André Gide

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
André Gide Mottagare av Nobels litteraturpris 1947
André Gide 1893.
André Gide 1893.
Född André Paul Guillaume Gide
22 november 1869
Paris i Frankrike
Död 19 februari 1951 (81 år)
Paris
Yrke författare
Nationalitet fransk
Språk franska
Verksam 18911955
Genrer prosa, essä
Framstående verk Pastoralsymfonien (1919), Falskmyntarna (1925)
Make/maka Madeleine Rondeaux
Släktingar Charles Gide
Namnteckning
André Gide signature.svg

André Gide, född 22 november 1869 i Paris, död 19 februari 1951 i Paris, var en fransk författare. Han mottog Nobelpriset i litteratur 1947.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Gide växte upp under strängt religiösa former. Spänningen mellan asketism och livsbejakelse blev ett grunddrag för Gides produktion. Han debuterade annonymt 1891 med Les cahiers d'André Walter, där han liksom i ett par noveller, La tentative amoreuse ou le traité du vain désir och Le voyage d'Urien visade starka influenser från Stéphane Mallarmé och symbolismen.

Efter en vintersejour i Tunis för hälsans skull, tog Gide med Paludes (1895) farväl av sitt symbolistiska författarskap, och hävdade här formens betydelse. I Les nourritures terrestres (1897) framhäver han efter att ha influerats av Friedrich Nietzsche de undermedvetna drifterna som konstens främsta källa, något som kom att väcka stor uppståndelse bland de symbolistiska författarna.

Denna inställning kom att prägla Gides fortsatta författarskap med dramerna Le roi Candaule (1901) och Saül (1903), de psykologiska romanerna L'immoraliste (1902), La porte étroite (1909) och La symponie pastorale (1919), äventyrshistorien Les caves du Vatican (1914) och den självbiografiska Si le grain ne meurt (1920–21), till vilken han anknöt en redan 1911 konceptuerad men först 1920 utgiven sexualdialog, Corydon. Ett senare verk är romanen Les faux-monnayeurs (1926).[1]

Gide var även flitigt verksam som en vidsynt kulturkritiker med verk som Prétextes (1903), Nouveaux prétextes (1911) och Indcidences (1924), som reseskildrare med Amyntas (1906) och som Dostojevskijmonograf (1911) samt som utgivare av tolkningar av William Shakespeare, William Blake, Walt Whitman, Joseph Conrad, Rabindranath Tagore och Aleksandr Pusjkin.[1]

Hans självbiografi från 1946 samt hans dagböcker (utgivna 1939, 1942 och 1950) ger inblickar i Gides komplicerade personlighet. Han är brorson till nationalekonomen Charles Gide.

Gide mottog 1947 Nobelpriset i litteratur med följande motivering:

för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn.

År 1895 gifte han sig med Madeleine Rondeaux. På grund av sin homosexuella läggning levde han tillsammans med henne i ett aldrig fullbordat äktenskap.

Gides kritik av förhållandena i kolonierna Franska Kongo och Tchad, skildrade i Le Retour du Tschad (1928) och översatt till tyska som Kongo und Tschad, brändes demonstrativt under de landsomfattande bokbålen i Nazityskland 1933.

Bibliografi (svenska översättningar)[redigera | redigera wikitext]

  • (1897) – Jordisk föda (Till svenska 1947)
  • (1902) – Den omoraliske (Till svenska 1921)
  • (1909) – Den trånga porten. (Till svenska 1920)
  • (1911) – Isabelle (Svensk översättning 1950)
  • (1914) – Vatikanens källare (1:a svenska översättningen 1943)
  • (1919) – Pastoralsymfonien (Till svenska 1947)
  • (1924) – Om icke vetekornet dör (Självbiografi, till svenska 1946)
  • (1925) – Falskmyntarna (Svensk översättning 1932, nyutgiven 2006)
(med flera som inte översatts till svenska)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]