Orre

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Orre
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Orrtupp fotograferad i Tyskland
Orrtupp fotograferad i Tyskland
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hönsfåglar
Galliformes
Familj Fälthöns
Phasianidae
Underfamilj Skogshöns
Tetraoninae
Släkte Lyrurus/Tetrao se text
Art Orre
L. tetrix
Vetenskapligt namn
§ Lyrurus tetrix
Auktor Linné, 1758
Synonymer
Tetrao tetrix
Orrhöna i Finland.
Orrhöna i Finland.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Orre (Lyrurus/Tetrao tetrix) är en hönsfågel i familjen fälthöns. Den är en stannfågel som förekommer i norra Palearktis, främst i hed- och myrlandskap i anslutning till skog. Den är nära släkt med kaukasisk orre. Inför häckningen, som sker tidigt på våren, spelar orren på specifika spelplatser.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Orren känns lätt igen på sin kluvna stjärt. Hanen (tuppen) är, förutom de stora röda ögonbrynen, svart med blåskiftande hals och bakrygg. Två band och en fläck på vingen, liksom de undre stjärttäckarna är vita. Stjärtens sidopennor är långa och lyrformigt utåtböjda. Längden är ca 49–58 cm[2] och vingspannet 75–80 cm. Honan (hönan) är spräcklig i svart, rostgult och grått och har kortare och raka sidopennor i stjärten. Längden är omkring 40–45 cm[2] och vingspannet 65–70 cm. Ungen är på ovansidan tecknad med svarta och rostgula tvärband, svartspräcklig på ving- och stjärtpennor och ljusare undertill.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Orren beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Carl von Linné under det vetenskapliga namnet Lyrurus tetrix. 1967 slogs orrarna ihop med tjädrarna i släktet Tetrao men för att bättre beskriva det nära släktskapet mellan systerarterna inom dessa båda grupper delar vissa auktorer upp släktena igen och placerar orre i släktet Lyrurus.[3] De båda grupperna skiljer sig även åt osteologiskt, och fossil visar att de varit uppdelade sedan pliocen.[3]

Orren är en stannfågel som förekommer i norra Palearktis på höjder upp till 2400 meter.[4]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Orren brukar delas upp i sju underarter.[4]

  • T. t. tetrix, inkl pinetorum (Lönnberg, 1904) - förekommer i Europa och österut till Kolyma.
  • T. t. britannicus (Witherby & Lönnberg, 1913) - förekommer i norra och västra Storbritannien.
  • T. t. viridanus (Lorenz, 1891) - förekommer i sydöstra Europeiska Ryssland till sydvästra Siberien, mellan floderna Don och Irtysj.
  • T. t. mongolicus (Lönnberg, 1904) - förekommer i de ryska delarna av bergskedjan Altaj, bergsområdena i Kirgizistan, Tianshan och västra Mongoliet.
  • T. t. ussuriensis (Kohts, 1911) - förekommer i Manchuriet, Ussuriland och nordöstra delarna av Nordkorea.
  • T. t. tschusii (Johansen, 1898), inkl. jenisseensis (Sushkin, 1925) - förekommer i södra Sibirien, från floden Irtysh till Bajkalsjön, och bergskedjorna Altaj och Sajan.
  • T. t. baikalensis (Lorenz, 1911) - förekommer i sydöstra Sibirien, från Bajkalsjön till Amurland, norra Mongoliet och nordvästra Manchuriet.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Orren häckar allmänt i Sverige från Skåne till långt upp i Lappland och går på fjällsluttningarna upp i björkregionen.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

En orres håla under snön med kvarvarande exkrement.

Den trivs bäst i trakter där björk- och barrskog omväxlar med hagar, ängar, mossar och bergig mark. Den finns också i enbusksnår och på ljunghedar. Vintertid bäddar orren ibland ned sig i snön för att skydda sig mot stark köld och hård vind. Under vintern tillbringar orren större delen av dagen, mellan födosöken, i hålor under snön. Efter dess uppflog kan man ofta se ett blottat hålrum i snön.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Orrens föda utgörs av diverse växtdelar, som knoppar, späda blad, säd och frön samt bär, men den äter även insekter, larver och maskar, särskilt ungarna får insekter att äta. På vintern utgör björkknopp den huvudsakliga födan.

Spel[redigera | redigera wikitext]

Ägg av orre.

Tidigt på våren börjar orren sin lek, som före soluppgången hålls på marken (till exempel på mossar, frusna kärr eller sjöar). I soluppgången flyger tupparna upp i träden och spelar även där. Under spelet blåser och kuttrar de, springer omkring och hoppar om varandra, låter vingarna hänga ned och reser upp och breder ut stjärten. Häftiga strider utkämpas ofta mellan tupparna under leken. Även hönorna infinner sig på lekplatsen, men de håller sig mera i skymundan och uppsöks av de segrande tupparna.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Hönan lägger i ett enkelt rede på marken vanligen 6-8, undantagsvis ända upp till 16, ägg, som till färgen är gulaktiga med små bruna fläckar och punkter. Efter omkring 3 veckors ruvning kläcks kycklingarna, som redan från början är ganska försigkomna och kan följa modern och under hennes ledning söka föda. På samma sätt som för alla djur som lever i typisk polygami, tar hanen ingen del i vården av ungarna.

Jakt på orre[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Småviltjakt

På grund av sitt välsmakande kött räknas orren som ett värdefullt villebråd. Orre jagas under hösten främst med trädskällande fågelhundar som till exempel finsk spets men även med stående fågelhundar som till exempel vorsteh. Under vintern är smygjakt med kulgevär vanligast, då orrtupparna ofta uppehåller sig i björktopparna.

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

I Dalarna kallas orrhönan inn (Våmhus) eller ynn (Älvdalen).[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2009 Tetrao tetrix. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 18 december 2010.
  2. ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant (1999). Margareta Söderberg. red. Fågelguiden. illustrationer av Killian Mullarney, Dan Zetterström. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 104. ISBN 91-0-056976-3 
  3. ^ [a b] Jirle, E., Svensson, L., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2010) Förändringar i listan över Holarktis fåglar: Rapport nr 3 från sof:s taxonomikommitté, Vår fågelvärld, vol.69, nr.6, sid:40-48, ISSN 0042-2649
  4. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  5. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 293, Gleerups, Lund 1862—1867, faksimilutgåva Malmö 1962 [1]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]