Stockholm Open

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök


Stockholm Open
Stockholm open 2009.jpg
ATP-touren
Plats Stockholm
 Sverige
Spelplats Kungliga tennishallen
Kategori 250 Series
Underlag Hardcourt / Inomhus
Lottning 32S/32Q/16D
Prispengar 800 000 US$
Webbplats ifstockholmopen.se

Stockholm Open (SO) är en tennisturnering i Sverige som hör till ATP-tourens 250 Series. Turneringen, som har en herrsingel- och en herrdubbelklass, arrangeras av Kungliga Lawn-tennisklubben (KLTK), Stockholms Allmänna Lawntennis Klubb (SALK), och Stockholms Tennisförbund. Stockholm Open har spelats på hardcourt i Kungliga Tennishallen sedan 1969, med undantag för perioden 19891994 då tävlingen spelades i Globen. Turneringen spelades tidigare i november, men sedan 2001 är oktober spelmånaden. På grund av svagt startfält i 2009 års turnering uppstod planer på att från 2011 flytta turneringen till månadsskiftet februari-mars.[1]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

När Internationella tennisförbundet ITF 1968 för första gången tillät proffs att delta tillsammans med amatörer i tennistävlingar var det startskottet för en ny era inom tennisen. Sporten populariserades snabbt och tennisorganisationen WCT sökte efter nya tävlingar på nya platser.

Den förre svenske världsspelaren Sven Davidson hade under sin tid som aktiv skaffat sig ett stort kontaktnät och respekt inom tennisen. Davidson arbetade för att göra tennisen öppnare och började diskutera med WCT om en eventuell tävling i Stockholm. Han kontaktade sedan flera av sina tennisvänner och tillsatte en tävlingskommitté. Ett tävlingsråd upprättades, bestående av KLTK, SALK; TSK och Malmen (i dag TSK Malmen) samt organisationerna Stockholms Tennisförbund, Internationella Tennisförbundet, Sveriges Tennisveteraner och Sveriges Tennisdomarklubb. Ett första sammanträde ägde rum den 12 maj 1969, där tävlingens än i dag gällande riktlinjer fastställdes:

  • tävlingen fick inte gå med förlust
  • största möjliga propaganda för tennisen skulle skapas och
  • största möjliga utkomst skulle ernås.

Den första upplagan spelades samma år.

Organisation och ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Stockholm Open ägs av KLTK (40 %), SALK (40 %) och Stockholms Tennisförbund (20 %). Tävlingens riktlinjer är att alltid gå med vinst och pengarna går alltid tillbaka till juniortennisen för att stärka svensk tennis. Dessutom bidrar SO varje år med cirka nio miljoner kronor till turistnäringen i Stockholm.[källa behövs]

För att få arrangemanget att fungera behövs varje år cirka 300 ideellt arbetande funktionärer, såsom bollkallar, linjedomare, chaufförer och spelarvärdar.

Tävlingshistorik[redigera | redigera wikitext]

Premiärtävlingen[redigera | redigera wikitext]

Den första tävlingen spelades 1969 och lockade många av dåtidens världsstjärnor. Världsettan Rod Laver ställde upp, men förlorade överraskande i kvartsfinalen. Vann gjorde jugoslaven Nicola Pilic, som i finalen besegrade rumänen Ilie Nastase. Segerchecken på 32 000 svenska kronor var ganska hög med dåtida mått mätt. På tävlingens affischer stod den totala prissumman (100 000 svenska kronor) med större bokstäver än tävlingsnamnet.

1970–1979[redigera | redigera wikitext]

1970-talet dominerades fullständigt av amerikaner. Sammanlagt åtta av tio singeltitlar erövrades av amerikanska spelare (1970–1974 och 1977–1979).

Efter den första upplagan fortsatte turneringen att locka ett bra startfält. Den dåvarande världsettan Stan Smith stod som slutsegrare 1970 och 1972. han förlorade dock mycket överraskande mot svensken Leif Johansson (Joachim Johanssons far) i 1971 års tävling. De svenska framgångarna uteblev för övrigt totalt under åren 1969–1972.

Björn Borg bröt isen och vann några mycket meriterande segrar på väg till finalen 1973, där det blev förlust mot Tom Gorman. Ilie Năstase, Nikola Pilić och Jimmy Connors var världsstjärnor som fick stryka på foten för den 17-årige Borg. Han nådde längst av samtliga svenskar åren 1972–1980, undantaget 1977 och 1979, då han inte deltog. Han fick dock vänta på sin första seger.

En damsingelklass spelades första gången 1975, också den med ett högklassigt startfält. Även 1979 och 1980 spelades det damtennis i Kungliga Tennishallen. Noterbart är att samtliga vinnare också är Grand Slam-segrare. År 1975 vann Virginia Wade, följd av Billie Jean King och Hana Mandlikova.

De enda som förmådde bryta den amerikanska dominansen på herrsidan var italienaren Adriano Panatta och britten Mark Cox som triumferade 1975 och 1976. John McEnroe debuterade i Stockholm Open 1978 och vann, vilket han även gjorde året därpå.

1980–1989[redigera | redigera wikitext]

Björn Borg var tillbaka i tävlingen till 1980-års tävling. Det årets hade föregåtts av en diskussion kring svenskens chanser att vinna tävlingen så länge den spelades på ett så snabbt underlag, varvid arrangörerna till 1980 års turnering lade in ett långsammare golv. I en klassisk final mot McEnroe blev han Stockholm Opens förste svenske segrare. Detta var början till ett framgångsrikt 1980-tal för Sveriges del.

I kölvattnet av Björn Borgs framgångar kom många nya svenska spelare fram, vilket inte minst märktes i Stockholm Open. 1982 nådde Mats Wilander finalen, och året därpå stod han som segrare.

John McEnroe var även han tillbaka i Stockholm till 1984 års upplaga (han spelade inte 1981–1983). I semifinalen mot Anders Järryd fick han ett berömt raseriutbrott. När spelet inte stämde gick han fram till den svenske huvuddomaren Leif-Åke Nilsson, och frågade med en ironisk och föraktfull ton om alla svenska domare var lika "bra" (dåliga). Då inte domaren omedelbart svarade skrek McEnroe; – Answer the question, you jerk! (Svara på frågan, din fjant!). Varpå han slog omkull ishinkar och vattenflaskor på banan. Detta har kallats det största utbrottet i den svenska tennishistorien.

Det fanns svensk representation i samtliga singelfinaler mellan 1982 och 1990. Två av dessa var helsvenska (1986 och 1987) med Stefan Edberg som vinnare. 1987 var det bara svenskar i semifinalerna.

Alla svenskframgångar och den rådande högkonjunkturen gjorde att SO växte ytterligare. Redan i början av 1980-talet höjdes röster för ett arenabyte som skulle lyfta evenemanget ytterligare. Det var dock inte förrän 1989, då SO blev medlem i den exklusiva kategorin så kallade super-9-tävlingar, med garanterat ännu starkare startfält och större prissummor, som det slutgiltiga beslutet togs. Den nya arenan Globen var emellertid det enda alternativet. Dock avgjordes kvaltävlingarna fortfarande i Kungliga Tennishallen.

1990–1999[redigera | redigera wikitext]

Framtidsutsikterna betraktades som mycket goda vid decennieskiftet. Nu skulle en stark och omtyckt turnering växa ytterligare. För första gången i SO-historien var den totala prissumman över en miljon dollar.

Den första upplagan blev en succé. Globen var utsåld och vinsten blev fem miljoner kronor. Men sedan gick det utför. Sjunkande publiksiffror gjorde att ekonomin försämrades. Sportsligt fortsatte trots detta tävlingarna att vara framgångsrika. Världsettan Boris Becker tog hem tävlingen hela fyra gånger, en tangering av John McEnroes rekord, med början i Kungliga Tennishallen 1988. Väl i Globen vann tysken 1990, 1991 och 1994. Två av Beckers finalsegrar kom mot Stefan Edberg. 1992 fick SO priset för bästa turnering av ATP efter att spelarna hade röstat.

Efter 1994-års tävling togs beslutet att flytta tillbaka till Kungliga Tennishallen. En fortsättning i samma stil hade på allvar hotat turneringens existens och klubbarnas ekonomi. Till 1995 hade man avsagt sig super-9-statusen och flyttat tillbaka, vilket medförde att prissummorna sänktes kraftigt (825 000 dollar 1995–1999) och att startfältet inte var lika bra som tidigare. Eventmarketingföretaget Eventum tog över som arrangör och Thomas Enqvist segrade. Han vann även året därpå, men det var en annan svensk som fick störst uppmärksamhet. Stefan Edberg gjorde sin sista match i karriären i och med förlusten mot Nicklas Kulti. Edberg tackades av med stående ovationer efteråt.

Trots att svensk tennis inte var lika framgångsrik i slutet av 1990-talet gick det bra för svenska spelare i SO. Det var svenska spelare i samtliga finaler mellan 1995 och 2000, med tre svenska segrar som följd.

2000–2008[redigera | redigera wikitext]

Thomas Johansson besegrade Jevgenij Kafelnikov i 2000 års final och blev den sjätte svensken att lyfta The Royal Trophy. Inför 2003 års upplaga hade Eventum lämnat över arrangörskapet till IMG med Per Hjertquist i spetsen. Målsättningen var att successivt öka turneringens status och attraktionskraft. Samma år fick Robin Söderling sitt genombrott och var ytterst nära att besegra amerikanen Mardy Fish i finalen.

Många menar att en av SO-historiens bästa matcher spelades i finalen 2004.[källa behövs] Thomas Johansson ställdes i sin tredje SO-final mot fixstjärnan Andre Agassi. Efter flera timmar av spänning och högklassig tennis vann Johansson med 7–6 av avgörande set. Svensken sade efteråt att det var hans bästa match i karriären.[källa behövs]

James Blake är den senaste i raden amerikanska vinnare i SO med segrarna 2005 och 2006. Men vad de flesta kommer att komma ihåg från 2006 års tävling är nog John McEnroes comeback i SO-sammanhang. McEnroe, 47 år gammal, förlorade dock dubbelkvartsfinalen tillsammans med Jonas Björkman. Joachim Johansson, som inför turneringen var rankad 690 och inte hade spelat en ATP-tävling på 7 månader, slog mycket överraskande ut världstvåan Rafael Nadal i den andra omgången. Han avancerade fram till semifinalen där han föll mot finländaren Jarkko Nieminen.

Annars blir nog dessa upplagor mest ihågkomna för alla toppspelare som tävlingen marknadsfört hårt, men som i sista stund lämnat återbud. 2001 inleddes traditionen med Lleyton Hewitt som aldrig dök upp och 2003 var Andre Agassi tävlingens stora affischnamn. Agassis fru, Steffi Graf, var dock höggravid och Agassi uteblev. Andy Roddick ställde aldrig upp 2004 trots att han var anmäld. Det skall dock nämnas att de två förstnämnda kom till turneringen åren efter sina återbud (Hewitt andra omgången 2002, Agassi final 2004).

Inför 2007 års SO kunde tävlingsledningen presentera ett starkt startfält, innehållandes fyra topp-10-spelare. Tommy Robredo (8) och Tomáš Berdych (10) lämnade dock återbud på grund av skador. Amerikanen James Blake hade 13-0 i matchfacit i tävlingen före sin semifinal mot Thomas Johansson. I en rafflande match där Johansson räddade fem matchbollar knep östgöten en finalplats. I finalen stod den 28-rankade storservaren Ivo Karlovic för motståndet. Den 208 cm långe kroaten slog in hela 27 servess och när Johansson hade svårt i sina egna servegame blev vinsten kroatens.

2008 års upplaga

Den 13 februari kallade SO-ledningen till presskonferens där det meddelades att den schweiziske världsettan Roger Federer skulle delta i årets upplaga av Stockholm Open. Det skulle vara tredje gången han spelar i turneringen men första gången som världstvåa. Federer var garanterad 4,2 miljoner kronor bara för att ställa upp i turneringen. Federer meddelade dock den 1 oktober, fem dagar innan turneringens början, att han drar sig ur Stockholm Open. Anledningen var att han hade haft ett besvärligt år, på grund av sin körtelfeber i början på året, och att han tar därför ett avbrott under hösten. Allt för att vara 100% till nästa år och kunna återta positionen som världsetta.[2][3][4]

Dubbelturneringen 2008 präglades av att det var Jonas Björkmans sista tävling på svensk mark i karriären. Sista matchen blev finalen som Björkman vann i par med Kevin Ullyett med 6-1, 6-3, mot Johan Brunström och Michael Ryderstedt. Det var för övrigt Björkmans och Ullyetts första ATP-titel tillsammans.

I Roger Federers frånvaro blev istället David Nalbandian förstaseedad. Han levde upp till förväntningarna och vann singeltiteln genom att finalbesegra Robin Söderling över tre set, 6-2, 5-7, 6-3.

2009–[redigera | redigera wikitext]

Herrfinaler[redigera | redigera wikitext]

[5]

Singel[redigera | redigera wikitext]

År Segrare Finalist Resultat
1969 Jugoslavien Nikola Pilić Rumänien Ilie Nastase 6–4, 4–6, 6–1
1970 USA Stan Smith USA Arthur Ashe 5–7, 6–4, 6–4
1971 USA Arthur Ashe Tjeckoslovakien Jan Kodes 6–1, 3–6, 6–2, 1–6, 6–4
1972 USA Stan Smith Nederländerna Tom Okker 6–4, 6–3
1973 USA Tom Gorman Sverige Björn Borg 6–4, 3–6, 7–6
1974 USA Arthur Ashe Nederländerna Tom Okker 6–2, 6–2
1975 Italien Adriano Panatta USA Jimmy Connors 6–4, 6–3
1976 England Mark Cox Spanien Manuel Orantes 4–6, 7–5, 7–6
1977 USA Sandy Mayer Sydafrika Raymond Moore 6–4, 6–2
1978 USA John McEnroe USA Tom Gullikson 6–2, 6–2
1979 USA John McEnroe USA Gene Mayer 6-7, 6–3, 6–3
1980 Sverige Björn Borg USA John McEnroe 6-4, 6–3
1981 USA Gene Mayer USA Sandy Mayer 6–4, 6–2
1982 Frankrike Henri Leconte Sverige Mats Wilander 7–6, 6–3
1983 Sverige Mats Wilander Tjeckoslovakien Tomas Smid 6–1, 7–5
1984 USA John McEnroe Sverige Mats Wilander 6–2, 3–6, 6–2
1985 USA John McEnroe Sverige Anders Järryd 6–1, 6–2
1986 Sverige Stefan Edberg Sverige Mats Wilander 6–2, 6–1, 6–1
1987 Sverige Stefan Edberg Sverige Jonas Svensson 7–5, 6–2, 4–6, 6–4
1988 Västtyskland Boris Becker Sverige Peter Lundgren 6–4, 6–1, 6–1
1989 Tjeckoslovakien Ivan Lendl Sverige Magnus Gustafsson 7–5, 6–0, 6–3
1990 Tyskland Boris Becker Sverige Stefan Edberg 6–4, 6–0, 6–3
1991 Tyskland Boris Becker Sverige Stefan Edberg 3–6, 6–4, 1–6, 6–2, 6–2
1992 Kroatien Goran Ivanisevic Frankrike Guy Forget 7–6, 4–6, 7–6, 6–2
1993 Tyskland Michael Stich Kroatien Goran Ivanisevic 4–6, 7–6, 7–6, 6–2
1994 Tyskland Boris Becker Kroatien Goran Ivansevic 4–6, 6–4, 6–3, 7–6
1995 Sverige Thomas Enqvist Frankrike Arnaud Boetsch 7–5, 6–4
1996 Sverige Thomas Enqvist USA Todd Martin 7–5, 6–4, 7–6
1997 Sverige Jonas Björkman Nederländerna Jan Siemerink 3–6, 7–6, 6–2, 6–4
1998 USA Todd Martin Sverige Thomas Johansson 6–3, 6–4, 6–4
1999 Sverige Thomas Enqvist Sverige Magnus Gustafsson 6–3, 6–4, 6–2
2000 Sverige Thomas Johansson Ryssland Jevgenij Kafelnikov 6–2, 6–4, 6–4
2001 Nederländerna Sjeng Schalken Finland Jarkko Nieminen 3–6, 6–3, 6–3, 4–6, 6–3
2002 Thailand Paradorn Srichaphan Chile Marcelo Rios 6–7, 6–0, 6–3, 6–2
2003 USA Mardy Fish Sverige Robin Söderling 7–5, 3–6, 7–6
2004 Sverige Thomas Johansson USA Andre Agassi 3–6, 6–3, 7–6
2005 USA James Blake Thailand Paradorn Srichaphan 6–1, 7–6
2006 USA James Blake Finland Jarkko Nieminen 6–4, 6–2
2007 Kroatien Ivo Karlović Sverige Thomas Johansson 6-3, 3-6, 6-1
2008 Argentina David Nalbandian Sverige Robin Söderling 6-2, 5-7, 6-3
2009 Cypern Marcos Baghdatis Belgien Olivier Rochus 6-1, 7-5
2010 Schweiz Roger Federer Tyskland Florian Mayer 6-4, 6-3
2011 Frankrike Gaël Monfils Finland Jarkko Nieminen 7-5, 3-6, 6-2
2012 Tjeckien Tomáš Berdych Frankrike Jo-Wilfried Tsonga 4–6, 6–4, 6–4
2013 Bulgarien Grigor Dimitrov Spanien David Ferrer 2–6, 6–3, 6–4
2014 Tjeckien Tomáš Berdych Bulgarien Grigor Dimitrov 5–7, 6–4, 6–4

Dubbel[redigera | redigera wikitext]

År Segrare Finalister Resultat
1969 Australien Roy Emerson
Australien Rod Laver
Spanien Andres Gimeno
Australien Fred Stolle
6-4, 6-2
1970 USA Stan Smith
USA Arthur Ashe
Australien Bob Carmichael
Australien Owen Davidson
6–0, 5–7, 7–5
1971 USA Stan Smith
USA Tom Gorman
USA Arthur Ashe
USA Bob Lutz
6–3, 6–4
1972 Nederländerna Tom Okker
USA Marty Riessen
Australien Roy Emerson
Australien Colin Dibley
7–5, 7–6
1973 USA Jimmy Connors
Rumänien Ilie Nastase
Australien Bob Carmichael
Sydafrika Frew McMillan
2–6, 6–3, 6–4
1974 Nederländerna Tom Okker
USA Marty Riessen
Sydafrika Bob Hewitt
Sydafrika Frew McMillan
3–6, 6–3, 6–4
1975 Sydafrika Bob Hewitt
Sydafrika Frew McMillan
USA Charlie Pasarell
USA Roscoe Tanner
3–6, 6–3, 6–4
1976 Sydafrika Bob Hewitt
Sydafrika Frew McMillan
Nederländerna Tom Okker
USA Marty Riessen
6–4, 4–6, 6–4
1977 Nederländerna Tom Okker
Polen Wojciech Fibak
USA Brian Gottfried
Mexiko Raul Ramirez
6–3, 6–3
1978 Nederländerna Tom Okker
Polen Wojciech Fibak
USA Stan Smith
USA Bob Lutz
6–3, 6–2
1979 USA John McEnroe
USA Peter Fleming
Nederländerna Tom Okker
Polen Wojciech Fibak
6–4, 6–4
1980 Schweiz Heinz Günthardt
Australien Paul McNamee
USA Stan Smith
USA Bob Lutz
6–7, 6–3, 6–2
1981 USA Kevin Curren
USA Steve Denton
USA Sherwood Stewart
USA Ferdi Taygan
6–7, 6–4, 6–0
1982 Sverige Jan Gunnarsson
USA Mark Dickson
USA Sherwood Stewart
USA Ferdi Taygan
7–6, 6–7, 6–4
1983 Sverige Anders Järryd
Sverige Hans Simonsson
USA Johan Kreik
USA Peter Fleming
6–3, 6–4
1984 Frankrike Henri Leconte
Tjeckien Tomas Smid
Indien Vijay Amritraj
Rumänien Ilie Nastase
3–6, 7–6, 6–4
1985 Frankrike Guy Forget
Ecuador Andrés Gómez
USA Mike De Palmer
USA Gary Donnelly
6–3, 6–4
1986 USA Sherwood Stewart
Australien Kim Warwick
Australien Pat Cash
Australien Slobodan Zivojinic
6–3, 6–4
1987 Sverige Stefan Edberg
Sverige Anders Järryd
USA Jim Grabb
USA Jim Pugh
6–3, 6–4
1988 USA Kevin Curren
USA Jim Grabb
USA Paul Annacone
Australien Paul Fitzgerald
7–5, 6–4
1989 Mexiko Jorge Loranzo
USA Todd Witsken
USA Rick Leach
USA Jim Pugh
6–3, 5–7, 6–3
1990 Frankrike Guy Forget
Schweiz Jacob Hlasek
Australien John Fitzgerald
Sverige Anders Järryd
6–4, 6–2
1991 Australien John Fitzgerald
Sverige Anders Järryd
Nederländerna Tom Nijssen
Tjeckien Cyril Suk
7–5, 6–2
1992 Australien Todd Woodbridge
Australien Mark Woodforde
USA Steve DeVries
Australien David Macpherson
6-3, 6–4
1993 Australien Todd Woodbridge
Australien Mark Woodforde
Sydafrika Gary Muller
Sydafrika Danie Visser
6–1, 3–6, 6–2
1994 Australien Todd Woodbridge
Australien Mark Woodforde
Sverige Jan Apell
Sverige Jonas Björkman
6–3, 6–4
1995 Nederländerna Jacco Eltingh
Nederländerna Paul Haarhuis
Kanada Grant Connell
USA Patrick Galbraith
3–6, 6–2, 7–6
1996 USA Patrick Galbraith
USA Jonathan Stark
USA Todd Martin
USA Chris Woodruff
7–6, 6–4
1997 Tyskland Marc-Kevin Goellner
USA Richey Reneberg
Sydafrika Ellis Ferreira
USA Patrick Galbraith
6–3, 3–6, 7–6
1998 Sverige Niklas Kulti
Sverige Mikael Tillström
Sydafrika Chris Haggard
Sverige Peter Nyborg
7–5, 3–6, 7–5
1999 Sydafrika Piet Norval
Zimbabwe Kevin Ullyett
USA Jan-Michael Gambill
USA Scott Humphries
7–5, 6–3
2000 Bahamas Mark Knowles
Kanada Daniel Nestor
Tjeckien Petr Pála
Tjeckien Pavel Vízner
6–3, 6–2
2001 USA Donald Johnsson
USA Jared Palmer
Sverige Jonas Björkman
Australien Todd Woodbridge
6–3, 4–6, 6–3
2002 Zimbabwe Wayne Black
Zimbabwe Kevin Ullyett
Australien Wayne Arthurs
Australien Paul Hanley
6–4, 2–6, 7–6
2003 Sverige Jonas Björkman
Australien Todd Woodbridge
Australien Wayne Arthurs
Australien Paul Hanley
6–3, 6–4
2004 Spanien Fernando Verdasco
Spanien Feliciano Lopez
Australien Wayne Arthurs
Australien Paul Hanley
6–4, 6–4
2005 Australien Wayne Arthurs
Australien Paul Hanley
Indien Leander Paes
Serbien Nenad Zimonjić
6–3, 6–3
2006 Australien Paul Hanley
Zimbabwe Kevin Ullyett
Belgien Olivier Rochus
Belgien Kristof Vliegen
7–6, 6–4
2007 Sverige Jonas Björkman
Vitryssland Max Mirnyj
Frankrike Arnaud Clement
Frankrike Michaël Llodra
6–4, 6–4
2008 Sverige Jonas Björkman
Zimbabwe Kevin Ullyett
Sverige Johan Brunström
Sverige Michael Ryderstedt
6-1, 6-3
2009 Brasilien Bruno Soares
Zimbabwe Kevin Ullyett
Sverige Simon Aspelin
Australien Paul Hanley
6-4, 7-6
2010 USA Eric Butorac
Curaçao Jean-Julien Rojer
Sverige Johan Brunström
Finland Jarkko Nieminen
6–3, 6–4
2011 Indien Rohan Bopanna
Pakistan Aisam-ul-Haq Qureshi
Brasilien Marcelo Melo
Brasilien Bruno Soares
6–1, 6–3
2012 Brasilien Marcelo Melo
Brasilien Bruno Soares
Sverige Robert Lindstedt
Serbien Nenad Zimonjić
6–7(4), 7–5, [10–6]
2013 Pakistan Aisam-ul-Haq Qureshi
Nederländerna Jean-Julien Rojer
Sverige Jonas Björkman
Sverige Robert Lindstedt
6–2, 6–2
2014 USA Eric Butorac
Sydafrika Raven Klaasen
Filippinerna Teat Huey
USA Jack Sock
6–4, 6–3

Damfinaler[redigera | redigera wikitext]

Singel[redigera | redigera wikitext]

År Segrare Finalist Resultat
1975 Storbritannien Virginia Wade Frankrike Françoise Dürr 6–3, 4–6, 7–5
1976-1978 Spelades ej
1979 USA Billie Jean King Nederländerna Betty Stöve 6–3, 6–7, 7–5
1980 Tjeckoslovakien Hana Mandlíková Västtyskland Bettina Bunge 6–2, 6–2

Dubbel[redigera | redigera wikitext]

År Segrare Finalist Resultat
1975 Frankrike Françoise Dürr
Nederländerna Betty Stöve
Australien Evonne Goolagong Cawley
Storbritannien Virginia Wade
6–3, 6–4
1976-1978 Spelades ej
1979 Nederländerna Betty Stöve
Australien Wendy Turnbull
USA Billie Jean King
Sydafrika Ilana Kloss
7–5, 7–6
1980 Jugoslavien Mima Jaušovec
Rhodesia Virginia Ruzici
Tjeckoslovakien Hana Mandlíková
Nederländerna Betty Stöve
6–2, 6–1

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SVT Sport 26 oktober 2009 - Stockholm Open kan flyttas
  2. ^ Federer drar sig ur Stockholm Open, ifstockholmopen.se
  3. ^ Ingen Federer i Stockholm Open, tennistalk.com
  4. ^ Roger Federer drar sig ur Stockholm Open, rogerfederer.com
  5. ^ "Tidigare vinnare". Ifstockholmopen.se. Läst 1 oktober 2014.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]