Riksdagsvalet i Sverige 1994

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Riksdagsvalet i Sverige 1994
Sverige
1991 ←
18 september 1994
→ 1998

Riksdagens 349 platser
  Första parti Andra parti Tredje parti
  Ingvar Carlsson Carl Bildt Olof Johansson
Ledare Ingvar Carlsson Carl Bildt Olof Johansson
Parti Socialdemokraterna Moderaterna Centerpartiet
Föregående val 138 80 31
Erhållna mandat 161 80 27
Mandatförändring 23 0 -4
Röster 2 513 905 1 243 253 425 153
Andel 45,25 % 22,38 % 7,65 %

  Fjärde parti Femte parti Sjätte parti
  Bengt Westerberg Gudrun Schyman Marianne Samuelsson
Ledare Bengt Westerberg Gudrun Schyman Marianne Samuelsson & Birger Schlaug
Parti Folkpartiet Vänsterpartiet Miljöpartiet
Föregående val 33 16 0
Erhållna mandat 26 22 18
Mandatförändring -7 6 18
Röster 399 556 342 988 279 042
Andel 7,19 % 6,16 % 5,02 %

  Sjunde parti Åttonde parti
  Alf Svensson
Ledare Alf Svensson Vivianne Franzén
Parti Kristdemokraterna Ny Demokrati
Föregående val 26 24
Erhållna mandat 15 0
Mandatförändring -11 -24
Röster 225 974 68 663
Andel 4,07 % 1,24 %

Statsminister före valet

Carl Bildt
Moderaterna

Nyvald statsminister

Ingvar Carlsson
Socialdemokraterna

Val till Sveriges riksdag hölls den 18 september 1994. Det mest konkreta resultatet av valet var att Sverige efter tre år med en borgerlig koalitionsregering fick en socialdemokratisk regering. Efter valet återgick Sverige till de 4-åriga mandatperioder som använts åren 1924-1968.

Valkampanjen[redigera | redigera wikitext]

Den 10 januari lade finansminister Anne Wibble fram årets statsbudget som visade på ett budgetunderskott på 170 miljarder kronor. Kronans rörliga valutakurs sedan hösten 1992 hade inneburit goda tider för exportindustrin, skogsindustrin och bilförsäljningen men detta hade ännu inte betytt minskad arbetslöshet. Vid årsskiftet 1993/1994 var 600 000 personer öppet arbetslösa eller deltog i någon arbetsmarknadsåtgärd.

Den 1 juli förklarade Skandias chef Björn Wolrath i en intervju i Dagens Industri att Skandia sedan en vecka hade slutat köpa svenska statsobligationer och uppmanade regeringen att göra krafttag mot underskotten i statsbudgeten. Den försämrade svenska ekonomin missgynnade de borgerliga partierna som under valkampanjen försökte positionera sina egna partier gentemot de andra partierna i regeringen. Något gemensamt valprogram presenterades inte av regeringspartierna.

I juni avgick miljöminister Olof Johansson ur den borgerliga fyrpartiregeringen efter beslutet att låta bygga Öresundsbron. Centerpartiets övriga statsråd satt dock kvar i regeringen.

Vid en presskonferens den 29 juni 1994 förklarade Moderaternas partisekreterare Gunnar Hökmark att socialdemokraterna tänkte höja skatterna med 80 miljarder om de vann valet. Socialdemokraterna förnekade detta och hänvisade till partiets ekonomiska vårmotion där det endast förutskickades skattehöjningar på 3,7 miljarder.

Den 19 augusti presenterade Socialdemokraterna sitt valmanifest, Perssonplanen, där de presenterade inkomstförstärkningar i statsbudgeten med sammanlagt 61 miljarder kronor.

Den 4 september presenterade SIFO en opinionsundersökning som gav Socialdemokraterna ett stöd på 47,4 procent, en nära 10 procentenheter stor ökning jämfört med föregående val. Samtidigt gick opinionssiffrorna uppåt för Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Samma dag debatterade den socialdemokratiske partiledaren Ingvar Carlsson mot statsminister Carl Bildt i Gnosjö där Bildt myntade uttrycket "röd-grön röra": "Nu är det du som, om opinionsundersökningarna har rätt, ska sitta där med en röd-grön röra, där du faktiskt får sitta i knät på fru Schyman eller herr Schlaug".

Ny demokratis partiordförande Ian Wachtmeister meddelade att han skulle avgå under våren och en intern maktstrid utbröt inom riksdagsgruppen. I april valdes Harriet Colliander till ny partiledare men de interna stridigheterna fortsatte och i juni avsattes hon vid en extrainkallad partistämma och ersattes av Vivianne Franzén. Franzén uppmärksammades för mycket kritiska uttalanden om islam och invandring till Sverige.

Miljöpartiet gick till val på sitt motstånd mot ett eventuellt svenskt medlemskap i EU. Folkomröstningen om EU hölls den 13 november.

Kristdemokraterna var nära att åka ur riksdagen efter att blivit utsatta för, som de såg det, en smutsig valkampanj från socialdemokratiska grupper. Stödröster från framförallt moderata sympatisörer tros ha räddat kristdemokraterna kvar i riksdagen.

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Parti Partiledare Röster Mandatfördelning
Antal +− % Antal +−
  Socialdemokraterna Ingvar Carlsson 2 513 905[1] 45,25 +7,54 161 +23
  Moderata samlingspartiet Carl Bildt 1 243 253[1] 22,38 +0,46 80 +−0
  Centerpartiet Olof Johansson 425 153[1] 7,65 −0,85 27 −4
  Folkpartiet liberalerna Bengt Westerberg 399 556[1] 7,19 −1,93 26 −7
  Vänsterpartiet Gudrun Schyman 342 988[1] 6,16 +1,65 22 +6
  Miljöpartiet de Gröna Marianne Samuelsson och Birger Schlaug 279 042[1] 5,02 +1,64 18 +18
  Kristdemokraterna Alf Svensson 225 974[1] 4,07 −3,07 15 −11
  Ny demokrati Vivianne Franzén 68 663 1,24 −5,49 0 −25
  Övriga partier 57 006 1,03
  Röda blocket (s, v) 2 856 893 51,41 +9,19 183 +26
  Borgerliga blocket (m, fp, kd, c) 2 293 936 41,29 −5,39 148 −22
Antal giltiga röster 5 555 540[1] 100,00   349  
Blanka röster  
Ogiltiga röster 84 853[1]
Totalt 5 640 393[1]

Det socialistiska blocket (S och V) fick sammanlagt 51,5 procent medan det borgerliga blocket (C, FP, KD och M) fick 41,3 procent av rösterna. Miljöpartiet fick 5 procent och kom för andra gången in i riksdagen, men stod återigen utanför blockpolitiken. Det socialistiska blocket hade alltså vunnit valet med en marginal på 5,2 procent över miljöpartiet och det borgerliga blocket.

Antalet röstberättigade var 6 496 365 personer och antalet röstande var 5 640 393 personer vilket ger ett valdeltagande på 86,82 procent, en uppgång med 0,09 procent jämfört med föregående riksdagsval.

Riksdagsvalet medförde att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet återvann majoriteten med tillsammans 183 mandat. Ny demokrati åkte ur riksdagen, medan Miljöpartiet de gröna återkom med 18 mandat.[2]

Regeringsbildning[redigera | redigera wikitext]

Dagen efter valet, måndagen den 19 september, lämnade statsminister Carl Bildt in sin ansökan om entledigande till talman Ingegerd Troedsson. Talmannen entledigade omedelbart statsministern och övriga statsråd. Därefter samtalade talmannen med ledarna för de partier som hade invalts i riksdagen och överlade därefter med de vice talmännen. Senare samma dag uppdrog talmannen åt socialdemokraternas partiledare Ingvar Carlsson att undersöka förutsättningarna för att bilda en regering med bredast möjliga underlag.[2]

Under valrörelsen hade Folkpartiets Bengt Westerberg uttryckt intresse för att bilda en koalitionsregering mellan sitt parti och Socialdemokraterna, förutsatt att Folkpartiet inte fick ett sämre valresultat jämfört med riksdagsvalet 1991. Efter valet spekulerades det i om Socialdemokraterna skulle genomföra detta trots att Folkpartiet gick tillbaka. Ingvar Carlsson hade inledande kontakter med Westerberg på tisdagen och onsdagen.

Två dagar senare meddelade Ingvar Carlsson talmannen att hans uppfattning var, efter att ha haft kontakt med samtliga partiföreträdare, att en enpartiregering bestående av socialdemokrater och med ett brett samarbete också över blockgränser skulle ha bäst förutsättningar. Talmannen samrådde därefter med övriga partiföreträdare och överlade med vice talmännen. Efter dessa samråd gav talmannen Ingvar Carlsson i uppdrag att undersöka förutsättningarna för att bilda en enpartiregering med erforderligt stöd i riksdagen. Den 22 september meddelade Ingvar Carlsson talmannen att förnyade kontakter med partiledare visade att han skulle få erforderligt stöd för att bilda en enpartiregering. Ingvar Carlsson fick i uppdrag att fullfölja förberedelsearbetet med att bilda en ny regering. Den tillträdande talmannen Birgitta Dahl (s) informerades om förberedelsearbetet för bildandet av en ny regering av Ingegerd Troedsson den 28 september.[2]

Birgitta Dahl valdes till talman den 3 oktober och övertog då arbetet med regeringsbildningen. Hon sammanträffade med partiledarna och de vice talmännen samma dag.[2]

Tisdagen den 4 oktober föreslog talmannen riksdagen "att till ny statsminister utse Ingvar Carlsson, som avser att bilda en regering bestående av företrädare för Arbetarepartiet socialdemokraterna".[2]

Riksdagen prövade talmannens förslag torsdagen den 6 oktober. Innan omröstningen avgavs röstförklaringar av företrädare för samtliga partier utom Socialdemokraterna.

  • Lars Tobisson (m) framhöll att Moderaterna röstade nej då de ansåg att det fanns en bättre lösning och att de avstod när talmannens förslag framstår som en naturlig följd av det parlamentariska läget. Mot denna bakgrund skulle Moderaterna – på samma sätt som i motsvarande situation 1982 – avstå i omröstningen, vilket inte innebar något omdöme om den blivande regeringens politik.[2]
  • Per-Ola Eriksson (c) uttalade att valet av statsminister enligt Centerpartiets uppfattning är en fråga om att pröva huruvida talmannens förslag stämmer överens med den parlamentariska princip som är utformad i grundlagen. Centerpartiet ansåg att talmannens förslag var i enlighet med den parlamentariska situationen och skulle därför avstå i omröstningen. Detta innebar inte på något sätt ett ställningstagande till den politik som regeringen Carlsson avsåg att föra.[2]
  • Lars Leijonborg (fp) menade att Sverige behövde en majoritetsregering. Enligt Folkpartiets tolkning av regeringsformen gäller det att bedöma om den föreslagna lösningen av regeringsfrågan är den bästa. Däremot ser partiet inte omröstningen som ett ställningstagande till den föreslagna statsministerns lämplighet som regeringsbildare eller till den tillträdande regeringens politik. I diskussionerna med talmannen hade Folkpartiet förordat att möjligheterna att åstadkomma en majoritetsregering genom en koalition över blockgränserna borde prövas. "Ingvar Carlsson fick också talmannens uppdrag att sondera möjligheten att bilda en så bred regering som möjligt. Men enligt vår uppfattning prövade han aldrig på ett seriöst sätt möjligheten att bilda en majoritetsregering." Folkpartiet skulle därför rösta nej till förslaget att utse Ingvar Carlsson till statsminister med uppdrag att bilda en socialdemokratisk minoritetsregering. I detta, framhöll Lars Leijonborg, låg ingen värdering av Ingvar Carlssons personliga lämplighet för uppgiften som regeringsbildare och inte heller någon värdering av den politik den nya regeringen skulle komma att föra.[2]
  • Gudrun Schyman (v) uttalade att Vänsterpartiet efter samtal med Ingvar Carlsson skulle rösta för en socialdemokratisk statsminister, eftersom det skapade förutsättningar för att genomföra viktiga delar av partiets politik. Vänsterpartiet skulle dock sakligt pröva den socialdemokratiska regeringens alla olika förslag.[2]
  • Marianne Samuelsson (mp) anförde att Miljöpartiet hade förordat en regering med bredast möjliga majoritet. För att partiet aktivt skulle stödja Ingvar Carlsson hade det velat ha utfästelser om att kärnkraften skulle komma att börja avvecklas under mandatperioden, vilket partiet inte hade fått. Miljöpartiet skulle därför avstå i voteringen.[2]
  • Alf Svensson (kds) konstaterade att talmannens förslag var naturligt med hänsyn till valutslaget och de deklarationer som under valrörelsen hade gjorts av representanter för Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Detta skulle inte uppfattas som ett ställningstagande till den blivande regeringens politik.[2]

Vid omröstningen röstade 180 ledamöter (s och v) ja till förslaget och 26 ledamöter (fp) nej. Avstod från att rösta gjorde 130 ledamöter (m, c, mp och kds). Riksdagen hade alltså godkänt talmannens förslag och utsett Ingvar Carlsson till statsminister. Talmannen utfärdade samma dag på riksdagens vägnar förordnande för statsministern.[2]

En vecka efter valet meddelade Bengt Westerberg att han skulle avgå efter 11 år som partiledare för Folkpartiet.

Den 7 oktober tillträdde regeringen Carlsson III vid en traditionsenlig konselj på Stockholms slott under konung Carl XVI Gustafs ordförandeskap. Den 18 augusti 1995 meddelade Ingvar Carlsson att han ämnade avgå som partiordförande och statsminister vid en extrainsatt partikongress kommande vår, och finansminister Göran Persson valdes till Socialdemokraternas nya partiordförande och efterträdde därmed även Ingvar Carlsson som Sveriges statsminister. Regeringen Persson tillträdde den 22 mars 1996.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Valresultat från SCB:s statistikdatabas "Riksdagsval - valresultat i riket efter parti mm. Valår 1973-2006"
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l] Konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000:KU20, "Konstitutionella aspekter på samarbetet mellan den socialdemokratiska regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet" (länk)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]