Televerkets hus, Göteborg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Televerkets hus
Telegrafstation (tidigare)
Televerkets hus vid Kaserntorget.
Televerkets hus vid Kaserntorget.
Land Sverige
Län Västra Götalands län
Kommun Göteborgs kommun
Ort Inom Vallgraven 36:4, Göteborg
Adress Kaserntorget 1 , Kaserngränden
och Kungsgatan
Kulturmärkning
Byggnadsminne (1935-01-25) 1993-07-01
 - Referens nr. Lagskydd, RAÄ.
Arkitekt Hans Hedlund, Björner Hedlund
Byggherre F O Peterson & Söner
var huvudentreprenör
Färdigställande 1912
Arkitektonisk stil Jugend
Byggnadsmaterial Tegel och natursten, tegeltak.

Televerkets hus är en byggnad som upptar hela kvarteret 36 Telegrafen i stadsdelen Inom Vallgraven i centrala Göteborg. Huset uppfördes 1909–12, och utvidgades därefter 1946 och 1955. Kvarteret avgränsas av Kungsgatan, Kaserntorget och Kaserngränden.

Huvudentrén med trumman för den roterande dörren i koppar ligger i hörnet av Kungsgatan och Kaserntorget.[1] Komplexet utgör en mycket karaktäristisk byggnad i området, med sina massiva murar av tegel och natursten[2]. Huset är byggnadsminne sedan 1 juli 1993 enligt 3 kap. Kulturmiljölagen[3].

Historia[redigera | redigera wikitext]

Kasernen[redigera | redigera wikitext]

Området för kvarteret var på 1700-talet en stor öppen plats, och kallades för Hästbacken (del av Kungsgatan) och Ekelundstorget (senare Kaserntorget). På platsen för det senare Televerkets hus lades grundstenen den 6 november 1793[4] till Borgerskapets kasern, uppfört av sten i två till tre våningar kring en gård för Stedingska regementet. Men när byggnaden stod klar beslöts att Kungliga Göta artilleriregemente istället skulle flytta in.[5] Byggnaden stod helt klar den 1 oktober 1799 efter ritningar av Carl Wilhelm Carlberg och hade då kostat 171 350[6] riksdaler. Efter att regementet den 1 oktober 1895 flyttat till de då nyuppförda Kvibergs kaserner, såldes fastighet och byggnad till Kongl. Telegrafverket, som då höll till på adressen Västra Hamngatan 15 sedan 1892 och blivit trångbodda[7]. Vid storbranden 1804, eldhärjades trähusen kring dåvarande Ekelundstorget, som i sin tur spred elden till "stadens kostsamma kasern". Kasernen klarade sig hyggligt, men efter branden beslöts att Ekelundstorget skulle utvidgas och ändra namn till Kaserntorget. Kasernen revs därefter, sten för sten, för att kunna återanvändas[8].

Mot Kungsgatan finns en minnestavla, där det står: "Kungl. Göta Artilleriregemente hade på denna tomt sin kasern 1801—1895 - Kamratföreningen hugfäste minnet 1942".[9]

Telegrafhuset[redigera | redigera wikitext]

Carl Eldhs friser ovanför huvudentrén.

Televerkets hus i fem våningar uppfördes i jugendstil 1909-12 efter ritningar av arkitekt Hans Hedlund och invigdes den 13 maj 1913[10]. Byggnadsfirman F O Peterson & Söner var huvudentreprenör[11]. Telegrafstationen flyttade dock in redan 1912, och stängdes den 31 januari 1986. Huset upptog inte hela kvarteret från början, utan några kasernbyggnader fanns kvar i den södra delen, som slöts först vid en tillbyggnad 1946. Fasaden är mot Kungsgatan och Kaserntorget i råhuggen granit och rött tegel, och mot Kaserngränden i rött tegel med enkel mönstermurning och arkad. Från den rivna kasernen hade några äldre barockportar tillvaratagits, som fick pryda fasaden mot Otterhällan. Telefonisalen mäter 16x44 meter, och som större interiör anses den vara en av jugendepokens bäst bevarade. Ovanför huvudentrén, i fasaden, hittas friser i sten av konstnären Carl Eldh. Två björnar av skulptören Carl Fagerberg[12] - inhuggna i trappans sidor hör till den konstnärliga utsmyckningen, samt hundhuvuden på den kraftiga hörnpelaren[1]. En tillbyggnad mot Kaserngränd gjordes 1946 och ytterligare en tillbyggnad gjordes 1955 då merparten av gården togs i anspråk, arkitekt Björner Hedlund. Den södra flygeln byggdes på 1963. Efter originalritningar renoverades vissa publika delar år 1990. År 2004 byggdes Stora- och Lilla Rikssalen om från kontor till träningsanläggning[11].

Byggnaden har arkitektoniskt, klara paralleller med Lars Soncks byggnad för Telefonföreningen i Helsingfors och det Dicksonska folkbibliotekets byggnad vid Södra Allégatan 4 i Göteborg (arkitekt Hans Hedlund). Hedlund blev känd för sitt stora intresse för materialprovning och materialval. Arbetsbeskrivningen för Telegrafverkets byggnad föreskrev bland annat specifikationer för hur natursten, fasadsten, puts och plattor skulle vara beskaffade. Graniten skulle vara rödgrå, inte grönaktig och teglet skulle helst vara "Helsingborgs ångtegelbruks handslagna fasadtegel enligt framlagdt prof." Fasadfälten skulle putsas med "terra nova" puts. "prima Portlandcement af välkändt fabrikat" fick endast användas för cement- och betongarbeten och måste ha ett godkännande från "Mäterialprofningsanstalten vid Chalmersska institutet".[12]

Utsmyckningen vid huvudentrén.

Televerkets manuella avdelning var helt inflyttade 1923, och som mest arbetade här 1 000 telefonister, dygnet runt. I den så kallade "Stora salen" fanns bland andra riksexpeditioner, lokalexpeditioner, namnanropsexpedition, centralbeställning och expedition för ankommande närtrafik. Det fanns ett rörpostsystem mellan riksexpeditioner och centralbeställning för distribution av skrivna beställningblanketter. I den "Lilla salen" fanns expeditioner för telefonvakt, hänvisningsbesked, vakansbesked, nummerbyrå och nummerregister.[13] Ursprungsverksamheten började avvecklas i slutet av 1990-talet.

En portal som riksantikvarien har inskriven som kulturminnesmärkt, revs i maj 1956. Det var från den gamla artillerikasernen. Då Televerket övertagit den centrala tomten för sina anläggningar, byggdes portalen in i den garagelänga av trä som fanns vid Kaserngränden. Åren 1945-48 kom tillbyggnaden mot Kaserngränd och trottoaren förvandlades till en arkad över vilken huset sköt ut och den gamla portalen flyttades in på gården där den fick tjänstgöra som infartsport till garaget. År 1956 blev halva gården tomt för ett fyrvåningshus och portalen blev lagd på lager i avvaktan på en framtida möjlighet att bli hopmurad igen.[14]

Första kvinnliga telegrafisten[redigera | redigera wikitext]

Elfrida Andrée var Sveriges första kvinnliga telegrafist, och senare även första kvinnliga organist vid domkyrkoförsamlingen i Göteborg. Hennes far var provinsialläkare och han skrev till Kungl. Maj:t och undrade om dottern kunde få anställning vid en telegrafstation. Han menade att hon hade de nödvändiga kunskaperna och att hon inte ville ha någon lön. Den 15 oktober 1860 meddelade Kungl. Maj:t avslag via telegrafstyrelsen. Man ansåg det olämpligt för "den bildade unga qvinnan att ägna sig åt sådant arbete, där telegrafmannen nödgas åtföljd af arbetsmanskap till fots i hvad väder som helst, ofta i djup snö, miltals färdas utåt linien och från höjden af en 8 á 10 alnars stege undersöka ledningstrådarnas isolering och så vidare. Helst utlandets förtroende till oss i detta avseende möjligen kunde derigenom minskas." Dessutom menade man att det inte var så lämpligt att en ung kvinna arbetade bland så många män.

Men Elfrida Andrée gav sig inte, och 1862 skrev hon på nytt till kungs. Hon framhöll då att hon ville öppna en ny, nyttig och aktningsvärd bana för Sveriges kvinnor. Men det blev avslag på nytt. Men den 2 maj 1864 utfärdade Telegrafstyrelsen generella regler för anställning av kvinnor, och samma år kom den första kursen för kvinnliga telegrafister med 23 elever som befordrades till extra ordinarie assistenter. Däribland Elfrida Andrée. Hon stannade kvar på Telegrafverket till 1867, då hon anställdes som Sveriges första kvinnliga organist. Hon blev även känd som tonsättare.[15]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Lönnroth, (2003), s. 312
  2. ^ Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg: Ett program för bevarande, [del I], red. Gudrun Lönnroth, utgiven av Göteborgs Stadsbyggnadskontor 1999 ISBN 91-89088-04-2, s. 45
  3. ^ Riksantikvarieämbetet, Bebyggelseregistret
  4. ^ Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg 1619-1982, Agne Rundqvist, Ralf Scander, Anders Bothén, Elof Lindälv, utgiven av Göteborgs hembygdsförbund 1982, s. 36
  5. ^ Hans Lennart Lundh, Kungl. Göta artilleriregemente, del 1, Göteborg I954, sid. 100-101.
  6. ^ Berättelser ur Göteborgs Historia under Gustavianska tiden, [1773-1809], Hugo Fröding, Göteborg 1922, s. 292
  7. ^ 100 utmärkta hus i Göteborg, [andra, omarbetade uppl.], Manne Ekman & Margareta Rydbo, Göteborgs Stadsmuseum, Sundbyberg 2007 ISBN 978-91-85488-78-0, s. 68
  8. ^ Palatset vid ..., [198?], s. 4
  9. ^ Gulin med flera, (1977), s. 55
  10. ^ Nylén, (1988), s. 72
  11. ^ [a b] Riksantikvarieämbetet, Bebyggelseregistret
  12. ^ [a b] Linde Bjur med flera, (1996), s. 116
  13. ^ Palatset vid ..., [198?], s. 8
  14. ^ GP, 15 maj 1956, "Portal lägges på lager för 4-våningshus på Telegården."
  15. ^ GP, 15 september 1952, "Telegrafverket 100 år. Första telegrafisten var göteborgska."

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • 100 utmärkta hus i Göteborg, [andra, omarbetade uppl.], Manne Ekman & Margareta Rydbo, Göteborgs Stadsmuseum, Sundbyberg 2007, ISBN 978-91-85488-78-0, s. 68, 76.
  • Hammarskiöld, Hans; Linde Bjur Gunilla, Lärn Viveca (1996). Fasader i Göteborg: hus från industrialismens genombrott till sekelskiftet. Stockholm: Gedin. sid. 115-117. Libris 7677346. ISBN 91-7964-195-4 
  • Palatset vid kaserntorget : från Soldathärbärge till AXE-station, Televerket, Göteborg [198?]
  • Hus för hus i Göteborgs stadskärna, red. Gudrun Lönnroth, utgiven av Göteborgs stadsbyggnadskontor & Göteborgs stadsmuseum 2003 ISBN 91-89088-12-3, s. 310ff.
  • Nylén, Ove (1988). Från Börsen till Park Avenue: intressanta Göteborgsbyggnader uppförda mellan 1850 och 1950, uppställda i kronologisk ordning och avbildade på vykort. Lerum: Haspen. sid. 72. Libris 7792864. ISBN 91-970916-3-4 
  • Caldenby, Claes; Linde Bjur Gunilla, Ohlsson Sven-Olof, Engström Krister (2006). Guide till Göteborgs arkitektur. Stockholm: Arkitektur i samarbete med Göteborgs stadsbyggnadskontor och Formas. sid. 44. Libris 10203533. ISBN 91-86050-67-2 
  • Byggnader i Göteborg : en guide till 1900-talsarkitektur, Claes Caldenby, Matts Heijl, Eva Jönsson, Jaan Tomasson, Sektionen för arkitektur, Chalmers Tekniska Högskola 1979, s. 18
  • Göteborgs gatunamn, Carl Sigfrid Lindstam, Göteborgs Kommuns Namnberedning, Göteborg 1986 ISBN 91-7810-577-3, s. 177.
  • Göteborgs hjärta : En bok om människor, affärer och byggnader kring Kungsgatan, [del I : Kungsgatan, dess kvarter och omgivning från Carolus Rex till Västra Hamngatan], Sven Gulin, Olga Dahl, Maja Kjellin, Arvid Flygare, Bertil Nyberg, Göteborg 1977, s. 48ff.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Björkman Eva antikvarie, Emanuelsson Lena, Overland Viveka, red (2016). Hus, människor, minnen. Skrifter utgivna av Bohusläns museum och Bohusläns hembygdsförbund, 0280-4174 ; nr 93. Göteborg: Länsstyrelsen i Västra Götalands län. sid. 319-320. Libris 19352952. ISBN 9789176862742 
  • Carlson, Gösta; Falklind Hans (1987). Sekelskiftets Göteborg i färg: vykort berättar om livet förr. Lerum: Haspen. sid. 45. Libris 7792862. ISBN 91-970916-1-8 
  • Persson, Jörgen; Rising Anders (1993). Göteborg bakom fasaderna. Stockholm: Svenska turistfören. (STF). sid. 73. Libris 7611738. ISBN 91-7156-114-5 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]