Nils Ryning

Nils Eriksson Ryning, född 1520 på Lagnö i Södermanlands län, död 13 mars 1578 i Sigtuna, var en svensk kammarjunkare, sedermera krigskommissarie och hertig Karls furstliga råd. 1573 blev han förordnad till en av kung Erik XIV:s fångvaktare. Han var son till riksrådet Erik Bengtsson Ryning. Han begravdes den 17 april 1578 i Storkyrkan i Stockholm.

Nils Ryning var herre till Gimmersta (Gimmersta herrgård) i Julita socken, Södermanlands län och till Lagnö i Aspö socken, Södermanlands län samt till Tyresö (Tyresö slott) i Österhaninge socken, nu Tyresö, Sotholmssten härad, Stockholms län.

Nils Ryning var ett av kung Gustav Vasas sändebud för att sluta förbund med Frankrike 1542. Han skrev under Västerås arvsförening 1544. År 1547 erhöll Ryning kung Gustav Vasas inbjudningsbrev att bevista prinsessan Sofias dop. Ryning tjänstgjorde i slottsloven på Viborg 1555 och 1559 blev han mönstringsherre. Han skrev under kung Gustav Vasas testamente 1560 och ständernas bevillning 1561 och var kammarjunkare hos konung Erik XIV och blev legat jämte andra till Ryssland 1561. År 1563 blev han åter legat till Ryssland. Åren 1563–1564 och 1567 var han skeppshövitsman, 1566 var han krigskommissarie 1566. År 1570 var han hertig Karls furstliga råd och 1573 blev han förordnad till en av konung Eriks fångvaktare. Nils Ryning gifte sig 1544 med Ingeborg Trolle, dotter till riksrådet och lagmannen Erik Arvidsson Trolle och hans andra hustru Karin Eriksdotter (Gyllenstierna af Lundholm).

Familjeförhållanden

Nils Eriksson Ryning var son till Erik Bengtsson Ryning och hans hustru Anna Bengtsdotter Lillie. Han var gift med Ingeborg Trolle (död 1590) och far till Margareta (i första äktenskapet), i andra äktenskapet var han far till Olof Nilsson Ryning (död efter 1527,), riksråd och hovmarskalk, Peder Nilsson Ryning (1547-1613), riksråd, Axel Nilsson Ryning (1552-1620), Bengt Nilsson Ryning, Erik Nilsson Ryning (död 1613) ståthållare på Västerås, Anna Nilsdotter Ryning (död 1574), Filippa Nilsdotter Ryning (död ogift) och Kerstin Nilsdotter Bielkenstierna, född Ryning (död 1616), gift 19 oktober 1573 i Lagnö med Claes Hansson Bielkenstierna (1546-1598), född cirka 1546, död före 22 december 1598 och ligger begraven med Kerstin Nilsdotter (dotter till Nils Eriksson Ryning och Ingeborg Trolle), i Österhaninge kyrka.

Nils Ryning gifte sig 13 januari 1544 på Lagnö med Ingeborg Eriksdotter Trolle till Lagnö herrgård, dotter till ärkebiskopen i Uppsala Gustaf Trolle (1488-1535). Lagnö herrgård ligger i sydöstra delen av Aspö. Den var känd redan på 1300-talet och från cirka 1440 ägdes gården av Erik Axelsson (Tott), han avled 1481 och ligger begravd i Aspö kyrka. Enligt Ingeborg Trolles gravsten i Aspö kyrka i Strängnäs stift avled hon 1590.

Nils Ryning avled 1578 i Sigtuna i Stockholms län och begravdes 17 april 1578 i Storkyrkan i Stockholm.

Biografi

Herre till godset Gimmersta herrgård, Södermanland

Nils Ryning var herre till godset Gimmersta, som omnämns för första gången 1262 och på 1500-talet innehades det länge av släkten Ryning och senare av släkten Ribbing. Gimmersta herrgård ligger vid Aspåns utlopp i sjön Öljaren i Julita socken nära Katrineholm i Södermanland. Själva herrgårdsanläggningen vid Gimmersta färdigställdes på 1720-talet.

Herre till godset Lagnö herrgård, Södermanland

Den andra gården som Nils Eriksson Ryning var herre till, Lagnö herrgård, ligger på sydöstra delen av Aspö socken, i Selebo härad i Södermanland. Den var känd redan på 1300-talet. Från cirka 1440 ägdes gården av Erik Axelsson (Tott), som ligger begravd vid Aspö kyrka.

Herre till godset Tyresö slott, Södermanland

Den tredje av Nils Eriksson Rynings sätesgårdar var Tyresö slott i Tyresö kommun (tidigare Österhaninge), Sotholms härad på Södertörn i Södermanland. Sätesgården i Tyresö hade han ärvt av sin mor, Anna Bengtsdotter Lillie (född 1491), dotter till riksrådet Bengt Gregersson Lillie (1455-1501), och det låg i Sotholms härad. Nils Ryning var ägare till Tyresö slott 1544 och fram till sin död 1578. Efter riddaren Nils Rynings död övergick Tyresö 1610 till Barbro Axelsdotter Bielke (1556–1624), gift med riksrådet Gustaf Gabrielsson Oxenstierna (1551–1597) och mor till rikskansler Axel Oxenstierna (1583-1654) och Gabriel Gustafsson Oxenstierna (1587–1640). Därefter gick Tyresö i arv till hennes son, riksrådet och sedermera riksdrotsen Gabriel Gustafsson Oxenstierna, bror till Axel Oxenstierna. Barbro Axelsdotter Bielke och Gustaf Gabrielsson Oxenstierna fick också dottern Ebba (död 1588), gift med Nils Gyllenstierna (död 1601) och dottern Karin (död 1612), gift med hovmarskalken Olof Nilsson Ryning (död 1589), som var son till Nils Ryning.

Sändebud till Frankrike 1542

Nils Ryning var ett av kung Gustav Vasas sändebud för avslutande av förbund med Frankrike 1542. Ryning deltog i den svenska beskickningen till Frankrike 1542.

Målet var Frankrike och syftet med resan var att förhandla fram ett så bra samarbetsavtal som möjligt med Frans I. Denna expedition var Sveriges första riktiga ambassad som förde förhandlingar på regeringsnivå med en främmande makt utanför Norden. Frans I av Frankrike var kejsar Karl V:s huvudfiende. Karl V var den tysk-romerska kejsaren och i detta läge gjorde Frans I av Frankrike till Sveriges vän. Karl V understödde och uppmuntrade fortfarande sina släktingars anspråk på Nordens tron och han var ett starkt stöd för Gustav Vasas fiender i Tyskland. De tre herrarna, som avreste från Stockholm i början av 1542 var Gudmund Fässig, Per Skegge och Nils Dacke. Dessa tre personer avreste plus en uppvaktning på ett femtiotal personer med över sextio hästar.

I ambassaden ingick andra än de tre förnämsta. Där fanns även Nils Eriksson Ryning till Tyresö och lagmannen i Södermanland, riddaren Knut Andersson (Lillie) till Ökna. Man hade med sig sekreterare, hovmästare, köksmästare, bårdskärare, allehanda betjänter och lakejer, samtliga i ståtliga livréer, därför att så förnämliga herrar behövde också stor uppvaktning. För säkerhets skull hade alla tagit nattvarden och skrivit sina testamenten, det var brukligt. Resan till Frankrike skulle bli lång, den tog 4 månader, och den skulle gå genom farliga områden. Den 5 juni 1542 anlände svenskarna till mötesplatsen Vassy, som låg inom gränserna för dåvarande Lothringen. Kungen, Frans I, mötte dem med två av sina söner, tronföljaren Henrik (Henrik II) och hans yngre bror Karl (Charles, Hertig av Orléans), och inte mindre än sex kardinaler. Knut Andersson (Lillie) deltog som svenskt sändebud i de underhandlingar, som ledde till avslutandet av freden med Ryssland 1537 och av förbundet med Frankrike 1542.

Stadfäste Västerås arvförening 1544

Gustav Vasa (1496-1560) valdes till kung 1523. Oljemålning av Jakob Binck, 1542. Uppsala universitetsbibliotek.

Nils Ryning fick 1547 inbjudan att bevista prinsessan Sofias dop. Sofia Vasa föddes 29 oktober 1547. Detta porträtt från 1568 antas föreställa Sofia Vasa av Sverige, hertiginna av Sachsen-Lauenburg, då vid 21 års ålder.

Nils Rynings eget bröllop, då han gifte sig med Ingeborg Trolle, stod samma dag som han godkände Västerås arvförening. Det var den 13 januari 1544 som Ryning stadfäste överenskommelsen.

Den 3 november 1547 erhöll Ryning kungens inbjudningsbrev att bevista prinsessan Sofias dop.

Tjänstgöring vid slottsloven och mönstringsherre

Slottsloven på Viborg 1555

Viborgs slott på en oljemålning från 1840. Borgen grundades 1293 av den svenske riksföreståndaren Torgils Knutsson och ligger på en liten holme i innersta hörnet av Viborgska viken.

Viborgs slott som det ser idag. Borgen är belägen i staden Viborg på Karelska näset i Ryssland.

Nils Eriksson Ryning tjänstgjorde som hövitsman i slottsloven på Viborgs slott i Västkarelen från 27 oktober 1555. Under medeltiden var slottsloven en länsrättslig term, som avsåg de förpliktelser som en innehavare av ett slottslän hade till en slottsherre. Slottsloven innebar att kungen hade tillgång till, och rätt att förfoga över, rikets slott, vilket användes flitigt av Gustav Vasa och hans ättlingar. I praktiken användes slottsloven inom Vasaätten som ett medel att hävda sig i konkurrensen med landets adel. Vanligen var slottslänen stora och omfattade större områden än vad som behövdes för borgens underhåll. Nils Ryning var sålunda slottslovare och han var en av de åtta personer som placerades i slottsloven på Viborgs slott. Viborgs slottslän grundades redan 1293 och kronolänet förvaltades av en fogde (advocatus). Om fogden dessutom var militärbefälhavare i området kallades han vanligen hövitsman (capitaneus). Hövitsmannen hade skyldighet att redovisa och leverera allt överskott från länet till kronan. Ibland fastställdes en fast summa att levereras årligen, varvid länsinnehavaren hade rätt att behålla eventuellt överskott, men även skjuta till vid ett underskott i skatteintäkterna. Slottsborgen är än idag belägen i staden Viborg på Karelska näset i nuvarande Ryssland, men före andra världskriget tillhörde Viborg och en stor del av Karelska näset Finland, som tvingades avträda det i fredsförhandlingarna med Sovjetunionen. Under Gustav Vasas, Erik XIV:s och Johan III:s regeringar hade slottets betydelse minskat, men stora ansträngningar gjordes för att sätta slottet i gott skick.

Gustav Vasa skrev på våren 1555 till fogden på Viborgs slott att han omedelbart skulle förstärka gränsen samt utrusta och utbilda en särskild kår med så kallade skidekarlar som kunde skjuta, det vill säga den svenska arméns första skidskyttekår. Kungen såg till att de finskspråkiga förbanden leddes av folk som kunde tala finska. Det finländska frälset dominerade alla betydande poster i sin egen rikshalva. Kungen och Johan reste sommaren 1555 över till Finland. Gustav Vasa kom att stanna nästan ett år i Finland. Det var längre tid än någon svensk-finländsk kung tidigare vistats utan avbrott i Finland.

Liksom Nils Ryning var också Erik Arvidsson (Stålarm), död 1566 i Stockholm, i slottsloven på Viborg 1555. Erik Arvidsson Stålarm var även tillförordnad befallningsman på Nyslotts borg (Olofsborg, på finska Olavinlinna) 1558 i staden Nyslott, Finland. Nyslott uppfördes av okänd arkitekt åt byggherren Erik Axelsson (Tott) på 1470-talet. Han var också en av dem som beseglade Gustav Vasas testamente 20 juni 1560. 1563 var han fogde på Nyslott. Fästet uppfördes på Kyrönsaari holme i Kyrönsalmi sund, i Savolax och döptes till Sankt Olofs borg.

Även Tönne Olofsson (Wildeman) (1510-1584) var i slottsloven på Viborg och han blev proviantmästare för krigsfolket på Viborg 1555. Han var ledamot av en beskickning till Ryssland i maj 1566 och blev befalld att avlöna skeppsfolket i Finland 10 maj 1567. Han var slottsfogde på Tavastehus 1567-1569 och blev sändebud jämte andra till Ryssland 1569. I november 1573 blev han ståthållare på Viborgs slott.

Mönstringsherre 1559

I juni 1559 blev Nils Ryning överste krigsråd, mönstringsherre, under Gustav Vasas regering. En mönsterherre var särskilt förordnad genom en högre befälhavare eller genom arméns högsta myndigheter. Mönstringsherren skulle genom en förrättning förvissa sig om att personal, hästar, krigsmateriel och så vidare fanns i föreskrivet antal och tillstånd. Även manskap och hästar prövades om de uppfyllde de för krigstjänsten oundgängliga fordringarna och ifall manskap eller hästar skulle förklaras icke längre användbara i krigstjänst. Denna förrättning var periodvis återkommande. En annan mönstringsherre under Gustav Vasa var Sven Knutsson Ribbing, som även, liksom Nils Ryning, också godkände Västerås arvsförening 13 januari 1544, bevittnade, såsom ovan nämnts, Gustav Vasas testamente 30 juni 1560 och ständernas bevillning 15 april 1561. Ribbing var tillsammans med Erik Gustafsson (Stenbock) mönstringsherre över adelns rusttjänst i Västergötland från 23 februari 1566 och han skrev under trohetsförsäkran till Johan III 1568. Han mönstrade med tre hästar av arvgodsen 1562 och med fyra hästar 1563.

Undertecknade Gustav Vasas testamente 1560

Erik XIV (1533-1577) på 1560-talet. Oljemålning av Domenicus ver Wilt, holländsk konstnär som var verksam I Sverige mellan åren 1556 och 1566. Nationalmuseum, Stockholm.

Erik XIV cirka 1560. Oljemålning av Domenicus ver Wilt. Nationalmuseum, Stockholm.

Johan III 1582 målad av Johan Baptista van Uther. Nationalmuseum, Stockholm.

Den 30 augusti 1560 skrev Nils Eriksson Ryning under och förseglade kung Gustav Vasas testamente. Han tillslöt testamentet med sigill. Även Peder Joensson (Svart) till Gladö och Sundby, var en av de adliga förseglarna av Gustav Vasas testamente 1560 och till ständernas bevillning 1561. Några andra personer som samtidigt skrev under Gustav Vasas testamente var mönstringsherre Sven Knutsson Ribbing samt de tre bröderna Thure Ulfsson till Norrgarn i Bladåkers socken och Roslagen (han förseglade kung Gustav Vasas testamente 1560 och bland adeln ständernas bevillning 1561), och Jöns Ulfsson till Veda i Östergötland samt Bottna i Roslagsbro socken (han förseglade ibland adeln Gustav Vasas testamente 1560) samt Nils Ulfsson till Bottna i Roslagsbro socken och Roslagen (han förseglade bland adeln ständernas bevillning 1561). Alla de tre bröderna var söner till väpnaren Ulf Knutsson till Norrgarn i Bladåkers socken, Stockholms län. Ulf Knutsson bevistade Västerås riksdag och han finns upptagen i förteckningen över det rusttjänstskyldiga frälset i Uppsala, Västerås och Strängnäs stift 1529. Den äldste sonen Thure Ulfsson till Norrgarn, var fogde i Raseborgs län 1557 med hertig Johans fullmakt och blev häradshövding i Piikkis härad, dåvarande härad i Åbo och Björneborgs län i södra Finland 1561. Han var ogift och blev dömd till döden av konung Eriks nämnd 9 juli 1563 "efter att han sig till rikets fiende hertig Johan begivit hade" och blev på nytt dömd för samma sak den 4 september samma år och avrättad 1563. Sonen Ulf Jönsson bevistade mönstringarna 1562 och 1563 och han var bisittare i kung Eriks nämnd den 31 januari 1564. Han nämns i två odaterade rusttjänstlängder från 1560- och 1570-talen. Han levde ännu 1570, men var sannolikt död 1573.

Undertecknade bland adeln ständernas bevillning 1561

Vasakungarna fick vid flera tillfällen riksdagen att gå med på bevillningar. Riksdagen "beviljade" de tillfälliga skatterna, ordet "bevillning" började användas på 1600-talet. Nils Ryning var en av de som 15 april 1561 skrev under bland adeln Ständernas bevillning. Samtidigt skrev också Åke Haraldsson (Soop) (död före 1586), som blev slagen till riddare 1558, under Ständernas bevillning. Han var också en av dem som, liksom Nils Ryning, förseglade Gustav Vasas testamente 30 augusti 1560. Men Åke Haraldsson är inte införd i Ugglas Rådslängd. Carl Hildebrandsson Uggla (1725-1803) var författare till "Svea-rikes råds-längd" och till bland annat "Inledning til Heraldiken", den första handboken om heraldik på svenska. Carl Uggla var ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1786 och han var kammarherre, topograf, heraldiker och bibliofil.

Krigskommissarie och ambassadör i Moskva 1561 och 1563

År 1561 skickades Ryning som legat till Ryssland. Han var en av de sex legaterna som skickades som diplomatiskt sändebud, eller ambassadör, tillsammans med några andra till Moskva 1561. Dessa sex legater försåg också en traktat med sigill i Novgorod 1561. Traktaträtten bestod av avtal som staterna frivilligt ingick genom att skriva under dem. Traktatet var en "internationell överenskommelse mellan stater i skriftlig form". År 1561 kom Estland och staden Reval (Tallinn) under svenskt beskydd och bildade grunden till det som senare blev Svenska Estland. Då Estland ställde sig under svenskt beskydd ledde detta till en gränsfejd med Polen, som bildades vid tronskiftet 1568. Efter Erik XIV:s trontillträde hade halvbrodern Johan inlett egna förhandlingar 1561 om äktenskap. Johan, som var hertig av Finland och sedermera blev Johan III av Sverige, hade mot Erik XIV förbud rest till Polen sommaren 1562 för att bedriva äktenskapsförhandlingar på plats. Han gifte sig 4 oktober 1562 med den polska prinsessan Katarina Jagellonica (1526–1583), en syster till den polske kungen och övertog 1568 kungamakten från sin halvbror Erik XIV och blev då kung av Sverige och Katarina Jagellonica blev då drottning av Sverige. Johan III arbetade för närmare relationer till Polen och han lyckades försäkra tronen för sin son och tronarvinge Sigismund. Med tsar Ivan den förskräcklige var det ett spänt förhållande, men brytning med Ryssland inträdde först 1570. Några av de svenska guvernörerna över hertigdömet Estland (Svenska Estland) på 1560-talet var 1561-1562 Lars Ivarsson Fleming, 1562-1562 Henrik Klasson Horn, 1562-1564 Svante Stensson Sture, 1564-1565 Hermann Pedersson Fleming, 1565-1568 Henrik Klasson Horn af Kanckas och 1568-1570 Gabriel Kristiernsson Oxenstierna.

Kammarjunkare och skeppshövitsman 1563-1564

Striden mellan de danska och svenska amiralsfartygen Jägaren, före detta danska Jægermesteren, och Sankt Erik, utförd av den danske tygmästaren Rudolf van Deventer i Det Kongelige Bibliotek. Okänt år, 1500-talet, striden utspelades 1565.

Rekonstruktion av Mars eller Makalös. Den svenska flottans skepp färdigställdes 1564 och det var amiral Jakob Bagges amiralsskepp och det gick under i Första slaget vid Ölands norra udde. Originalteckning av Jacob Hägg (1839-1931).

År 1563 skickades Ryning åter till Ryssland som ambassadör. Samma år, 1563, blev Nils Ryning engagerad av Erik XIV i uppbörden av brudskatten vid Erik XIV:s halvsyster Annas (1545-1610) giftermål. Nils Ryning blev därefter kammarjunkare hos kung Erik XIV. Enligt kungabrev 1565 korresponderade Nils Ryning med Erik XIV om dennes brors, den sinnessjuke Magnus, hälsotillstånd.

Åren 1563-1564 och 1567 var Ryning skeppshövitsman. Skeppshövitsmannens beteckning är amiral och krigshövitsmannens beteckning är general eller befälhavare. Militären Christoffer Andersson Grip blev 1562 kamrer hos Erik XIV, och 1563, samma år som Ryning, blev också Christoffer Andersson Grip skeppshövitsman. Året därefter, 1564, blev Grip underamiral under Jakob Bagge, och han var slottsfogde på Borgholm 1579-1584. Han blev ståthållare och knekthövitsman på Kalmar slott 1586. Grip slöt sig under inbördeskriget till Sigismund och blev därför efter Kalmar slotts erövring av hertig Karl dömd till döden och halshuggen. Även Peder Axelsson Banér deltog som skeppshövitsman och underamiral under slagen vid Bornholm 1563, vid Öland 1564 och vid Bukow samt i slaget mellan Rügen och Bornholm den 7 juli 1565, där han stupade.

Kommissarie i kriget mot Danmark 1566

I juli 1566 blev Nils Ryning kommissarie i kriget mot Danmark, det Nordiska sjuårskriget. Emellertid sändes Ryning i november 1566 till Livland för att bistå ståthållaren Henrik Klasson Horn af Kanckas.

Enligt riksrådet friherre Hogenskild Bielkes anteckningar var Nils Ryning den ene av de båda personer, som efter Sturemorden 24 maj 1567 i Uppsala, sändes till Uppsala för förlikning, och Hogenskild Bielke uppger att Nils Ryning 31 juli 1568 var bland det tiotal medlemmar av högfrälset som befann sig hos kung Erik och dömde hertigarna Johan och Karl och deras anhängare.

Hertig Karls furstliga råd 1570 och Erik XIV:s fångvaktare 1573

Gripsholms slott.

Nils Ryning bevakade när Erik XIV satt fången på Gripsholms slott.

År 1570 blev Ryning utnämnd som hertig Karls furstliga råd och 1572 han blev hertigens hovmästare. Under några månader 1573 var Nils Ryning var engagerad i bevakningen av den fångne Erik XIV på Gripsholms slott. 1574 var Ryning bland de 24 personer som dömde Charles de Mornay (1514-1574) till döden för konspiration för att befria Erik.

Nils Eriksson Ryning har identifierats med den Nils Eriksson som 1527 blev Gustav Vasas fodermarsk.

Eftervärldens omdömen

Nils Ryning nådde aldrig positionen som riksråd, fastän hans förfäder i flera led på både fädernet och mödernet varit riksråd. Under några år på 1560-talet hade Ryning häradshövdingeräntan av Åkerbo härad i Västmanland; det är endast det som är känt om förläningar. Ämbetet i Åkerbo härad kan endast beläggas ha skötts genom vikarier. Det enda negativa som är känt om Nils Ryning är emellertid att han 1564 anklagades, men inte dömdes, för feghet. Ryning nämns främst av det 30-tal personer som anklagades efter amiralen och ståthållaren Jakob Bagges nederlag och tillfångatagande vid Ölands norra udde i maj 1564.

Nils Eriksson Ryning avled 13 mars 1578 i Sigtuna och begravdes 17 april 1578 i Storkyrkan i Stockholm.

Ägare av 340 gårdar i Sverige, mest i Småland

Järfälla och Färingsö med Görväln, Väntholmsviken och Lövstafjärden i Mälaren. I norr ansluter vid Svartholmsviken ett smalt sund som övergår i Hilleshögviken som i sin tur hänger ihop med Mälarens Väntholmsviken respektive Lövstafjärden. Nils Ryning ägde ena hälften av Väntholmens gård på Färingsö och Skäftingens gård på Skäfftingenn och kung Gustav Vasa ägde den andra hälften av dessa gårdar. På Väntholmen, Eldgarnsö och Hoghammar (till stodgång), Fåårholmen (utanför Väntholmen) betade kalvar och ungston i en hästhage och mitt emot på Algön, gent utöver emot Algöhorn, betas den ena hälften av gårdens oxar.

Karta över Bredgården av Lars Kietzlingh från år 1701. Nils Ryning ägde Bredgården 1545. Själva gårdsplatsen ligger vid N:1, den lilla svarta figuen I kartans vänstra del, ovanför C. Åkern betecknas A och B, ängar C, D och H, kärr- och hagmark F och G. Översjön med Getholmen längst till höger. Ungefär mitt genom gårdens ägor går Enköpingsvägen, den dubbelstreckade linjen.

Nils Ryning var en av landets rikaste män med omkring 340 gårdar i nästan samtliga landskap i Sverige, men mest i Småland. Gårdarna kom han i besittning av dels genom arv från sin mors sida, dels genom sitt giftermål med Ingeborg Eriksdotter Trolle (1510-1590). Hans hustru var den ena av ärkebiskop Gustaf Trolles båda halvsystrar. Den andra halvsystern var Beata Eriksdotter Trolle (1515-1591), död 13 april 1591 i Steninge slott, gift med Gabriel Kristiernsson Oxenstierna. Gustaf Trolles båda halvssystrar var döttrar till Erik Trolle och hans andra hustru Karin Eriksdotter (Gyllenstierna).

Nobynäs herrgård i Småland

År 1562 ärvde Nils Ryning Nobynäs herrgård i Lommaryds socken i nuvarande Aneby kommun på Småländska höglandet 45 km öster om Jönköping. Året därefter, 1543, ärvdes gården av fru Beata Nilsdotter Grip, 1547 gick gården i arv till Carl Holger Gera och 1560 till fru Karin Eriksdotter Gyllenstierna och därefter ärvdes Nobynäs herrgård av Nils Ryning, som avled 1578 och då gick gården i arv till hans son Axel Ryning och 1620 ärvdes den av fru Ebba Ryning och hennes make Göran Soop.

Väntholmens gård på Färingsö

Nils Ryning ägde år 1555 ena hälften av Väntholmens gård på Färingsö i dagens Ekerö kommun och Skäftingens gård på "Skäfftingenn" i Järfälla socken och kung Gustav Vasa ägde den andra hälften av dessa gårdar. I räkenskaperna för Väntholmens gård redovisades åkrarna, ängarna och hagarna. På Väntholmen, Eldgarnsö och Hoghammar (till stodgång), Fåårholmen (utanför Väntholmen) betade kalvar och ungston i en hästhage och mitt emot på Algön, gent utöver emot Algöhorn, betas den ena hälften av gårdens oxar. I mitten på 1500-talet anlade kung Gustav Vasa avelsgården vid sin nybyggda gård Väntholmen/Nygården på Färingsö och som sedermera gav namn åt hela ön. I anslutning till just Älggården ligger också öns två järnåldersgravfält (RAÄ Hilleshög 2 och 3), vilket kan tyda på att detta är öns äldsta gårdsbebyggelse. Vid Väntholmen på Färingsö i Hilleshögs socken finns en runsten, Upplands runinskrifter, U31. I norr ansluter vid Svartholmsviken ett smalt sund som övergår i Hilleshögviken som i sin tur hänger ihop med Mälarens Väntholmsviken respektive Lövstafjärden.

Gårdarna i Järfälla

I Järfälla socken ärvde Nils Ryning flera gårdar efter sin mor Anna Lillie, född 1491, som i sin tur i arvskiftet efter sin mor, Märta Arentsdotter (Ulv) (1460-1514), gift med Bengt Gregersson (Lillie) (1455-1501), hade ärvt Tyresö. Anna Bengtsdotter Lillie af Greger Mattsson hade gift sig första gången före 1514 med Nils Eriksson Rynings far, hövitsmannen på Stegeborg Erik Bengtsson Ryning, som blev avrättad (halshuggen) 8 november 1520.

Redan år 1494 skiftades arvet efter riksrådet och lagmannen Gregers Mattsson (Lillie), död 1494, varvid de två frälsehemmanen Viksjö, som räntade 9 pund korn och 2:0 penningar, och jord i frälsetorpen Fastebol, Högby, Kallbrunna (Kallbrunde) och Vam tillföll sonen Bengt Gregersson. Därefter skiftades år 1514 arvet efter Bengt Gregersson (Lillie) (död cirka 1501), varvid dottern Anna Bengtsdotter (Lillie), gift med Erik Ryning, ärvde frälsehemmanet Viksjö och jord i Fastebol, Högby, Kallbrunna och Vam.

Nils Eriksson Ryning ärvde dessa gårdar efter sin mor Anna Bengtsdotter (Lillie). Nils Ryning erhöll de två frälsehemmanen Viksjö 1562, frälsetorpen Fastebol 1545, Högby 1545 och Kallbrunna 1545 och Vam 1542. Enligt de kamerala handlingarna i Upplands handlingar finns Bredgården nämnt 1539 och i jordeboken tillkom dessutom uppgift om Bredgårdens ägare, den förste till namnet kände, det var Nils Ryning som 1545 ägde ett frälsetorp i Järfälla socken. Av frälse- och rusttjänstlängden 1562 framgår att Carl Bengtsson Månesköld af Seglinge (1510-1569) nu ägde Bredgården. Enligt längden utgjorde gården 1 mark i avradspenningar och mottog 1 häst till utfodring. Bredgården låg vid den gamla landsvägen i dagens Kallhäll, sydväst om dagens Molnsättra och Översjön. Fastebol nämns första gången 1538 i registret till "den årliga fodringen". År 1599 brukades gården av Lars, som enligt jordeboken ägde 3 kor, 1 häst, 1 sto, 5 får och 1 svin. Högby gårdstomt låg 600 m sydväst om Brännboda, den omtalas första gången 1494 och 1551 tillåter Gustav Vasa att Tomas Andersson bygger och besitter Högby, om det inte blir till "men och förfång" för någon "bolby". Kallbrunna nämns första gången 1538 i jordeboken. Då är det en frälsegård. Denna gård brukades fram till slutet av 1500-talet, men försvann sedan ur jordböckerna. Denna äldre gård låg troligen väster om nuvarande Vattenverksvägen och vägen till Sandvik, öster om Hummelmora torp, alltså inte på Veddesta skog utan på Viksjösidan. Vam eller Vamb gårdsplats låg 400 m nordväst om Viksjö gård. 1545 ägde Nils Ryning också frälsetorpet Vålberga.

Gårdarna i Spånga

Nils Ryning ägde två frälsegårdar i Bromsten i Spånga socken år 1562. Riddaren Johan Ingevaldsson, troligen son till Ingevald i Bromsten, skrev sig 1291 till Bromsten. Hans änka Sigrid omtalas 1299. År 1530 upptas i jordeboken över en syster till Gustav Vasa, Margareta Eriksdotter (Vasa):s gods en gård på 1:10, som räntar 5 pund korn och 2:0 avradspenningar. Även i Hjulsta i Spånga socken ägde Nils Ryning två frälsegårdar 1562. Redan år 1500 ärvde Abraham Eriksson (Gyllenstierna) efter Magdalena Karlsdotter (Bonde) en gård, som räntade 5 pund korn och 2:0 penningar och jord i bland annat Kolkärr och Bromsten samt i Vålberga, Järfälla socken.

Exporthandel

Eftersom Ryning var en av de rikaste i Sverige kunde han bedriva exporthandel. Hans kopiebok 1571 innehåller avskrifter av 21 brev från åren 1406-1558, av vilka 13 dock inte är bevarande i original.

Barn

Nils Erikssons barn med Ingeborg Jönsdotter.

• Margareta (halvsyster med de andra barnen)

Nils Eriksson Ryning gifte sig 13 januari 1544 på Lagnö med Ingeborg Trolle. De fick åtta barn.

• Olof Nilsson Ryning (född cirka 1550, död 22 augusti 1589),]], riksråd, hovmarskalk hos Johan III och kammarjunkare. Han var herre till Tyresö slott, ståthållare över Estland. Hanan gifte sig 1586 med Karin Axelsdotter (Bielke af Åkerö) (född omkring 1553 i Värna i Östergötland, levde änka från 1589, död 1612), dotter till riddaren och riksrådet Axel Eriksson (Bielke) (död 1559) och hovmästarinnan Elsa Axelsdotter (Posse) (1525-1579). Olof Ryning och Karin Bielke fick två barn, Elsa född 1587 och Nils född 1588. Olof Ryning är begraven i Jungfru Marias domkyrka i Tallinn, tidigare Reval, Estland, där hans gravmonument finns. Karin Bielkes far Axel Eriksson Bielke var en av Gustav Vasas närmast förtrogna och släkt med kungen i det att hans gemål Margareta var syster till Bielkes första hustru Anna Eriksdotter Leijonhufvud. Karin Bielkes mor Elsa Axelsdotter Posse var dotter till Axel Posse och Elsa Nilsson, hon gifte sig 7 oktober 1548 på Stockholms slott med Axel Eriksson Bielke och deras dotter Barbro blev mor till Axel Oxenstierna.
• Peder Nilsson Ryning (1547-1613), riksråd, ståthållare, född 1547 på Aspö, Södermanlands län, död 25 juli 1613. Gift 1591 med sin svägerskas systerdotter, friherrinnan Kerstin Gyllenstierna, född 1570 i Stockholm, död 1619 i mars, dotter till riksdrotset Nils Göransson Gyllenstierna, friherre Gyllenstierna af Lundholm och Ebba Axelsdotter (Bielke), friherrinnan Bielke af Åkerö.
• Axel Nilsson Ryning (Axel Ryning) (1552-1620), riksamiral, riksmarsk, riksråd, född 1552, död 8 januari 1620 i Penningby, Länna socken, gift med Margareta Bielke, dotter till Claes Nilsson Bielke och Elin Fleming. 1617 blev han slagen till riddare.
• Bengt Nilsson Ryning
• Erik Nilsson Ryning (1555-1613), ståthållare på Västerås, född 1555 på Aspö, Södermanlands län, död 20 oktober 1613, begravd i Julita kyrka, gift med Anna Månsdotter Lilliehöök, född 1559 på Lagmansö, död 1621 i mars enligt epitafiet i Julita kyrka. Hon var dotter till Måns Pedersson Lilliehöök och Kerstin Larsdotter Sparre. Ryning slöts med hans son Erik Eriksson Ryning, född 1 november 1592 i Gimmersta, Julita, död 6 december 1654 i Stockholm och begravd i Vadsbo kyrka i Södermanlands län, son till Erik Nilsson Ryning och Anna Månsdotter Lilliehöök och gift med Maria Elisabet Kursell.
• Anna Nilsdotter Ryning (död 1574), född mellan 1517 och 1573, död 21 oktober 1574 och begravd i Österhaninge kyrka.
• Filippa Nilsdotter Ryning (död ogift), född mellan 1517 och 1577, död datum och plats okänt.
• Kerstin Nilsdotter Ryning, gift Bielkenstierna, (född mellan cirka 1560, död 10 mars 1616 i Österhaninge), begravd i Österhaninge kyrka, gift 19 oktober 1573 i Lagnö med Claes Hansson Bielkenstierna (1546-1598), född cirka 1546, död före 22 december 1598 och ligger begraven med sin hustru Kerstin Nilsdotter, i Österhaninge kyrka.

Referenser

Källor

• Riksarkivet, Svenskt biografiskt lexikon, Ryning (Rönning), släkt, biografi.
• Ryning nr 15, tabell 6.

Externa länkar

• Svenska kulturbilder, Runstenar Södermanland, Sö 175, Lagnö, Aspö socken, Selebo härad, Strängnäs.