Nibelungens ring

Operor av Richard Wagner
Den tidiga perioden Die Hochzeit (1832) (ofullbordad) Die Feen (1832) Das Liebesverbot (1835–36) Rienzi (1842) Mellanperioden Den flygande holländaren (1843) Tannhäuser (1845) Lohengrin (1850) Den sena perioden Tristan och Isolde (1859) Mästersångarna i Nürnberg (1868) Nibelungens ring Rhenguldet (1854) Valkyrian (1856) Siegfried (1871) Ragnarök (1874) Parsifal (1882)

Nibelungens ring ("Ringen") (tyska: Der Ring des Nibelungen) är en tysk operatetralogi av Richard Wagner baserad på det sydtyska eposet Nibelungensången och material från den nordiska mytologin, i synnerhet Völsungasagan och den Poetiska Eddan. Enligt Wagner är detta en scenfest [Bühnenfestspiel] för tre dagar och en inledande kväll, och det händer att man spelar alla fyra operorna fyra kvällar i rad. Den sammanlagda speltiden (exklusive pauser) är mellan 14 och 16 timmar. Enkom den sista, Ragnarök, kan ta upp till fem timmar att framföra. Första kompletta uppsättningen av ringen skedde den 13, 14, 16, 17 augusti 1876 i Bayreuth under musikalisk ledning av Hans Richter. Svensk premiär av hela cykeln på Kungliga Operan i Stockholm skedde den 14-20 mars 1907. De fyra operorna som ingår är:

• Rhenguldet (Das Rheingold, premiär den 22 september 1869 i München, svensk premiär på Kungliga Operan i Stockholm den 26 oktober 1901.)

Prolog – härskarringen skapas och förbannas.

• Valkyrian (Die Walküre, premiär den 26 juni 1870 i München, svensk premiär på Kungliga Operan i Stockholm den 7 november 1895.)

Siegfried avlas av syskonen Siegmund och Sieglinde. Brünnhilde sövs ner omringad av eld.

• Siegfried (Siegfried, premiär den 16 augusti 1876 i Bayreuth, svensk premiär på Kungliga Operan i Stockholm den 11 december 1905.)

Siegfried växer upp, erövrar ringen och uppväcker Brünnhilde.

• Ragnarök (Götterdämmerung, premiär den 17 augusti 1876 i Bayreuth, svensk premiär på Kungliga Operan i Stockholm den 28 februari 1907).

Kampen om ringen fortsätter – Siegfried dödas och Brünnhilde återbördar ringen till naturen.

Förhistoria till Ringen

Redan i Neue Zeitschrift für Musik, som Robert Schumann var med om att grunda 1834 och som han var redaktör för fram till 1844, förebådades ankomsten av en konstnär som skulle föra in den tyska folksjälen och mytologin på operascenen. 16 juni 1837 publicerades en artikel, som inte undgick den 24-årige Wagners uppmärksamhet:

...Fast mer än dessa, ett främmande folks dyrgripar, tilltalar oss ändå våra folkliga traditioner /.../ Först tonkonsten kan uppnå dessa under, Rödluvan, Lorelei och Held Siegfried är berättelser som endast väntar på konstnären, upplivaren, för att åter möta oss i livet som gamla sagobilder i föryngrad gestalt.

År 1844 rekommenderade estetikern Friedrich Theodor Vischer Nibelungensagan som text till en storslagen heroisk opera. Wagner hade ägnat sig åt den medeltida litteraturen redan under förberedelserna till Lohengrin (mitten av 1840). Katalogen över hans bibliotek i Dresden visar den enorma bredden av och det stora djupet i hans mytologiska, litterära och filologiska studier beträffande Nibelungarna. Inte mindre än 28 verk hör till det här källmaterialet. De viktigaste var: Den Poetiska Eddan, fornnordiska sagor och dikter, Heimskringla (Snorre Sturlassons Kungasagor), Völsungasagan och dessutom Deutsche Mythologie av Jacob Grimm, Das deutsche Heldenbuch (bearbetad av Karl Joseph Simrock), Nibelungenlied (i Simrocks utgåva), Der Nibelunge Noth und der Klage (i Karl Lachmanns utgåva).

En ny operaestetik

Redan på 1840-talet hade Wagner, om än bara stegvis, börjat avlägsna sig från den konventionella textutformningen, som härskade på den dåtida musikteaterns scener, och från den musikaliska operagestaltning som han i ungdomsverken anammat med Carl Maria von Weber, Vincenzo Bellini och Giacomo Meyerbeer som förebilder. Snart sagt varje operatext hade tidigare pressats in i en på förhand given form, i vilken regelbunden rytm och konsekvent genomförda slutrim varit ett måste för att kunna anpassas till det klassiska musikmönstret, där två korresponderande takter bildat en fras, två fraser en halvsats och två halvsatser en period - ett mönster som Wagner senare kom att kalla "tonsatsens kvadratur". Handlingen i operan hade förts framåt i recitativen, vilka (även de enligt ett visst givet mönster) avbrutits av vokala avsnitt i form av arior, duetter, ensembler och körer. Varje sådant avsnitt hade därigenom blivit ett avslutat helt med en egen, självständig melodi, ett så kallat slutet nummer.

Med Den flygande holländaren (1843) hade Wagner avskaffat de slutna numren som musikaliska enheter och ersatt dem med hela scener. Recitativ och aria hade bytt funktioner, och de vokala avsnitten hade inte längre blivit fristående, utan integrerande delar i en dramatisk enhet, i vilken en persons karaktär mera ingående kunde gestaltas. Med Tannhäuser (1845) hade recitativen helt försvunnit för att ersättas av en karakteriserande talsång, och med Lohengrin (1850) hade klangen, harmonien blivit operans bärande musikaliska element.

När Wagner i september 1853 började tonsätta Rhenguldet ville han ingenting mindre än att i praktiken genomföra en konstnärlig revolution, vars teoretiska grunder han angivit i sin avhandling Opera och drama. Där hade han, sedan han först redogjort för operans utveckling från 1600-talets början, bland annat slagit fast att den samverkan mellan olika konstarter som varit senrenässansens ambition att åstadkomma, hade urartat till en musikteater där text och handling så småningom fått allt mindre betydelse, och där musiken med vokalt välljud och teknisk skicklighet blivit helt dominerande. Sedan hade han också skarpt kritiserat fasthållandet vid "kvadraturen" och angett de grundvalar på vilka hans musikdrama skulle vila. Eftersom Nibelungens ring skulle vara en germansk motsvarighet till antikens grekiska drama, förkastade Wagner den metriskt regelbundna och slutrimmade versen och ersatte den med en egen efterbildning av de gammalgermanska poesiformerna med deras ostrofiska, stavelseräknade och allitererade uddljudsrimmade vers. Allitterationen på tryckstarka stavelser hade varit rim för örat och bokstavsrimmen hade börjat på samma enkla konsonantljud eller på samma konsonantljudskombination, och ord med begynnande vokalljud hade också räknats som allittererade. Däremot följde Wagner i praktiken inte de invecklade versmåtten enligt den gammalnordiska poesins regler, och någon gång tillät han sig att allitterera bokstavstroget. Genom att förse texten med arkaiserande ord och uttryck kunde han ändå göra sin vers förbluffande stilriktig.

Ledmotiven

Musikaliskt innebar den wagnerska revolutionen att varje form av samsjungning försvann, att operans traditionella organisering i slutna nummer bannlystes för att ersättas med var tonsättaren själv kallade "musikalisk prosa", samt att "melodiska moment" i sammanhang med text och/eller sceniskt skeende skulle utgöra de beståndsdelar av vilka den musikaliska uppbyggnaden skulle bestå. Det är dessa "melodiska moment", som sedan kallades ledmotiv, en term som Wagner själv inte använt. Begreppet ledmotiv härrörde från Hans von Wolzogen, de förste redaktören för tidningen Bayreuther Blätter och en av tonsättarens goda vänner och tillika trognaste anhängare. Dessa "melodiska moment" eller ledmotiv skulle inte bara tjänstgöra som de redan tidigare existerande erinrings- och igenkänningsmotiven vilka utnyttjats av bland andra Gluck i Orfeus och Eurydike, Mozart i Don Giovanni och Carl Maria von Weber i Friskytten, utan även fungera dramatiskt. Ledmotiven skulle utgöras av dynamiskt föränderliga musikaliska figurer, vilka allestädes närvarande måste vara präglade av en psykologiskt karakteriserande realism och i sig äga förmåga att berätta, skapa stämning och kommentera, då de knutna till gestalter, föremål, tankar och känslor lika väl som situationer och skeenden, var tänkta att ge perspektiv och sammanhang både framåt och bakåt i tiden.

Redan innan ridån går upp i Rhenguldet ljuder under 136 takter naturmotivet tillsammans med Rhenflodsmotiven, vilka under dramats gång varieras och förändras på olika sätt samt även förvandlas till andra motiv, vilka direkt eller indirekt hänger samman med gestalter och företeelser förknippade med tillvarons tillkomst och utveckling. Det inledande naturmotivet får omvänt avsluta trilogin i Ragnarök för att ange undergången och det kan därigenom visa att hela tillvaron varit omsluten av och bunden till ett förutbestämt skeende. Härifrån utgår också ångestmotivet samt Erdas, Rhendöttrarnas och skogsfågelns motiv av vilka de båda sista nämnda skiljer sig från varandra endast genom en rytmisk förändring som tydligt anger dessa elementarandars olika hemvist. På detta sätt får inte bara olika gestalter, utan även olika företeelser ett eget språk. Ett exempel på att ett ledmotiv kan ges en dramatiskt funktion och inte bara utnyttjas som erinran eller igenkänning är det korta motivet i förspelet till Valkyrian som ljudmässigt illustrerar den flyende Siegmund. Motivet har egentligen inte direkt med Siegmund att göra, utan är i själva verket knutet till överguden Wotan och hans tanke att med hjälp av völsungarna förändra den gällande världsordningen. Detta blir tydligt eftersom motivet återkommer när Hunding utbrister:

Jag minns en mordgalen ätt. Den hånar ju allt, som hölles högt.

Hundings ledmotiv i noter.

Hundings ledmotiv.

Wotans dolda avsikter med völsungarna avslöjas genom ledmotivets återkomst även i Frickas äktenskapliga uppgörelse med Wotan i andra akten:

Men nu - då du velat bära ett vargnamn och Völses skepnad har vandrat i världen.

Ytterligare två gånger ger sig ledmotivet till känna för att markera sammanhanget mellan Wotans avsikt och hans barn. Det kompletterar och kommenterar då några rader i vilka guden förebrår valkyrian Brünnhilde, som ju också är hans dotter och ingått i hans planering, för att ha varit ohörsam. Härigenom blir ledmotivet tillsammans med gestalter och sceniska situationer en förbindelselänk mellan yttre och inre handling i dramat. Personmotiven introduceras vanligen innan vederbörande gestalt blir synlig på scenen. Så är exempelvis fallet då man hör Hundings motiv när han kommer hem och just står utanför dörren, och Siegfrieds motiv ljuder redan i Valkyrian, då Brünnhilde nämner för Sieglinde att denna skall föda en son. Anmärkningsvärd är den skickliga, för att inte säga geniala karakteriseringskonst, som kännetecknar några av Wagners personmotiv. Särskilt tydligt gäller detta beträffande de ledmotiv som knutits till jättarna Fasolt och Fafner i Rhenguldet och till Hunding i Valkyrian. De förras klumpighet och dumhet och den senares kraftfullhet och dolska karaktär tecknas musikaliskt med nästan kusligt konkret visuell precision.

Tillkomsthistoria

Bakgrund

Ringen är det mest komplexa och ambitiösa musikdramatiska verket i den europeiska traditionen, och berör allmänmänskliga företeelser som kärlek, makt, girighet, avundsjuka, incest, med mera. Varje opera är en självständig berättelse som länkas i en helhet med hjälp av återkommande personer och associativa melodiska och harmoniska ledmotiv (leitmotif). Trots att Wagner arbetade med cykeln under 26 år, mellan 1848 och 1874, ger den ett mycket sammanhållet intryck. Verket skiljer sig mycket från annan samtida opera genom sin långsamma handling, långa sjungna dialoger, svåra vokalpartier som kräver uthålliga och dramatiska röster, avancerad instrumentering för en stor symfoniorkester och en invecklad harmonik med mycket kromatik.

Man kan se Ringen som en illustration till CG Jungs (1875-1961) arketyplandskap med sagofigurer som drakar, dvärgar och jättar och utvecklingsgestalter som ynglingen, den gamle mannen, amasoner/valkyrior, vandraren, urmodern, gud/Gud. Likaså arketypiska/mytiska artefakter förekommer: härskarringen, osynlighetshjälm, starkt svärd som man måste ha krafter och gåva att få loss, eld som skyddar nedsövd jungfru (jfr Törnrosa). Dock ska noteras att Jung är yngre än Ringen.

Revidering och omflyttning av dramerna

Texten tillkom från slutet. Wagners första prosaskiss kom till i Dresden 1848. Då tänkte han sig en heroisk opera i tre akter med titeln Siegfrieds Tod (28 november 1848), urversionen till den senare Ragnarök. Men revolutionen i Dresden hindrade honom från att gå vidare med projektet. 1852 planerar Wagner att skriva tre dramer med ett förspel. Liszt skaffar honom beställning på ett verk till Weimar och uppmuntrade honom att gå vidare med idén att utvidga den planerade operan om Siegfrieds död till att omfatta ett drama om den unge Siegfried. Efter att ha lagt sista handen vid det teoretiska verket Oper und Drama i januari 1851 gav han sig i kast med att tillämpa sina idéer i praktiken med texterna till Der junge Siegfried, Die Walküre och Das Rheingold, varpå han reviderade både Der junge Siegfried och den tidigare skrivna Siegfrieds Tod. Wagner lade till ett förspel ("Valkyrieklippan" med nornornas scen samt Siegfried och Brünnhilde i klippgemaket, 24 juni 1851, Ragnarök) och försåg berättelsen om Siegfried med en ramberättelse (operan Siegfried). Fem månader senare tillkom det första prosautkastet till Rhenguldet, som omedelbart följdes av skisserna till Valkyrian. Den här ordningsföljden är emellertid vilseledande. Innan Wagner hade skrivit ned ett enda ord av Siegfrieds Tod hade han skrivit ett prosautkast med dispositionen till hela den samlade tetralogin (Der Nibelungen-Mythus, 20 oktober 1848). Under ett besök i Italien 1853 fick han de första idéerna till musiken till Rhenguldet, som han fullbordade i september 1854, men redan innan partituret var färdigt hade han i juni börjat med Valkyrian, som tog honom två år att skriva. I juni 1856 beslöt han ändra titlarna på de båda sista delarna av tetralogin till Siegfried och Ragnarök och började i september med den förstnämnda, men ett år senare avbröt han arbetet och koncentrerade sig istället på Tristan och Isolde. De följande åren låg arbetet stilla tills kung Ludvig II av Bayern 1864 erbjöd Wagner 30 000 floriner för att fullborda Nibelungens ring. Ändå blev det Mästersångarna i Nürnberg som skrevs först, och Rhenguldet och Valkyrian uppfördes i München innan de båda sista delarna av dramat var färdigskrivna. Arbetet på Siegfried avslutades först i februari 1871 sedan Wagner börjat på Ragnarök.

Repetition och premiär

Den 21 november 1874 kunde Wagner äntligen avsluta Nibelungens ring, detta väldiga verk som hade tagit honom över 25 år att fullfölja. Några år tidigare hade Wagner fått idén om ett eget festspelhus i Bayreuth. Den första hälften av 1870-talet upptogs av ansträngningarna med att få bygget av Bayreuth-teatern finansierat, men de många konserterna och insamlingarna gav inte det önskade resultatet. Trots att några pengar inte stod till förfogande för en fortsättning, lade Wagner själv grundstenen 1872. Påföljande sommar avbröts byggnadsarbetena, därför att hälften av pengarna fortfarande saknades, men i februari 1874 veknade kung Ludvig, som först sagt sig ha spenderat tillräckligt av sina privata medel, och tillsköt den summa som erfordrades. Kungen , som tidigare köpt uppföranderättigheterna till hela Nibelungens ring, och som även ägde de enda existerande partituren, avstod nu också från dessa. Han ville inte så man var så nära målet låta alltsammans gå i stöpet.

Repetitionerna började på allvar i början av 1876, vilket dock inte hindrade Wagner från att först ge sig av till Wien för att dirigera en föreställning av Lohengrin i mars 1876. Hyllningarna för honom var överväldigande och segern tycktes vara vunnen. I Bayreuth höll det dock på att sluta illa. Felet var dock inte Wagners denna gång, utan hans hustru Cosimas. Hon trivdes bäst om när hon fick bestämma och solisterna retade sig på hennes överlägsna uppträdande, hennes diktatoriska sätt att lägga sig i deras arbete och hennes oförmåga att lämna deras privatliv i fred. Wagner blev till slut tvungen att få henne att offentligen be de medverkande om ursäkt. Dessutom inträffade en hel serie missöden som höll på att spoliera premiären men Wagner lyckades med tur och skicklighet få den i hamn. Konstnärligt sett blev Nibelungens ring en framgång men ekonomiskt något av en katastrof. Många av de som var närvarande har också vittnat om alla svårigheter publiken hade att övervinna. Även om föreställningarna av Rhenguldet och Valkyrian i München några år tidigare varit av högre kvalitet, var kung Ludvig i varje fall förtjust.

Ändring av centralfigur

Wagners ursprungliga plan var att låta Siegfried inta den centrala rollen i Ringcykeln. Hjälten utan fruktan skulle förstöra det av guld och maktbegär förgiftade samhället och kungöra ett nytt samhälle, grundat på kärleken. Under arbetets gång kom dock den här föreställningen att framstå som en utopi. I och med att majrevolutionen i Dresden 1848 krossades dog framtidens hjälte (Siegfried) för Wagner, och i dennes ställe trädde nu guden Wotan, som enligt Wagners uppfattning ensam bar ansvaret för världens undergång. Wotan representerar den gamla världsordningen med dess oupphörliga och ohejdbara väg mot sammanbrottet. Därigenom blev Wotan till dramats huvudperson. Hans synder, som är grundade i maktbegär och hjärtlöshet, och hans tragiska insikt om att han är oförmögen att hejda eller förminska världens undergång, förvandlade den optimistiska hjältedramat till en pessimismens och resignationens elegi.

• 
  Skiss över scenmaskineriet med Rhendöttrarna.
• 
  De tre Rhendöttrarna sedda från salongen i Bayreuth.
• 
  Första framträdandet av Rhenguldet.
• 
  Bild av det övertäckta orkesterdiket.
• 
  Salongen i Festspielhaus.

Orkesterbesättning

Wagners ursprungliga orkesterbesättning
Instrumentgrupper	Instrument	Das Rheingold	Die Valküre	Siegfried	Götterdämmerung
Stråkinstrument	Violin	32	32	32	32
	Viola	12	12	12	12
	Cello	12	12	12	12
	Kontrabas	8	8	8	8
Träblåsinstrument	Tvärflöjt	3	3	3	3
	Piccoloflöjt	2	2	2	2
	Oboe	4	4	4	4
	Engelskt horn	1t	1	1	1
	A-klarinett	3	3	3	3
	B-klarinett	3	3	3	3
	Basklarinett A	1	1	1	1
	Basklarinett B	1	1	1	1
	Kontrafagott	1	1	1	1
Bleckblåsinstrument	Trumpet	3	3	3	3
	Bastrumpet	1	1	1	1
	Trombon	4	4	4	4
	Kontrabastrombon	1	1	1	1
	Tuba	1	1	1	1
	Valthorn	8	8	8	8
	Wagnertuba – tenor	2	2	2	2
	Wagnertuba – bass	2	2	2	2
	Stierhorn		1		3
Slagverk	Pukor	2 par	2 par	2 par	2 par
	Triangel	1	1	1	1
	Cymbaler	1 par	1 par	1 par	1 par
	Bastrumma				1
	Tamtam	1	1
	Gong	1	1	1	1
	Ambolter	18
	Klockspel			1	1
	Åskmaskin	1
Stränginstrument	Harpa	7	6	6	6
Summa		139	121	119	123

Wagner komponerade Ringen för en osedvanligt stor orkester. Den förste operan, Rhenguldet, är skrivet för en besättning på 139 musiker. En ordinär fullbemannad symfoniorkester av i dag har i underkant 100 musiker, och orkestrarna på 1800-talet var oftast mindre än de är nu. Wagner specificerade noga instrumentgrupperna och antalet musiker för varje av de fyra operorna. Normalt kan det vara problematiskt att uppföra styckena med full orkester – orkesterdikena har sällan plats till alla musiker, eller det kan vara andra praktiska problem, som att införskaffa de angivna instrumenten. Efter att verket var färdig lät Wagner bygga operahuset Bayreuther Festspielhaus i den tyske staden Bayreuth speciellt för Ringen. Scenen blev byggd med tanke på att orkestern inte skulle överrösta sångarna som annars skulle ha slitit ut sig under de långa föreställningarna. Akustiken i denna teater är en av de bästa i världen; på andra platser är det ofta svårare att uppnå balans mellan sångare och orkester. Varje år arrangeras Bayreuthfestspelen, där dessa och andra av Wagners operor framförs.

I Rhenguldet krävs det en bastrumma, en tamtam, en harpa på scen och 18 städ på scen. I Valkyrian krävs det en virveltrumma, en tamtam, och en Stierhorn (ett långt specialbyggd horninstrument) på scen. I Siegfried krävs det ett engelskt horn på scen och ett horn. I Ragnarök krävs det fyra horn på scen och fyra Stierhorn på scen, varav ett blåses av Hagen.

Personerna

Personerna står i den ordning som de för första gången framträder i operorna.

	Personer (Direkta motsvarigheter i den fornnordiska och germanska mytologin anges inom parentes.)	Röstläge	Funktion i dramat	Rhenguldet	Valkyrian	Siegfried	Ragnarök
01	Woglinde	Sopran	Rhendöttrarna, elementarväsen, väktare av rhenguldet	●			●
02	Wellgunde	Mezzosopran
03	Floßhilde	Alt
04	Alberich (Alberich)	Baryton	Dvärg, svartalv, en av Nibelungarna. Han sätter igång handlingen när han stjäl rhenguldet och förbannar kärleken.	●		●	●
05	Wotan (Oden)	Baryton	Gudarnas enögde överhuvud. Far till Brünnhilde och de åtta valkyriorna, Siegmund och Sieglinde, far- och morfar till Siegfried.	●	●	●
06	Fricka (Frigg)	Mezzosopran	Wotans hustru, äktenskapets och moralens beskyddarinna; Syster till Freja, Donner och Froh.	●	●
07	Freia (Freja))	Sopran	Kärlekens och den eviga ungdomens gudinna.	●
08	Donner (Tor)	Baryton	Åskguden.	●
09	Froh (Frej)	Tenor	Regnets och solskenets gud.	●
10	Loge (Loke)	Tenor	Halvgud. Wotans rådgivare, inkarnation av elden.	●	I form av eld	I form av eld	I form av eld
11	Mime (Regin)	Tenor	Dvärg, svartalv, en av Nibelungarna. Alberichs bror, mästersmed, Siegfrieds fosterfar.	●		●
12	Fasolt	Bas	Jättarna som byggde Valhall åt gudarna. Fasolt dödas av brodern Fafner som sedan förvandlar sig till en drake och vaktar guldskatten.	●
13	Fafner (Fafner)	Bas		●		●
14	Erda (Fjorgyn)	Alt	Völva, naturväsen och moder till nornorna. Har med Wotan Brünnhilde och de åtta valkyriorna.	●		●
15	Siegmund (Sigmund)	Tenor	Av släktet Völsungarna. Wotans son och tvillingbror till Sieglinde.		●
16	Sieglinde	Sopran	Siegmunds förlorade tvillingsyster som blir mor till hans son Siegfried.		●
17	Hunding	Bas	Siegmunds baneman och make till Sieglinde.		●
18	Brünnhilde (Brynhild)	Sopran	Valkyria, Wotans (älsklingsdotter) och Erdas dotter, Siegfrieds hustru .		●	●	●
19	Gerhilde	Sopran	De åtta valkyriorna, döttrar till Wotan och Erda. De för stupade hjältar till Valhall.		●
20	Ortlinde	Sopran			●
21	Waltraute	Mezzosopran			●		●
22	Schwertleite	Alt			●
23	Helmwige	Sopran			●
24	Siegrune	Mezzosopran			●
25	Grimgerde	Alt			●
26	Roßweiße	Mezzosopran			●
27	Siegfried (Sigurd Fafnersbane)	Tenor	Av släktet Völsungarna. En hjälte utan fruktan, son till Wotans barn Siegmund och Sieglinde. Brünnhilde och Gutrunes make.			●	●
28	Skogsfågeln	Sopran	Inkarnation av människovänliga naturkrafter, ger Siegfried viktiga råd och visar vägen till Brünnhilde.			●
29	Nornorna	Sopran	De tre ödesgudinnorna, döttrar till Erda.				●
30		Mezzosopran
31		Alt
32	Gunther (Gunnar Gjukason)	Baryton	Gibichungarnas (Gjukungarnas kung.				●
33	Gutrune (Gudrun Gjukadotter)	Sopran	Gunthers syster, förälskar sig i Siegfried.				●
34	Hagen	Bas	Alberichs son, halvbror till Gunther och Gutrune. Dödar Siegfried.				●

Symboler och attribut

• Gyllene äpplen: växer i gudarnas trädgård och vårdas av Freia. Dess frukter skänker gudarna odödlighet och evig ungdom. Se även Idun.
• Grane: Brünnhildes stridshingst. Symboliserar Brünnhildes stridslust och hennes nära koppling till naturen.
• Hammaren: guden Donners attribut, frigör naturkrafterna.
• Nothung: ett svärd som Wotan har drivit in i en askstam och som är avsett för hans son Siegmund. Symbolen för Völsungarnas hjältemod. Efter det att Wotan själv har tvingats förstöra sitt vapen försöker mästersmeden Mime förgäves smida samman svärdets delar. Först Siegfried lyckas smida samman svärdet Nothung på nytt av delarna.
• Korparna: Wotans fåglar. Tillkännager döden.
• Rhenguldet: ursprungligen en del av naturen, bevakas av Rhendöttrarna i Rhenflodens djup.
• Ringen: symbolen för allsmäktigheten i världen. Genom att avstå från kärleken kan Alberich stjäla Rhenguldet, av vilket han smider en ring. När han själv sedan berövas ringen av Wotan, nedkallar han en förbannelse över alla ringens framtida ägare. (Ringens kretslopp i Ringcykeln: Rhendöttrarna - Alberich - Wotan - Fafner - Siegfried - Brünnhilde - Siegfried - Rhendöttrarna.)
• Spjutet: Wotans attribut, såväl symbol som vapen, utvunnet ur Världsasken, en garant för världsordningen genom de insnidade fördragen och lagarna. Även Hunding kämpar med spjutet. Hagen dräper i lönn Siegfried med spjutet. Wotans spjut bräcker Siegmunds svärd Nothung, Siegfrieds svärd Nothung bräcker Wotans spjut.
• Tarnhelm: Mimes förtrollade hjälm. Innehavaren av trollhjälmen kan göra sig osynlig och uppenbara sig i valfri skepnad. Symboliserar även bedrägeri och lögn.
• Valhall: gudarnas borg, uppförd av jättarna högt ovan molnen, tänkt som gudarnas hemvist och maktsymbol.

Publikmottagande

Amalia Materna som Brünnhilde 1876, med Cocotte som hästen Grane.

Den första kompletta uppsättningen av de fyra operorna ägde rum vid invigningen av Bayreuthfestspelen och Festspelshuset mellan 13-17 augusti 1876. Närvarande vid detta unika musikevenemang var kejsar Vilhelm I av Tyskland, kejsar Pedro II av Brasilien, kung Ludvig II av Bayern, filosofen Friedrich Nietzsche, samt kompositörerna Anton Bruckner, Edvard Grieg, Pjotr Tjajkovskij och Franz Liszt (Wagners svärfar). Cosima Wagner skrev i sin dagbok om föreställningarna:

13. Första Rhenguldsföreställningen, med otur i allt, Betz [basbarytonen Franz Betz som sjöng Wotan] tappar ringen, springer två gånger in i kulisserna under förbannelsen, en arbetare drar ut fonden för tidigt vid den första förvandlingen och man ser människorna stå där i skjortärmarna, och teaterns bakre vägg, alla sångare besvärade etc. etc.

14 Valkyrian, denna gång utan bekymmer; utom en episod som gör R. [Richard Wagner] mycket förskräckt. Han kallas till kejsaren, denne berömmer allting mycket, säger skämtsamt att om han hade varit musiker, skulle R. inte ha fått in honom i den (orkestern) [orkesterdiket var osedvanligt trångt], beklagar att han inte kan stanna längre än de två föreställningarna. Han tar avsked, går ett steg baklänges, märker inte tröskeln, snubblar så illa att R. endast med den största kraftansträngning kan hålla honom uppe och är övertygad om att detta fall baklänges skulle ha blivit den kejserlige herrns död!...

Sin största publik fick Ringen genom Patrice Chéreaus TV-serie från 1980 som visades i de flesta länder och även av Sveriges Television. Filmatiseringen byggde på uppsättningen från 1976 som dirigerades av Pierre Boulez med bl.a. Dame Gwyneth Jones som Brünnhilde, Donald McIntyre som Wotan, och Manfred Jung som Siegfried.

En musikalisk kompaktversion (speltid: 6 timmar) sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 16 mars 2000.

Kronologi

(Omarbetad efter Karajans Ring utgåva på LP från 1973)

År	Händelse
1839-1842	Wagner studerar socialisten Pierre-Joseph Proudhons skrift om egendom. Idéerna i pamfletten kommer att återkomma i Wagners libretto.
1848	Revolution i Frankrike och Tyskland. Wagner publicerar pamfletten Die Revolution och blir vän med radikalerna August Stöckel och Mikhail Bakunin. Wagner skriver en essä Die Nibelungen och drama Siegfrieds död som motsvarar dagens Götterdämrung.
1849	Uppror i Dresden som slås ner av Preussarna. Wagner eftersöks av polisen, och flyr landet till Schweiz. Wagner inleder komponerandet av Siegfrieds död.
1849-1851	Wagner publicerar tre essäer om konst och revolution, av vilka Oper und Drama (1851) är programförklaringen för Ringen
1851	Wagner återupptar arbetet och skriver om Den unge Siegfried. I november bestämmer han sig att utöka verket till 3 dagar och en förkväll.
1852	Wagner avslutar texten till Valkyrian i juni, och i oktober-november skrivs texten till Rhenguldet. I november-december omarbetar han Siegfrieds död till Siegfried och Ragnarök.
1853	Drama Nibelungens ring trycks privat för Wagners vänner. I september börjar Wagner skissa på musiken. 1 november påbörjas komponerandet av Rhenguldet.
1854	28 maj partituret till Rhenguldet är klart. Wagner studerar Schopenhauers Die Welt als Wille und Forstellung. Juni-december påbörjar Wagner komponeringen av Valkyrian.
1855	I mars är partituret till Valkyrian klart.
1856	22 september påbörjas musiken till Siegfried, akt 1.
1857	28 april flyttar Wagner till ett hus som ordnas av Mathilde Wesendonck. Wagner och Matilde etablerar en kärleksrelation.
1858	Wagner lämnar sin fru Minna. Wagner avbryter arbetet med ringen och satsar på Tristan och Isolde och Mästersångarna i Nürnberg.
1863	Librettot till Der Ring des Nibelungen publiceras. I förordet söker Wagner en finansiär.
1864	Kung Ludwig II av Bayern bjuder in Wagner till München och beställer Ringen. Wagner inleder en relation med Cosima von Bülow, dotter till Franz Liszt.
1865	Wagner fullbordar Siegfried, akt 1. Wagner lämnar München efter anklagelser om att han utnyttjar kungen och på grund av affären med Cosima.
1866	Wagner flyttar med Cosima till Triebschen nära Lucerne.
1869	Wagner avslutar Siegfried. Wagners och Cosimas son Siegfried föds. 22 september uruppförs Rhenguldet i München under ledning av Franz Wühllner.
1870	Förspel och 1:a akten av Ragnarök. 26 juni uruppförs Valkyrian i München under ledning av Franz Wühllner.
1871	Wagner publicerar pamfletten Über die Aufführung des Bühnenfestspieles: Der Ring des Nibelungen. Wagner besöker Bayreuth och får idén till en Bayreuth-festival.
1872	Den 22 april flyttar Wagner och hans familj till Bayreuth.
1873	Pamfletten Das Bühnenfestspielhaus zu Bayreuth publiceras.
1874	Ragnarök blir klar den 21 november.
1876	Partitur för hela Ringen publiceras. Den 13-17 augusti hålls 1:a Bayreuth-festivalen med uppförande av hela Ringen under ledning av Hans Richter. Kejsar Wilhelm I närvarar.

Inspelningar (urval)

Den första kompletta Ringenutgåvan på grammofonskiva var den numera legendariska versionen på DECCA med Georg Solti som dirigent och Birgit Nilsson som genomgående Brünnhilde. Det var då närmast sensationellt att en hel version av detta väldiga verk fanns att tillgå för grammofonlyssnaren. Sedan tillkom Herbert von Karajans på DG, som också fick stor spridning, liksom Philips utgåva med Karl Böhm som dirigent och där åter Birgit Nilsson spelade Brünnhildes roll. Omkring 2011 fanns det mer än 50 kompletta utgåvor av Ringen (inklusive piratversioner) och nya tillkommer ständigt på både CD och DVD.

• Der Ring der Nibelungen. Kirsten Flagstad, Regine Crespin, Helga Dernesch, Birgit Nilsson, Brigitte Fassbaender, Christa Ludwig, Helen Watts, James King, Hans Hotter, Marga Höffgen, Gerhard Stolze, Lucia Popp, Wolfgang Windgassen, Dietrich Fischer-Dieskau. Wiener Philharmoniker. Georg Solti, dirigent. Inspelad 1959-1963. Decca (ADD) 495 555-2. 14 CD.
• Der Ring der Nibelungen. Hans Hotter, Martha Mödl, Wolfgang Windgassen, Ramon Vinay, Regina Resnik, Josef Greindl, Gustav Neidlinger, Ira Malaniuk, Erich Witte, Ludwig Weber, Hermann Uhde, Rita Streich, Natalie Hinsch-Gröndahl, Chor der Bayreuther Festspiele, Orchester der Bayreuther Festspiele, Joseph Keilberth, dirigent. PAN 7685120. 12 CD. Inspelad 1953.

Se även

• Gyges ring
• Nibelungar
• Völsungasagan

Referenser

• Musiklexikon. Göteborg: Ab Kulturhistoriska Förlagen. 1982 
• Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 
• Sørensen, Inger (1993). Operalexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. ISBN 91-37-10380-6 
• Opera - Kompositörer, Verk, Uttolkare. Köln: Könneman. 2000. ISBN 3-8290-5509-9 
• Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Stockholm: Gidlunds förlag. ISBN 978-91-7844-929-3 
• Wagner, Cosima (1983). Dagböckerna 1869-1883. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 91-4614128-6 
• Lundevall, Ingvar (1989). Trollkarlen från Bayreuth. Stockholm: Sveriges Radios Förlag. ISBN 91-522-1684-5 

Vidare läsning

• Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 134-162. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1 
• Sandberg, Ingrid (1943). Våra populäraste operor och operetter. Bd 1. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. sid. [289]-356. Libris 420180 
• Nibelungens ring : Kungliga operan 1895-2007. Stockholm: Operan. 2008. Libris 10667114 
• Wagner, Richard; Lenninger, Sven (2005). Nibelungens ring. Lund: Sven Lenninger. Libris 9963081. ISBN 91-631-7225-9 
• Donnington, Robert (1976). Wagner's 'Ring' and its symbols : the music and the myth. (engelska). London: Faber and Faber. ISBN 0-571-04818-8.
• Hackzell, Harry & Kask, Jan, redaktörer (1976). Ringen : om Richard Wagner och Nibelungens ring. Stockholm: Sohlman. Libris 7621600. ISBN 91-7198-036-9.