Mimikry

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Mimikry (olika betydelser).

Mimikry[1] eller mimicry betyder ungefär skyddande likhet, och är en form av beteende eller utseende utvecklat främst bland mindre djur, särskilt insekter, där en art på något sätt imiterar en annan arts utseende, genom adaptiv färgteckning, eller beteende. Fenomenet är vanlig inom både djur- och växtriket.

Vanligtvis är det frågan om att härma en art som på något sätt är farlig, för att på så sätt avskräcka predatorer. Ett exempel är blomflugor, där många arter liknar getingar. Mimikry ska inte förväxlas med kamouflage, där man istället för att härma andra djurarter och synas mer, istället försöker smälta in med den omgivande miljön och synas mindre.

Klassificering av mimikry[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett antal olika sätt att indela mimikry, beroende på funktionalitet. Nedan följer några av dessa typer. Observera att typerna ibland överlappar varandra.

Flyttblomfluga som liknar en geting.

Två huvudvarianter av mimikry är Bates och Müllers mimikry. Båda upptäcktes i Sydamerikas regnskogar hos fjärilar som är bytesdjur för fåglar. Varianterna är uppkallade efter sina upptäckare, Henry Walter Bates respektive Fritz Müller.[2]

Bates mimikry[redigera | redigera wikitext]

Bates mimikry innebär att en ofarlig och ätlig art imiterar en giftig eller oätlig art. Oftast har denna art varningsfärger (exempelvis gult, rött, svart). Mimikryn förutsätter att den oätliga arten är tillräckligt vanlig i förhållande till imitatören. Den art som utövar Bates mimikry kan sägas vara ”ett får i ulvakläder”.[3]

Henry Walter Bates var en brittisk upptäcktsresande och zoolog som studerade fjärilar vid Amazonfloden och 1863 beskrev fenomenet, som på sin tid blev rejält omdiskuterat, eftersom det stödde Darwins evolutionsteori som lanserats internationellt endast fyra år tidigare.[4][5]

Müllers mimikry[redigera | redigera wikitext]

Müllers mimikry innebär att två arter som båda är giftiga eller oätliga liknar varandra. Detta förklaras av att varje fågel måste lära sig vilka insekter som är ätliga genom att smaka på några individer, vilket betyder en viss "kostnad" även för en oätlig art. Denna "kostnad" minskar om flera oätliga arter liknar varandra.

Bates hade uppmärksammat också detta fenomen, men kunde inte se någon förklaring till det. Men det kunde det tyske naturforskaren Fritz Müller, en av Charles Darwins första anhängare. ”Om två arter sammanblandades av ett rovdjur, var det större chans att individer av båda arterna skulle överleva.”, menade Müller.[6][7]

Müllers mimikry är unik på flera sätt. Främst för att båda arterna har fördel av mimikryn, vilket gör att den kan betecknas som ett slags mutualism. Men även tredje part, dvs. rovdjuret, har nytta av fenomenet, trots att den blir lurad.[8]

Vidare kan de två arterna finnas i en gradlös skala från ofarliga till dödligt giftiga, vilket gör att Bates mimikry gradvis glider över i Müllers mimikry.[9][10]

Korallormen Micrurus tener (vänster) och mexikansk mjölksnok Lampropeltis triangulum annulata (höger), kännetecknas av Mertens mimikry. Lampropeltis triangulum annulata.jpg
Korallormen Micrurus tener (vänster) och mexikansk mjölksnok Lampropeltis triangulum annulata (höger), kännetecknas av Mertens mimikry.

Mertens mimikry (Emsleys mimikry)[redigera | redigera wikitext]

Mertens mimikry eller Emsleys[11] behandlar ett så pass ovanligt fenomen som att en dödligt giftig art efterliknar en mindre farlig. Denna form av ”skyddande likhet” föreslogs först av den amerikanske professorn Michael G. Emsley, som en förklaring till korallormars mimikry i den nya världen.[12] Teorin utvecklades av den tyske biologen Wolfgang Wickler.[13] Han namngav mimikryn efter den tyske herpetologen Robert Mertens, som varit tio år före Emsley med att beskriva fenomenet.[14]

Fenomenet är svårare att förstå sig på än andra former av mimikry. Det forskarna så småningom kommit fram till är: Ett rovdjur som dör för att det blir lurat av mimikryn, kan knappast lära sig av sitt misstag. Därför borde ett tillräckligt giftigt bytesdjur ha fördel av att kamouflera sig istället för att efterlikna en annan ofarligare art och därmed exponera sig. Emellertid, om det finns någon art som är farlig, men inte dödlig, och också aposematisk, dvs. har varningsfärger, kan den dödligt farliga arten ibland tjäna på att ha en ”skyddande likhet”, i stället för ett kamouflage, som rovdjuren genomskådar. Martens mimikry leder i det fallet till färre attacker än ett genomfört kamouflage.

Maracujan eller purpurgrenadillen, (P. edulis f. flavicarpa), en art i släktet Passiflora. En exempelart för Gilberts mimikry.

Gilberts mimikry[redigera | redigera wikitext]

Vid Gilberts mimikry lurar värden bort parasiten och bytesdjuret rovdjuret genom att uppnå en ”skyddande likhet”. Mimikryn har fått sitt namn efter den amerikanske ekologen Lawrence E. Gilbert, som beskrev fenomenet på 1970-talet.[15]

Beskrivningen gällde passionsblomssläktet (Passiflora), som har giftiga blad för att skydda sig. Larver till praktfjärilar av släktet Heliconius kan äta bladen, eftersom de har ett enzym som bryter ner giftet. Emellertid har växterna utväxter som påminner om Heliconius-fjärilarnas kläckningsfärdiga ägg. De falska äggen får fjärilarna att välja andra äggläggningsplatser. De flesta Heliconius-arterna har larver som är kannibalistiska, varför ägg som läggs i närheten av äldre ägg inte har någon prognos att nå kläckning. Vidare innehåller de ”falska äggen” nektar som lockar till sig myror och getingar, som har larverna som bytesdjur.[16]

Macroxiphus sp., en art av syrsa, i det stadium när den liknar en myra. Ett exempel på Wasmanns mimikry.

Vavilovs mimikry[redigera | redigera wikitext]

Bland växter förekommer också olika typer av mimikry. Vissa ogräs har till exempel en förmåga att genom naturligt urval börja likna odlade växter, vilket gör dem svårare att rensa bort.[17] Just den varianten av mimikry har fått sitt namn efter den ryske botanikern och genetikern, Nikolaj Vavilov, som först beskrev den.

Ett svenskt exempel på Pouyannes mimikry.

Pouyannes mimikry[redigera | redigera wikitext]

Pouyannes mimikry, eller pseudo-kopulation,[18] är också en mimikry som förekommer hos växter. Den har fått sitt namn efter den franska botanikern M. Pouyanne[19] som först beskrev fenomenet, 1916[20] inom orkidésläktet Ophrys.[21]

Flugblomster (Ophrys insectifera) har en mycket specialiserad blomman, med formen och doften hos en insektshona.[22] Flugblomstret lockar till sig grävstekelhanar av släktena Gorytes och Argogorytes, i Sverige enbart glattstekeln Gorytes mystaceus.[23] Det var den svenske entomologen Bertil Kullenberg, som på 1950-talet upptäckte att flugblomstret utsöndrar samma doftämnen som stekelns honor, men i ännu starkare doser. Därför lockar de till sig hannar från stora avstånd. Hannarna tas emot av en blomläpp som starkt påminner om en stekelhona, som doftar stekelhona, där till och med behåringens fördelning på blomläppen överensstämmer med utseendet på honornas rygg. Blommornas lockar hanarna att kopulera dem, varvid orkidens pollen fastnar på stekelns huvud och förs vidare. På det sättet hjälper hanarna ofrivilligt till att pollinera blomman. Flugblomstret har rentav anpassat blomningstiden till hanarnas födelse, som inträffar något tidigare än honornas – och minskar också på detta sätt konkurrensen från de äkta honorna.

Kostnaden för de lurade insekterna kan tyckas liten, men studien av det australiska orkidésläktet Cryptostylis har gett vid handen att insekterna kan slösa stora mängder sperma. Det kan därför i vissa fall blir frågan om antagonistisk samevolution, där insekterna blir allt skickligare på att känna igen sina honor och orkideerna allt skickligare på att härmas.[24]

Wasmanns mimikry[redigera | redigera wikitext]

Wasmanns mimikry gäller skyddande likhet där en art är inneboende hos en annan. Den är relativt vanligt bland samhällsbyggande insekter, som myror, termiter, bin och getingar. Mimikryn har lånat sitt namn av den österrikiske entomologen och jesuitprästen Erich Wasmann, som först beskrev fenomenet, 1894.[25] I myrsamhällen är fenomenet så vanligt att Wasmann kunde upprätta en lista på 1177 arter som gäster i olika myrsamhällen.[26] Det var frågan om flugor, skalbaggar, syrsor, fjärilar, fjällborstsvansar, mångfotingar, gråsuggor, sniglar, kvalster, bladlöss, sköldlöss, getingar och till och med ormar. Arter med detta beteende kallas myrmekofila.[27]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

I svenska språket finns ordet dokumenterat från 1879, med stavningen mimicry, inlånat från engelskan. Med försvenskad stavning, mimikry, finns ordet dokumenterat från 1926.[28]

I engelskan finns ordet dokumenterat från 1637.[29] Där härleds det till grekiska ordet mimetikos, "imitativ", från mimetos och mimeisthai, "att imitera".

Ursprungligen skapades ordet för att beskriva människor och först från 1861 används det i nuvarande betydelse.[30] Det var i sin nuvarande betydelse ordet inlånades till svenska språket, det vill säga ”förklädnad” med zoologisk betoning.[28]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SAOB 2006, s. 574
  2. ^ Melin 1918, s. 251
  3. ^ Ulfstrand 2008, s. 124
  4. ^ Bates 1863
  5. ^ Bates 1961, s. 495-566
  6. ^ Müller 1878, s. 54-55
  7. ^ Müller 1879, s. 20-29
  8. ^ Flannery, T. F. (2007). ”Community ecology: Mimicry complexes”. Encyclopædia Britannica Online. http://www.britannica.com/eb/article-9117280/community-ecology. Läst 30 september 2014. 
  9. ^ Huheey 1976, s. 86-93
  10. ^ Benson 1977, s. 454-455
  11. ^ Pasteur 1982, s. 169-199
  12. ^ Emsley 1966, s. 663-664
  13. ^ Wickler 1965, s. 519-521
  14. ^ Mertens 1956, s. 541-576
  15. ^ Gilbert 1975, s. 210-240
  16. ^ Campbell 1996
  17. ^ Vavilov 1951
  18. ^ Linde, Tore Lien. ”Mimicry in the Rainforest of the Wet Tropics”. Skyrail Rainforest Cableway. http://www.skyrail.com.au/news/2378-mimicry-in-the-rainforests-of-the-wet-tropics. Läst 2 oktober 2014. 
  19. ^ Pasteur 1982, s. 169
  20. ^ Pouyanne och Correvon 1916, s. 29-47
  21. ^ Vereecken och Schiestl 2008, s. 7484-7488
  22. ^ van der Pijl och Dodson 1966, s. 129-141
  23. ^ Hjorth 2003, s. 381-382
  24. ^ Gaskett, Winnick och Herberstein 2008, s. E206
  25. ^ Melin 1918, s. 261
  26. ^ Wasmann 1894, s. 231-
  27. ^ Kronaur och Pierce 2011, s. 208-209
  28. ^ [a b] ”Mimicry”. Svenska Akademiens ordlista. Svenska Akademin. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/154/104.html. Läst 30 september 2014. 
  29. ^ (på engelska) Merriam-Webster's Collegiate Dictionary: Eleventh Edition. Merriam-Webster. 2004. ISBN 978-0-87-779809-5. http://books.google.se/books?id=TAnheeIPcAEC&pg=PA789&lpg=PA789&dq=Mimicry+1637&source=bl&ots=3aTeB7YiW2&sig=yXgvRavePI-Q7KxSZpRmJKtSSYY&hl=sv&sa=X&ei=pjMqVNuEEJbmas6YgrgD&ved=0CDwQ6AEwAg#v=onepage&q=Mimicry%201637&f=false. Läst 30 september 2014 
  30. ^ Douglas Harper. ”Online Etymology Dictionary” (på engelska). http://www.etymonline.com/index.php?search=mimicry&searchmode=none. Läst 30 september 2014. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • H. W. Bates (1863). The naturalist on the river Amazons. London: Murray 
  • H. W. Bates (1961). ”Contributions to an insect fauna of the Amazon valley. Lepidoptera: Heliconidae”. Transactions of the Linnean Society (Felix Dames) "23" (3). doi:10.1111/j.1096-3642.1860.tb00146.x. 
  • Benson, W. W. (1977). ”On the Supposed Spectrum Between Batesian and Mullerian Mimicry”. Evolution "31" (2). doi:10.2307/2407770. 
  • Campbell, N. A (1996). Biology (4th edition), kapitel 50. Benjamin Cummings, New York. ISBN 0-8053-1957-3 
  • Correvon H och Pouyanne M (1916). ”A curious case of mimicry in Ophrys”. J Soc Nat Horticult (Frankrike) (4). 
  • Emsley, M. G. (1966). ”The mimetic significance of Erythrolamprus aesculapii ocellatus Peters from Tobago”. Evolution "20" (4). doi:10.2307/2406599. 
  • Gaskett, A. C.; Winnick, C. G.; Herberstein, M. E. (2008). ”Orchid Sexual Deceit Provokes Ejaculation”. The American Naturalist "171" (6): sid. E206. doi:10.1086/587532. PMID 18433329. </ref>
  • L. E. Gilbert (1975). Ecological consequences of a coevolved mutualism between butterflies and plants (i boken Coevolution of Animal and Plants, L. E. Gilbert och P. H. Raven. Austin and London, University of Texas Press 
  • Ingemar Hjorth (2003). Ekologi – för miljöns skull. Liber förlag AB, Stockholm. ISBN 91-47-05104-3 </ref>
  • Huheey, James E. (1976). ”Studies in warning coloration and mimicry VII — Evolutionary consequences of a Batesian–Müllerian spectrum: A model for Müllerian mimicry”. Evolution "30" (1). doi:10.2307/2407675. 
  • Daniel J.C. Kronauer och Naomi E. Pierce (2011). ”Myrmecophiles”. Current Biology "21" (6): sid. 208-209. http://www.oeb.harvard.edu/faculty/pierce/publications/pdfs/2011_Kronauer_and_Pierce.pdf. Läst 30 september 2014. 
  • Douglas Melin (1918). ”Några tankar om mimicry och skyddande likhet med stöd av dipterologiska studier”. Entomologisk tidskrift "39": sid. 251. https://84a69b9b8cf67b1fcf87220d0dabdda34414436b-www.googledrive.com/host/0B0PLtJjhTxnkZDAzOGQxY2EtOTIzOS00ZjlkLWJhYmMtYWYzY2QwYmQ2ZjFi/Books/E/ENTOMOLOGISK%20TIDSKRIFT%20%2831%20Volumes%29/ENTOMOLOGISK%20TIDSKRIFT%201918.pdf. Läst 30 september 2014. 
  • Robert Mertens (1956). ”Das Problem der Mimikry bei Korallenschlangen” (på tyska). Zoologische Jahrbuecher Systematik "84". 
  • Fritz Müller (1878). ”Ueber die Vortheile der Mimicry bei Schmetterlingen” (på tyska). Zoologischer Anzeiger "1". 
  • Fritz Müller (1879). ”Ituna and Thyridia; a remarkable case of mimicry in butterflies. (i översättning av R. Meldola)” (på engelska). Proclamations of the Entomological Society of London "1879". 
  • Pasteur, G. (1982). ”A classificatory review of mimicry systems”. Annual Review of Ecology and Systematics "13". doi:10.1146/annurev.es.13.110182.001125. 
  • Leendert van der Pijl, Calaway H. Dodson (1966). Orchid Flowers: Their Pollination and Evolution (Kapitel 11, Mimicry and Deception). University of Miami Press, Coral Gables. ISBN 0-87024-069-2. OCLC 310489511 
  • mimikry. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag. 2006. ISBN 91-7227-419-0 
  • Vavilov, Nikolai I. (I översättning av K. S. Chester) (1951). ”The Origin, Variation, Immunity, and Breeding of Cultivated Plants”. Chronica Botanica (Chronica Botanica, Waltham) (13). OCLC 608036378. 
  • Nicolas J. Vereecken, Florian P. Schiestl. ”The evolution of imperfect floral mimicry”. Proceedings of National Academy of Science of the United States of America (National Academy of Science) "105" (21). doi:10.1073/pnas.0800194105. 
  • Erich Wasmann (1894) (på tyska). Kritisches Verzeichniss der myrmecophilin und termitophilen Arthropoden. Berlin: Felix Dames 
  • Wickler, W. (1965). ”Mimicry and the evolution of animal communication”. Nature "208" (5010). doi:10.1038/208519a0. </ref>

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]