Angola

Redigera länkar
Från Wikipedia
Version från den 12 januari 2018 kl. 13.42 av Boelnorra (Diskussion | Bidrag) (Bild Neto→‎Historia)
República de Angola
Flagga Statsvapen
Valspråk: Virtus Unita Fortior
(latin för ”Enighet ger styrka”)
Nationalsång: Angola Avante
läge
Huvudstad
(även största stad) 		Luanda
Officiellt språk portugisiska
Demonym angolan, angolansk[1]
Statsskick Republik
 -  President João Lourenço
 -  Vicepresident Bornito de Sousa
Nationalförsamling Nationalförsamlingen
Självständighet från Portugal 
 -  Deklarerad 11 november 1975 
Area
 -  Totalt 1 246 700 km²[2] (22:a)
 -  Vatten (%) 0 %
Befolkning
 -  2016 (juli) års uppskattning 25 831 000[4] (69:e)
 -  2014 års folkräkning 25 789 024[3] 
 -  Befolkningstäthet 20,7 inv./km² (170:e)
BNP (PPP) 2017 års beräkning
 -  Totalt 193,9 miljarder USD[5] (64:e)
 -  Per capita 6 881,9 USD[5] (125:e)
BNP (nominell) 2017 års beräkning
 -  Totalt 122,4 miljarder USD[5] (59:e)
 -  Per capita 4 342,2 USD[5] 
HDI (2015) 0,533[6] (låg) (150:e)
Valuta kwanza (AOA)
Tidszon UTC+1
Topografi
 -  Högsta punkt Morro do Moco, 2 620 m ö.h.
Nationaldag 11 november
Nationalitetsmärke ANG
Landskod AO, AGO, 024
Toppdomän .ao
Landsnummer 244

Angola, formellt Republiken Angola,[1] (portugisiska: República de Angola; kikongo, kimbundu, umbundu: Repubilika ya Ngola), är en republik i sydvästra Afrika. Landet gränsar till Namibia i söder, Kongo-Kinshasa i norr, Zambia i öster och Atlanten i väster. Huvudstaden är Luanda. Provinsen Kabinda är en exklav som är skild från resten av landet och som gränser till Kongo-Brazzaville och Demokratiska republiken Kongo.

Den portugisiska närvaron bestod mestadels i de mest kustnära områdena av territoriet av vad som nu är Angola, från 1500- till 1800-talet, och interagerade på olika sätt med de folkslag som bodde där. Under 1800-talet började de långsamt och tvekande etablera sig alltmer inlands. Angola som en portugisisk koloni, som omfattade nuvarande territorium, fastställdes inte före slutet av 1800-talet, och "effektiv ockupation" som krävdes genom Berlinkonferensen 1884 uppnåddes först under 1920-talet. Självständighet uppnåddes 1975 efter ett långvarigt självständighetskrig. Efter självständigheten var Angola skådeplatsen för ett intensivt inbördeskrig 1975-2002.

Landet har stora mineral- och petroleumreserver och dess ekonomi har vuxit i en genomsnitt tvåsiffrig takt sedan 1990-talet och särskilt sedan slutet av inbördeskriget. Dock är nivån för socioekonomiska utvecklingen ganska låg och dess medellivslängd och spädbarnsdödlighet är bland de sämst rankade i världen.[7]

Etymologi

Namnet Angola är taget från det portugisiska kolonialnamnet Reino de Angola (kungariket Angola), vilket var det namn portugisiska sjöfarare gav regionen. Angola togs från titeln Ngola (vilket betydde härskare) som bars av härskarna av kungariket Ndongo.

Historia

Huvudartikel: Angolas historia

Nuvarande Angola har varit bebott sedan förhistorisk tid. Den första kulturen vi har någon kunskap om är de khoisansamhällen som dominerade regionen fram till bantumigrationen omkring 700 e.Kr. Norra delen av Angola hörde sedan 1200-talet till kungadömet Kongo, innan portugiserna utropade kolonin Angola där 1575.

När portugiserna kom till nuvarande Angola misstog de namnet på landet och regenten (ngola), men kallade det även för Mbundu-folkets land. Angola var den sista betydande europeiska kolonin i västra eller centrala Afrika. Sedan 1960-talet hade den portugisiska armén slagits i Moçambique, Angola och andra kolonier mot inhemska gerillarörelser som krävde självständighet. Landet fick självständighet den 11 november 1975. Då hade Angola varit portugisisk koloni i 400 år. Redan 1483 upprättades portugisiska stödjepunkter för sjöfarten och handel på Angolas kust. Hundra år senare grundades kolonin. De nuvarande gränserna fastställdes dock inte förrän i samband med Berlinkonferensen 1884-1885.

Liksom för övriga portugisiska kolonier innebar den vänsterinriktade nejlikerevolutionen mot fascistdiktaturen i moderlandet 1974 en snabb frigörelseprocess. För Angola dröjde det på grund av konkurrensen mellan tre olika gerillarörelser och med hänsyn till den stora vita minoriteten i landet till 1975 innan landet var fullt självständigt.

Agostinho Neto

Den marxist-leninistiska befrielserörelsen MPLA, understödd av Sovjetunionen, och dess allierade (däribland Kuba), tog kontrollen över huvudstaden Luanda och större delen av övriga landet. MPLA var den antikoloniala befrielserörelse som åtnjöt det största folkliga stödet i Angola under kriget mot den portugisiska kolonialmakten. Den USA- och Zairestödda FNLA-gerillan marginaliserades snabbt, medan den sydafrikastödda, senare USA-stödda, antikommunistiska UNITA-gerillan höll sig kvar i södra delen av landet och senare erhöll militärt bistånd från Sydafrika.

Den förste MPLA-presidenten Agostinho Neto avled 1979 och efterträddes av José Eduardo dos Santos, som även vann det demokratiska presidentval som utlystes 1992 under en kort tid av fred mellan MPLA och Unita. Ett fredsavtal undertecknades 1994, men fred infann sig inte förrän Unita-ledaren Jonas Savimbi avlidit 2002. Den 1 januari 2007 gick Angola med i OPEC.

Geografi

Karta över Angola.

Angola ligger i sydvästra delen av den afrikanska kontinenten, mellan latitud 4° och 18°S och longitud 12° och 24°O. Landet täcker en yta av 1 246 620 km2, nästan tre gånger Sveriges yta. I väster gränsar landet till Atlanten. Angola gränsar också till Namibia i söder, Kongo-Brazzaville och Kongo-Kinshasa i norr samt Zambia i öster. Landet har också kontroll över området Kabinda som är en enklav skild från huvuddelen av Angola genom Kongo-Brazzaville.

Angola består i stort sett av fyra områden: Kustområdet är en bördig slätt och längs kustremsan finns ett flertal sandstränder med palmer. Centrala Angola utgörs av en savann och södra Angola består till största delen av torra stäpper. I de norra delarna finner man vidsträckta regnskogar.[8] Ett antal floder rinner genom landet, bland annat Kwanza, Zaire, Cunene och Cubango. På grund av den blandade geografin är Angola ett land rikt på djur och växter.

Huvudstaden Luanda ligger utmed kusten och är en viktig hamnstad. Angolas främsta naturtillgångar är: petroleum, diamant, järnmalm, fosfat, koppar, fältspat, guld, bauxit och uran.

Topografi

Angolas topografi

Den angolanska topografin varierar från kustlandskap och öken i sydväst till berg, högplatå och regnskogar i mellersta och norra delen av landet. Högsta punkten är Mount Moco med en höjd på 2 620 meter över havet. Högplatån norr och öster om bergen ligger mellan 1 200 och 1 800 meter över havet.[8]

Hydrografi

Se även: Floder i Angola

Kongofloden har flera bifloder som rinner genom Angola. Andra floder som mynnar i Sydatlanten är Cubango, Cuando och Cuango. Zambesi flodens källor ligger i Angola och fortsätter österut och mynnar i Indiska Oceanen.[8] oden Okavango rinner ut i ett endorheiskt träsk i Botswana.

Den angolanska kusten är cirka 1 500 km lång och relativt rätlinjig och i stort sett utan större halvöar eller öar. Enda undantagen är halvön Ilha de Luanda och Ilha da Cazanga söder om huvudstaden. Angolas största sjö Lago Dilolo är 18,9 km2 och ligger i provinsen Moxico.

Klimat och miljö

Klimatet är halvtorrt i söder och upp längs kusten mot Luanda. I norr är det en varm regntid från november till april och kallare och torrare resten av året. Lokala skyfall kan orsaka översvämningar.

Några av Angolas miljöproblem är jorderosion med åtföljande ökenutbredning, att den tropiska regnskogen avverkas vilket resulterar i förlorad biodiversitet, vattenföroreningar och brist på dricksvatten. Sedan 1960 har månadsnederbörden i snitt minskat med 2,4 procent per decennium.[9]

Skyddade områden

För att säkra djur- och växtarternas fortbestånd har ett flertal nationalparker inrättats, vilka också är välbesökta turistmål:[10]

  • Parque Nacional da Quissama (9 600 km2, etablerad 1938 som jaktreservat, sedan 1957 som nationalpark) – belägen i norra Angola, mellan Atlanten, Cuanzafloden och Longafloden.
  • Parque Nacional da Cangandala (630 km2, 1963 som naturreservat, sedan 1970 som nationalpark) – i Malanjeprovinsen.
  • Parque Nacional do Bicuar (7 900 km2, 1938 som jaktreservat, sedan 1964 som nationalpark) – i Huílaprovinsen
  • Parque Nacional de Iona (15 150 km2, 1937 som jaktreservat, sedan 1964 som nationalpark) – Namibeprovinsen, mellan Atlanten och floderna Cunene och Curoca.
  • Parque Nacional da Cameia (14 450 km2, 1935 som jaktreservat, sedan 1957 som nationalpark) – i Moxicoprovinsen.
  • Parque Nacional da Mupa (6 600 km2, 1938 som jaktreservat, sedan 1964 som nationalpark) – i Cuneneprovinsen, mellan Coluifloden och Cunenefloden.

Dessutom har ett antal andra skyddade områden etablerats. Dessa är/inkluderar Parque Regional da Cimalavera (112 km2, söder om Benguela), Reserva do Luando (8 280 km2, i Malanjeprovinsen), Reserva Natural do Ilhéu dos Pássaros (1,6 km2, söder om Luanda), Reserva Parcial de Luiana (8 400 km2, i Cuando-Cubango-provinsen), Reserva Búfalo (400 km2, söder om Benguela), Parque Natural Regional do Namibe (4 450 km2, vid staden Namibe) och Reserva Parcial de Mavinga (5 950 km2, i Cuando-Cubango-provinsen).[10]

Administrativ indelning

Huvudartikel: Angolas provinser

Angola är indelat i 18 provinser (provincias):[11]

Politik

Angolas parlamentsbyggnad i Luanda, byggd 2013

Angola är en presidentiell republik med den folkvalda presidenten som både statschef och regeringschef. Vid självständigheten 1975 blev Angola en socialistisk enpartistat med MPLA som enda tillåtna parti. Detta accepterades inte av UNITA och FNLA vilket ledde till ett inbördeskrig som varade i 27 år. År 1992 ändrades konstitutionen så att flera partier kunde tillåtas.[12]

Val i Republiken Angola

Alvoravtalet 1975

Alvoravtalet om självständighet för Angola undertecknades den 15 januari 1975 i den lilla staden Alvor i södra Portugal. Landet skulle bli självständigt den 11 november. En övergångsregering bestående av de tre befrielserörelserna och Portugal skulle styra Angola tills vidare och val till nationalförsamlingen hållas i oktober. Men redan efter ett par månader bröt UNITA och FNLA avtalet och krigshandlingar utbröt. Från sommaren kontrollerade MPLA huvudstaden med hjälp av kubanska soldater och UNITA kontrollerade södra Angola med hjälp av Sydafrikas bombflyg. FNLA:s trupper med stöd från USA och trupper från Zaire besegrades i grunden den 10 november vid byn Kifangondo[13] cirka 20 kilometer norr om Luanda.

Val till lagstiftande församling

Enligt den första konstitutionen från 1975 var Angola en socialistisk enpartistat och hade en preliminär lagstiftande församling. År 1980 anordnades val till 229 platser i nationalförsamlingen. Alla medborgare över 18 år var valberättigade men kunde förlora sin rösträtt om de var aktiva i utbrytargrupper mot MPLA eller hade begått folkrättsbrott och inte blivit rehabiliterade. Valet skedde i två steg, först valdes regional församling för de 18 provinserna. De regionala församlingarna utsåg därefter aktiva politiker som inte nödvändigtvis behövde ha medlemskap i MPLA.[14]

1986 genomfördes åter ett val enligt denna konstitution.

2017

MPLA fick 61,07 % av rösterna och dess ordförande João Lourenço blev Angolas tredje president. Det främsta oppositionspartiet UNITA[a] fick 27% och Casa-Ce[b] fick 9,5%.[15][16]

Försvar

Fil:Forca Aerea Angola emblem.svg
Forca Aerea Angola emblem

Den angolanska försvarsmakten, Forças Armadas Angolanas, (FAA) bildades i sin nuvarande utformning 1991 i samförstånd mellan regeringen och UNITA.[17] Försvaret leds av försvarsstabschefen som lyder under försvarsdepartementet och består av generalstaben och tre vapengrenar, armén, marinen och flygvapnet. Försvarsmakten har även ansvar för gränsbevakning och utvisning av illegala flyktingar samt bevakar FLEC separatister i Kabinda.[18]

Transporter

Luandas flyplats 4 de Fevereiro
Railways in Angola
Lastning av mineraler i Namibe

Angola ligger stategiskt i Centralafrika och transportmöjligheter är mycket viktiga.[19]

  • Tre separata järnvägar går från kusten till inlandet, tillsammans 2 761 km.
  • Vägar, sammanlagt 76 626 km varav 11 903 är asfalterade.
  • Navigeringsbara floder, tillsammans 1300 km
  • Åtta större hamnar
  • 33 flygplatser med hårdgjorda landningsbanor

Inbördeskriget förstörde många vägar, så alla vägar är inte farbara, men reparationer och nya vägar tillkommer efter hand. Internationella flygplatsen Quatro de Fevereiro (4 februari) i Luanda öppnades 1951. 2020 kommer en ny internationell flygplats öppnas i provinsen Luanda.

Ekonomi

Angolas ekonomi har genomgått stora förändringar, från att ha varit en ekonomi i turbulens på grund av flera års inbördeskrig är ekonomin numera en av världens snabbast växande. I dag räknas exempelvis landets huvudstad Luanda som en av världens dyraste.[20] Det är främst en liten ekonomisk elit som fått ta del av denna blomstring, medan en majoritet av befolkningen fortfarande har ingen eller mycket liten inkomst.[20] 2005 växte ekonomin med 20 procent och 2006 med 26 procent. Landets höga tillväxttakt på senare år har främst drivits av dess oljesektor, och det höga världsmarknadspriset på olja. Oljeproduktion och dess kringverksamheter bidrar till cirka 85 procent av BNP och 90 procent av all export. En ökad oljeproduktion gjorde att tillväxten landade på mer än 15 procent per år från 2004 till 2007. 2007 blev Angola medlem i OPEC och blev tilldelad en produktionskvot på 1,9 miljoner fat per dag.

Utländska lån

Sedan 2005 har regeringen använt miljarder dollar i form av bistånd och lån från Kina, Brasilien, Portugal, Tyskland, Spanien och EU för att bygga upp Angolas offentliga infrastruktur. Även om inflationen minskat från 325 procent 2000 till under 13 procent 2008, har stabiliseringspolitiken visat sig ohållbar och Angola övergav 2009 sin valutakorg. I november 2009 meddelade IMF att de godkänt ett lån till Angola på 1,4 miljarder dollar för att stärka landets valutareserv. Korruption, speciellt i utvinningssektorn, är en stor utmaning. Den globala recessionen och lägre oljepriser för 2009 har lett till en minskning i BNP efter flera år av tvåsiffrig tillväxt. Dock väntas tillväxten ta fart igen under 2010.

Naturtillgångar

Fördjupning: Gruvdrift i Angola

Angola har stora tillgångar av olja, naturgas, diamanter, järnmalm, fosfat, koppar, guld, bauxit och uran.[21]

Näringsliv

Angola är Afrikas tredje största ekonomi (efter Nigeria och Sydafrika) och kontinentens näst största oljeproducent (efter Nigeria).[22]

Industrisektorn utgörs utöver olja av bland annat järnmalm, metallprodukter, ölframställning, textil och varvsarbete.[23]

En efterkrigsbyggnation och återflyttning av krigsflyktingar har även lett till hög tillväxt inom bygg- och jordbrukssektorn. Mycket av landets infrastruktur är fortfarande förstörd eller outvecklad efter ett 27 år (1975–2002) långt inbördeskrig.

Olja och Energi

Oljeproduktionen uppgick 2008 till 2,0 miljoner fat per dag. Angola är efter Nigeria den näst största oljeproducenten i Afrika söder om Sahara.

Oljeindustrin har bidragit till 60 procent av landets BNP. Det statliga bolaget Sonangol är störst men det finns även utländska oljebolag.[24] Industrin ar koncentrerad till staden Soyo vid kusten i provinsen Zaire.

Industri och tjänstesektor

Industrisektorn utgörs utöver olja av bland annat järnmalm, metallprodukter, ölframställning, textil och varvsarbete.[17]

Varvet PAENAL[c] i Porto Amboim servar off-shore oljeriggar utanför kusten i provinserna Kabinda och Zaire och bidrar till Angolas tillväxt.[25]

Naturbruk

Angola har goda förutsättningar för jordbruk, marken är bördig mark och klimatet varierar från norr till söder och det centrala höglandet är särskilt gynnsamt. I söder finns vidsträckta områden, lämpliga som betesmark.[22]

Viktiga naturtillgångar för jordbrukssektorn är bananer, sockerrör, kaffe, sisal, majs, bomull och fisk. Jordbruk för hushållsbehov ger främsta näringsbehovet för en majoritet av befolkningen, men hälften av landets livsmedel måste fortfarande importeras.

På åttio-talet var Sida med och byggde upp Angolas fiskeindustri.[26] Fiskeindustrin är viktig och inte längre reglerad av staten.[24]

BNP och arbetskraft

Bruttonationalprodukt 2015.[22]

  • Total BNP=89 633 miljoner US dollar.
  • Per person=4101 US dollar.
  • Tillväxt 3,0 %
# BNP Sektor Procent Arbetskraft sektor Procent
1 Jordbruk 9,4 % Jordbruk 85 %
2 Industril 60,2 % Industri och Tjänster 15 %
3 Tjänstesektor 30,4 %

Demografi

Den senaste folkräkningen hölls den 16 maj 2014 och avsåg den faktiska (de facto) bosatta befolkningen i Angola, som uppgick till 25 789 024 invånare (varav 12 499 041 män och 13 289 983 kvinnor).[3] Folkräkningen 2014 var den första i självständiga Angola och den första folkräkningen sedan 1970, då befolkningen uppgick till 5 646 166 invånare, varav 2 943 974 män och 2 702 192 kvinnor.[27] Angola bebos av dryga hundratalet bantutalande folk med inslag av sanfolk (bushmän) i söder. Det är ganska glest befolkat utom runt kuststäderna och på centrala högplatån. Den urbana befolkningen uppgick till 62 procent 2014.[27] Under 1960- och 70-talens befrielsekamp lämnade majoriteten av de omkring 400 000 vita kolonisatörerna landet. Européerna, mest portugiser, utgör nu mindre än 1 % av befolkningen, men portugisiska är alltjämt huvudspråk och förstås av ungefär halva befolkningen. Knappt hälften av invånarna är katoliker och drygt 10 % protestanter, medan övriga utövar inhemska stamreligioner. Under inbördeskriget efter självständigheten drevs omkring en halv miljon angolaner på flykten inom sitt eget land.

Hiv är ett hälsoproblem och 2014 var det 2,41 % av den vuxna befolkningen (åldrarna 15-49) som levde med hiv.[2]

  • Könsfördelning: män 48,5 %, kvinnor 51,5 % (folkräkningen 2014)[3]
  • Etniska grupper: ovimbundu 37 %, kimbundu 25 %, bakongo 13 %, andra 25 %
  • Befolkningens medianålder: 18,0 år (2015)[2]
    • Mäns medianålder: 17,8 år (2015)[2]
    • Kvinnors medianålder: 18,2 år (2015)[2]
  • Spädbarnsdödlighet: 7,83 % (2015)[2]
  • Befolkningens medellivslängd vid födseln: 55,63 år (2015)[2]
    • Mäns medellivslängd: 54,49 år (2015)[2]
    • Kvinnors medellivslängd: 56,84 år (2015)[2]
  • Språk: portugisiska, bantuspråk, andra afrikanska språk
  • Analfabetism: 2015 var 28,9 % av den vuxna befolkningen analfabeter.[2]
    • Analfabetism hos vuxna män: 18,0 % (2015)[2]
    • Analfabetism hos vuxna kvinnor: 39,3 % (2015)[2]

Större städer

Religion

Majoriteten av Angolas befolkning (53 %) är officiellt kristen. 38 % är katoliker och 15 % protestanter. Till den sistnämnda gruppen hör Assemblies of God, Convenção Baptista de Angola, Igreja Evangélica Baptista em Angola, Born for Heaven International Ministries, Igreja Evangélica Congregacional em Angola, Evangelical Church of Angola, Evangelical Church of South-West Angola, Our Lord Jesus Christ Church in the World (Kimbanguist), Reformed Evangelical Church of Angola, Sjundedagsadventisterna, Union of Evangelical Churches of Angola och United Methodist Church. I Angola finns även över 70 000 Jehovas vittnen (2009).

Knappt 47 % av befolkningen praktiserar inhemska religioner, med inslag av animism och/eller förfädersdyrkan. Det finns också en muslimsk minoritet med färre än 100 000 anhängare, huvudsakligen bestående av invandrare från Västafrika och Libanon.[28]

Kultur

Angolas kultur har rötter hos Bantufolk som levde i det gamla kungadömet Kongo. Portugiser som kom till kusten för 400 år sedan satte inga kulturella spår förrän i senare delen av 1800-talet, då inom arkitektur, litteratur och musik (fado).[29]

Äldre skulpturkonst och masker

Mask, Choke folket

Norra Angola är ett av Afrikas konstrikaste områden, särskilt från det gamla Kongoriket. Deras skulpturkonst är naturalistisk och inbegriper fetischer, mor-barn och förfädersfigurer. Chokwes förfädersstatyetter är kraftfulla. Masker gjordes i trä eller tyg för att bäras av dansare.[30]

Musik och dans

Angolansk traditionell trumpet och panflöjt

Angola har en väldigt levande musikkultur där varje region i landet har sin lokala dans. Den angolanska dansen Semba spred sig i samband med slavhandeln till Brasilien. Ur Semba har även andra danser som Kizomba och Kuduro utvecklats. Kuduro kommer från språket Kimbundu men har dubbel betydelse i det att det betyder "hård rumpa" i portugisiska. Dansen kan liknas vid en mix mellan techno/funk/batucada/afro. Kizomba dansas parvis och har liknande danssteg som latinska Bachatan. Kizomba har på senare år blivit alltmer populär och dansas idag även i Portugal.

Kända musiker från Angola är:[31] Bonga Kuenda, Waldemar Bastos, Maria de Lourdes Van-Dúnem, Paulo Flores och Teta Lando.

Karneval

Karnevalen i Luanda har gamla anor och beskrevs av portugiserna redan 1857. Vid denna folkfest klädde man ut sig till personligheter ur det gamla Kongoriket. Där var kungar, drottningar, krigare, portugiser och många andra[32].

I början var karnivalen en spontan fest, organiserad av föreningar som valde väg och framförde sina egna rytmer. Från 1990-talet började karnivaler spridas till andra städer och fick stöd av respektive kommun.[33] Karnivalen på Marginal do Luanda har blivit berömd och påminner om karnevalen i Rio de Janeiro. 2017 vann karnevalsgruppen União Mundo da Ilha[d][35]

” Trummor, quissanje, röster, röster som sjunger, som vrålar, som skriker, gråter, gapskrattar och tystnar. „
– Arlindo Barbeiros.[34]

Litteratur

Detta avsnitt är en sammanfattning av Angolansk litteratur.

Angolansk litteratur tog fart ungefär samtidigt med nationalismen och längtan efter frigörelse från kolonialmakten. Den stod nära MPLA som grundades av intellektuella angolaner och portugiser, de senare i opposition mot diktaturen och de omänskliga villkoren i Angola.[36]. Angolas författarförbund, UEA bildades redan en månad efter självständigheten, 1975-12-10. Förbundets förste president blev poeten Agostinho Neto, tillika Angolas förste president. UEA har bibliotek, förlag, föreläsningssal och internet café i Luanda[37].

Samtidskonst

En av Angolas mest uppmärksammade samtidskonstnärer är António Ole.[20] Olé, född och bosatt i Luanda, är en internationellt känd bildkonstnär och är representerad på Moderna museet i Stockholm. Han arbetar med film och fotografi och har deltagit i bienaler i Havanna, Johannesburg och Venedig[38].

I Luanda finns ett mångkulturellt centrum som speglar den rika flora av konstnärliga talanger som finns i Angola. Det har grundats av (textil) konstnären Marcella Costa som arbetar med olja, sand, textil med flera material. Hon har utställningar i galleriet Celamar och satsar mycket på kvinnliga konstnärer[39].

Matlagning

Huvudartikel: Angolanska köket

Det angolanska köket har påverkats av utländska matkulturer, särskilt den portugisiska som kom med alla invandrare under den koloniala perioden. Stapelvaran består av bönor, ris och mjöl kombinerat med kött och fisk med allehanda såser.[40]

Angola har en lång kust många floder och därför hör färsk fisk och skaldjur till vardagsmaten.

Sport

Angola var värd för afrikanska mästerskapet i fotboll 2010. Angolas landslag kom på femte plats av 15 tävlande lag. Herrlandslaget i basket har vunnit afrikanska tävlingar och deltar regelbundet i de olympiska sommarspelen. I flera år har Angola deltagit i världsmästerskapet i handboll för damer. Den afrikanskbrasilianska kampsporten capoeira har sitt ursprung i Angola och fördes till Brasilien med angolanska slavar.[41]

Internationella rankningar

Organisation Undersökning Bedömning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Ekonomisk frihet-index 2014 48,9 (Repressed) 146 av 178
Reportrar utan gränser World Press Freedom Index 2014 36,5 (0 är bäst) 124 av 180
Transparency International Korruptionsindex 2015 14 (0 är väldigt korrupt, 100 väldigt rent) 163 av 168
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2015[6] 0,532 - Low human development 149 av 188
The Economist Demokratiindex 2014[42] 3,35 - Authoritarian regime (10 är bäst) 133 av 167

Kommentarer

  1. ^ Isias Samakuva är UNITA’s ordförande sedan 2003.
  2. ^ Abel Epalanga Chivukuvuku är ordförande i Casa-Ce sedan partiet bildades 2012.
  3. ^ PAENAL står för Porto Amboim Estaleiros Navais Ltda
  4. ^ Mundo da Ilha bildades 1968 och har 150 medlemmar som tillhör den etniska folkgruppen axiluandas.[34]

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] ( PDF) Utrikes namnbok: Svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU-organ och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (10., rev. uppl.). Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2015. sid. 65. http://www.regeringen.se/4a3eb3/contentassets/e27ee47ea294461bbb0f39b68d31c540/utrikes_namnbok_10.e_reviderade_upplagan.pdf. Läst 31 maj 2017 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l] ”Country: Angola”. The World Factbook. Central Intelligence Agency. 1 maj 2017. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ao.html. Läst 2 juni 2017. 
  3. ^ [a b c] ”3. Population by sex, annual rate of population increase, surface area and density” (på engelska och franska). Förenta nationerna, United Nations Statistics Division. sid. 1. https://unstats.un.org/unsd/demographic/products/dyb/dyb2015/Table03.pdf. Läst 2 juni 2017. 
  4. ^ ”Country profile Angola” (på engelska). Förenta nationerna, United Nations Statistics Division, UNdata. http://data.un.org/CountryProfile.aspx?crName=Angola. Läst 2 juni 2017. 
  5. ^ [a b c d] ”Angola 5. Report for Selected Countries and Subjects” (på engelska). Internationella valutafonden. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2017/01/weodata/weorept.aspx?sy=2015&ey=2022&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=%2C&br=1&pr1.x=24&pr1.y=8&c=614&s=NGDPD%2CNGDPDPC%2CPPPGDP%2CPPPPC&grp=0&a=. Läst 2 juni 2017. 
  6. ^ [a b] ”Table 1: Human Development Index and its components” (på engelska). Förenta nationerna. 2016. http://hdr.undp.org/en/composite/HDI. Läst 2 juni 2017. 
  7. ^ ”Life expectancy at birth” (på engelska). The World Factbook. CIA. 1 maj 2009. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/rankorder/2102rank.html. Läst 21 februari 2012. 
  8. ^ [a b c] ”Angola Geography”. Läst 11 januari 2018
  9. ^ "Angola". geog.ox.ac.uk. Läst 12 september 2015. (engelska)
  10. ^ [a b] " Parques Naturais e Zonas Protegidas de Angola". cpires.com. Läst 12 september 2015. (portugisiska)
  11. ^ ”Provinces of Angola” (på engelska). Administrative Divisions of Countries ("Statoids"). http://statoids.com/uao.html. Läst 2 juni 2017. 
  12. ^ Lindahl 2011, sid. 10-12.
  13. ^ ”Battle of Quifangondo”. Läst 18 oktober 2017.
  14. ^ ”Angolan Parliament”[död länk]. Läst 3 november 2017.
  15. ^ ”Ruling MPLA wins by 61%”. Läst 14 oktober 2017.
  16. ^ ”Opposition Parties Reject Election Results”. Läst 14 oktober 2017.
  17. ^ ”Armed Forces of Angola” Arkiverad 20 september 2015 hämtat från the Wayback Machine.. britannica.com. Läst 26 november 2017.
  18. ^ ”Armed Forces of Angola” Arkiverad 13 juli 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 26 november 2017.
  19. ^ "Transportation System". Läst 28 november 2017.
  20. ^ [a b c] Nadine Siegert (2010) António Ole, Journal of Contemporary African Art, nr.26, sid:39-47, DOI 10.1215/10757163-2009-004
  21. ^ ”Angola”. dubell.se. Dubell, Folke. 2002. http://www.dubell.se/book/export/html/116. Läst 16 september 2017. 
  22. ^ [a b c] ”Angolas ekonomi”. Läst 11 november 2017.
  23. ^ World factbook om Angola, CIA (engelska)
  24. ^ [a b] ”Major Angola Industry Sectors”. Läst 12 november 2017.
  25. ^ ”Angolan shipyard PAENAL. Läst 12 november 2017.
  26. ^ ”Fishery Training in Angola”. Läst 12 november 2017.
  27. ^ [a b] ”Population by sex and urban/rural residence” (på engelska). Förenta nationerna, United Nations Statistics Division. http://data.un.org/Data.aspx?d=POP&f=tableCode%3a1. Läst 2 juni 2017. 
  28. ^ International Religious Freedom Report 2008 (engelska)
  29. ^ ”Angolan Culture”[död länk]. Läst 22 november 2017.
  30. ^ Engström Christer, Marklund Kari, red (1989-1996). Nationalencyklopedin: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd. Höganäs: Bra böcker. Libris 8211184. ISBN 91-7024-619-X 
  31. ^ Oyebade 2007, sid. 145-151.
  32. ^ Lagerström, Birgitta; Nilsson Hillevi, Lagerström Birgitta (1993). Angolanskor. Stockholm: Afrikagrupperna. Libris sid 89, läst 15-09-11 7750595 sid 89, läst 15-09-11. ISBN 91-85584-43-6 
  33. ^ ”Carnival time”. Läst 23 november 2017.
  34. ^ [a b] Mendonça 2017, sid. 160-162.
  35. ^ ”União da Ilha vinner Luandakarnevalen 2017”. Läst 23 november 2017.
  36. ^ https://snl.no/Angolas_litteratur
  37. ^ http://www.ueangola.com
  38. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 4 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160304185433/http://www.culturebase.net/artist.php?1237. Läst 12 september 2015. 
  39. ^ http://www.miljomagasinet.se/artiklar/120801-reportage-fran-angola-del-ii.html
  40. ^ Oyebade 2007, sid. 108.
  41. ^ ”Sport in Angola” Arkiverad 1 juli 2017 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 27 november 2017.
  42. ^ ”Democracy Index 2014” (på engelska) (pdf). sid. 4. http://www.sudestada.com.uy/Content/Articles/421a313a-d58f-462e-9b24-2504a37f6b56/Democracy-index-2014.pdf. Läst 1 november 2015. 

Tryckta källor

  • Oyebade, Adebayo O. (2007) (på engelska). Culture and customs of Angola. Culture and customs of Africa, 1530-8367. Westport, Conn.: Greenwood Press. Libris 10316304. ISBN 0-313-33147-2 

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Angola.
v • r
Angola
GeografiAngolas flagga
Folk och språk
Historia
Politik
Kommunikationer
Byggnadsverk
Befästningar
Byggnader
Idrott
Övrigt
v • r
Länkar till relaterade artiklar
v • r
Afrika
v • r
Afrikanska unionen (AU)
v • r
Latinska unionen
v • r
Organization of the Petroleum Exporting Countries (Opec)
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Angola&oldid=42331390”