Uefa Champions League

Från Wikipedia
(Omdirigerad från UEFA Champions League)
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om herrturneringen. Se UEFA Women's Champions League för damturneringen.
Champions League
Celtic Benfica CL0708.jpg
Champions League-match på Celtic Park i Glasgow, Skottland där Celtic FC möter SL Benfica, november 2007
Sport(er) Fotboll
Plats Europe.jpg Europa
Tidpunkt Juni-maj
År Sedan 1955
Tidigare namn Europacupen (1955-1992)
Geografisk omfattning Europe.jpg Europa

Uefa Champions League är en årlig fotbollsturnering för de bästa herr-klubblagen i Europa, arrangerad av Uefa som fr o m säsongen 1992/1993 ersatt Europacupen för mästarlag som pågått sedan 1955/1956. Flest titlar har Real Madrid med sammanlagt tio stycken. Regerande mästare 2013/14 är Real Madrid.

Från att ursprungligen varit turnering enbart för mästarlag deltar sedan säsongen 1997/1998 även flera andra-, tredje- och fjärdeplacerade lag från länder med de högst rankade högstadivisionerna; allt enligt UEFA:s regler baserat på föregående års resultat i de europeiska cuperna. Lågt rankade länders högstadivisioners segrare, som svenska och norska, måste spela upp till 3 kvalmöten för att ta sig till gruppspelet.

Formatet, som har modifierats genom åren, består av gruppspel och slutspel. I slutspelet möts lagen hemma och borta medan finalen avgörs i en enda match på neutral plan. Vid två tillfällen har det dock inträffat att vinnarna haft favör av hemmaplan: 1957 då Real Madrid besegrade Fiorentina hemma på Santiago Bernabéu-stadion med 2–0, och 1965 då FC Inter blev mästare efter en 1–0-seger hemma mot Benfica. Två gånger har det förlorande laget haft hemmaplan: 1984 då Nils Liedholms AS Roma fick ge sig efter straffar (2–4) mot LiverpoolRoms Olympiastadion och 2012 när Bayern München förlorade på Allianz Arena mot Chelsea efter straffar. Liverpools seger mot Besiktas 2007 är den största segern I Champions League historia, slutsiffrorna skrevs till 8–0 i Liverpools favör.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Europacupen för mästarlag lanserades en månad efter Uefa-förbundets första kongress, vilken hölls i Wien 2 mars 1955. Många av Uefas grundande medlemmar var mer intresserade av att etablera en nationell lagtävling, men den franska sporttidningen L'Equipe och dess dåvarande redaktör Gabriel Hanot kämpade för att starta en klubbtävling som samlade hela Europa. Hanot, tillsammans med kollegan Jacques Ferran, utformade ett utkast till en turnering, kallad Sporting Rekord. Denna utvecklades vidare till Europacupen för mästarlag.

Mycket av arbetet dessa båda herrar lade ner gjordes som ett svar på den brittiska pressens utspel att engelska Wolverhampton Wanderers skulle anses som "världsmästare för klubblag". Detta då laget på 1950-talet genomfört en succéfylld resa runt om i Europa vinnandes vänskapsmatcher.

Representanter för 16 klubbar var inbjudna till mötet 2-3 april 1955 och L'Equipes föreslagna regler antogs till sist enhälligt. Den första europeiska klubblagsmatchen i fotboll spelades i Lissabon då Sporting Lissabon mötte Partizan Belgrad i en match som slutade 3–3.[1] De första Europamästarna för klubblag, med all rätt att kalla sig så, blev spanska Real Madrid som 1956 besegrade Stade de Reims från Frankrike med 4–3 i finalen som spelades inför drygt 38000 i L'Equipes hemstad Paris.

London är den enda stad som haft tre lag (Tottenham, Chelsea och Arsenal) deltagande under samma säsong. Också Aten, Istanbul och Moskva kan ståta med tre deltagande lag - dock inte under samma säsong (Panathinaikos, Olympiakos och AEK Aten, Galatasaray, Beşiktaş och Fenerbahçe respektive CSKA Moskva, Spartak Moskva och Lokomotiv Moskva).

Milano är den enda stad med två klubbar som har vunnit turneringen; AC Milan och Inter. Madrid, London och Belgrad har vardera två klubbar som har gått till final. Madrid är den enda staden som har haft två lag från samma stad i final samma år - 2014 då Real Madrid mötte Atlético Madrid.

Champions League-mästare[redigera | redigera wikitext]

Arena + publik Vinnare Tvåa Res. Anm. Övrigt
2014/2015 Olympiastadion, Berlin,
 Tyskland
2013/2014 Estádio da Luz, Lissabon,
 Portugal 65 000
Real Madrid Spanien Spanien Atlético Madrid 1–1 4–1
e fl
Första gången i historien en final spelas mellan två lag från samma stad, i detta fallet Madrid. Även andra året i rad båda lagen är från samma land. Detta var Real Madrids första final sedan 2002, och Atletico Madrids första final sedan 1974.
2012/2013 Wembley Stadium, London,
 England 86 298
Bayern München Tyskland Tyskland Borussia Dortmund 2–1 För första gången i historien en hel-tysk final, och fjärde gången med två lag från samma land. Även tredje gången då båda tränarna är från samma land. Detta var även Bayern Münchens tredje final under de senaste fyra åren. Dessutom så blev Bayern första tyska laget att vinna trippeln.
2011/2012 Allianz Arena, München,
 Tyskland 62 500[2]
Chelsea England Tyskland Bayern München 1–1 4–3 e str Chelseas första Champions League-titel, detta efter en finalmatch på motståndarna Bayern Münchens hemmaarena. Chelsea med flera tunga avstängningar blev det första Londonbaserade laget att erövra titeln.
2010/2011 Wembley Stadium, London,
 England 87 695
FC Barcelona Spanien England Manchester United 3–1 Samma finalister som 2009 - med samma utgång.
2009/2010 Santiago Bernabeu, Madrid,
 Spanien 70 000
Inter Italien Tyskland Bayern München 2–0 Inter blev första italienska lag som vann trippeln, dvs Champions League, Serie A och Italienska Cupen. Dessutom var detta Inters första final sedan 1972.
2008/2009 Olympiastadion, Rom,
 Italien 62 467
FC Barcelona Spanien England Manchester United 2–0 Barcelona blev första spanska lag som vann trippeln, dvs Champions League, La Liga och Spanska Cupen.
2007/2008 Luzjnikistadion, Moskva,
 Ryssland 67 310
Manchester United England England Chelsea 1–1 6–5 e str I och med Chelseas finalplats blev England det land som har haft flest olika lag i en EC/CL-final, 7 st. Italien och Tyskland hade vid samma tid vardera haft 6 olika lag i final.
2006/2007 Spyridon Louis, Aten,
 Grekland 74 000
AC Milan Italien England Liverpool 2–1 Samma finalister som 2005 - nu i ombytta roller.
2005/2006 Stade de France, Saint-Denis (Paris),
 Frankrike 79 500
FC Barcelona Spanien England Arsenal 2–1 Arsenal, vars målvakt Jens Lehmann utvisades i 18:e minuten, hade länge ledningen med 1–0. Barca vände dock i andra halvlek. Detta var Arsenals första final någonsin.
2004/2005 Atatürk Olimpiyat Stadı, Istanbul,
 Turkiet 70 024
Liverpool England Italien AC Milan 3–3 6–5 e str AC Milan tappade en 3–0-ledning i halvtid till förlust. Liverpool satte rekord i antal olika nationaliteter i startelvan: hela 9 st. Dessutom byttes 2 avbytare med andra nationaliteter in i matchen.
2003/2004 Veltins-Arena, Gelsenkirchen,
 Tyskland 52 000
FC Porto Portugal Frankrike AS Monaco 3–0 Stor, överraskande seger för Porto som gav eko i fotbollseuropa och en plats i Chelsea för succétränaren José Mourinho.
2002/2003 Old Trafford, Manchester,
 England 63 215
AC Milan Italien Italien Juventus 0–0 3–2 e str Endast andra gången i historien som två tränare av samma nationalitet ställts mot varandra i finalen, Marcello Lippi i Juventus och Carlo Ancelotti i Milan.
2001/2002 Hampden Park, Glasgow,
 Skottland 52 000
Real Madrid Spanien Tyskland Bayer Leverkusen 2–1 Zinedine Zidane avgjorde finalen med ett graciöst volleymål för Real Madrid.
2000/2001 San Siro, Milano,
 Italien 71 500
Bayern München Tyskland Spanien Valencia 1–1 5–4 e str Bayern vann en dramatisk final efter straffar och tog därmed sin första EC-CL-titel på 25 år.
1999/2000 Stade de France, Saint-Denis (Paris),
 Frankrike 78 759
Real Madrid Spanien Spanien Valencia 3–0 För första gången ställdes två lag från samma land mot varandra i en EC/CL-final.
1998/1999 Camp Nou, Barcelona,
 Spanien 90 045
Manchester United England Tyskland Bayern München 2–1 Manchester United, som vann trippeln (CL, Premier League och FA-cupen) detta år, vände finalen med två mål under matchens sista 5 minuter.
1997/1998 Amsterdam Arena, Amsterdam,
 Nederländerna 47 500
Real Madrid Spanien Italien Juventus 1–0 I och med Juventus finalförlust avslutades den italienska dominansen i cupen med ett lag i final under 9 år av 10 möjliga i rad.
1996/1997 Olympiastadion, München,
 Tyskland 59 000
Borussia Dortmund Tyskland Italien Juventus 3–1 För tredje året i rad hade de regerande mästarna i CL åter tagit sig till final men där fått se sig besegrade.
1995/1996 Olympiastadion, Rom,
 Italien 67 000
Juventus Italien Nederländerna Ajax 1–1 4–2 e str Jari Litmanen blev som första finländare hela turneringens skyttekung; dessutom med ett mål under ordinarie tid i finalen för sitt Ajax. Trots också ett straffmål för finländaren gick titeln till italienarna med Fabrizio Ravanelli i spetsen.
1994/1995 Ernst-Happel-Stadion, Wien,
 Österrike 49 730
Ajax Nederländerna Italien AC Milan 1–0 En blott sjutton år gammal Patrick Kluivert blev segerskytt i den 85e matchminuten.
1993/1994 Spyridon Louis, Aten,
 Grekland 70 000
AC Milan Italien Spanien FC Barcelona 4–0 Milan tog enkelt sin 5e titel när man krossade Barca i finalen efter två mål av Daniele Massaro och ett vardera av

och Marcel Desailly

1992/1993 Olympiastadion, München,
 Tyskland 64 400
Olympique Marseille Frankrike Italien AC Milan 1–0 Första segern för ett franskt lag i och med Marseilles vinst i finalen.

Segrare Europacupen för mästarlag[redigera | redigera wikitext]

Säsong Arena + publik Vinnare Tvåa Res. Anm. Övrigt
1991/1992 Wembley Stadium, London 70827 FC Barcelona Spanien Italien UC Sampdoria 0–0 1–0 e förl
1990/1991 Stadio San Nicola, Bari 56000 Röda Stjärnan Jugoslavien Frankrike Olympique Marseille 0–0 5–3 e str
1989/1990 Praterstadion, Wien 57500 AC Milan Italien Portugal Benfica 1–0
1988/1989 Camp Nou, Barcelona 97000 AC Milan Italien Rumänien Steaua Bukarest 4–0 Säker triumf för ett Milan som nu byggde ett nytt storlag med de tre "flygande holländarna" Frank Rijkaard, Ruud Gullit och Marco van Basten i spetsen. Två mål var av de båda senare i finalmatchen.
1987/1988 Neckarstadion, Stuttgart 70000 PSV Eindhoven Nederländerna Portugal Benfica 0–0 6–5 e str
1986/1987 Praterstadion, Wien 62000 FC Porto Portugal Tyskland Bayern München 2–1 Algeriern Rabah Madjer avgjorde finalen med en delikat, påpasslig klackspark.
1985/1986 Estadio Ramón Sánchez Pizjuán, Sevilla 70000 Steaua Bukarest Rumänien Spanien FC Barcelona 0–0 2–0 e str Första vinnaren från ett "Öststatsland" i historiens första finalmatch som slutat 0-0. Matchens store hjälte blev Steauas målvakt Helmuth Duckadam som tog alla fyra straffar i straffavgörandet. Den femte behövde inte slås.
1984/1985 Heyselstadion, Bryssel 59000 Juventus Italien England Liverpool 1–0 Finalen spelades trots att 39 personer omkommit i vad som senare kom att benämnas som Heyselkatastrofen inträffat ca en timme innan matchstart.
1983/1984 Olympiastadion, Rom 69693 Liverpool England Italien AS Roma 1–1 4–2 e str Den första straffläggningen någonsin i en EC-final blev omtalad efter Liverpools målvakt Bruce Grobbelaars psykningar mot Romas fjärde straffskytt, Francesco Graziani. Grobbelaar ville med sina gungande, darrande "spaghetti-ben" påvisa italienarens nervositet. Resultatet blev en straff slagen över ribban och en chans för Alan Kennedy att skjuta segern till Liverpool på den följande straffen, vilket han också gjorde.
1982/1983 Olympiastadion, Aten 75000 Hamburger SV Tyskland Italien Juventus 1–0 Märklig svit: För sjätte året i rad slutade finalen med siffrorna 1–0.
1981/1982 Feijenoordstadion, Rotterdam 46000 Aston Villa England Tyskland Bayern München 1–0 Rekord: För sjätte året i rad stod ett lag från samma nation som vinnare - England.
1980/1981 Parc des Princes, Paris 48360 Liverpool England Spanien Real Madrid 1–0
1979/1980 Santiago Bernabéu, Madrid 50000 Nottingham Forest England Tyskland Hamburger SV 1–0 Nottingham blev tack vare sin andra vinst i rad det hittills (2011) enda lag som vunnit Europacupen (eller Champions League) fler gånger än man vunnit den inhemska ligan.
1978/1979 Olympiastadion, München 57000 Nottingham Forest England Sverige Malmö FF 1–0 Malmö FF blev det första svenska lag i en Europacupfinal. För första gången i historien hade de båda finallagen också en tränare av samma nationalitet, Bob Houghton (Malmö FF) och Brian Clough, båda engelsmän.
1977/1978 Wembley Stadium, London 92000 Liverpool England Belgien FC Brügge 1–0 Belgiens första, och dittills enda, lag i en EC-final fick ge sig mot titelförsvararna då skotten Kenny Dalglish gjort enda målet i matchminut 65 på ett fullsatt Wembley. Liverpool, med 6 nya i startelvan jämfört med året innan, dominerade och vann rättvist.
1976/1977 Stadio Olimpico, Rom 51750 Liverpool England Tyskland Borussia Mönchengladbach 3–1 Liverpool blev genom sin första vinst i EC också det första lag att vinna denna cup efter att året före ha vunnit Uefa-cupen.
1975/1976 Hampden Park, Glasgow 54864 Bayern München Tyskland Frankrike Saint-Étienne 1–0 I slutet av matchen grät flera franska spelare öppet då de ansåg sig haft en väldig otur matchen igenom, bl a med flera stolp- och ribbträffar och andra missade "öppna lägen".
1974/1975 Parc des Princes, Paris 48374 Bayern München Tyskland England Leeds United 2–0 Två svenskar, Conny Torstensson och Björn Andersson, i det segrande laget. Andersson fick dock utgå tidigt pga skada. Hård press av Leeds hjälpte inte. Bayerns skyttekung Gerd Muller avgjorde matchen.
1973/1974 Heyselstadion, Bryssel 48722, 23325 Bayern München Tyskland Spanien Atlético Madrid 1–1 4–0 e omspel Enda EC-finalen i historien som avgjorts i ett omspel (2 dagar senare), detta då straffsparkar inte officiellt var en del av spelet.
1972/1973 Stadion Crvena Zvezda, Belgrad 89484 Ajax Nederländerna Italien Juventus 1–0 Tredje vinsten i rad för Ajax som därmed fick behålla pokalen för alltid.
1971/1972 Feijenoordstadion, Rotterdam 61354 Ajax Nederländerna Italien Inter 2–0 Matchen har i efterhand blivit kallad "den totala fotbollens största stund" då Ajax med eleganten och tvåmålsskytten Johan Cruijff i spetsen dominerade matchen från första stund.
1970/1971 Wembley Stadium, London 83179 Ajax Nederländerna Grekland Panathinaikos 2–0 Ajax tog titeln till Nederländerna för andra året i rad mot det första och dittills enda grekiska laget i en EC/CL-final.
1969/1970 San Siro, Milano 50000 Feyenoord Nederländerna Skottland Celtic FC 1–1 2–1 e förl Ove Kindvall segerskytt i förlängningens 117e minut som gav Nederländerna dess första EC-seger.
1968/1969 Santiago Bernabéu, Madrid 50000 Milan Italien Nederländerna Ajax 4–1 Ajax i final som första nederländska lag.
1967/1968 Wembley Stadium, London 92225 Manchester United England Portugal Benfica 1–1 4–1 e förl Första finalplatsen och segern för ett engelskt lag.
1966/1967 Estádio Nacional, Lissabon 56000 Celtic FC Skottland Italien Inter 2–1 Första finalen utan medverkan av dominanterna Real Madrid och/eller Benfica och första segern för ett lag från Brittiska öarna.
1965/1966 Heyselstadion, Bryssel 55000 Real Madrid Spanien Jugoslavien Partizan Belgrad 2–1 Första finalmatchen då samtliga startspelare och tränare var av samma ursprunglig nationalitet som det lag de representerade.
1964/1965 San Siro, Milano 85000 Inter Italien Portugal Benfica 1–0
1963/1964 Praterstadion, Wien 72000 Inter Italien Spanien Real Madrid 3–1
1962/1963 Wembley Stadium, London 45700 Milan Italien Portugal Benfica 2–1 Första finalen utan spanskt deltagande.
1961/1962 Olympiastadion, Amsterdam 65000 Benfica Portugal Spanien Real Madrid 5–3 Real Madrid tog ledningen med 2–0 och 3–2 efter 3 mål av Ferenc Puskás. Benfica vände genom bl a 2 mål av Eusébio.
1960/1961 Wankdorfstadion, Bern 33000 Benfica Portugal Spanien FC Barcelona 3–2 Första finalen då inte Real Madrid medverkade, och första segern för ett portugisiskt lag.
1959/1960 Hampden Park, Glasgow 135000 Real Madrid Spanien Tyskland Eintracht Frankfurt 7–3 I denna rekordmatch vann Real i sin 5e raka finalseger med rekordstora 7-3. Ferenc Puskás gjorde 4 mål, Alfredo Di Stéfano 3 och sitt sammanlagt 7e på 5 finaler. 135000 åskådare såg på. Alla siffror är rekord i en EC-final som står sig än idag (2014).
1958/1959 Neckarstadion, Stuttgart 80000 Real Madrid Spanien Frankrike Stade de Reims 2–0
1957/1958 Heyselstadion, Bryssel 67000 Real Madrid Spanien Italien AC Milan 2–2 3–2 e förl
1956/1957 Santiago Bernabéu, Madrid 120000 Real Madrid Spanien Italien Fiorentina 2–0
1955/1956 Parc des Princes, Paris 38239 Real Madrid Spanien Frankrike Stade de Reims 4–3

Publikrekord[redigera | redigera wikitext]

Publikrekordet i Europacupen och Champions League är från returmatchen i "Battle of Britain", en av semifinalerna 1970, då returmatchen mellan Celtic och Leeds United lockade 136 505 personer till Hampden Park. Celtic vann matchen med 2-1 och gick vidare med 3–1 totalt.[3]

Hymnen[redigera | redigera wikitext]

Uefa gav 1992 Tony Britten i uppdrag att skapa den officiella Champions League-hymnen och denne baserade verket på Georg Friedrich Händels Zadok the Priest från Kröninghymnerna. Musiken framfördes av den Brittiska kungliga filharmoniska orkestern och sjöngs av kören från Academy of Saint Martin in the Fields i de tre officiella språk som används av Uefa: engelska, tyska, och franska. Hymnens refräng spelas före varje Uefa Champions League-match, liksom vid början och slutet av varje tv-sändning av matcherna. Hela hymnen är ungefär tre minuter lång, och har två korta verser och en refräng. Hymnen har aldrig släppts kommersiellt.

Texten[redigera | redigera wikitext]

"Ceux sont les meilleures équipes, sie sind die aller besten Mannschaften, the main event, die Meister, die Besten, les grandes équipes, the champions.
"Une grande réunion, eine große sportliche Veranstaltung, The main event, Ils sont les meilleurs, sie sind die Besten, These are the champions, die Meister, die Besten, les grandes équipes, the champions.
"Die Meister, die Besten, les grandes équipes, the champions."

En ungefärlig översättning:

"Dessa är de bästa lagen, de är de allra bästa lagen, huvudnumret, mästarna, de bästa, de stora lagen, mästarna.
En stor samling, ett stort sportevenemang, huvudnumret, de är de bästa, de är de bästa, det här är mästarna, mästarna, de bästa, de stora lagen, mästarna.
Mästarna, de bästa, de stora lagen, mästarna."

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.uefa.com/competitions/ucl/history/index.html
  2. ^ http://www.uefa.com/newsfiles/ucl/2012/2007693_fr.pdf
  3. ^ ”European Cup 1969/70 (engelska)”. www.europeancuphistory.com. http://www.europeancuphistory.com/euro70.html. Läst 2011-06-08.