Bokbål i Nazityskland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Bokbålen i Nazityskland utgjorde ett klimax i den nationellt proklamerade aktionen mot "otyskhet" som anslagits av Tyska studentkåren. Det anordnades ett flertal bokbål 1933 och framåt, mot författare som ansågs opassande för naziregimen och nazistisk ideologi. Den 6 april 1933 gav Tyska studentkåren, då kontrollerat av Nationalsocialistiska tyska studentförbundet, klartecken till en nationell rensning av "otysk litteratur" och 10 maj samma år ägde de första bokbålen rum.

Nationell kampanj för bokbränning[redigera | redigera wikitext]

En tid präglad av extrem judisk intellektualism är nu slut.
Joseph Goebbels, i sitt tal till studenterna i Berlin
En utställning på Yad Vashem visar exempel på böcker som brändes av nazisterna.

Den 6 april 1933 utropade den Tyska studentkårens nationella avdelning för press och propaganda en landsomfattande aktion mot "otysk litteratur". Denna aktion nådde sitt klimax med bokbålen som skulle rena (säubern) Tyskland. Studentkårens lokalavdelningar hade till uppgift att förse media med pressmeddelanden och färdigskrivna artiklar. De skulle även förmå välkända nazistiska företrädare att tala vid offentliga möten och förhandla om sändningstid i radio. Den 8 april presenterade studentkåren tolv teser som skulle anknyta till det bokbål som hade ägt rum under Wartburgfesten på 300-årsdagen av Luthers 95 teser den 18 oktober 1817. De tolv teserna uppmanade till aktion för ett renat nationellt språk och en renad nationell kultur. Budskap kablades ut genom affischer och plakat som gick till attack mot "judisk intellektualism". De förfäktade samtidigt behovet av att "rena" det tyska språket och den tyska litteraturen och beskrev universitetens centrala roll för tysk nationalism. Kampanjen motiverades av studenterna som ett svar på en världsomspännande judisk konspiration mot Tyskland och smutskastning av tyska värden.

Bundesarchiv Bild 102-14597, Berlin, Opernplatz, Bücherverbrennung.jpg

Sedan medlemmar ur Tyska studentkåren och Nationalsocialistiska tyska studentförbundet den 6 maj 1933 genomfört en attack mot Magnus Hirschfelds forskningsinstitut, Institut für Sexualwissenschaft i centrala Berlin, fördes institutets bibliotek och arkiv under facketåg på kvällen den 10 maj till Opernplatz. Liknande fackeltåg genomfördes av nationalistiska studenter i de flesta tyska universitetsstäder och riktade sig mot vad man kallade "otyskheten". Med rituellt hållna föreskrifter skulle höga nazistiska företrädare, professorer, rektorer och studentledare hålla tal. Väl framme vid mötesplatserna började ceremonierna. Studenterna kastade den stulna litteraturen och forskningen, liksom andra oönskade böcker i elden. Musik spelades, sånger sjöngs och besvärjelser förkunnades. I Berlin deltog nära 40 000 människor på Opernplatz för att lyssna till Joseph Goebbels tal. Inför den entusiastiska folksamlingen förkunnade han ett Nej till dekadens och moraliskt förfall! /.../ Ja till anständighet och moral inom familjen och i staten!. Uppåt 20 000 böcker och tidskrifter samt 5 000 bilder förstördes under den symboliska aktionen med dess djupt olycksbådande innebörd. Grunden för ett decennium av statlig censur och kulturell kontroll lades.

Alla bokbål genomfördes dock inte den 10 maj, vilket från början var den Tyska studentkårens plan. Somliga måste skjutas upp ett par dagar på grund av regn och vissa hölls först på midsommar den 21 juni. "Aktionen mot otyskheten" genomfördes i 34 universitetsstäder och blev en propagandamässig framgång för nazisterna som uppmärksammades på bred front i media. Bland annat från Berlin följdes talen, sångerna och bokbålens ceremoniella utrop och besvärjelser via radio av otaliga tyskar.

Författare vars böcker brändes[redigera | redigera wikitext]

Minnesmärke över bokbålen 1933, på Römerbergs torg framför stadshuset i Frankfurt.

Bland de författare vars böcker brändes av studenterna fanns barnboksförfattare som Lisa Tetzner och proletärförfattare som Martin Andersen Nexø; dramatiker som Bertolt Brecht och idéhistoriskt inflytelserika personer som Karl Marx; politiska motståndare som Theodor Heuss och kända pacifister som Bertha von Suttner; pacifistiska språkrör som tidskriften Die Weltbühne och psykoanalytiker som Sigmund Freud; sexologer som Magnus Hirschfeld och amerikanska krigsskildrare som Ernest Hemingway; judiska berättare som Franz Kafka och naturvetenskapligt inriktade forskare som Albert Einstein. Även verk av en betydligt äldre, radikal poet som Heinrich Heine brändes. I dramat Almansor (1820-21) hade Heine över hundra år tidigare formulerat följande förutseende replik:

Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.
Heinrich Heine, 1821, [1]

Ett urval av författare vars böcker brändes[redigera | redigera wikitext]

Här listas ett antal författare vars verk brändes av nazisterna i bokbålen under 1933.

Listor på tyska över brända böcker och förbjudna författare[redigera | redigera wikitext]

Avnazifiering[redigera | redigera wikitext]

År 1946, när det allierade kontrollrådet hade tagit makten i Tyskland efter andra världskrigets slut, sammanställdes en lista på över 30 000 opassande boktitlar med nazistisk karaktär. Det var allt från skolböcker till poesi, liksom över hundra år gamla verk som general Carl von Clausewitz Om kriget. De beslagtogs och förstördes i miljontal. Företrädare för det militära direktoratet erkände att handlingen i sak inte skilde sig från nazisternas bokbål.[2] Konstverk som gav uttryck för nazistisk dominans och militarism mötte samma censur. De förbjöds och togs bort från det offentliga rummet. Utfärdade direktiv kunde tolkas vitt och brett, vilket medförde att tusentals målningar förstördes och ännu fler skickades till förvaring i USA. Där finns de än idag.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Jürgen Serke: Die verbrannten Dichter. Berichte, Texte, Bilder einer Zeit. (Beltz & Gelberg, Weinheim und Basel 1977) ISBN 3-407-80750-3
  • Volker Weidermann: Das Buch der verbrannten Bücher. (Kiepenheuer & Witsch, Köln 2008) ISBN 978-3-462-03962-7

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Not: Citat ur dramat Almansor (1820–1821). Det tyska originalet: "Dort, wo man Bücher verbrennt, verbrennt man am Ende auch Menschen".
  2. ^ Time magazine: Read No Evil , May 27, 1946
  3. ^ Cora Goldstein "PURGES, EXCLUSIONS, AND LIMITS: ART POLICIES IN GERMANY 1933-1949", Wayback machine

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]