Koralldjur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koralldjur
En art av korall i släktet Dendronephtya
En art av korall i släktet Dendronephtya
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djurriket
Animalia
Stam Nässeldjur
Cnidaria
Klass Koralldjur
Anthozoa
Vetenskapligt namn
§ Anthozoa
Ordningar
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

Koralldjur, Anthozoa, är solitära eller kolonibildande polyper. Polyperna bildar själva ägg och spermier, och kan fortplanta sig genom såväl sexuell förökning som asexuell förökning (så kallad knoppning). Kolonin har ett yttre eller inre skelett av kalciumkarbonat eller hornartade ämnen. Många koralldjur är självlysande, som ett resultat av bioluminiscens.

Koralldjuren är en stor klass av djur med över 6 000 arter. Med koraller menas i vardagligt tal oftast de sexstråliga koralldjuren, vars arter också är de vanligaste i de tropiska korallreven.

Utmed Sveriges kuster är det också vanligt med koralldjur, och det finns korallrev i Kosterrännan (se Kosterfjorden) utanför norra Bohuslän, där ögonkorallen bildar rev i vatten under 85 meters djup. Det finns cirka 70 arter av koralldjur i Sverige.

Coral polyp.jpg

Koralltyper[redigera | redigera wikitext]

Koralldjuren indelas i tre underklasser; åttastråliga koralldjur, sexstråliga koralldjur samt Ceriantipatharia. Dessa är i sin tur uppdelade i sammanlagt 17 ordningar, varav två är utdöda:

Åttastråliga koralldjur (Alcyonaria eller Octocorallia)[redigera | redigera wikitext]

Sexstråliga koralldjur (Zoantharia eller Hexacorallia)[redigera | redigera wikitext]

Ceriantipatharia[redigera | redigera wikitext]

Arter[redigera | redigera wikitext]

Gruppen koralldjur inkluderar de revbyggande hermatypiska koraller som kan hittas i de tropiska oceanerna, dessa tillhör underklassen sexstråliga koralldjur, Zoantharia, till ordningen Scleractinia (tidigare Madreporaria). Sistnämnda kan också kallas steniga koraller eftersom den levande vävnaden tunt täcker ett skelett som är sammansatt av kalciumkarbonat. En koralls huvud är bildat av många individuella polyper, där varje polyp bara är ett par millimeter i diameter. Kolonierna av polyper fungerar i huvudsak som en enda organism – genom att dela näringsämnen via ett välutvecklat gastrovaskulärt nätverk – och polyperna är kloner, där varje polyp har samma genetiska struktur. Varje polypgeneration växer på skelettet till de tidigare generationerna, och bildar därmed en struktur som har en karakteristisk form för arten, men som kan vara påverkad av miljön den lever i.

De hermatypiska korallerna skaffar sig mycket av de näringsämnen de behöver från symbiotiska encelliga alger kallade zooxanthellae, och är därför beroende av solljus. Som ett resultat av detta finner man ofta dessa koraller nära vattenytan, men i klart vatten kan de växa på ända ner till 60 meters djup.

Koraller förökar sig genom att många koraller av samma art i en region samtidigt släpper ut gameter, könsceller, över en period på en eller ett par nätter vid fullmåne.

Korallernas utveckling[redigera | redigera wikitext]

Fossil av Grewingkia canadensis, en korall tillhörande Rogosa.

Koraller uppträdde redan under kambrium för ca 542 miljoner år sedan, men var då ganska ovanliga. Under ordovicium blev de två ordningarna Rugosa och Tabulata dominerande. Både tabulata och rugosa koraller förekommer i kalksten och kalkhaltig skiffer från ordovicium till perm, men är kanske vanligast under ordovicium och silur. Till skillnad från rugosa koraller var tabulata koraller enbart kolonibildande.

Korallerna i ordningen Scleractinia diversifierades kraftigt under mesozoikum och kenozoikum, och är på toppen av sin utveckling idag. Dess fossil hittar man i små mängder från och med trias, och de är relativt vanliga i bergarter från jura, krita och kenozoikum. Skeletten till dessa så kallade stenkoraller är sammansatta av en form av kalciumkarbonat som kallas aragonit. Även om de är yngre än tabulata och rugosa koraller så bevaras inte aragonitskeletten lika bra som kalcitskeletten.[källa behövs] Att mjuka koraller har existerat för länge sedan kan man se på att de lämnat avtryck men också omvandlade rester av mjukdelar.[1]

Liksom dagens koraller bildade också fossila koraller rev. Liksom alla fossil kan även fossila koraller användas för en grov datering av sedimentära bergarter. Stora barriärrevet är den nu största konstruktionen byggd av levande organismer.[källa behövs]

Fossila koraller som man kan hitta i Sverige är bland andra arter i släktena Goniophyllum, Ketophyllum, Favosites, Halysites, Heliolites, Aulopora och Syringopora men också arterna Acervularia ananas, Palaeocyclus porpita och Oculina becki.[1]

Miljöpåverkningar[redigera | redigera wikitext]

Koraller kan vara känsliga för miljöförändringar, och är därför ofta skyddade av miljölagar. Ett korallrev kan bli övervuxet av alger om det är för mycket näringsämnen i vattnet. Koraller kan också dö av temperaturförändringar på bara ett par grader, eller om saliniteten i vattnet sjunker eller kraftigt ökar. Som ett tidigt symptom på miljöförändringar släpper korallen ut sina zooxanthellae. Utan dessa är korallen färglös, och det vita skelettet av kalciumkarbonat skiner igenom. Detta fenomen kallas för korallblekning (engelska coral bleaching).

En kombination av temperaturförändringar och miljöutsläpp har lett till förstörelsen av många korallrev runt om i världen. Detta gör att studier av koraller idag är ett viktigt fält inom forskningen om jordens klimat. Klimatförändringar som El Niño kan skapa temperaturförändringar som dödar koraller.

Döda koraller har viss användning som smycken, till exempel liksom pärlor uppträdda på en tråd till halsband, eller som utsmyckning av exempelvis en fibula. Vissa levande koraller, främst mjukkoraller, används som husdjur inom akvaristiken.[källa behövs]

Mineralacceleration[redigera | redigera wikitext]

Koraller använder mineraler från havsvattnet som byggmatereal när det växer, normalt måste korallen själv samla in dessa mineraler. Genom att skapa en elektrisk potential mellan två elektriskt ledande föremål i havet bildas en anod och en katod. Det har visat sig att katoden drar till sig mineraler från vattnet som gynnar tillväxten av korall, tillskottet hjälper även korallen att klara miljöförändingar bättre.[2] I Sverige görs försök på Sven Lovén centrum för marina vetenskaper för att undersöka hur accelerationen fungerar på ögonkorall.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Bergman, Claes; Stridsberg, Sven (2007). Svenska fossil i ord och bild. Lund: Studentlitteratur. sid. 10-18. ISBN 978-91-44-04877-2 
  2. ^ http://www.globalcoral.org/