Taltrast

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Taltrast
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Taltrast
Taltrast
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Trastfåglar
Turdidae
Släkte Turdus
Art Taltrast
T. philomelos
Vetenskapligt namn
§ Turdus philomelos
Auktor Brehm, 1831
Utbredning
Taltrastens utbredningsområde:Gult - häckningsområdeGrönt - stannfågelBlått - vinterkvarter
Taltrastens utbredningsområde:
Gult - häckningsområde
Grönt - stannfågel
Blått - vinterkvarter
Sittande taltrast.
Sittande taltrast.
Hitta fler artiklar om fåglar med
Sång av Taltrast.

Taltrast (Turdus philomelos) är en fågel inom familjen trastfåglar som förekommer i stora delar av Palearktis så långt österut som Bajkalsjön. Den delas upp i två till fyra underarter. Den har brun ovansida och svartprickig gulvit eller gulbrun undersida. Dess karakteristiska sång, med upprepade musikaliska fraser, har ofta omnämnts i poesi.

Taltrasten häckar i skogar, trädgårdar och parker. Den är delvis flyttfågel och många fåglar övervintrar i södra Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Den har även introducerats till Nya Zeeland och Australien. Fastän den inte är hotad globalt sett har allvarliga populationsminskningar skett i delar av Europa, möjligen på grund av förändringar i jordbruksmetoder.

Taltrasten bygger sitt skålformade rede i en buske eller ett träd, men även direkt på marken, och lägger vanligtvis fyra till fem ägg. Den är allätare och har vanan att använda en favoritsten som "städ" för att krossa sniglar mot. Liksom andra tättingar drabbas den av inre och yttre parasiter och vanliga predatorer är katter och rovfåglar.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Taltrasten häckar i så gott som hela Europa (men inte i större delen av Iberiska halvön, Italiens lågländer eller södra Grekland[2]). Österut finns den i Ukraina och Ryssland nästan till Bajkalsjön.[2]

Den når 75oN i Norge, men bara omkring 60oN i Sibirien. I de norra delarna av sitt utbredningsområde är taltrasten flyttfågel. Fåglar från Skandinavien, Östeuropa och Ryssland övervintrar runt Medelhavet, Nordafrika och Mellanöstern,[2] men bara vissa av fåglarna i den mildare västra delen av häckningsutbredningen lämnar sina häckningsområden.[2] De flyttar i september till oktober och återvänder till sina nordliga häckningsplatser i slutet av mars till början av maj.[3] Taltrast har förekommit som tillfällig gäst på Grönland, andra öar i Atlanten samt i Västafrika.[2] Läs mer under Flyttning

Taltrasten förekommer även i Australien, där den introducerades på 1850-talet till delstaten Victoria. Idag finns den främst i parker och trädgårdar i Melbourne. Den introducerades också under 1860-talet till New South Wales och Queensland, och senare till Canberra men ingen av dessa populationer överlevde. Den australiska populationen är stannfågel och häckar från januari till september.[4] Den har även introducerats till St. Helena under åren 1824, 1852 och 1869, men inte heller dessa populationer överlevde inte. Däremot överlevde populationen som introducerades till Nya Zeeland 1862 där den idag finns spridd över hela landet och utgör ett av de största skadedjuren för fruktodlare.[5] Fåglar av nominatformen introducerades i Nya Zeeland och Australien synbarligen av helt känslomässiga skäl.[6] I Nya Zeeland, där den introducerades på båda huvudöarna, etablerades taltrasten snabbt och spred sig till omkringliggande öar såsom Kermadecöarna, Chathamöarna och Aucklandöarna.[7] I Nya Zeeland tycks det ske en begränsad skadeverkan på vissa ryggradslösa djur på grund av introducerade fågelarter.[8] Som introducerad art har den inget lagstadgat skydd i Nya Zeeland, och kan dödas när som helst.[9]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Taltrasten beskrevs första gången taxonomiskt av den tyske ornitologen Christian Ludwig Brehm 1831, och bär fortfarande sitt ursprungliga vetenskapliga namn, Turdus philomelos.[10]

Data från en molekylärstudie utförd 2007 indikerar att taltrastens närmaste släktingar är dubbeltrast (T. viscivorus) och kinatrast (T. mupinensis) som båda har liknande teckning som taltrasten. Dessa tre arter är tidiga utskott från Turdus-släktets utvecklingslinje innan de diversifierades och spreds över jorden. Deras släktskap med övriga europeiska trastar, som exemplvis koltrasten (T. merula), är däremot inte lika nära.[11]

Taltrasten brukar delas upp i två till fyra underarter:

Taxonen clarkei och nataliae kategoriseras inte som underarter av vissa auktoriteter men har underartsstatus av bland andra Clements[12]:

Utseende, fältkännetecken och läte[redigera | redigera wikitext]

Taltrast i flykten.

Nominatformen av taltrast (T. p. philomelos) är mellan 20 och 23,5 centimeter lång,[2] har ett vingspann på ungefär 33–36 cm[13] och väger 50–107,[2] i snitt mellan 65 och 90 gram.[14] Könen är lika. På ovansidan är den ganska ljust brun och på undersidan gulvit eller brungul, blekare på buken, med mörka fläckar. Undersidan av vingen är grå och de undre vingtäckarna är varmt rostgula. Näbben är gulaktig och benen och fötterna är rosa. Juvenilerna liknar adulta fåglar, men har gulbruna eller orange ränder på stjärt- och vingtäckarna.[2]

Morfologiska skillnader mellan taxonen[redigera | redigera wikitext]

Klinalt blir ovansidan kallare i tonen från väster till öster över häckningsutbredningen från Sverige till Sibirien.

  • T. p. hebridensis är den mörkaste underarten, med mörkbrun rygg, gråaktig gump, blekt gulbrun bakgrundsfärg på undersidan och gråkantade sidor.[2]
  • T. p. clarkei har brun ovansida som är varmare i tonen än motsvarande hos nominatformen, en olivkantad gump och rikt gul bakgrundsfärg på undersidan.

De förekommer hybrider mellan de olika taxonen och dessa uppvisar mellanformer i morfologi och dräktkaraktärer.[2]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Taltrasten har ett kort, skarpt tsip-läte, som under flyttningen ersätts av ett tunt högt siip, liknande rödvingetrastens men kortare. Varningslätet är ett explosivt smattrande "tix-itix-itix..." som blir kortare och mer högröstat med ökande fara. Taltrastens sång kan likna koltrastens men består av korta motiv som upprepas flera gånger. Hanens sång, som framförs från träd, tak eller andra upphöjda platser, är en hög klar löpning av musikaliska fraser, som upprepas två till fyra gånger, filip filip filip codidio codidio quitquiquit tittit tittit tereret tereret tereret, och blandas med gnisslande noter och härmningar. Nominatformen framför sin sång främst från november till juli medan underarten T. p. hebridensis på Yttre Hebriderna främst sjunger från februari till juni.[2] För dess vikt har denna art ett av de mest högljudda fågellätena.[15]

Taltrastens sång

En enskild hane kan ha en repertoar på mer än 100 fraser,[16] av vilka många har kopierats från dess föräldrar och från grannfåglar. Taltrastar kan imitera bland annat ljud från föremål tillverkade av människor, som telefoner,[17] och taltrasten upprepar också läten från fåglar i fångenskap.[2]

Förväxlingsmöjligheter med andra arter[redigera | redigera wikitext]

Den europeiska art som till utseendet mest liknar taltrasten är rödvingetrast (T. iliacus), som bäst särskiljs genom sitt kraftiga vita ögonbrynsstreck, röda kroppssidor och att undersidan av vingen är röd vilket syns i flykten. Dubbeltrasten (T. viscivorus) är mycket större, har vita hörn på stjärten och vita undre vingtäckare. Den art som till utseendet är allra mest lik taltrasten är annars den närbesläktade kinatrasten (T. mupinensis) men den har svarta markeringar i ansiktet och för övrigt så överlappar inte dessa båda arters utbredningsområden varandra.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Taltrasten är vanligen inte social, men flera fåglar kan sova tillsammans på vintern eller i lämpliga födoområden vara löst förbundna, ibland med andra trastar som koltrast, björktrast, rödvingetrast och taigatrast.[2] Till skillnad från de mer kringströvande björktrastarna och rödvingetrastarna tenderar taltrasten att återvända regelbundet till samma vinterkvarter.[18] Den är en monogam revirhävdande art, och i områden där den helt och hållet är flyttfågel återupprättar hanen sitt häckningsrevir och börjar sjunga så snart han återvänder. I de mildare områdena där vissa fåglar stannar året om är hanen kvar i sitt häckningsrevir, där den sjunger emellanåt, medan honan i vissa fall upprättar ett separat vinterområde tills parbildningen återupptas i början av våren.[18]

En taltrast som matar sina ungar.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Taltrasten häckar vanligen i skogar med mycket undervegetation och mer öppna områden i närheten, och använder i västra Europa även trädgårdar och parker. Den häckar upp till trädlinjen och når 2200 meter i Schweiz. Underarten T. p. hebridensis häckar i mer öppna landskap, däribland hedar, och i den östra delen av taltrastens eurasiska utbredningsområde är nominatformen begränsad till kanten av de täta barrskogarna.[2]

I intensivt uppodlade områden där jordbruksmetoder tycks ha gjort skördade marker olämpliga är trädgårdar viktiga häckningsplatser. I en undersökning i England hittades endast 3,5% av taltrastarnas revir i odlade områden, medan 71,5% fanns i trädgårdar, trots att dessa utgjorde endast 2% av den totala ytan. De återstående resterna låg i skogsområden (1% av den totala ytan).[19]

Vinterhabitatet liknar häckningsområdet, utom att höga lägen och andra exponerade platser undviks[18]. Underarten T. p. hebridensis frekventerar dock havsstranden på vintern.[2]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Taltrasten brukar häcka mellan april och juli.[3] Honan bygger ett prydligt skålformat rede som inreds med lera, torra grässtrån[2] och träsmulor, och fodras med ett vedliknande material, bestående av murken ved och spott.[3] Boet placeras i en buske, ett träd eller en ranka, eller i den hebridiska underartens fall på marken. Den lägger fyra eller fem glansiga blåa ägg med svarta eller lila prickar.[2] De är vanligen 2,7 x 2,0 centimeter i storlek och väger 6,0 gram, av vilka 6% av vikten utgörs av skalet.[20] Honan ruvar äggen ensam i 10–17 dagar, och efter kläckningen tar det ungefär lika lång tid tills ungarna blir flygga. Två eller tre kullar på ett år är normalt, men i den norra delen av utbredningsområdet förekommer att bara en kull föds.[2] I genomsnitt överlever 54,6% av ungfåglarna i Storbritannien sitt första levnadsår, och den årliga överlevnadsgraden för adulta fåglar är 62,2%. Den genomsnittliga livslängden är tre år, men den högsta uppmätta åldern är 10 år och 8 månader.[20]

Taltrasten är ibland värddjur för häckningsparasiterande gökar, men detta är mycket ovanligt eftersom trasten har förmågan att urskilja gökens ägg.[21] Taltrasten visar dock inte samma aggressivitet mot adulta gökar som koltrasten gör.[22] Den population som har introducerats i Nya Zeeland, där göken inte förekommer, har behållit förmågan att känna igen och stöta bort ägg som inte liknar dess egna.[23]

Hot och dödlighet[redigera | redigera wikitext]

Vanliga predatorer av adulta taltrastar är katter, minervauggla och sparvhök, och ägg och boungar tas av skata, nötskrika och, där de förekommer, grå ekorre.[24][25][26] Liksom hos andra tättingar är parasiter vanliga, däribland endoparasiter, såsom rundmasken Splendidofilaria (Avifilaria) mavis vars artnamn mavis just härrör från denna trast.[27] En rysk undersökning av blodparasiter visade att alla björktrastar, rödvingetrastar och taltrastar som undersökts bar på blodparasiter, särskilt Haemoproteus och Trypanosoma.[28] Fästingar är också vanliga, och kan bära smittoämnen, däribland hjärninflammation i skogiga områden i centrala och östra Europa och Ryssland,[29] och, mer utbrett, Borrelia-bakterier.[30] Vissa arter av Borrelia orsakar sjukdomen borrelia, och fåglar som födosöker på marken, som taltrasten, kan fungera som reservoar för sjukdomen.[31]

Flyttning[redigera | redigera wikitext]

Den flyttar mestadels nattetid med stark och direkt flykt. Den flyger i lösa flockar som korsar havet på bred front i stället för koncentrera sig på kortväga överflygningar (vilket större fåglar nyttjar) och ropar ofta för att upprätthålla kontakt.[2] Flyttningen kan börja redan i slutet av augusti i de östligaste och nordligaste delarna av utbredningsområdet, men huvuddelen av fåglarna, som har kortare avstånd att tillryggalägga, beger sig söderut från september till mitten av december. Dåligt väder kan dock tvinga dem att flytta längre. Återflyttningen varierar mellan mitten av februari runt Medelhavet till maj i norra Sverige och centrala Sibirien.[2]

Brunläppad trädgårdssnäcka är ett vanligt bytesdjur.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Taltrasten är allätare och äter många sorters ryggradslösa djur, särskilt maskar och snäckor, samt mjuk frukt och bär. Liksom släktingen koltrast hittar taltrasten bytesdjur med synen och har en jaktteknik på öppen mark där den springer och stannar till, och rotar igenom lövhögar på jakt efter saker att äta.[2] Taltrastarna äter mest insekter, sniglar och larver. På höstarna domineras födan av bär, mest blåbär och lingon, men även soppar.[3]

Snäckor är särskilt viktiga när torka eller dåligt väder gör det svårt att hitta annan föda. Trasten använder ofta en favoritsten som "städ" som den krossar snäckan mot innan den drar ut den mjuka kroppen vilken den alltid stryker mot marken före förtäring.[18] Unga fåglar plockar först föremål och försöker leka med dem tills de lär sig att använda städ som redskap för att krossa snäckor.[32] Boungarna utfodras mestadels med animalisk föda såsom maskar, snäckor, sniglar och insektslarver.[2]

Brunläppad trädgårdssnäcka (Cepaea nemoralis) äts regelbundet av taltrasten, och dess polymorfa skalmönster har föreslagits som evolutionära svar för att begränsa predation,[33] men taltrastar kanske inte är den enda selektiva kraften som är inblandad.[34]

Taltrasten och människan[redigera | redigera wikitext]

Status[redigera | redigera wikitext]

Taltrasten har en mycket stor utbredning, som uppskattas till 10 miljoner kvadratkilometer, och en stor population, med uppskattningsvis 40 till 71 miljoner individer enbart i Europa.[35]

I västra Palearktis finns tecken på nedgång i populationen, men på en nivå under den tröskel som krävs för rödlistning på global nivå (dvs en minskning i antal av mer än 30% på tio år eller tre generationer) och IUCN kategoriserar arten som "livskraftig" (LC).[35] I Storbritannien och Nederländerna har populationen minskat med mer än 50% och taltrasten upptas i regionala rödlistor.[18][36] Minskningarna är störst i jordbruksområden (73% sedan mitten av 1970-talet) och antas bero på förändringar i jordbruksmetoder under de senaste årtiondena.[37] De exakta orsakerna till minskningen är inte kända men kan ha att göra med att häckar försvunnit, att bönderna har övergått till att så grödor på hösten istället för våren, och troligen den ökade användningen av bekämpningsmedel. Dessa förändringar kan ha minskat tillgången på föda och boplatser.[38] I trädgårdar kan användningen av förgiftade beten för att bekämpa snäckor och sniglar utgöra ett hot[26] och i stadsområden blir en del trastar överkörda av bilar när de använder vägytan till att krossa snäckor.[39]

Illustration av taltrast från Naumanns Naturgeschichte der Vögel Mitteleuropas, 1901

Trastar har fångats för att ätas från så lång tid tillbaka som 12 000 år sedan[40] och ett tidigt omnämnande finns i Odysséen: "Som vingsnabba trastar och duvor, flygande hem mot sitt bo, blir fast i snaran man gillrat inne i busksnåren lömskt och möter ett fasansfullt rede.".[41] Jakten pågår än idag runt Medelhavet, men anses inte vara någon betydande faktor för artens nedgång i delar av utbredningsområdet.[37]

Tills åtminstone 1800-talet hölls taltrasten som burfågel på grund av sin melodiska sång.[42] Liksom för jakten finns det få belägg för att infångandet av vilda fåglar har haft någon betydande effekt på populationerna.[2]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Taltrasten kallades förr för bland annat sångtrast, klädra, klera, fjällstare, talltrast, gäddtrast, maaltrost, natvuku, vakan och den norske nattergal.[43][44]

I Norge kallades den natvuku, och benämningen nattvaka eller vaka var vanligast i Västsverige, klera förekom främst i Småland medan maaltrost främst användes i Norrland.[45]

Taltrasten bär fortfarande sitt ursprungliga vetenskapliga namn, Turdus philomelos, som den tilldelades 1832 av Brehm, Turdus philomelos.[10] Släktesnamnet Turdus är det latinska ordet för trast, och artepitetet syftar på en person i grekisk mytologi, Filomela, som fick sin tunga avskuren, men förvandlades till en sångfågel. Namnet kommer från grekiskans philo- (älskande), och melos (sång).[20] I vissa publikationer har den tilldelats det vetenskapliga namnet Turdus musicus vilket även är en föråldrad synonym till rödvingetrasten.[43]

10-talonassedel tryckt 1992 i Litauen, med taltrasten som motiv.

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Taltrastens karakteristiska sång, med melodiska fraser som upprepas två eller flera gånger, beskrivs av den brittiske 1800-talspoeten Robert Browning i dikten Home Thoughts, from Abroad.[46]

Sången inspirerade också den brittiske 1800-talsförfattaren Thomas Hardy, som beskrev den i Darkling Thrush,[47] men den brittiske 1900-talspoeten Ted Hughes i Thrushes koncentrerade sig på dess jaktskicklighet.[48] Den walesiska 1900-talspoeten R. S. Thomas skrev 15 dikter rörande koltrastar eller andra trastar, däribland The Thrush.[37]

I The Tables Turned omnämner den romantiske poeten William Wordsworth taltrasten.[49]

I Esaias Tegnérs Frithiofs saga figurerar också Taltrasten i sjunde dikten, Frithiofs lycka: Hör vakan sjunger genom lunden, den sången är från Valhalls strand;.[50]

Taltrasten är emblemet för fotbollslaget West Bromwich Albion. Den valdes eftersom den pub där laget brukade byta om höll en tam trast i en bur. Det ledde också till Albions tidiga smeknamn The Throstles.[51]

Taltrasten är Smålands landskapsfågel. Taltrasten förekom på en av de sedlar som Litauen tryckte mellan åren 1991-1993 av valutan talonas.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Turdus philomelos Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y] Clement, Peter; Hathway, Ren; Wilczur, Jan (2000). Thrushes (Helm Identification Guides). Christopher Helm Publishers Ltd. sid. 392–395. ISBN 0-7136-3940-7 
  3. ^ [a b c d] Staav, Roland; Fransson, Thord (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Bokförlaget Prisma. sid. 364-366. ISBN 91-518-3875-3 
  4. ^ Neville W. Cayley, What bird is that?, 2000
  5. ^ Department of Agriculture, Western Australia (2006) Song thrush (Turdus philomelos)
  6. ^ ”'BIRDS', från An Encyclopaedia of New Zealand, redigerad av A. H. McLintock, ursprungligen publicerad 1966.”. Te Ara - The Encyclopedia of New Zealand, updated 18-Sep-2007. Ministry for Culture and Heritage / Te Manatū Taonga. http://www.TeAra.govt.nz/1966/B/Birds/en. Läst 13 mars 2008. 
  7. ^ Heather, B.; Robertson, H. (1996). The Field Guide to the Birds of New Zealand. Auckland: Viking. sid. 384-385. ISBN 0 670 89370 6 
  8. ^ ”The State of Our Invertebrate Animals”. State of New Zealand's Environment 1997, Chapter 9. Ministry for the Environment, New Zealand. http://www.mfe.govt.nz/publications/ser/ser1997/html/chapter9.7.2.html. Läst 13 mars 2008. 
  9. ^ ”The State of Our Indigenous Birds”. The State of Our Biodiversity - The State of New Zealand’s Environment. Ministry for the Environment, New Zealand. http://www.mfe.govt.nz/publications/ser/ser1997/chap9-2-2.pdf. Läst 13 mars 2008. 
  10. ^ [a b] Brehm, Christian (1831). Handbuch der Naturgeschichte aller Vogel Deutschlands. sid. 382 
  11. ^ Voelker G, Rohwer S, Bowie RCK, Outlaw DC (2007). ”Molecular systematics of a speciose, cosmopolitan songbird genus: Defining the limits of, and relationships among, the Turdus thrushes”. Molecular Phylogenetics and Evolution 42: ss. 422-34. doi:10.1016/j.ympev.2006.07.016. 
  12. ^ [a b] Cornell Lab of Ornithology, Clements Checklist v.6.3, nov 2008, läst 2008-12-03
  13. ^ British Garden Birds - Song Thrush
  14. ^ Christopher Perrins under medverkan av David Attenborough (1986). Fågelliv i Europa. Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 166. ISBN 91-34-50909-7 
  15. ^ Brackenbury, J. H. (1979). ”Power capabilities of the avian sound-producing system.”. J. Exp. Biology. 78: ss. 163–166. http://jeb.biologists.org/cgi/reprint/78/1/163.pdf. 
  16. ^ Devoogd, Timothy J. (1993). ”Relations between Song Repertoire Size and the Volume of Brain Nuclei Related to Song: Comparative Evolutionary Analyses amongst Oscine Birds.”. Proceedings: Biological Sciences 254: ss. 75–82. 
  17. ^ Slater, Peter J. B. (1983). ”The Buzby phenomenon: Thrushes and telephones.”. Animal Behavior 31: ss. 308–309. 
  18. ^ [a b c d e] Snow, David; Perrins, Christopher M (editors) (1998). The Birds of the Western Palearctic concise edition (2 volumes). Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-854099-X  1225–1228
  19. ^ Mason, Christopher F. (1998). ”Habitats of the Song Thrush Turdus philomelos in a largely arable landscape”. Journal of Zoology 244: ss. 89–93. 
  20. ^ [a b c] ”Song Thrush Turdus philomelos [CL Brehm, 1831 ”]. BTO Birdfacts. British Trust for Ornithology. http://blx1.bto.org/birdfacts/results/bob12000.htm. Läst 25 januari 2008. 
  21. ^ Davies, N. B. (2002). ”Cuckoo tricks with eggs and chicks”. British Birds 95 (3): ss. 101–115. 
  22. ^ Grim, Tomáŝ (2001). ”Differences in behaviour of closely related thrushes (Turdus philomelos and T. merula) to experimental parasitism by the common cuckoo Cuculus canorus” (PDF). Biologia, Bratislava 56 (5): ss. 549–556. 
  23. ^ Hale, Katrina (2007). ”Response of introduced European birds in New Zealand to experimental brood parasitism”. Journal of Avian Biology 38 (2): ss. 198–204. doi:10.1111/j.0908-8857.2007.03734.x. 
  24. ^ Brown, Roy. ”A Review of the impact of Mammalian Predators on Farm Songbird Population Dynamics” (PDF). Songbird Survival. http://www.songbird-survival.org.uk/media/songbird-review-7-06.pdf. Läst 27 januari 2008. 
  25. ^ ”Song thrush”. Birds and wildlife. RSPB. http://www.rspb.org.uk/wildlife/birdguide/name/s/songthrush/threats.asp. Läst 27 januari 2008. 
  26. ^ [a b] ”Song thrush - Turdus philomelos. Gardening with Wildlife in Mind. Natural England. http://www.plantpress.com/wildlife/o31-songthrush.php. Läst 28 januari 2008. 
  27. ^ (spanska) Martil, S. Cano (2000). ”Estudio con microscopia electrónica de barrido de adultos de Splendidofilaria (Avifilaria) Mavis (Leiper, 1909) Anderson, 1961.” (PDF). revista biologia 14 (1). 
  28. ^ Palinauskas, Vaidas (2005). ”Occurrence of avian haematozoa in Ekaterinburg and Irkutsk districts of Russia” (PDF). Ekologija 4: ss. 8–12. http://images.katalogas.lt/maleidykla/Eko54/Eko_008_012N.pdf. 
  29. ^ Fedorov, Yu. V. (1968) "Further observations on the significance of wild birds as hosts of Ixodes ticks in the Tomsk focus of tick-borne encephalitis" Pentagon Reports Number: 0916176 (PDF)
  30. ^ Kipp, Susanne (2006). ”Role of birds in Thuringia, Germany, in the natural cycle of Borrelia burgdorferi sensu lato, the Lyme disease spirochaete”. International Journal of Medical Microbiology 296: ss. 125–128. doi:10.1016/j.ijmm.2006.01.001. 
  31. ^ Comstedt, Pär (2006). ”Migratory Passerine Birds as Reservoirs of Lyme Borreliosis in Europe” (PDF). Emerging Infectious Diseases 12 (7): ss. 1087-1094. 
  32. ^ Henty, C. J. (1986). ”Development of snail-smashing by song thrushes”. British Birds 79: ss. 277–281. 
  33. ^ Goodhart, C. B. (1958). ”Thrush Predation on the Snail Cepaea hortensis”. The Journal of Animal Ecology 27 (1): ss. 47–57. doi:10.2307/2173. 
  34. ^ Owen, Denis F. (1972). ”Polymorphism in the Land Snail Cepaea Hortensis in Iceland.”. Oikos 23 (2): ss. 218–225. 
  35. ^ [a b] BirdLife International 2004. Turdus philomelos. I: IUCN 2007. 2007 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Hämtad 28 april 2008.
  36. ^ ”Song Thrush Turdus philomelos. Breeding Birds in the Wider Countryside. British Trust for Ornithology/Joint Nature Conservation Committee. http://www.bto.org/birdtrends2007/wcrsonth.htm. Läst 27 januari 2008. 
  37. ^ [a b c] Cocker, Mark; Mabey, Richard (2005). Birds Britannica. London: Chatto & Windus. ISBN 0-7011-6907-9  355–359
  38. ^ ”Song Thrush (Turdus philomelos)”. Species Action Plan. UK Biodiversity Action Plan. http://www.ukbap.org.uk/UKPlans.aspx?ID=621#2. Läst 11 mars 2008. 
  39. ^ Erritzoe, J. (2003). ”Bird casualties on European roads — a review.”. Acta Ornithol. 38: ss. 77–93. http://www.birdresearch.dk/unilang/articles/traffic.pdf. 
  40. ^ Bocheñski, Z. (2004). ”Bird remains from a rock-shelter in Krucza Skala (Central Poland).”. Acta zooologica cracoviensia 47 (1-2): ss. 27–47. http://www.isez.pan.krakow.pl/journals/azc_v/pdf/47(1-2)/04.pdf. 
  41. ^ Homer; Fagles, Robert (translator) (1997). The Odyssey. New York: Penguin Books. sid. 453. ISBN 0140268863 
  42. ^ Dyson, C. E. (1889). Bird-Keeping - A Practical Guide for the Management of Singing and Cage Birds. Frederick Warne and co. sid. 51 
  43. ^ [a b] Sven Nilsson (1858) Sångtrast, Skandinavisk fauna, 2:a utgåvan, sid:351, http://books.google.com/
  44. ^ L.A. Jägerskiöld, Gustaf Kolthoff & Olof Gylling (1930) Nordens fåglar, 2:a omarbetade upplagan.
  45. ^ Nilsson, Sven (1858) Foglarna, band 1 från: Skandinavisk Fauna, 3:e upplagan, sid:351-354
  46. ^ ”Home Thoughts, from Abroad”. Englishverse.com. http://www.englishverse.com/poems/home_thoughts_from_abroad. Läst 26 januari 2008. 
  47. ^ Stallings, A. E.. ”The Darkling Thrush: A Centennial Appreciation”. http://www.alsopreview.com/aside/aethrush.html. Läst 11 mars 2008. 
  48. ^ ”Thrushes”. Poems by Ted Hughes. Poemhunter. http://www.poemhunter.com/poem/thrushes/. Läst 11 mars 2008. 
  49. ^ ”The Tables Turned”. William Wordsworth: Complete Poetical Works. bartleby.com. http://www.bartleby.com/145/ww134.html. Läst 29 januari 2008. 
  50. ^ Fågelkåserier, Regulus (Reinhold Winter), s 2.
  51. ^ McOwan, Gavin (2002). The Essential History of West Bromwich Albion. Headline. sid. 15. ISBN 0-7553-1146-9 

Övriga källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]