Stridsvagn

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Infanteriunderstödsvagn)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För antika stridsvagnar, se häststridsvagn.
En svensk Stridsvagn 122
En amerikansk M1A1 Abrams-stridsvagn.

En stridsvagn är ett bepansrat och bestyckat militärt stridsfordon. Stridsvagnar (och alla andra markstridsfordon) klassas efter vapenverkan, rörlighet och skydd. Ordet används ibland felaktigt om alla pansarfordon, men termen syftar enbart på moderna tunga stridsfordon som är kraftigt beväpnade, mycket rörliga och rejält skyddade mot alla sorters vapenverkan. Ordet pansarvagn anses i Sverige vara talspråk, men används inom den finlandssvenska militärterminologin.[1] Det ursprungliga ordet "tank" används ibland fortfarande.

Klasser av stridsvagnar[redigera | redigera wikitext]

Historiskt har inom den internationella stridsvagns terminologin det funnits flera klasser av stridsvagnar som representerar stridsvagnens roll. Det finns lätta, medeltunga, tunga, supertunga och huvudstridsvagnar. Dessa klasser har i de flesta länder namngivits efter vikt men hänvisar egentligen till vagnens roll. I Sverige har dessa termer använts mycket sällan då Sverige ofta inte har haft råd utveckla mer än en stridsvagn åt gången och detta har lett till att man velat ha en universal stridsvagn som kan uppfylla alla roller och därmed har bara termen stridsvagn använts primärt. Något som dock bör nämnas är att Sverige under 50-talet kallade pansarvärnskanonvagnar med torn som pansarvärnsstridsvagnar, kort pvstrv.[2]

I moderna arméer finns enbart lätta stridsvagnar och huvudstridsvagnar; övriga klasser är historiska. Medeltunga och tunga stridsvagnar såg bred användning under andra världskriget, där ikoniska vagnar såsom den amerikanska M4 Sherman och den tyska Tiger I dominerade slagfältet.

Lätt stridsvagn[redigera | redigera wikitext]

En lätt stridsvagn typ AMX-13.
Engelska: Light tank, Tyska: Leichter Panzer, Franska: Char léger, Spanska: Tanque ligero

En lätt stridsvagn är en stridsvagn som inte ska väga särskilt mycket för att lätt kunna transporteras och strida i terräng där tyngre fordon inte kan köra. På grund av detta är lätta stridsvagnar ofta mycket små och snabba med lite pansar och en beväpning som i många fall inte klarar av att bekämpa stridsvagnar med mycket pansar. Men detta är ofta inte ett problem då lätta stridsvagnar brukar få spaningsuppdrag eller uppdrag där de ska bekämpa eller stödja infanteri.

Ett annat namn för denna klass är kavalleristridsvagn då dessa stridsvagnar ersatte det hästburna kavalleriet i många arméer.

Medeltung stridsvagn[redigera | redigera wikitext]

En medeltung stridsvagn typ M4A3E8.
Engelska: Medium tank, Tyska: Mittelschwerer Panzer, Franska: Char moyen, Spanska: Tanque medio

En medeltung stridsvagn är en stridsvagn som primärt ska fylla rollen som infanteri stöd men ska även kunna bekämpa fientliga stridsvagnar. De har därför måttligt med pansar och en grov kanon som kan skjuta effektiva spränggranater och pansarprojektiler. Även rök och lysgranater ska finnas. De ska även kunna transporteras relativt lätt och vara snabba nog att enkelt kunna komma in och ur strid. När dessa mål är uppfyllda brukar dessa stridsvagnar vara varken speciellt tunga eller lätta och därför har de fått namnet medeltung stridsvagn.

Ett annat namn för denna klass är infanteriunderstödsvagn på grund av dess ovannämnda roller. Dock så har vissa stridsvagnar som annars skulle klassas som lätta och tunga stridsvagnar klassats som infanteriunderstödsvagn på grund av sin menade roll på slagfältet. Ett par bra exempel är den annars lätta stridsvagnen T-26 och den annars tunga stridsvagnen Churchill.

Typen är i dagsläget mycket ovanlig då nästan alla har blivit ersatta av huvudstridsvagnar.

Tung stridsvagn[redigera | redigera wikitext]

En tung stridsvagn typ IS-3.
Engelska: Heavy tank, Tyska: Schwerer Panzer, Franska: Char lourd, Spanska: Tanque pesado

En tung stridsvagn är en stridsvagn som effektivt ska kunna bekämpa och vara osårbar mot alla typer av markmål. De har därför mycket pansar, speciellt på fronten och en grov kanon som gör att den enkelt kan bekämpa andra stridsvagnar och fortifikationer. De används ofta som en typ av genombrottsfordon som kör rakt igenom en fientlig linje och äter upp fientlig eld och spottar tillbaka den. På grund av allt pansar och den ofta mycket tunga kanonen brukar tunga stridsvagnar av namnet vara mycket tunga och stora och är därför ofta mycket långsamma. På grund av detta brukar de vara mål för bomb- och attackflygplan. De brukar även ha problem med att köra fast då det lätt sjunker genom mjuk terräng och är så tunga att de ofta behövs flera andra fordon för att dra loss dem. I många fall har tunga stridsvagnar haft problem med nedbrytningar då den tunga vikten ger för mycket stress på saker som motor, växellåda och upphängnning.

I dagsläget är typen föråldrad och används inte av något modernt land eller styrka i världen.

Supertung stridsvagn[redigera | redigera wikitext]

En supertung stridsvagn typ O-I. Bara en koncept målning.
Huvudartikel: Supertung stridsvagn
Engelska: Super-heavy tank, Tyska: Überschwerer Panzer, Franska: Char super-lourd, Spanska: Tanque superpesado

En supertung stridsvagn är en historiskt sällsynt stridsvagn då den är nästintill omöjlig att bygga och få i bruk. Den har extremt mycket pansar, är extremt stor och brukar väga över 100 ton. Vissa konstruktioner har vägt mellan 1 000 och 1 500 ton. De har också i nästan alla fall mer än en kanon och ofta mer än ett torn. Deras roll på slagfältet är att vara ett mobilt fort som ska kunna bekämpa flera mål samtidigt. Av de väldigt få supertunga stridsvagnar som har konstruerats har väldigt få byggts och bara en har tagits i drift.[3]

Eftersom i princip ingen supertung stridsvagn har tagits i drift är typen föråldrad.

Huvudstridsvagn[redigera | redigera wikitext]

En huvudstridsvagn typ Leopard 2a5.
Engelska: en:Main battle tank, Tyska: de:Kampfpanzer, Franska: fr:Char de combat principal, Spanska: es:Tanque de combate principal

En huvudstridsvagn är dagens moderna stridsvagn och typen har ersatt de medeltunga och tunga stridsvagnarna i alla moderna länder. De ska uppfylla alla roller som en stridsvagn ska uppfylla. De ska ha en grov kanon som ska effektivt kunna bekämpa alla typer av markmål och i vissa fall även helikoptrar. Detta görs genom att kanonen kan avfyra flera olika typer av ammunition. Pansaret ska minst kunna stå emot pansarprojektiler från de vanligaste typerna av automatkanoner för sin tid men i de flesta fallen skyddar pansaret på en huvudstridsvagn även från dedikerade pansarvärnskanoner och pansarvärnsrobotar. En huvudstridsvagn ska även vara så snabb som möjligt både fram och bakåt och i många fall kan de tävla mot lätta stridsvagnar. Det enda en huvudstridsvagn inte kan göra är att åka i extremt mjuk terräng som en lätt stridsvagn kan. De brukar ofta väga lika mycket som en tung stridsvagn.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Renault FT-17

Moderna stridsvagnar (tyska: Panzer, engelska: tank) började på allvar utvecklas och användas i krigföring under första världskriget. Den första stridsvagnen i modern mening var den brittiska "Little Willie", från 1915,[4] där man använde den amerikanska Holtbandtraktorn som stomme för underredet. 1916 utvecklades Mark I, en tung bepansrad stridsvagn. Täcknamnet för utvecklingsprojektet för den brittiska modellen Mark IV 1917 var "mobil vattentank", därav den engelskspråkiga benämningen tank (svenska: tanks).

Redan i slaget vid Somme i september 1916 användes 49 brittiska stridsvagnar för första gången i strid. De taktiska framgångarna visade sig mycket begränsade, men den moraliska effekt stridsvagnarna hade på trupperna var stor.[5]

I Slaget vid Cambrai användes stridsvagnar för första gången i större skala, 324 stridsvagnar sattes in och visade stridsvagnarnas möjlighet att skapa genombrott i linjerna när de sattes in i stor skala.[6] Framgångarna kunde dock inte utnyttjas fullt ut då infanteriet inte klarade av att följa med de framryckande stridsvagnarna, som även saknade kulsprutor att bekämpa fientligt infanteri med och enbart var beväpnad med kanoner. Den tunga och långsamma Mark IV kom dock mycket snart att ersättas av lättare stridsvagnar som den brittiska Whippet och franska Renault FT.[6] FT visade sig bli banbrytande och dess design med huvudbeväpningen i ett vridbart torn används än idag.

Även Tyskland försökte möta upp med egna stridsvagnar av typen A7V, men endast 20 stycken hann sättas in i strid före fredsslutet.[5]

Under första världskriget kategoriserade man stridsvagnar efter beväpning: de som var beväpnade med kulsprutor betecknades som "kvinnliga" och de som var beväpnade med kanoner betecknades som "manliga".

Uppkomsten av stridsvagnar ledde också till uppkomsten av de första pansarvärnsvapnen, först olika sprängladdningar men också pansarvärnsgevär.

Mellankrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Under första världskriget användes stridsvagnarna främst som stöd för infanteriet, och under mellankrigstiden uppkom två olika skolor inom pansartrupperna. Enligt den franska doktrinen skulle stridsvagnarna främst användas för att bekämpa fientliga kulsprutenästen och som understöd för infanteriet. Enligt den andra skolan som utvecklades av Basil Liddell Hart och J.F.C. Fuller i Storbritannien, skulle pansartrupperna utgöra kärnan i snabba, mekaniserade förband. Dessa teorier anammades av Heinz Guderian, som snabbt efter Nationalsocialisternas maktövertagande kom att bygga upp de nya tyska pansartrupperna efter dessa principer. I Frankrike kämpade Charles de Gaulle förgäves för att vinna gehör för tankegångarna.[5]

Efter kriget hade Tyskland i Versaillesfreden förbjudits att tillverka och använda stridsvagnar. Tyskland fann sig dock inte i förbudet och utvecklade stridsvagnar genom hemligt samarbete med andra länder som Sverige och Sovjetunionen.

Bara Italien hade stridsvagnar under det andra italiensk-abessinska kriget (1935-1936). Etiopierna hade inget pansarvärn, men lyckades vid olika tillfällen ändå motstå de lätta italienska L3/35-stridsvagnarna.

Under det spanska inbördeskriget mötte kulsprutebeväpnade stridsvagnar från Tyskland (Panzer I) och Italien (L3/35) tyngre beväpnade och bepansrade sovjetiska stridsvagnar (som T-26) i strid. De tyska och italienska stridsvagnarna hade inte mycket att sätta emot de sovjetiska stridsvagnarna. Sovjetunionen drog dock slutsatsen att pansarvärnskanonen var överlägsen stridsvagnen och kom fram till att de behövde stridsvagnar med tjockare pansar och tyngre beväpning (för att kunna avfyra effektivare spränggranater mot pansarvärnskanoner). Detta var en av faktorerna som ledde till utvecklingen av den senare så viktiga T-34.

Kina hade ett fåtal tyska Panzer I och italienska L3/35-stridsvagnar under det andra kinesisk-japanska kriget (1937-1945). Japanernas stridsvagnar var dem överlägsna.

I det Sovjet-japanska gränskriget 1938-1939 stred stridsvagnar återigen med varandra. De sovjetiska stridsvagnarna (BT, T-26) var överlägsna sina japanska motparter. Detta sporrade japanerna att utveckla en stridsvagn med bättre beväpning som kunde tränga igenom stridsvagnspansar, Typ 97 ShinHoTo Chi-Ha.

I Vinterkriget (1939-1940) mellan Finland och Sovjetunionen hade finländarna ett fåtal föråldrade stridsvagnar, plus ett antal som erövrades från de sovjetiska styrkorna under krigets gång. Sovjetunionens huvudsakliga stridsvagnar var den lätta T-26, den mellantunga T-28 (med tre torn) och den tunga T-35 (fem torn). Stridserfarenheter visade att stridsvagnar med flera torn inte hade någon fördel, dessa höjde således stridsvagnens profil i onödan. De finländska pansarvärnsvapnen visade sig kunna slå ut T-28, och den försågs med tyngre pansar inför den sista sovjetiska offensiven där de användes för att slå igenom Mannerheimlinjen. Erfarenheterna från vinterkriget gjorde att Sovjetunionen satsade på stridsvagnar med ett torn istället för de med flera torn: den tunga KV-1 och den medeltunga T-34.

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

En tysk Panzerkampfwagen IV Ausf J
En sovjetisk T-34-85

Det var under andra världskriget som stridsvagnen kom att bli en förutsättning för den rörliga krigföringen. Utvecklingen av stridsvagnar gick snabbt under kriget. I början hade många länder lätta stridsvagnar som endast var beväpnade med kulsprutor. Vid krigets slut fanns stridsvagnar som vägde 40-70 ton och var beväpnade med grovkalibriga kanoner (~80–122 mm). Två kända stridsvagnsslag från denna tid är slaget vid Kursk, som betraktas som världshistoriens största pansarslag och slaget vid El-Alamein.

Kriget började med invasionen av Polen. Polen hade cirka 150 lätta 7TP-stridsvagnar (beväpnade med en 37 mm kanon) och 500 TKS-tanketter (beväpnade med en kulspruta). Mot dem stod 2.400 tyska stridsvagnar. Styrkan hade en viktig förstärkning av tjeckiska stridsvagnar (Panzer 35(t) och Panzer 38(t), båda beväpnade med en 37 mm kanon) som erövrades efter Münchenöverenskommelsen 1938. I styrkan ingick Panzer I (beväpnad med kulsprutor, numerärt största del av styrkan), Panzer II (20 mm automatkanon), Panzer III (50 mm kanon) och Panzer IV (kort-pipig 75 mm kanon).

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Moderna stridsvagnar består i regel av ett chassi med drivning och motor. På chassit är vanligtvis monterat ett vridbart torn med en kanon. Besättningen varierar (3–4 man) och består vanligen av minst en vagnchef, en skytt och en förare. Om kanonen laddas manuellt tillkommer en laddare. Endast föraren sitter i chassit.

Under 1960-talet frångick man indelningen medeltung- och tung stridsvagn och införde benämningen huvudstridsvagn (på engelska: Main Battle Tank; MBT).

Storbritannien Brittisk stridsvagnshistorik[redigera | redigera wikitext]

När andra världskriget bröt ut 1939 var Englands pansarstyrkor inte mycket att skryta med. Trots att man varit med om att uppfinna stridsvagnen och därmed inlett en ny fas i den moderna krigföringen, var utvecklingen av det nya vapnet anmärkningsvärt långsam. Både bland politiker och militärer fanns motståndare till stridsvagnen, den var dyr att tillverka och många var ovilliga att frångå det traditionella sättet att föra krig, med infanteri som långsamt nöter ut varandra. Så sakteliga kom emellertid utvecklingen igång.

Till att börja med koncentrerade man sig på lätta vagnar, de första som konstruerades var öppna enmansvagnar beväpnade med en kulspruta. De var dock för små för att riktig räknas som stridsvagnar och den första riktigt lätta stridsvagnen som konstruerades efter första världskriget var Royal Ordnance Factory’s Light Tank A3E1. Det var en tremannavagn med två kulspruteförsedda torn, ett framtill och ett baktill. A3E1 var en försöksvagn och utvecklingen ledde vidare till Carden-Lloyd/Vickers Light Tank Mk I, som togs i tjänst 1930. Den modifierades i flera omgångar under så gott som hela trettiotalet och den sista versionen hade beteckningen Mk VI C. Besättningen bestod av tre man, föraren i fronten, vagnchef och skytt i tornet. Beväpningen utgjordes av två kulsprutor monterade parallellt i tornet. Totalt fanns omkring ettusen att tillgå när kriget bröt ut i september 1939. De användes på flera krigsskådeplatser, men led svårt av sitt tunna pansar och sin klena beväpning.

Den medeltunga stridsvagnen representerades i stort sett av Vickers Medium Tank Mk I och II, där den sistnämnda var en vidareutveckling av den förstnämnda. De var beväpnade med en 47-millimeters kanon och sex 7,7-millimeters kulsprutor monterade på olika ställen på vagnskroppen och i tornet. Kanonen på Mk II hade längre eldrör och högre mynningshastiget, vilket gav bättre genomslagskraft. Dessutom hade Mk II tjockare pansar och pansarplåtar som skyddade bandaggregatet.

Fram till mitten av trettiotalet var britterna ganska nöjda med sina två stridsvagnskategorier, lätta och medeltunga, men den politiska utvecklingen i världen och den tekniska utvecklingen i Tyskland tvingade fram en omvärdering. Den medeltunga stridsvagnen ersattes av snabba kryssningsstridsvagnar och kraftigt bepansrade infanteristridsvagnar.

Sverige Svensk stridsvagnshistorik[redigera | redigera wikitext]

Stridsvagn fm/21

Den första svenska stridsvagnen var stridsvagn fm/21. De var halvfärdiga tyska stridsvagnar som smugglades ut ur Tyskland 1920, undan ententens kontrollkommission, och monterades i Oskarshamn. Under mellankrigstiden utvecklade Landsverk, delvis med tysk hjälp, ett antal mindre och medelstora, men tekniskt ganska avancerade stridsvagnar. Tack vare Landsverks utvecklingsarbete kunde Sverige, trots avspärrningar, bygga upp en egen stridsvagnskår under kriget. Landsverk låg i Landskrona, därav namnet (Lands)verk. Kockums köpte sedan upp företaget och det hette då Kockum Landsverk. Sedan hette det enbart Kockums men Kockums lades sedan ner och så även Landsverk.

En stridsvagn med lång historia är den engelska Centurion, vars första exemplar stod färdigt 1945 och med nöd och näppe missade det allierade intåget i Berlin. Motorn var en Rolls-Royce Meteor, som var en enklare version av Merlin som användes i RAF:s Supermarine Spitfire. Fast utan kompressor och andra förenklingar och färre hästkrafter för att göra den billigare och enklare att tillverka.[källa behövs] De svenska Centurion kom att modifieras åtskilliga gånger innan de slutligen under 1990-talet avvecklades till förmån för de hyrda respektive köpta tyska Leoparderna. Dessa modifierades och heter numera stridsvagn 121 och 122.

Den svenskproducerade Stridsvagn 103 (Strv 103), som numera utrangerats ur försvaret, utgjorde ett avsteg i den militära ingenjörskonsten då den saknade torn. Detta gav stridsvagnen en mycket låg profil och därmed bra skydd, men innebar också att den var tvungen att stanna för att kunna rikta och ge eld. Men trots sin utformning var Strv 103 avsedd för anfallsstrid, då arméns pansarbrigader var anfallsbrigader med uppgift att gå till motanfall mot fientliga brohuvuden och luftlandsättningar.[7][8]

Idag består kärnan av de svenska pansarförbanden av stridsvagn (Strv) 122, som är en svensk version av tyska Leopard 2 (i Sverige användes även en äldre modell, Leopard 2A4, som i Sverige kallades Strv 121). Fordonen är bland annat utrustade med ett kvalificerat datoriserat ledningssystem (Strv 122), bättre optik, bättre skydd och en kamera för att underlätta backning (Strv 122) samt ett nytt lokaltelefonsystem, LTS90 (Strv 122), som ersätter det gamla LTS10.

Stridsvagnar i svensk tjänst
Land Ursprung Beteckning Varianter År Huvudbeväpning
Kejsardömet Tyskland Kejsardömet Tyskland LK II Strv fm/21 1921-1930 6,5 mm ksp
Kejsardömet Tyskland Kejsardömet Tyskland/Sverige Sverige LK II Strv m/21-29 1930-1939 6,5 mm ksp
Sverige Sverige L-10 Strv m/31 1935-1939 37 mm kan
Tjeckoslovakien Tjeckoslovakien/Sverige Sverige CKD AH-IV Strv m/37 1938-1953 8 mm ksp
Sverige Sverige L-60 Strv m/38 1938-1957 37 mm kan
Sverige Sverige L-60 Strv m/39 1941-1957 37 mm kan
Sverige Sverige L-60 Strv m/40 L, K 1942-1960 37 mm kan
Tjeckoslovakien Tjeckoslovakien/Sverige Sverige TNH Sv CKD Strv m/41 1942-1960 37 mm kan
Sverige Sverige Lago Strv m/42 TM, TH, EH, TV 1943-1960 75 mm kan
Storbritannien Storbritannien Centurion Strv 81 (mk 3), (mk 5) 1953-1964 84 mm kan
Sverige Sverige Lago Strv 74 H, V 1957-1981 75 mm kan
Storbritannien Storbritannien Centurion Strv 101 101, 101R 1959-1992 105 mm kan
Storbritannien Storbritannien/Sverige Sverige Centurion Strv 102 102, 102R, 105 1964-1992 105 mm kan
Sverige Sverige Strv S Strv 103 A,B,C 1967-1997 105 mm kan
Storbritannien Storbritannien/Sverige Sverige Centurion Strv 104 1984-1994 105 mm kan
Tyskland Tyskland Leopard 2 Strv 121 1994-2011 120 mm kan
Tyskland Tyskland/Sverige Sverige Leopard 2 Strv 122 A, B, B+ 1995-Idag 120 mm kan

Moderna stridsvagnar[redigera | redigera wikitext]

Beväpning[redigera | redigera wikitext]

En finsk Leopard 2A4

På moderna stridsvagnar består bestyckningen vanligtvis av en grovkalibrig högtryckskanon utan räffling det vill säga slätborrad (vanligen med kaliber omkring 120 mm). Kanonen är gyrostabiliserad för att möjliggöra träffsäker eldgivning under förflyttning (det vill säga man kan skjuta samtidigt som man kör). Mynningshastigheten är mycket hög, ofta över 1500 m/s. Detta för att kunna skjuta pilammunition mot fientliga stridsvagnar. En pil är en smal, lång och fenstabiliserad projektil i ett mycket hårt och tungt material som kan slå genom flera decimeter tjock pansarplåt tack vare den höga hastigheten. Sovjet utvecklade också en pansarvärnsrobot för avfyrning genom kanonen. Lätta stridsvagnar kan ha en kanon med lägre mynningshastighet som skjuter pansarspränggranater. Stridsvagnar har också spränggranater för att bekämpa trupp.

Kanonen kan antingen laddas för hand (manuellt) eller med maskinhjälp (automatiskt). Vid manuellt laddade kanoner tillkommer normalt en laddare i tornet (även om det finns historiska små vagnar där kanonen laddas av vagnchef eller skytt). Rysk- och fransktillverkade vagnar är utrustade med automatladdade kanoner och klarar sig således med endast tre mans besättning. Med en man mindre i tornet kan tornet göras smalare och lägre vilket ger en kompaktare profil som i sin tur ger en mindre målyta och bättre skydd samt en lättare vagn. Laddningsförloppet blir även uthålligare med automatladdade kanoner. Automatladdarna kräver dock noggrant underhåll för att vara pålitliga.

Kanonen hanteras i första hand av skytten. Vagnchefen kan dock om han önskar själv skjuta med kanonen genom sina egna riktmedel. Vagnchefens riktmedel för att hantera kanonen är dock inte ofta lika bra som skyttens.

Förutom kanonen (huvudvapnet) utrustas stridsvagnar i regel med en kulspruta som följer kanonen (parallellkopplad) som betjänas av skytten. Vagnchefen har en egen kulspruta på torntaket som på en del vagnar är fjärrmanövrerad och kan användas även när luckan är stängd. Vissa vagnar har även en extern kulspruta för skytten som också kan fjärrmanövreras.

Rörlighet[redigera | redigera wikitext]

En stridsvagn har mycket god terrängframkomlighet med ett så kallat bandaggregat och ofta en mycket kraftig huvudmotor. Bandaggregatet består av ett flertal bärhjul som rullar inom ett kedjeliknande metallband på varje långsida av vagnen. Fordonet drar sig fram längs bandet med ett kuggförsett drivhjul i skrovets fram- eller bakkant (beroende på var motorn och växellådan sitter). I andra änden sitter ett spännhjul som håller bandet sträckt så att det inte kränger av under körning. Tack vare bandaggregatet får vagnen gott grepp i lera och jord, och ett förhållandevis lågt marktryck även om vagnen i sig kan vara mycket tung, ibland över 60 ton.

Skydd[redigera | redigera wikitext]

Stridsvagnar är rejält skyddade mot tung vapenverkan och i övrigt väl skyddade mot atom-stridsmedel, biologiska och kemiska stridsmedel (NBC-stridsmedel). Vidare skyddas vagnen mot elektromagnetiska vapen (ingår delvis i atomvapenskyddet) och optiska vapen såsom laser. En del av skyddet är vagnens rörlighet eftersom en vagn som hela tiden rör sig är svårare att träffa.

Exempel på moderna stridsvagnar[redigera | redigera wikitext]

Historiskt viktiga stridsvagnar per nation[redigera | redigera wikitext]

Storbritannien Storbritannien
  • Mark I:Den första stridsvagnen att sättas i strid någonsin.
  • Mark IV: En välanvänd stridsvagn under VK1.
  • Mark V: En välanvänd stridsvagn under VK1.
  • Mk A Whippet: En välanvänd stridsvagn under VK1.
  • Vickers 6-Ton: En mycket lyckad exportstridsvagn.
  • Infantry Mk II Matilda: En välanvänd stridsvagn under VK2.
  • Infantry Mk IV Churchill: En välanvänd stridsvagn under VK2.
  • Cruiser Mk VIII Cromwell: En välanvänd stridsvagn under VK2.
  • Cruiser Tank Comet I: välanvänd stridsvagn under VK2.
  • Sherman Firefly: Den första allierade stridsvagnen som effektivt kunde slå ut tyska tynga stridsvagnar frontalt på långa avstånd under VK2.
  • Centurion: Världens första stridsvagn att klassas som en huvudstridsvagn. Den är även en mycket lyckad exportstridsvagn som har varit i effektivt tjänst i över 70 år runt om i världen.
  • Chieftain: Ökänd för att vara Storbritanniens misslyckade svar till Sovjets nya huvudstridsvagnar under 60-talet. Den var menad att kunna drivas på vilket bränsle som helst ifall tredje världskriget skulle bryta ut. Flera länder, däribland Sverige, stod på kö för att få köpa vagnen men när den kom blev det en stridsvagn som inte ens kunde köra upp på transportvagnarna på grund av dess multi bränslemotor.
Tyskland Tyskland
USA USA
  • M4 Sherman: En välanvänd stridsvagn under VK2 och en av anledningarna till att de allierade vann kriget. Den är även en mycket lyckad exportstridsvagn som användes effektivt i över 50 år runt om i världen. Den är teoretiskt fortfarande i tjänst i vissa delar av världen men då enbart som en kulturell symbol eller en fattigmans stridsvagn.
  • M26 Pershing: En mycket lyckad exportstridsvagn.
  • M46 Patton: En av de huvudstridande stridsvagnarna under koreakriget. Den är även en mycket lyckad exportstridsvagn.
  • M47 Patton II: En en mycket lyckad exportstridsvagn.
  • M48 Patton III: En av de huvudstridande stridsvagnarna under vietnamkriget. Den är även en mycket lyckad exportstridsvagn.
  • M60: En en mycket lyckad exportstridsvagn.
  • M1 Abrams: En av de huvudstridande stridsvagnarna under gulfkriget. Den är även en mycket lyckad exportstridsvagn som används av flera länder i modern tid.
Sovjetunionen Sovjetunionen
  • BT-5: En välanvänd stridsvagn under Spanska inbördeskriget och VK2.
  • BT-7: En välanvänd stridsvagn under VK2.
  • T-26: En välanvänd stridsvagn under Spanska inbördeskriget och VK2.
  • T-34: En välanvänd stridsvagn under VK2.
  • KV-1: En välanvänd stridsvagn under VK2.
  • IS-2: En välanvänd stridsvagn under VK2.
  • IS-3: En tung stridsvagn med mycket tjockt och välsluttande pansar som gjorde den till den mest skyddade stridsvagnen för sin tid. Den kom att förändra stridasvagnsvärlden då även de mest moderna stridsvagnarna under de tidiga åren av dess tjänst inte ens kunde penetrera den på mycket kort avstånd framifrån och detta ledde till att hela västvärlden började utveckla nya pansarvärnskanoner och robotar för att kunna bekämpa IS-3.
  • T-54: En av de mest producerade stridsvagnarna i historien. Den har exporterats till ett flertal länder och tagit del i flera av olika krig under kalla kriget.
  • T-55: En av de mest producerade stridsvagnarna i historien. Den har exporterats till ett flertal länder och tagit del i flera av olika krig under kalla kriget. Den är fortfarande i aktiv tjänst med flera länder idag.
  • T-62: En av de mest producerade stridsvagnarna i historien. Den har exporterats till ett flertal länder och tagit del i flera av olika krig under kalla kriget. Den är fortfarande i aktiv tjänst med flera länder idag.
  • T-64: En av de mest producerade stridsvagnarna i historien. Den har exporterats till ett flertal länder och tagit del i flera av olika krig under kalla kriget. Den är fortfarande i aktiv tjänst med flera länder idag.
  • T-72: En av de mest producerade stridsvagnarna i historien. Den har exporterats till ett flertal länder och tagit del i flera av olika krig under kalla kriget. Den är fortfarande i aktiv tjänst med flera länder idag.
  • T-80: En lyckad exportstridsvagn.
Ryssland Ryssland
  • T-90: En lyckad exportstridsvagn.
Australien Australien
Sverige Sverige
Frankrike Frankrike
  • Renault FT: Den första stridsvagnen med modern stridsvagnskonfiguration, det vill säga med ett roterande torn på taket och motor och koppling längst bak i vagnen. Den exporterades även till en stor del av världen.
  • AMX-13: En mycket lyckad exportvagn och den första lätta stridsvagnen med ett oscillerande torn.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Försvarsmakten”. Arkiverad från originalet den 21 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080521063418/http://www.forsvarsmakten.fi/maavoimat/kalustoesittely/index.dsp?level=60. 
  2. ^ Arméförvaltningen, Tygavdelningen, Vapenbyrån, Serie F I, Avgångna och inkomna skrivelser ordnade efter klassifikationssystem, 1953, volym 79.. 1953 
  3. ^ ”Char 2C super tung strv”. http://www.tanks-encyclopedia.com/ww2/france/FCM-2C.php. Läst 25 maj 2018. 
  4. ^ Nationalencyklopedin, multimedia plus
  5. ^ [a b c] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  6. ^ [a b] Slag - Historiens slagfält, R. G. Grant
  7. ^ Hugemark, Bo (2015). Den Stora Armén. sid. 27-28, 128-133, 257-260. ISBN 978-91-7329-123-1 
  8. ^ Hugemark, Bo; Björeman, Carl (2017). ”Kapitel 7, Milo S - fienden skulle hejdas vid kusten”. Den Stora Invasionen. sid. 131-163. ISBN 978-91-7329-138-5 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]