D. Ehrbar, Anne A. Lawrence, Katherine Rachlin, Kenneth J. Zucker (17 augusti, 2008). "Report of the APA Task Force on Gender Identity and Gender Variance" (engelska) (PDF). American Psycological Association. Läst 9 februari 2010.
  28. ^ ”Falsification of GID prevalence results by the APA Task Force on Gender Identity and Gender Variance” (på En). Lynn Conway. http://ai.eecs.umich.edu/people/conway/TS/Prevalence/APA/Falsification_of_GID_prevalence_results_by_the_APA_Task_Force.html. Läst 9 februari 2010. 
  29. ^ Reed, Bernard, Rhodes, Stephenne, Schofield, Pietá, Wylie, Kevan (juni, 2009). "Prevalence, incidence, growth and geographic distribution" (engelska) (PDF). GIRES, Gender Identity Research and Education Society. Läst 9 februari 2010.
  30. ^ RFSL - TS-statistik - statistik över personer som ansökt om att få ny könsfastställelse.
  31. ^ Landén, M. et al (2005). ”Sex steroid-related genes and male-to-female transsexualism”. Psychoneuroendocrinology 30: sid. 657-664. http://ki.se/content/1/c6/03/05/06/Henningsson%20-%202005%20-%20PNEC%20-%20Sex%20steriod%20genes%20transsexualism.pdf. 
  32. ^ [1]
  33. ^ [2]
  34. ^ [3]
  35. ^ [4]
  36. ^ ”Male transsexual gene link found”. http://news.bbc.co.uk/1/hi/health/7689007.stm.  BBC News 26 October 2008 (accessed 26 October 2008)
  37. ^ Frank P. M. Kruijver, Jiang-Ning Zhou, Chris W. Pool, Michel A. Hofman, Louis J. G. Gooren and Dick F. Swaab (2000). ”Male-to-Female Transsexuals Have Female Neuron Numbers in a Limbic Nucleus” (på en). The Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism (The Endocrine Society) 85 (5 2034-2041). http://jcem.endojournals.org/cgi/content/full/85/5/2034. Läst 9 februari 2010. 
  38. ^ Dr Swaab (2009). ”The atypical brain development of transsexuals”. nrc handelsblad3 april 2009. http://weblogs.nrc.nl/swaab/2009/04/03/the-atypical-brain-development-of-transsexuals/. 
  39. ^ David Batty (31 juli 2004). ”Mistaken identity”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/society/2004/jul/31/health.socialcare. 
  40. ^ [a b] Landén, Mikael (1999). ”Transsexualism. Epidemiology, phenomenology, regret after surgery, aetiology, and public attitudes”. doktorsavhandling. http://gupea.ub.gu.se/dspace/handle/2077/12418. 
  41. ^ Att ångra sig är tabu. http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_368514.svd. , Svenska dagbladet, 2006-11-08.
  42. ^ Iran's 'diagnosed transsexuals'”. BBC. 2008. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7259057.stm. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]