Mångkultur

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ej att förväxla med etnopluralism.

Mångkultur, mångkulturalism eller multikulturalism, är ett sociologiskt och kulturteoretiskt uttryck med flera olika betydelser. Som beskrivande begrepp syftar det på ett förhållande där flera etniska grupper med olika kulturer samlas inom samma politiska enhet. Mångkulturalism kan också syfta på ideologiska samhällsanalyser som i olika grad bejakar influenser av olika etniskt och kulturellt ursprung som något gott eller ofrånkomligt. Mångkulturalism behandlar bland annat det offentligas sätt att hantera ett samhälle med många etniska bakgrunder och tolerans inför kulturella skillnader inom samma stat. Som synonymer och närliggande begrepp förekommer "etnisk mångfald" och "kulturell pluralism". Termen användes först 1957 för att beskriva Schweiz, men spreds under 1960-talet, framförallt i Västeuropa och USA. I Sverige användes begreppet för första gången av den etniske aktivisten David Schwarz i Sveriges Radio fredagen den 13 augusti 1965.[1]

Olika betydelser[redigera | redigera wikitext]

Termen mångkultur används ofta för att beskriva samhällen som bär inslag av eller innefattar många olika kulturer, exempelvis på grund av immigration. Skillnaderna kan orsaka oro för att nationen ska förlora sin identitet, men också kulturella utbyten som ger fördelar till de olika grupperingarna. Det kan till exempel handla om nya influenser i konst, litteratur och filosofi, samt sammansmältningar av musikstilar, klädstilar och maträtter.

Mångkultur är också en term som används för att beskriva hur en stat bör agera gentemot olika kulturer inom samma nation. Det finns grovt sett tre olika sätt för en stat att närma sig invandrare och deras kulturer:

  • monokultur - där den policyn är att assimilera invandrarna i det existerande samhällets kultur. Den metoden är vanligast i enhetsstater, och är nära knuten till nationalism.
  • smältdegeln - en variant av mångkultur där alla invandrarkulturerna blandas utan större statlig eller offentlig inblandning. Den här metoden associeras främst med USA, där dock olika delstater inom federationen har olika språkpolicyer.[källa behövs]
  • mångkultur - i jämförelse med de två metoderna ovan bygger mångkultur på att invandrare och andra ska behålla sina kulturella identiteter och att de olika kulturerna ska existera sida vid sida. Den här metoden används bl.a. i Kanada, Australien och Sverige.[2]

Mångkultur används ofta med betydelsen interkulturalitet.

Majoriteter och minoriteter[redigera | redigera wikitext]

Hus med element av människor från olika länder, inklusive ryssar och tyskar, i Carambeí i södra Brasilien, en stad med majoriteten av nederländsk härkomst.

I de flesta mångkulturella samhällen är en kultur i majoritet; människor som tillhör den kulturen kallas majoritetsbefolkning. Om en etnisk grupp funnits i området först, är en minoritet och bevarat sin kulturella särart kallas de ursprungsfolk (fullständig definition finns i ILO-konvention nr 169).

Debatt[redigera | redigera wikitext]

Enligt en av flera mångkulturkritiska definitioner är mångkulturen ett politiskt begrepp, där mångkulturen utgör kultursynkretismens (kulturblandningens) första stadium, där medvetenheten om kulturens innehåll och betydelse minskas och gränserna mellan olika kulturer suddas ut, vilket resulterar i ett kulturellt tillstånd utan självklarheter och kollektiva föreställningar. Slutresultatet blir, enligt detta tänkesätt, fullständig alienation. Enligt kritikerna innebär också ofta mångkulturell politik att inhemsk kultur skjuts tillbaka och förnekas till uthemsk kulturs fördel. Här har exempelvis Aleksandra Ålunds forskning bidragit till kritisk och konstruktiv förståelse av multikulturalism i relation till medborgarskap och sociala rörelser.

Mångkulturalism har även kritiserats för att förstärka gränser och splittra samhället genom att understryka skillnader mellan "vi och dom". Sara Ahmed, professor vid Goldsmiths University of London, skrev en artikel i det postkolonialistiska internetmagasinet Darkmatter där hon kritiserade den liberala mångkulturalismen som hegemonisk. [3] Genom att göra antirasism och etnisk mångfald till ett egoideal blir rasism "officiellt förbjudet" eftersom idealet säger att vi ska vara för jämställdhet, tolerans och mångfald och att vi inte får hata andra. Men enligt Sara Ahmed blir resultatet av detta tankesätt en fantasi om att "vi" då är förbi rasismen, och att det "dom" som är rasister – all rasism kommer från rasisterna. Hon anser att detta döljer det faktum att det finns andra former av rasism, exempelvis vardagsrasism, som även praktiseras av de som inte är uttalade rasister. Genom uppdelningen i "vi" och "dom" blir rasism paradoxalt nog en minoritetsposition som måste försvaras mot den mångkulturella hegemonin genom att utnyttja yttrandefriheten. Helt plötsligt är det en rättighet att få vara kränkande mot människor av annan etnicitet för att deras "kränkbarhet" är ett hot mot vår yttrandefrihet. På detta sätt menar Sara Ahmed att den liberala mångkulturalismen försvarar rasismen trots att den säger sig förbjuda denna – eftersom liberal mångkulturalism är för mångfald bör rasisterna få ha yttrandefrihet.

Enligt förespråkarna av mångkulturell politik är bevarandet av kulturer, såväl minoriteters som majoritetsbefolkningens, en av de högst prioriterade frågorna i denna så länge som kulturen inte skapar negativa värderingar och handlingar, som till exempel förtryck och andra brott mot de mänskliga rättigheterna. En huvudtes är samtidigt att kulturer är dynamiska samt att kulturmöten är gynnsamma för utveckling och stärker den egna kulturen bland annat genom ökad medvetenhet och självkännedom. Pluralismen motsätter sig med andra ord en fullständig kulturell assimileringspolitik, om med "assimilering" avses att de kulturella olikheterna generellt ska motarbetas.

Kända högerinriktade eller konservativa kritiker av mångkulturalism inkluderar Mark Steyn, Lawrence Auster och Roger Scruton. Ett sociologiskt begrepp för att förklara transkulturell blandning utan mångkulturalism, kreolisering, introducerades 1987 av Ulf Hannerz, och står i motsats till mångkulturalismens betoning av många gruppidentiteter.

Per land[redigera | redigera wikitext]

Skandinavien[redigera | redigera wikitext]

I Skandinavien domineras de multikulturalism av debatter kring jämställdhet mellan könen, äktenskap, klädedräkt, religiösa skolor, begravningsseder.[4]

Tvångsäktenskap har debatterats i Danmark, Sverige och Norge och i alla tre länder framhålls jämlikhet, kvinnorättighteter och hedersförtryck av flickor i patriarkala familjer, men länderna skiljer sig åt i praktiken.[4]

Trots de tre ländernas sinsemellan olika metoder för att integrera minoriteter, hade alla tre länderna år 2006 i stort sett lika hög arbetslöshet för invandrargrupper med icke-västlig bakgrund.[4]

Danmark[redigera | redigera wikitext]

I Danmark har politiken sedan 2001 gått ifrån liberal pluralism i riktning mot en lägre tolerans för mångfald och politiken syftar snarare till assimilation. Danska myndigheter har bland annat sänkt pengabidragen till flyktingar och höjt åldern för familjeåterförening via äktenskap med dansk medbogre. Är den danska medbogaren under 24 år medges inget uppehållstillstånd i Danmark för den utländska äktenskapsparten. Danska myndigheter har antagit en handlingsplan för att bekämpa tvångsäktenskap, som är i strid med dansk lag. Som en del av handlingsplanen skall även arrangerade äktenskap och kusinäktenskap bekämpas.[4]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Mångfaldsbarometern 2014 - Upplevt kulturellt avstånd från majoritetsbefolkningen till olika grupper. Källa: Högskolan i Gävle[5]

Sverige har sedan tidigt 1970-tal en högre andel icke-västliga invandrare än Danmark och Norge.[4]

Enligt rapporten Botrender 2008 var mindre än var fjärde svensk, 23 procent, benägna att bo i områden som präglas av kulturell, etnisk och social mångfald.[6] Enligt en annan undersökning (Integrationsbarometer 2007) som publicerades 2007 var en majoritet (55%) motvilliga till att flytta till ett område med många muslimer.[7][uppdatering behövs]

Högskolan i Gävle gjorde år 2014 en enkätundersökning där man fick uppge det upplevda kulturella avståndet till olika grupper och nationaliteter. Det geografiska avståndet hade viss betydelse för den upplevda kulturella skillnaden, men religion och gemensam historia hade också betydelse. I allmänhet upplevdes nationaliteter och folkgrupper där kristendom (och judendom) varit dominerande som som kulturellt närmare än grupper med islam som dominerande religion. Utfallet blev att det närmaste avståndet upplevdes till invånare i de nordiska grannländerna. Nästa grupp i avstånd blev engelsmän, tyskar och amerikaner som tillhör de grupper ifrån västeuropeiskt ursprung som svenskar under lång tid haft täta kontakter med. Avståndet upplevdes i allmänhet kortare till människor ifrån kristna protestantiska länder. Därefter följde en tredje grupp bestående av katolska länder (Polen, Kroatien och Chile) samt Grekland (ortodoxt kristet). Den fjärde gruppen utgjordes av bosnier (majoritet muslimer) och kristna ortodoxa länder (Ryssland och Serbien). Den femte gruppen utgjordes av thailänder och kineser tillsammans med människor ifrån muslimka regioner och länder som Turkiet, Kurdistan, Iran och Irak. Det största kulturella avståndet uppgavs gentemot romer och människor från Somalia.[5]

Människor i Sverige från länder som Jemen, Jordanien, Irak, Palestina, Somalia och Afghanistan är uppvuxna i samhällen där staten antingen är obefintlig eller dysfunktionell. Dessa länder, till skillnad från Sveriges individualistiska kultur, har kollektivistiska kulturer och organiserar sig i klanstrukturer. Detta yttrar sig i att svensk lagstifttning bygger på individens relation till staten, medan i kollektivistiska kulturer praktiseras istället kollektiva bestraffningar.[8]

Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Förbundskansler Angela Merkel sade under ett tal till unga medlemmar av hennes parti CDU oktober 2019 att hennes försök att skapa ett multikulturellt samhälle hade totalt misslyckats. Inom CDU har Merkel pressats att vara strängare mot invandrare som inte visar någon vilja att anpassa sig till det tyska samhället.[9]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wickström, Mats (2013-01-01). Peter Kivisto, Östen Wahlbeck. red (på en). Conceptual Change in Postwar Sweden: The Marginalization of Assimilation and the Introduction of Integration. Palgrave Politics of Identity and Citizenship Series. Palgrave Macmillan UK. sid. 110–139. doi:10.1057/9781137318459_5. ISBN 9781349347698. https://link.springer.com/chapter/10.1057/9781137318459_5. Läst 2 december 2016 
  2. ^ Wickström, Mats. ”Comparative and transnational perspectives on the introduction of multiculturalism in post-war Sweden”. Scandinavian Journal of History 40 (4): sid. 512–534. doi:10.1080/03468755.2015.1060897. http://www.tandfonline.com/doi/pdf/10.1080/03468755.2015.1060897. Läst 2 december 2016. 
  3. ^ ”‘Liberal Multiculturalism is the Hegemony – Its an Empirical Fact’ – A response to Slavoj Žižek”. http://www.darkmatter101.org/site/2008/02/19/%E2%80%98liberal-multiculturalism-is-the-hegemony-%E2%80%93-its-an-empirical-fact%E2%80%99-a-response-to-slavoj-zizek/. Läst 12 juli 2017. 
  4. ^ [a b c d e] ”Multikulturalisme i Skandinavia” (på nb). Kilden. http://kjonnsforskning.no/nb/2006/05/multikulturalisme-i-skandinavia. Läst 2 november 2019. 
  5. ^ [a b] ”Mångfaldsbarometern 2014 visar att fler är positiva till mångfalden - men det finns orosmoln - Högskolan i Gävle (PDF)”. www.hig.se. sid. 57. http://www.hig.se/Ext/Sv/Nyheter-och-press/Press/2014-11-28-Mangfaldsbarometern-2014-visar-att-fler-ar-positiva-till-mangfalden---men-det-finns-orosmoln.html. Läst 7 december 2019. 
  6. ^ http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1928765.svd
  7. ^ Integrationsverket: Integrationsbarometer 2007 Arkiverad 20 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  8. ^ ”Lokalsamhällen pressas av antagonistiska hot (PDF)”. FHS.se. sid. 75-76. https://www.fhs.se/arkiv/nyheter/2019-10-21-lokalsamhallen-pressas-av-antagonistiska-hot.html. Läst 21 oktober 2019. 
  9. ^ Merkel says German multiculturalism has failed” (på en). Reuters. 16 oktober 2010. https://www.reuters.com/article/us-germany-merkel-immigration-idUSTRE69F1K320101016. Läst 27 oktober 2019. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gerle, Elisabeth (1999) Mångkulturalism – etniska grupper i skilda skolor eller överlappade identiteter inom den allmänna skolan? Utbildning & Demokrati. Tidskrift för didaktik och utbildningspolitik,8(2) 20 s (s 23-42)
  • Wickström, Mats (2013) "Conceptual Change in Postwar Sweden: The Marginalization of Assimilation and the Introduction of Integration", i P. Kivisto and Ö. Wahlbeck (eds.), Debating Multiculturalism in the Nordic Welfare States (Palgrave Politics of Identity and Citizenship Series), s. 110-139.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]