Haiti

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Haiti (olika betydelser).

Koordinater: 19°N 72°V / 19°N 72°V / 19; -72

République d'Haïti
Repiblik Ayiti
Flagga Statsvapen
Valspråk=liberté, égalité, fraternité[1]
(frihet, jämlikhet, broderskap)
Nationalsång: La Dessalinienne
Huvudstad
(och största stad)
Port-au-Prince
Officiella språk Franska, haitisk kreol
Statsskick Republik
 -  President Michel Martelly
 -  Premiärminister Laurent Lamothe
Självständighet från Frankrike 
 -  Deklarerad 1 januari 1804 
 -  Erkänd 1825 (Frankrike), 1863 (USA
Area
 -  Totalt 27 065[2] km2 (143:e)
 -  Vatten (%) 0,7%
Befolkning
 -   års uppskattning 9 923 243 (2009)[2] (89:e)
 -  Befolkningstäthet 366,6/km2 (28:e)
BNP (PPP) 2008 års beräkning
 -  Totalt $11 570 milj[3] (135:e)
 -  Per capita $1 317[3] 
Valuta Gourde (HTG)
Tidszon UTC-5
Nationalitetsmärke RH
Landskod HT, HTI
Landsnummer 509

Haiti, formellt Republiken Haiti (franska: République d'Haïti; haitisk kreol: Repiblik Ayiti), är en stat i Västindien som upptar den västra tredjedelen av ön Hispaniola (de östra två tredjedelarna upptas av Dominikanska republiken). Ayiti (landet med höga berg) var ursprungsbefolkningens namn på den bergrika västra delen av ön. Haitis högsta punkt är Pic la Selle som når 2 680 meter över havet. Landets totala area är 27 065 km² och dess huvudstad är Port-au-Prince. Haiti hade nästan 10 miljoner invånare år 2009 varav cirka 2,3 miljoner bor i huvudstaden med förorter.[2]

Landets regionala, historiska och etnologiska situation är unik av flera skäl. Haiti var den första självständiga nationen i Latinamerika, den första post-koloniala nationen ledda av svarta i världen och den enda nation vars självständighet uppnåtts genom ett framgångsrikt slavuppror. Trots de många kulturella banden med dess spansktalande grannar i Karibien är Haiti det enda huvudsakligen fransktalande landet i Amerika och ett av bara två länder (tillsammans med Kanada) där franskan är ett officiellt språk.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Kolonialtiden[redigera | redigera wikitext]

När Christofer Columbus anlände till Hispaniola 1492 beboddes ön av Arawak-indianer, som inom 25 år praktiskt taget utplånades av spanjorerna. 1697 överlät Spanien den västra tredjedelen av ön till Frankrike, som med hjälp av afrikanska slavar och en mycket allvarlig miljöförstöring gjorde sig stora inkomster på skogsbruk och sockerbaserade industrier. Haiti har maritim gräns mot Jamaica och Kuba. Toussaint l'Ouverture, en före detta slav klev fram under det sena 1700-talet och organiserade en disciplinerad och flexibel armé. Med denna som bas organiserade han huvuddelen av öns 500 000 slavar i ett uppror. Dessa körde inte bara ut spanjorer utan även brittiska inkräktare som hotade kolonin. Han restaurerade stabilitet och välstånd genom att åtgärder som återlämnande av jord till brukarna. Han förnyade också handels-banden med Storbritannien och USA. Under de osäkra revolutionsåren spelade Förenta staterna med både fransmän och rebeller.

Efter att Toussaint l'Ouverture skapat en separatistisk författning, skickade Napoleon Bonaparte en expedition på 20 000 man under befäl av sin svåger, general Charles Leclerc, för att återta ön. Leclerc uppdrag var att fördriva l'Ouverture och återställa slaveriet. Fransmännen uppnådde initialt en del segrar men inom några månader hade gula febern dödat de flesta av de franska soldaterna. Leclerc bjöd då in l'Ouverture till en överläggning. Under denna kidnappades l'Ouverture och skickades till Frankrike, där han fängslades i Fort de Joux. Han dog där 1803 av tuberkulos och/eller undernäring. I sina försök att återta kolonin hade Frankrike förlorat mer än 50 000 soldater, däribland 18 generaler. I kriget använde fransmännen bl.a. polska förband i Frankrikes tjänst. Vissa polska soldater blev välvilligt inställd till de infödda och gick över till de haitiska rebellerna.

Efter kidnappningen av L'Ouverture till Frankrike fortsattes kampen av Jean-Jacques Dessalines. Denne besegrade franska trupper ledda av Donatien-Marie-Joseph de Vimeur, vicomte de Rochambeau, i slaget vid Vertières. I slutet av den dubbla kampen för frigörelse och självständighet, proklamerade f.d. slavar den 1 januari 1804 den nya nationen och gav den namnet Haiti. Detta för att hedra ett av de inhemska Tainos namn för ön. Haiti är den enda nation som är sprungen ur ett slavuppror. Historiker har uppskattat offren för frihetskriget till 100 000 svarta och 24 000 av de 40 000 vita kolonisatörerna. Revolutionen i Saint Domingue utlöste en massiv utvandring. Franska Créole-kolonisatörer flydde med de slavar de fortfarande ägde liksom många andra fria människor. År 1809 kom nästan 10 000 flyktingar från Saint-Domingue till Kuba. Många fortsatte sedan till New Orleans där de blev kvar. De fördubblade stadens befolkning och bidrog till att bevara det franska språket och kulturen. Dessutom bidrog de nyanlända slavarna till staden med sin afrikanska kultur.

Dessalines utropades till kejsare på livstid av sina trupper. Han förvisade eller dödade de återstående vita och regerade som despot. I den fortsatta konkurrensen om makten mördades han den 17 oktober 1806. Landet delades sedan mellan ett rike i norr regerat av den konservative Henri Christophe och en republik i söder styrd av liberalen Alexandre Sabès Pétion. Henri är mest känd för byggandet av Citadelle Laferriere för att försvara ön mot fransmännen. Simon Bolivar, den sydamerikanska politiska ledare som bidrog till Latinamerikas kamp för självständighet från Spanien, fick militärt och ekonomiskt stöd från Haiti som då var en ung republik. Bolivar hade flytt till Haiti 1815 efter ett mordförsök mot honom på Jamaica, där han förgäves hade sökt stöd. Under förutsättning att Bolivar skulle frige alla slavar han mötte i sin kamp för sydamerikanska självständighet försåg Haiti Bolivar med soldater, vapen och ekonomiskt stöd. Denna hjälp var nödvändig för hans befrielse av Nya Granada (nuvarande Colombia), Venezuela, Ecuador, Panama och Peru.

Självständighet[redigera | redigera wikitext]

Efter att Haiti utropats som självständigt utsattes landet för en massiv handelsblockad av stormakterna samt tvingades under franskt krigshot att ersätta slavägarna. Det sistnämnda höll statskassan tom och landets framtid pantsattes i de franska bankerna. De nya ledarnas styckning av storgodsen blev den definitiva dödsstöten för landets exportinriktade plantageekonomi och ställning som Karibiens rikaste region, som nu blev ett samhälle av fattiga, självhushållande småbrukare. Dock blev folkets situation och levnadsstandard ändå bättre än under den ”rika” tiden, då befolkningen bokstavligt talat slet ihjäl sig på fälten. Det konservativt styrda norra Haiti under Henri Christophe kom att bli den mer välbärgade delen av landet då man återinförde plantagesystemet, vilket även höjde levnadsstandarden för majoriteten av befolkningen.

Haitis historia som självständig stat har (i likhet med resten av världen under 1800-talet) kantats av en ständig maktkamp mellan konservativa och liberala klasser; mestadels svarta konservativa militärer och godsägare på den ena sidan och liberala byråkrater, handelsmän och företagare på den andra sidan där mulatterna dominerat. Då ständiga militärkupper och envälde präglat tiden efter självständigheten är det lätt att räkna ut att den konservativa klassen har dominerat landet större delen av historien. Låga löner och höga matpriser plågade folket och höll de styrande vid makten.

1821-1914[redigera | redigera wikitext]

1821 lyckades president Jean-Pierre Boyer, efterträdare till Pétion, återförena de två delarna av Saint Domingue och utvidga kontrollen över den västra delen av ön. Efter att Santo Domingo förklarade sig självständigt från Spanien skickade Boyer trupper för att ta kontroll även över denna del. Boyer styrde sedan hela ön. Dominikanska historiker har framställt den period av den haitiska ockupationen (1822-42) såsom grym och barbarisk. Dock befriade Boyer också Santo Domingos slavar. Under hans regering försökte man att stoppa den nedåtgående trenden i ekonomin genom att knyta bönderna till en bit mark, och samtidigt uppmuntrades fria svarta från USA att emigrera till Haiti då man hoppades att få personer med kompetens att bidra till att bygga upp en självständig nation. I början 1800-talet hade ACS, en ohelig koalition mellan abolitionister och slavägare försökt flytta fria svarta amerikaner till andra länder, främst till en koloni i Liberia, som en lösning på problemen med rasism i USA. Med start i september 1824 flyttade mer än 6000 fria amerikanska svarta till Haiti, och transporterna betalades av ACS. På grund av fattigdom och andra svåra förhållanden återvände många till USA inom en kort tid.

I juli 1825 skickade kung Karl X av Frankrike en flotta bestående av fjorton fartyg och tusentals soldater för att återerövra ön. Under påtryckningar godkände president Boyer ett fördrag där Frankrike formellt erkända Haiti som en oberoende nation i utbyte mot en betalning på 150 miljoner franc (summan sänktes 1838 till 90 miljoner franc) - ersättning för förlorad vinst från slavhandeln. Den franska abolitionisten Victor Schoelcher skrev; "Att införa en ersättning där segrande slavar skulle betala med pengar det de redan hade betalat med sitt blod."

Efter att ha förlorat stödet från Haitis elit avsattes Boyer 1843. En lång rad statskupper följde avresan till exil. I sin 200-åriga historia har Haiti drabbats av 32 statskupper. Instabilitet i regeringen och samhället har hindrat dess utveckling. Vid mer än ett tillfälle stal franska, amerikanska, tyska och brittiska styrkor stora summor pengar från valven i National Bank of Haiti. Även nationella regeringar ingrep i Haitis angelägenheter. Exempelvis stödde amerikanska marinkårssoldater ett militärt uppror mot regeringen 1888.

Amerikansk ockupation[redigera | redigera wikitext]

USA ockuperade ön 1915 till 1934. Syftet med denna invasion var att slå ned ett bondeuppror, "Cacos" ett uppror som leddes av Charlemagne Péralte. Anklagelser om "urskillningslöst" dödande av amerikanska marinkårssoldater undersöktes formellt av den amerikanske brigadgeneralen George Barnett som konstaterade att 3250 "infödingar" dödades. Under den amerikanska administrationen av Haiti demonterades det konstitutionella styret samtidigt som vägar och annan infrastruktur uppbyggdes under ett reglemente där invånarna var tvingade till arbetsplikt. Man upprättade även ett haitiskt nationalgarde som styrde landet efter amerikanarnas avfärd och som utvecklades till en brutal milis. Samtidigt fick den traditionella militär- och jordägarklassen en rejäl törn efter USA:s ockupation av landet då dess ekonomiska maktställning urholkades till handelsmännens fördel. Efter detta vände sig större delen av den konservativa klassen till den kriminella sektorn och knarkhandeln. Den amerikanska ockupationsmakten etablerade också en gräns mellan Haiti och Dominikanska republiken genom att ta omtvistad mark från den senare. När USA lämnade landet 1937, gav den dominikanske diktatorn Rafael Trujillo order om det som kallas Persiljemassakern - han lät sin armé döda haitier som levde på Dominikanska sidan av gränsen. I en tre dagar lång slakt mördade han mellan 10 000 och 20 000 haitier. Han utvecklade därefter en för Dominikanska republiken unik politik av rasdiskriminering, antihaitianismen, riktad mot de svarta i grannlandet.

1957–1990[redigera | redigera wikitext]

Från 1957 till 1986 regerade familjen Duvalier som diktatorer med en personkult och omfattande korruption. Dr François Duvalier, känd som "Papa Doc", var Haitis president från 1957 till sin död 1971 då han efterträddes av sin son Jean-Claude Duvalier, även känd som "Baby Doc", vilken regerade från 1971 till sin flykt 1986. Duvalierregimerna skapade en privat armé och dödspatruller, så kallade Tonton Macoutes. Många haitier flydde till exil i USA och Kanada, speciellt då till franskspråkiga Québec. Det gjordes stora amerikanska investeringar i landet under 70-talet. Dessa har dock inte varit av stadigvarande natur. Framförallt USA har sedan mitten av 1980-talet sänt militärt och ekonomiskt stöd till regimen. Under 1960 och 1970 har utvandrade Haitiska universitetslärare, läkare, administratörer och specialister bidragit till uppbyggandet av det franskspråkiga Afrika[källa behövs]. Afrika Regionala FN: s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), baserat i Ghana, leddes under större delen av 1960-talet av en framstående haitiska agronom, Garvey Laurent (född Jeremie, Haiti, 1923). De häftiga protesterna mot "Baby Doc" 1986 ledde till att USA ordnade att Jean-Claude Duvalier och hans familj fördes till exil i Frankrike. Landet leddes av militär fram till 1990. I mars 1987 blev en ny författning med överväldigande majoritet godkänd av Haitis befolkning. De allmänna valen i november avbröts efter några timmar då tiotals invånare sköts i huvudstaden av soldater och Tonton Macoute. Fler ska ha massakrerats runt om i landet.

Jean-Bertrand Aristide[redigera | redigera wikitext]

I december 1990 valdes den f.d. prästen Jean-Bertrand Aristide till president. Han vann med mer än två tredjedelar av rösterna. Hans femåriga mandat inleddes den 7 februari 1991. I augusti 1991 hölls en förtroendeomröstning i parlamentet där Aristides regering fälldes med röstsiffrorna 83 mot 11. Efter en statskupp i september 1991 flögs president Aristide till landsflykt. I enlighet med Haitis konstitution från 1987 utsågs justitierådet Joseph Nérette till provisorisk president och val utlystes till december 1991. - val som blockerades av det internationella samfundet[källa behövs] - och skapade ett kaos som pågick till 1994. En militär kupp tog 1992 makten. År 1994 vädjade General Raoul Cédras till den förre amerikanske presidenten Jimmy Carter om hjälp. President Carter förmedlade denna vädjan denna till sin efterträdare, president Clinton. Denne bad Carter, i sin roll som grundare av The Carter Center, göra en resa till Haiti med senator Sam Nunn, samt tidigare chefen för generalstaben Colin Powell. Dessa lyckades förhandla en fredlig avveckling av den styrande militärjuntan. Ett inträde på scenen av amerikanska styrkor banade väg för restaurering av Jean-Bertrand Aristide som president. I oktober 1994 återvände Aristide till Haiti för att slutföra sin mandatperiod. Aristide upplöste den haitiska armén, och etablerade en civil polisstyrka.

Oroligheterna 2004[redigera | redigera wikitext]

Aristide tvingades avgå 2004 efter en längre tids inbördes oroligheter där hundratals människor dödades Efter 2004 leddes landet av en konstitutionell interimsregering med före detta ordföranden i Högsta domstolen, president Boniface Alexandre, och den före detta finansministern och affärsmannen premiärministern Gerard Latortue, i spetsen. Under deras tid vid makten försämrades säkerhetsläget i Haiti kraftigt och många regeringar valde att minimera sin diplomatiska närvaro i Port-au-Prince.

De stora städerna översköljdes av en våldsvåg som av många skylls på Aristide-anhängare. Ett flertal gäng i de fattigaste områdena (som den beryktade Cité Soleil) var tungt beväpnade och ägnade sig åt organiserad brottslighet som till exempel kidnappningar av utlänningar eller mer burgna haitier. Under sommaren och hösten 2005 skedde registrering i nationell skala av röstberättigade till de allmänna val som hölls i februari 2006. Valet vanns av René Préval vars regering arbetat med att stabilisera landet.

Jordbävningen 2010[redigera | redigera wikitext]

Den 12 januari 2010 skakades Haiti av en allvarlig jordbävning med magnitud 7,0 och epicentrum endast 15 kilometer från den tätbefolkade huvudstaden Port-au-Prince. Huvudstaden och omkringliggande områden drabbades av oerhört omfattande skador och över 200 000 människor befaras ha omkommit. Efter 11 dagar hade ca 110 000 bekräftats döda. Detta var en världsomfattande nyhet; nödhjälp, sjukvårdare och räddningspersonal skickades med stora svårigheter till landet då infrastrukturen var krossad, flygplatsen fylldes upp utan att hjälpsändningarna initialt kom vidare. Händelsen uppmärksammades från början dagligen i media med nya besked och den 18 januari hade 50 miljoner kronor skänkts till jordbävningsoffren i Haiti bara från Sverige.[4]

Samhälle[redigera | redigera wikitext]

Haiti har sedan oroligheterna 2004 i stor utsträckning plågats av politiskt våld sedan självständigheten och är nu västra halvklotets fattigaste stat. Den haitiska diasporan i framför allt USA och Quebec bidrar väsentligt med försörjning för landets befolkning.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Katolicism är Haitis officiella religion, men voodoo är landets folkreligion. Majoriteten av Haiti-borna tror på och utövar åtminstone vissa aspekter av voodoo. De flesta anser att deras voodoo-tro kan samexistera med katolicismen. Merparten av landets protestanter motsätter sig emellertid voodoo.[5]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Landet har en genomsnittlig befolkningstäthet på 367 invånare per km², och majoriteten av befolkningen bor i städer, på kustslätter och i dalar där befolkningstätheten är betydligt högre. Speciellt huvudstadens storstadsområde är mycket tätbefolkat, med över 15 000 invånare/km². I vissa områden av Port-au-Prince uppgick befolkningstätheten till över 50 000 invånare/km² år 2009, enligt officiell statistik.[2] Omkring 95 % av haitierna är av afrikansk börd, resten av befolkningen är främst mulatter, (av både europeiskt och afrikanskt ursprung). Ett fåtal är européer eller levantiner. Haitis officiella språk är franska och haitisk kreol.

Medan tainokulturen utrotades totalt i Haiti tros vissa haitibor ha arawakblod i ådrorna, då lokalbefolkningen på ön ska ha haft relationer med spanjorer och assimilerats med de första skeppslasterna afrikanska slavar innan de dog ut.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Haiti är ett av de fattigaste länderna i Amerika. Under kolonialtiden och den tidiga självständigheten blev en liten grupp vita (senare svarta) storgodsägare förmögna genom sockerarbetarnas slit på plantagerna. Omkring 80 % av befolkningen försöker leva av självhushållsjordbruk, men landet måste importera livsmedel. Kaffe från stora plantager svarar för 1/3 av exportinkomsterna; sockret betyder numera mindre. Livsmedelsproduktion och lätt industri (textilier och elektronik) har byggts ut runt huvudstaden med utländskt, främst amerikanskt, kapital som lockats hit av låga löner och skatteförmåner.

Haiti är medlem i Karibiska gemenskapen.

Den politiska oron i landet har hämmat turismen.[6]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Haiti

Haitis terräng består främst av berg med små kustslätter och floddalar. Östra och centrala delen av landet är en stor upphöjd platå. Den högsta punkten i Haiti är Pic la Selle, som når 2 680 meter över havet. Landet har en 360 kilometer lång landgräns med Dominikanska republiken.

1925 var Haiti ett tropiskt paradis, och 60 % av landet var täckt av regnskog. Sedan dess har befolkningen huggit ner allt förutom 2 % av skogen, och samtidigt indirekt förstört bördig åkermark och bidragit till att landet omvandlats till öken. Erosion har följaktligen drabbat bergen hårt. Satellitbilder visar en stor skillnad i skogsmängd mellan Haiti och den angränsande Dominikanska republiken. I huvudsak har denna skövling skett för att producera träkol, landets huvudsakliga energikälla. Haitis skogsavverkning har väckt internationell uppmärksamhet och lett till många försök att återplantera skog. Dessa har dock inte medfört någon större förbättring.

Utöver erosion har den okontrollerade avverkningen också lett till översvämningar, exempelvis den 17 september 2004 då en orkan översvämmade norra kusten i landet vilket ledde till 3 006 dödsfall, främst i staden Gonaïves. Tillika var den karibiska orkansäsongen 2008 mycket svår för Haiti, med tre namngivna tropiska system som orsakade skador i landet (orkanen Gustav, orkanen Hanna och orkanen Ike).[7]

Det pågår en dispyt mellan USA och Haiti angående ön Navassa, vilken båda länderna gör anspråk på. Haitierna hävdar att Navassa blev haitiskt efter en överenskommelse mellan Frankrike och Spanien 1697 i vilken Frankrike fick den västra delen av Hispaniola plus närliggande öar, inklusive Navassa. USA hävdar att ön tillhör dem enligt ett eget dokument från 1856.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Inom musik, sång, dans och bildkonst (Haiti har många naivistiska målare) har afrikanska och västerländska drag blandats till en rik folklig kultur.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ de la Constitution de la République d’Haïti : « La devise nationale est : liberté, égalité, fraternité ».
  2. ^ [a b c d] Institut Haïtien de Statistique et d’Informatique, Haïti; Population totale, population de 18 ans et plus menages et densites estimes en 2009 (pdf-fil) Läst 17 mars 2010.
  3. ^ [a b] ”Haiti”. International Monetary Fund. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2009/02/weodata/weorept.aspx?sy=2006&ey=2009&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&c=263&s=NGDPD%2CNGDPDPC%2CPPPGDP%2CPPPPC%2CLP&grp=0&a=&pr.x=47&pr.y=12. Läst 1 oktober 2009. 
  4. ^ ”30.000-50.000 döda i skalvet”. DN. http://www.dn.se/nyheter/varlden/3000050000-doda-i-skalvet-1.1025991. Läst 13 januari 2010. 
  5. ^ Library of Congress Country Studies, Haiti. Läst 10 mars 2008.
  6. ^ [a b] Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
  7. ^ http://www.reliefweb.int/rw/rwb.nsf/db900SID/EDIS-7J7M72?OpenDocument

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]