Heinkel He 115

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Heinkel He 115A-2
Heinkel He 115A-2 (He 115N) F.60 of the Royal Norwegian Navy Air Service.jpg
Heinkel He 115N i norsk tjänst
Beskrivning
Typ Torpedbombplan
Besättning 3
Tillverkare Heinkel
Data
Längd 17,3 m
Spännvidd 22,2 m
Höjd m
Vingyta 87,5 m²
Tomvikt 5 290 kg
Max. startvikt 9 080 kg
Motor(er) 2 × BMW 132 9 cylindrar
Dragkraft 630 kW (845 hk)
Prestanda
Max. hastighet 349 km/h
Räckvidd med max. bränsle 2 100 km
Max. flyghöjd 6 520 m
Dragkraft/vikt: 139 W/kg
Beväpning
Beväpning 2 × 7,92 mm kulsprutor
Bomber 800 kg
Finsk He 115, som användes för transport av fjärrpatruller bakom fiendens linjer.

Heinkel He 115 var ett tyskt, tvåmotorigt torpedflygplan, utrustat med pontoner. Det användes även för marin spaning , eskort av fartygskonvojer och för minering.

Planering[redigera | redigera wikitext]

Det tyska flygministeriet inledde planeringen av ett torpedbombplan år 1935. Heinkel och Blohm und Voss (B&V) planerade och byggde prototyperna. Heinkel byggde fem exemplar (V1-V5) av sitt He 115-flygplan mellan åren 1937 och 1939. Med V2-prototypen lyckade man slå åtta världsrekord för sjöflygplan i mars 1938. År 1938 valdes He 115 ut för serieproduktion på basis av prototypflygplanet V4.

Produktion[redigera | redigera wikitext]

Tillverkningen den första serietillverkade versionen, Heinkel He 115A-1, påbörjades i januari 1939. He 115A-2 var en exportversion som såldes till Norge (6 exemplar) och Sverige (12 exemplar) år 1939. Man slutade att tillverka He 115-flygplanet främst på grund av dess långsamhet redan på hösten 1940, men tillverkningen återupptogs på nytt år 1944.[källa behövs]

Tillverkningsantal[redigera | redigera wikitext]

Sammanlagt tillverkades 269 exemplar av flygplanets 21 olika versioner (något färre enligt vissa källor). Förutom Tyskland var flygplanet i operativ tjänst i Bulgarien, Storbritannien, Norge, Sverige och Finland.

Användning i Finland[redigera | redigera wikitext]

Finland använde sig av sammanlagt tre Heinkel He 115 -flygplanåren 1940 - 1944.

He 115 N (version av A-2)[redigera | redigera wikitext]

Norges regering beordrade den 7 juni 1940 avslutande av väpnat motstånd mot de invaderande tyskarna. De norska He 115 beordrades flyga från Tromsø Skattöra till Storbritannien, men ett plan hade motorstörningar. Den erfarne trafikpiloten och marinlöjtnanten Helge Dahl, formellt redan civil, lyckades flyga planet nästa dag till Petsamo i Finland. Norsk beteckning var F.50, men under flykten användes påhittad radiokallsignal LN-MAB. Planet hade enbart 50 flygtimmar när det anlände till Finland, eftersom det levererats i juli 1939. I samband med striderna om Narvik sköt F.50 (löjtnant Erik Björnebye) den 14 april 1940 ned ett tyskt Junkers Ju-52 transportplan vid Gullfjord. Flygplanet internerades först men överfördes till det finska flygvapnet, beteckning HE-115 och smeknamn "Jenny", och togs i bruk den 20 juni 1941. Till en början användes det i Bottniska viken (Vasa) för spaningstjänst i den hemliga flygenheten "Lentue X", som ändrade namn 10 dagar senare till Lentolaivue 15. HE-115 började flyga spanings- och propagandaturer bakom östfronten. Den 24 augusti 1941 träffades flygplanet av egen luftvärnseld och vid reparation ombyggdes flygplanet till transportplan. Under hösten 1941 användes HE-115 för transport och underhåll av fjärrpatrullerna. LeLv 15 kom därefter att uppgå i Avdelning Räty den 28 februari 1942. Denna avdelning bytte namn till Avdelning Malinen på sommaren 1943 när dess befälhavare byttes ut. HE-115 förlorades den 4 juli 1943 genom fientlig eld när den landat på sjön Tugasjärvi i Sovjet-Karelen för att hämta en fjärrpatrull. Besättningen startade, men måste kort därpå nödlanda och togs tillfånga av sovjetiska trupper. De flesta överlevde krigsfångenskapen. Den av brand skadade HE-115, som ännu flöt på sjön, besköts av två finländska Morane-Saulnier MS.406-jaktplan två dagar senare. Det finns uppgifter om att ryssarna dock senare skulle ha bärgat vraket för undersökningar.

He 115 C[redigera | redigera wikitext]

I maj 1943 fick Avdelning Malinen låna två He 115 C-flygplan som bar beteckningarna 6H+BK och 6H+CK. Till en början tillfördes dessa Avdelning Malinen och under 1944 till Avdelning Jauri. 6H+CK gavs tillbaka åt tyskarna den 7 september 1944 men 6H+BK förblev i finländsk tjänst och under Lapplandskriget flög det med beteckningen "OH-PMJ" (vilket betyder "Finland-Högkvarteret") för att förvilla ryssarna. Flygplanet måste överlämnas till Sovjetunionen i november 1944.

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige kom Heinkel He 115A-2 att kallas för T 2. 1938 reste chefen för Flygplanssektionen vid Flygförvaltningens materialavdelning, Nils Söderberg, till Heinkelfabriken i Warnemünde för att utvärdera några av fabrikens flygplan som Flygvapnet tänkt anskaffa. I första hand sökte flygvapnet ett torpedfällningsflygplan men samtidigt testades även Heinkel He 114 som senare blev S 12.

Som torpedfällningsflygplan utvärderades det nykonstruerade Heinkel He 115, ett tvåmotorigt flottörförsett monoflygplan, som under 1938 tillförts Luftwaffe. Flygplanet bedömdes av Söderberg ha goda flygegenskaper och vara möjligt att anpassa till de torpeder som försvaret beställt i Norge. Flygförvaltningen gjorde en förfrågan om man kunde montera den svenska My XXIV motorn på 980 hk före leverans, men detta skulle avsevärt fördyra flygplanet eftersom en modifiering krävdes. Sommaren 1938 tecknades en order på 12 stycken Heinkel He 115 A-2. Flygplanen levererades till F 2 Hägernäs från 24 april till 17 oktober 1939 trots krigsutbrottet. I flygvapnet fick den beteckningen T 2..

Så fort det första flygplanet levererats flögs det till Horten i Norge för leveransprov med den nyutvecklade norska torpeden m/38.

När flygplanen levererades till F 2 fanns ingen slip för att kunna ta upp flygplanen på land den färdigställdes först under sommaren. Ytterligare en slip byggdes vid Fårösund, På västkusten kunde flygplanen endast använda Torslanda som förläggningsplats, och de enda ställen T 2 kunde tas omhand för arbeten var F 2 och Horten i Norge. I november 1939 försökte flygförvaltningen beställa ytterligare sex flygplan men Heinkelfabriken kunde bara ta en order på ett flygplan, som på grund av andra världskriget inte levererades. T 2 divisionen kom periodvis att baseras på Gålöbasen fram till att den togs ur aktiv fronttjänst 1944. Som flygstationschef vid Gålö utnämndes Albin Ahrenberg, och som resevbaser fungerade Loftahammar och Gryt. Planer fanns att överföra flygplanen till det nyligen uppsatta F 17 Kallinge men detta genomfördes inte utan flygplanen blev kvar vid F 2 Hägernäs till 1952, Först som spaning och övervakningsflygplan senare som sjöräddningsflygplan, Vid sjöräddningsuppdragen medfördes gummilivbåtar som fälldes från lastrummet,

Ett flygplan stationerades perioden maj – november 1945 vid CTV i Motala för torpedfällningsprov med nyutvecklade torpeder. En av de sista uppgifter T 2 utförde för det Svenska försvaret var under Catalina-affären då man sökte efter den försvunna Tp 79:an och den nedskjutna Tp 47.

Den sista T 2 kasserades 13 december 1952, på grund av att flygplanet var utslitet. Fem stycken flygplan avfördes efter totalhaverier, ett flygplan monterades ner 1948 för att använda som reservdelsfygplan, övriga kasserads perioden 1948 - 1952.

Användare[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Timo Heinonen: Thulinista Hornetiin, Keski-Suomen ilmailumuseon julkaisuja 3, 1992. ISBN 951-95688-2-4
  • Kavo Laurila: Jatkosodan Kaukopartiolennot, Koala-Kustannus, Karisto Oy, Tavastehus 2002. ISBN 952-5186-30-X
  • Suomen Ilmailuhistoriallinen Lehti 4/2000, InScale 72 Production, Forssan Kirjapaino 2000. ISSN 1237-2315.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]