Emil Fischer

Hermann Emil Fischer
Född	9 oktober 1852 Euskirchen
Död	15 juli 1919 (66 år) Berlin
Begravd	Friedhof Wannsee, Lindenstraße
Medborgare i	Kejsardömet Tyskland
Utbildad vid	Bonns universitet Strasbourgs universitet
Sysselsättning	Biokemist, kemist, universitetslärare
Arbetsgivare	Münchens universitet Friedrich-Alexander-Universität Erlangen-Nürnberg Humboldt-Universität zu Berlin Würzburgs universitet Strasbourgs universitet
Gift med	Agnes Gerlach
Utmärkelser
Davymedaljen (1890) Cothenius-medaljen (1898) Maximiliansorden för konst och vetenskap (1898) Utländsk ledamot av Royal Society (1899) Nobelpriset i kemi (1902) Faraday Lectureship Prize (1907) Helmholtz-medaljen (1909) Balymedaljen (1909) Elliott Cresson-medaljen (1913) Pour le Mérite för vetenskap och konst
Redigera Wikidata

Hermann Emil Fischer, född 9 oktober 1852 i Euskirchen vid Köln, död 15 juli 1919 i Berlin, var en tysk kemist och nobelpristagare.

Biografi

Fischer studerade vid universiteten i Bonn, Strassburg och München, där han under Adolf von Baeyer 1878 blev docent i kemi och 1879 professor. År 1882 kallades han till Erlangen som professor, 1885 till Würzburg och 1892 till Berlin.

Tillsammans med sin kusin Otto Fischer lyckades han 1878 utreda rosanilinfärgämnenas konstitution. Redan året förut hade han gjort en upptäckt av grundläggande betydelse, i det att han lyckades genom reduktion av diazoniumsalter framställa en ny bas med namnet fenylhydrazin. Därmed hade Fischer nyckeln till sockergruppens kemi. Detta dittills obetydlig kända område har sedermera genom hans och hans lärjungars arbeten blivit ett av den organiska kemins bäst genomarbetade och fullständigast utredda. Först genom de olika sockerarternas kombination med fenylhydrazin till svårlösliga, kristalliserande osazoner blev det möjligt att isolera och karakterisera dem alla samt fastställa deras släktskap.

Under kort tid lyckades Fischer genomföra den fullständiga syntesen av flera sockerarter. Han lärde känna viktiga metoder att överföra sockerarterna i varandra och att ur lägre sockerarter uppbygga högre. På samma sätt framställde han konstgjorda sockerarter som inte finns i naturen. Vid systematiseringen av de talrika, stereoisomeriska sockerarterna fann Jacobus Henricus van't Hoffs stereokemiska teori en tydlig bekräftelse.

Fischers nästa stora arbetsområde omfattade urinsyregruppen, till vilken fysiologiskt så viktiga ämnen som urinsyra, koffein och xantin hör. Han fastställde inte bara alla dessa kroppars konstitution, utan kunde även ange metoder för deras syntes samt lyckades slutligen att framställa gruppens gemensamma modersubstans, purin.

Två av hans mest kända böcker är "Untersuchungen über Aminosäuren, Polypeptide und Proteme" (1906) och "Anleitung zur Darstellung organischer Präparate" (1887). Tillsammans med Jacob Volhard utgav han 1902 en levnadsteckning över August Wilhelm von Hofmann.

Fischer var ledamot av vetenskapliga akademier i många länder, bland annat svenska Vetenskapssocieteten i Uppsala (1892), Fysiografiska sällskapet i Lund (1903) och Vetenskapsakademien (1905). Han tilldelades Davymedaljen 1890 och Nobelpriset i kemi 1902.

Källor

• Fischer, Emil i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
• Fischer, E. i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1923)

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Emil Fischer.
  Bilder & media
• Nobelprize.org, Nobelpriset i kemi 1902
• Nobelprize.org, Hermann Emil Fischer - biografi