Stig Järrel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stig Järrel
Stig Järrel ca 1940–1950-tal.
Stig Järrel ca 1940–1950-tal.
Född Stig Karl Olof Ohlson
8 februari 1910
Malmberget, Sverige
Död 1 juli 1998 (88 år)
Monte Carlo, Monaco
Aktiva år 1931–1979
Maka Karin Juel
(1937–1948)
Ingrid Backlin
(1948–1960)
Aase Kjær
(1960–1998)
Betydande roller
Caligula i Hets
IMDb

Stig Karl Olof Järrel, ursprungligen Ohlson, född 8 februari 1910 i Malmberget, Norrbottens län, död 1 juli 1998 i Monte Carlo, var en svensk skådespelare och revyartist.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Stig Järrel som latinlektorn Caligula i Alf Sjöbergs Hets (1944).

Stig Järrel var en av 1900-talets mest välkända svenska skådespelare. Han hade ett brett register och behärskade allt från revy till dramatik. Som treåring flyttade familjen till Stockholm och redan som fyraåring deklamerade han dikter. I Södra Latin kom han med i en teateraktiv gymnasieförening som hade Alf Sjöberg som regissör och som bland annat satte upp Strindbergs pjäs I Rom. Sjöberg yrkade på att Stig skulle sluta skolan och söka in vid Dramaten. Men hans mor sade ifrån, han skulle ta studenten först. Han kom in på Dramatens elevskola 1929 efter uppspelning av utdrag ur I Rom och Othello. I samma årskurs gick Georg Rydeberg, Gunnar Olsson, Olof Widgren, Bror Bügler, Märta Dorff, Hjördis Petterson, Sten Hedlund, Solveig Hedengran, Sven Magnusson, Stina Ståhle och Sonja Sjöstrand.

I samband med detta bytte han efternamn från Ohlsson till Järrel, inspirerad av Sven Jerrings namn. Han fick småroller på Dramaten och 1931 turnerade han med Hjalmar Lundholm i folkparkerna i en repertoar som pendlade mellan tragedi och fars. Han blev aldrig premiärelev på Dramaten. I början av 1930-talet arbetade han hos Gösta Ekman d.ä. i fyra säsonger och lade där grunden till sitt yrke. Han var Gyldenstern i Hamlet och Karenin i Det levande liket av Tolstoj. Järrel fällde en ofta citerad kommentar när det spelades och repeterades dygnet runt och Ekman i lätt morfindunkel krävde ännu mer:

Alle man till sprutorna!

1934 hörde Valdemar Dalquist Järrel imitera kolleger i en kamratkrets och han engagerades till Blancheteatern där han gjorde åtta imitationer. På Blanche fick han sitt genombrott som den patologiske mördaren i Emlyn Williams thriller Måste 1936 och senae som uråldrig statsminister i En dotter av Kina. Han gav lyrikaftnar tillsammans med Karin Kavli och framträdde i två Taggenrevyer 1941–42. Till Nya Teatern kom Järrel redan 1938 varvid Sandro Malmquist lät honom ännu inte fyllda 30 spelad Tartuffe. Han spelade Charleys tantSödran 1940, en förstudie till Lilla Märta-filmerna 1945 och 1948. Under Per-Axel Branner på Nya Teatern utvecklades Stig Järrel på så sätt att inga roller tycktes honom främmande. Han spelade i Strindbergs Kamraterna 1941, var en Jean mot Karin Kavli i Fröken Julie 1942, gjorde den gamle gubben i Tobaksvägen och spelade Tjechov och Molière. Järrel kom tillbaka till Dramaten under 1940-talet. Hans revykarriär upptog dock så stor plats att det blev långt mellan teaterrollerna. Han brukade resa över till Lilla Teatern i Helsingfors för att spela några kvällar hos Vivica Bandler. Han gjorde 131 filmroller och stod framför kameran som mest under 1940- och 50-talen då han höll ett snitt på sex filmer om året. Det fanns år när ingen kunde undgå att höra Järrel i radio. Han blev en flitig uppläsare av Dagens Dikt, hans sketchade i Lilla Variéten och Dagens Revy.

Han filmdebuterade 1935 i Edvard Persson-filmen Larsson i andra giftet. En av hans mest minnesvärda roller är som den sadistiske läraren Caligula i Alf Sjöbergs Hets (1944); det var också en av få filmroller som Järrel själv var nöjd med. Han spelade Carmencitas argentinske pappa i Evert Taube-filmen Sjösalavår, gestaltade en luffare i Vägen till Klockrike, han var silvertjuven Alfredo i Astrid Lindgren-filmen Rasmus, Pontus och Toker, och i komedin Fram för lilla Märta uppträdde han förklädd till kvinna. Själv framhöll Stig Järrel i efterhand tre av sina filmer som mer lyckade än de andra: Första divisionen, Hets och Fram för lilla Märta. Hasse Ekman använde honom i 18 av sina filmer.

I radio framträdde han under flera år i radioserien Enslingen Johannes med Gösta Bernhard. Stig Järrel har beskrivits som ett komiskt geni.[källa behövs] Han var snabbtänkt och kvick i repliken. Sin improvisationsförmåga fick han utlopp för i radioserier som Tjugo frågor och På minuten.

Han var den ledande komikern i Kar de Mumma-revynBlancheteatern och Folkan i 34 år. På revyscenen blev han känd som den koleriske och sanningssägande figuren Fibban Karlsson som häcklade makthavare och politiker i vassa monologer. 1965 tilldelades han Karl Gerhards Hederspris. I slutet av 1970-talet spelade han fars hos Per GerhardVasateatern; Min fru går igen (1978) och Sängkammarfars (1980). Sin sista roll framför filmkameran gjorde han i julkalendern Trolltider (1979) där han spelade maktmästaren Gorm.

1980-talet drog han sig tillbaka och bosatte sig i RoquebruneFranska rivieran.

Vid sidan av skådespeleriet var Stig Järrel även känd som en hängiven pokerspelare. Detta besjungs av Povel Ramel i visan "Gräsänkling Blues" där textraden "vårt hembiträde Anna<...>förlorade jag i poker till Stig Järrel i förrgår natt" förekommer. Han skrev också sångtexter.[källa behövs]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Stig Järrel var mellan 1937 och 1948 gift med Karin Juel och mellan 1948 och 1960 med Ingrid Backlin. Han blev far till Henrik S. Järrel och Helen Åberg, född Järrel, i äktenskapet med Backlin. Stig Järrel gifte sig för tredje gången den 19 mars 1960 i Roms stadshus Campidoglio med Aase Kjær (1912–2006) från Odense.[1]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Regi[redigera | redigera wikitext]

Filmmanus[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller (urval)[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Det rinner så mörka floder: dikter, 1940
  • Lapp på luckan, 1957
  • Fröknarna på Tuna, 1959
  • Vers, 1962
  • Svar på tal, 1968
  • Jag – en gycklare, 1969
  • Från mun till mun: teaterhistorier samlade av Stig Järrel, 1970
  • Våra bästa vänner, 1971 (med Aase Järrel)
  • Sicilien – ön i våra hjärtan (med Aase Järrel)
  • I rampljuset: en vänbok, 1985
  • Limerickar och annat på vers, 1990

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Panorama 60 – en bokfilm från Bonniers Folkbibliotek, red. Per-Erik Lindorm, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1960 s.99
  2. ^ ”Till Hollywood”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14581&pos=350. Läst 11 juli 2015. 
  3. ^ Petterson, Hjördis; Kretz Inga Maria (1983). Rosor & ruiner. Stockholm: Prisma. Sid. 93. Libris 7407145. ISBN 91-518-1680-6 
  4. ^ Teateralmanack 1932 i Svenska Dagbladets Årsbok – händelserna 1932 (1933) s. 162
  5. ^ ”Kanske en diktare”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14553&pos=351. Läst 11 juli 2015. 
  6. ^ ”Mästerkatten i stövlarna”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14403&pos=352. Läst 11 juli 2015. 
  7. ^ ”"Patrasket"”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14404&pos=355. Läst 11 juli 2015. 
  8. ^ Teater, musik, film”. Dagens Nyheter: s. 7. 2 februari 1933. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1933-02-02/31/7. Läst 14 juli 2015. 
  9. ^ ”Middag kl. 8”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14402&pos=363. Läst 12 juli 2015. 
  10. ^ Teateralmanack 1933 i Svenska Dagbladets Årsbok – händelserna 1933 (1934) s. 181
  11. ^ ”Banken”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14284&pos=29. Läst 5 juli 2015. 
  12. ^ ”Hamlet”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14433&pos=365. Läst 14 juli 2015. 
  13. ^ [a b] Teateralmanack 1934 i Svenska Dagbladets Årsbok – händelserna 1934 (1935) s. 184
  14. ^ ”Män i vitt”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14191&pos=368. Läst 14 juli 2015. 
  15. ^ Från Stockholms teatrar i Ord och Bild: illustrerad månadsskrift (1935) s. 125
  16. ^ ”Natten till den 17:de april”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14254&pos=370. Läst 14 juli 2015. 
  17. ^ ”Bödeln”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14174&pos=372. Läst 14 juli 2015. 
  18. ^ ”Som man är klädd”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14200&pos=373. Läst 14 juli 2015. 
  19. ^ Teateralmanack 1935 i Svenska Dagbladets Årsbok – händelserna 1935 (1936) s. 185
  20. ^ Från Stockholms teatrar i Ord och Bild: illustrerad månadsskrift (1936) sid. 126
  21. ^ ”Fedja eller Det levande liket”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14203&pos=374. Läst 14 juli 2015. 
  22. ^ Från Stockholms teatrar i Ord och Bild: illustrerad månadsskrift (1935) s. 394
  23. ^ ”Hm, sade greven”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22205&pos=94. Läst 28 juli 2015. 
  24. ^ [a b] Teateråret 1939 i Svenska Dagbladets Årsbok – händelserna 1939 (1940) s. 178
  25. ^ Oscar Rydqvist (26 oktober 1940). ”'Charleys tant' på Södra teatern”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1940-10-26/294/12. Läst 25 augusti 2015. 
  26. ^ Stockholms teatrar 1940 i Svenska Dagbladets Årsbok – händelserna 1940 (1941) s. 211
  27. ^ Petterson, Hjördis; Kretz Inga Maria (1983). Rosor & ruiner. Stockholm: Prisma. Sid. 92. Libris 7407145. ISBN 91-518-1680-6 
  28. ^ Oscar Rydqvist (29 oktober 1943). ”'Raid i natt' på Nya teatern”. Dagens Nyheter: s. 11. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1943-10-29/294/11. Läst 25 augusti 2015. 
  29. ^ [a b] Petterson (1983), sid 141
  30. ^ Barbro Hähnel (10 maj 1964). ”Kar de Mummas stjärnstall”. Dagens Nyheter: s. 23. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1964-05-10/125/23. Läst 22 augusti 2015. 
  31. ^ Får jag lov att presentera Oscar Wilde : en enmansföreställning i två avdelningar, Svensk mediedatabas
  32. ^ Åke Lundqvist (22 september 1978). ”Järrel räddar utslätad fars”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1978-09-22/258/14. Läst 22 augusti 2015. 
  33. ^ Petterson (1983), sid 164

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]