Hallands regemente

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hallands regemente
(I 16/Fo 31)
Hallandsgruppen vapen.svg
Vapensköld för Hallands regemente tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namn Hallands regemente
Datum 1624–1713,
1713–1901,
1902–2000
Land Sverige
Försvarsgren Armén
Typ Infanteriet
Roll Försvarsområdesregemente
Storlek Regemente
Föregångare Västergötlands storregemente
Ingående delar Hallandsbrigaden (1949-1958)
Västkustbrigaden (1949-1964)
Hallandsbrigaden (1965-1994)
Hallands försvarsområde (1974-2000)
Infanteriets officershögskola (1981-1991)
Del av 3. militärdistriktet (1833–1893)
1. arméfördelningen(1893–1901)
I. arméfördelningen (1902–1927)
Södra arméfördelningen (1928–1936)
I. arméfördelningen (1937–1943)
III. militärområdet (1943–1966)
Västra militärområdet (1966-1992)
Södra militärområdet (1993-2000)
Högkvarter Halmstads garnison
Förläggningsort Halmstad
Motto Posse est velle ("Att vilja är att kunna")
Färger Blått och vitt          
Marsch "Friedrich-Wilhelm-marsch" (Winter).[1]
Dekorationer HallregbrigMSM (2000)
Segernamn Lützen (1632)
Leipzig (1642)
Lund (1676)
Gadebusch (1712)
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga Naval Ensign of Sweden.svg
Truppslagstecken m/1960 AM.090956 (guld).jpg
Förbandstecken m/1960 AM.090975-I 16 (2).jpg

Hallands regemente (I 16/Fo 31), ursprungligen Västgöta-Dals regemente var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1624–2000. Förbandet var förlagt till Halmstads garnison i Halmstad.[2][3][4][5]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Regementet har sitt ursprung i de fänikor som sattes upp på 1500-talet i Västergötland och Dalsland. År 1615 organiserades dessa enheter till Västergötlands storregemente av Gustav II Adolf. Västergötlands storregemente bestod av tre fältregementen där Västgöta-Dals regemente utgjorde ett. Åren 1621 och 1624 splittrades storregementet permanent till tre mindre regementen, där Västgöta-Dals regemente den 10 mars 1624 bildade ett. Västgöta-Dals regemente var ett av de ursprungliga 20 svenska infanteriregementen som nämns i 1634 års regeringsform. Regementets första befälhavare var Wilhelm von Salzburg.[2][6]

Regementet deltog i slaget vid Gadebusch, vilket man även fått tilldelat som segernamn. Efter Gadebusch marscherade den svenska hären, vilken bland annat bestod av Västgöta-Dals regemente, västerut. Då både förplägnad och ammunition sinade tvingades Magnus Stenbock med sin kvarvarande armé att kapitulera den 6 maj 1713 vid Tönnigen i norra Tyskland, något som kom att kallas för Stenbocks kapitulation vid Tönnigen. Kapitulationen resulterade i att flera svenska regementen upplöstes och hamnade i dansk fångenskap, bland annat hela Västgöta-Dals regemente. Regementet återuppsattes senare samma år i Sverige igen.[3][6]

År 1816 fick samtliga regementen ett ordningsnummer, där Västgöta-Dals regemente tilldelades Nr 16.[7] I och med indelningsverkets upphörande genom 1901 års härordning, beslutades att Västgöta-Dals regemente skulle lämna sina rotar i Västergötland och omlokaliseras till Halland. Med denna påfallande förändring kom regementet den 1 januari 1902 att anta namnet Hallands regemente (No 16). Vid samma tid överfördes en av regementets bataljoner till Skedalahed, sju km öster om Halmstad, där tidigare Hallands bataljon (I 28) övats.

Från 1914 justerades samtliga ordningsnummer inom Armén. För Hallands regemente innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 16. Justeringen av beteckningen gjorde för att särskilja regementena i de olika truppslagen. Men även för att särskilja regementena från deras eventuella reservregemente. Där ett huvudregemente till exempel hade beteckningen I 11 och reservregementet hade beteckningen I 111.[7]

I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Älvsborgs regemente med Hallands försvarsområde (Fo 31). Och från den 1 juli 1975 bildade försvarsområdesregementet I 16/Fo 31. Detta medförde att Hallands regemente blev ett A-förband (försvarsområdesregemente). Inom ett försvarsområde tillfördes A-förbanden det samlade mobiliserings- och materialansvaret, och B-förband svarade endast som ett utbildningsförband. Dock så var Hallands regemente ensamt arméförband inom Hallands försvarsområde. [8]

Genom försvarsutredning 88 stod det klart att skulle fyra brigadproducerande regementen avvecklas. Bakgrunden var att de ekonomiska problem som uppkommit inom försvaret under 1970-talet och 1980-talet, kvarstod och rätades ej ut i samband med försvarsbeslutet 1987. Därav begärde Regeringen Carlsson I en ny utredning från överbefälhavaren Bengt Gustafsson, Försvarsutredning 88 (FU 88), om arméns utveckling. Utredning ledde till att Riksdagen i december 1989 beslutade om att armén från den 1 juli 1992 skulle bestå av 18 brigader (en minskning med 11 brigader). I valet av vilka brigadproducerande regementen som skulle avvecklas ställdes hela tio regementen mot varandra. Värmlands regemente (I 2/Fo 52) i Karlstad, Livregementets grenadjärer (I 3/Fo 51) i Örebro, Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41) i Linköping, Kronobergs regemente (I 11/Fo 16/18) i Växjö, Norra Smålands regemente (I 12/Fo 17) i Eksjö, Hälsinge regemente (I 14/Fo 21) i Gävle, Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) i Borås, Hallands regemente (I 16/Fo3l) i Halmstad, Bohusläns regemente (I 17) i Uddevalla och Norra skånska regementet (P 6/Fo 14) i Kristianstad.[9]

I den första samlade bedömningen ansågs Livgrenadjärregementet (I 4/Fo 41), Kronobergs regemente (I 11/Fo 16/18) och Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) ha de bästa förutsättningar för att utbilda två brigader samt att utbilda mekaniserade brigader. Men där Livgrenadjärregementet och Norra Smålands regemente ansågs ha de bästa övningsmöjligheter med andra truppslag, genom de garnisonsfördelar respektive regemente hade genom att andra förband inom garnisonsorten.[9]

I den process som följde ställdes regementen inom militärområdena mot varandra. Inom Västra militärområdet ställdes Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34), Hallands regemente (I 16/Fo 31) och Bohusläns regemente (I 17) mot varandra. Älvsborgs regemente ansågs ur beredskapssynpunkt lämpligt lokaliserat med hänsyn till närheten till Landvetter och Göteborg, men även det centrala läget i väst Sverige sett ur värnpliktsresesynpunkt. Hallands regemente ansågs ha goda möjligheter att utbilda en infanteribrigad för västra Sverige. Till fördel för Älvsborgs regemente (I 15/Fo 34) och Hallands regemente (I 16/Fo 31) var även att de båda var försvarsområdesregementen. Medan det territoriella ansvaret för Göteborgs och Bohus försvarsområde upprätthölls av Västkustens marinkommando. Regeringen förslog därmed att Bohusläns regemente (I 17) skulle avvecklas.[9]

Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen rationaliseringar av utbildningen av infanteribriga­derna, genom bland annat att samlokalisera förband inom samma stad eller län. Där regeringen då föreslog för riksdagen att samlokalisera Göta luftvärnsregemente (Lv 6) med Hallands regemente i Halmstad. Genom samma försvarsbeslut kom även krigsorganisationen tydliggöras, detta då Hallandsbrigaden avskildes från regemente, och bildade den 1 juli 1994 ett självständigt kaderorganiserat krigsförband inom Södra militärområdet (Milo S).[10] Den kvarvarande verksamheten vid regementet kom att bland annat omfatta försvarsområdesstaben, garnisonssamordning, skjutfält samt depåverksamhet i Halmstad.

Inför försvarsbeslutet 1996 föreslogs en ny försvarsområdesindelningen, vilket innebar att tre försvarsområdesstaber inom Södra militärområdet (Milo S) skulle avvecklas senast den 31 december 1997. Försvarsmaktens förslag var att försvarsområdesstaben i Halmstad skulle avvecklas tillsammans med övriga förband inom Halmstads garnison. För att istället bibehålla Älvsborgsbrigaden och Skånska luftvärnskåren.[11] Regeringen ansåg dock att försvarsområdesstaben och brigaden i Halmstad skulle kvarstå till förmån för en avveckling av Älvsborgs regemente med brigad. Regeringen ansåg dock att Göta luftvärnskår skulle kvarstå. Istället förslog regeringen att Älvsborgsbrigaden och Älvsborgs regemente skulle avvecklas. Detta då garnisonen i Borås ansågs ha begränsade utvecklingsmöjligheterna beträffande produktion av mekaniserade förband. Att avveckla garnisonen i Borås, skulle samtidigt ge möjligheten att sänka kostnaderna genom att bibehålla garnisonen i Halmstad. De tre försvarsområdesstaber som regeringen föreslogs för avveckling återfanns i Kalmar, Växjö och Ystad.[12]

Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen, att den taktiska nivån bör reduceras genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att för att utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med operationsledningen. Förslaget innebar att samtliga försvarsområdesstaber skulle avvecklas, vilket inkluderade Smålands regemente. Vidare föreslog regeringen i propositionen att avveckla de fem infanteribrigaderna IB 1, IB 2, IB 12, IB 16 och NB 13. Detta då regeringen ansåg att bibehålla dem skulle kräva omfattande investeringar för att kunna utgöra enheter för mekaniserad utbildning. Vidare ansågs att deras övnings- och skjutfält i vissa fall var begränsande.[13]

Ingående enheter[redigera | redigera wikitext]

Genom försvarsbeslutet 1942 kom samtliga infanteriregementen att sätta upp fältregementen (krigsförband). Hallands regemente (I 16) kom att sätta upp två fältregementen, Hallands regemente (IR 16) och Varbergs regemente (IR 46). Genom försvarsbeslutet 1948 utgick fältregementen som förbandstyp, och istället infördes en brigadorganisation inom armén. Hallands regementes två fältregementen kom med det att omorganiseras till en brigadorganisation.[14]

Hallandsbrigaden (äldre)[redigera | redigera wikitext]

Hallandsbrigaden (IB 16) bildades 1949 genom att fältregementet Hallands regemente (IR 16) omorganiserades till brigad. Genom försvarsbeslutet 1958 kom brigaden att upplösas och avvecklas.[15]

Hallandsbrigaden (yngre)[redigera | redigera wikitext]

Hallandsbrigaden (IB 16) ursprungligen Västkustbrigaden (IB 46) bildades 1949 genom att fältregementet Varbergs regemente (IR 46) omorganiserades till brigad. Genom försvarsbeslutet 1958 blev ensam brigad vid Hallands regemente. År 1964 övertog brigaden namnet Hallandsbrigaden från sin avvecklade systerbrigad. Den 1 juli 1994 avskildes Hallandsbrigaden (IB 46) från regementet, och blev ett kaderorganiserat krigsförband inom Södra militärområdet (Milo S), under det nya namnet Hallandsbrigaden (IB 16). Brigaden avvecklades den 30 juni 2000 i samband med försvarsbeslutet 2000.[15]

Hallands försvarsområde[redigera | redigera wikitext]

Hallands försvarsområde (Fo 31) ursprungligen Halmstads försvarsområde (Fo 31), bildades den 1 oktober 1942, och hade sin stab lokaliserad till Badhusgatan 10 i Halmstad. Den 1 januari 1947 omlokaliserades staben till Göteborg, där den leddes av försvarsområdesbefälhavaren för Göteborgs och Bohus försvarsområde (Fo 32). Dock så kvarstod en mindre stab i Halmstad på Badhusgatan 10.[5] Den 1 oktober 1958 sammanslogs Halmstads försvarsområde (Fo 31), Göteborgs och Bohus försvarsområde (Fo 32) och Göteborgs skärgårds försvarsområde (Fo 33) och bildade ett nytt försvarsområde, Göteborg och Bohus samt Hallands försvarsområde jämte Göteborgs kustartilleriförsvar (Fo 32/31-GbK).[16]

I samband med OLLI-reformen splittrades försvarsområdet, och för Hallands län bildades den 1 juli 1975 Hallands försvarsområde (Fo 31). Hallands försvarsområde fick gemensam stab med Hallands regemente (I 16). Genom den omorganisationen lokaliserades försvarsområdesstaben med regementet vid Göteborgsvägen. Hallands försvarsområde upplöstes och avvecklades tillsammans med regementet den 30 juni 2000.[5]

Infanteriets officershögskola[redigera | redigera wikitext]

Infanteriets officershögskola (InfOHS) ursprungligen Infanteriets kadettskola (InfKS) bilades den 28 september 1945, och hade sin utbildning förlagd till Första intendenturkompaniets före detta kaserner i Bagartorp, Stockholm. Från den 1 januari 1962 förlades skolan till Halmstad, och organiserades som Infanteriets kadett- och asprirantskola (InfKAS). Den 1 juni 1982 omorganiserades skolan till Infanteriets officershögskola, och underställdes Hallands regemente. Den 1 juli 1991 uppgick skolan i Arméns infanteri- och kavallericentrum (InfKavC). Den 1 juli 1993 förlades skolan till Linköping. Där den tillsammans med Infanteriets stridsskola 1995 bildade Stridsskola Mitt (SSM), som sedan 1 januari 1999 är en del av Markstridsskolan.[17]

Utbildningskompanier[redigera | redigera wikitext]

1685
  1. Livkompaniet (Överstens kompani)
  2. Valbo kompani (Överstelöjtnantens kompani)
  3. Väne kompani (Majorens kompani)
  4. Sun- och Nordals kompani
  5. Tössbo kompani
  6. Kållands kompani
  7. Vedbo kompani
  8. Kullings kompani
1994
  1. Livkompaniet
  2. (vakant)
  3. (vakant)
  4. Hylte kompani
  5. (vakant)
  6. (vakant)
  7. Varberg kompani
  8. Kungsbacka kompani
  9. Falkenberg kompani
  10. (vakant)
  11. Laholm kompani

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Regementschefer verksamma vid regementet åren 1902–2000. Göran Cunnighame är första vid regementet med titeln regementschef.[3]

  • 10 mars 1624 - Övlt Welham von Salzburg (Tf.)
  • 1625–1632: Göran Cunnighame
  • 1632–1651: Nils Kagg
  • 1651–1657: Johan Stake
  • 1657–1660: Gustaf Oxenstierna
  • 1660–1680: Vilhelm Jernsköld
  • 1680–1691: David Macklier
  • 1691–1705: Johan Fägerskiöld
  • 1705–1716: Georg Reinhold Patkull  (tillfångatagen)
  • 1710–1712: N Palmfelt (Tf.)
  • 1713–1716: B C Wulfrath (Tf.)
  • 1716–1732: Libert Rosenstierna
  • 1732–1735: Johan Fredrik Didron
  • 1735–1745: Karl Ollonberg
  • 1745–1749: Karl Lillie
  • 1749–1766: Erik Lybecker
  • 1766–1769: Ulrik Scheffer
  • 1769–1769: Klaes Kristoffer Ekeblad
  • 1769–1770: Karl Gustav Strömschiöld
  • 1770–1773: Joen Filip Klingspor
  • 1773–1779: Abraham Daniel Schönström
  • 1779–1785: Fredrik Posse
  • 1785–1793: Gustav Cronhielm
  • 1793–1796: Gustav Lewenhaupt
  • 1796–1811: Karl Bunge
  • 1811–1816: Carl Axel Löwenhielm
  • 1816–1817: Gustav Fredrik Vilhelm Gyllenram
  • 1817–1838: Wilhelm Albrecht Dorchimont
  • 1838–1847: Axel Vilhelm Ehrengranat
  • 1847–1853: Polykarpus Erik Cronhielm
  • 1853–1864: Klaes Samuel Sandels
  • 1864–1871: Lage Evald Posse
  • 1871–1882: Eggert Elers
  • 1882–1890: Otto Taube
  • 1890–1890: Pontus Henrik Vilhelm Reuterswärd
  • 1890–1894: Karl Oskar Unaeus
  • 1894–1902: Otto Vilhelm Löwenborg (namnbyte)
  • 1902–1909: Karl Vilhelm Emanuel Ankarcrona
  • 1909–1917: Emil Mörcke
  • 1917–1926: Peter Hegardt
  • 1926–1932: Reinhold Geijer
  • 1932–1937: Gösta Bratt
  • 1937–1938: Axel Gyllenkrook
  • 1938–1940: Nils Bildt
  • 1941–1944: Ivar Lindqvist
  • 1944–1947: Henrik Wrede
  • 1947–1951: M Hedenlund
  • 1951–1954: P Lande
  • 1954–1957: Carl Klingenstierna
  • 1957–1959: Arne Mohlin
  • 1959–1960: T Olihn
  • 1960–1968: N Juhlin
  • 1968–1976: Lage Wernstedt
  • 1976–1980: C-G Tiselius
  • 1980–1983: G Malmström
  • 1983–1988: R Morell
  • 1988–1993: G Wetterlundh
  • 1993–1995: P Källström
  • 1995–1996: P Jonsson
  • 1996–1998: Mats Welff
  • 1998–2000: Arne Hedman

Förläggningar och övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Förläggning[redigera | redigera wikitext]

När Västgöta-Dals regemente bildades 1624, hade regementet Nygårdsängen som mötesplatser, från 1863 Grunnebo hed, båda i trakten av Vänersborg, där man även hade en expedition. Efter 1901 års härordning, där det beslutades att regementet skulle flytta till Halmstad, uppfördes ett kasernetablissement 1906. Kasernerna uppfördes efter 1901 års härordnings byggnadsprogram efter Kasernbyggnadsnämndens typritningsserie för infanterietablissement. Inför att regementet skulle flyttas till Halmstad, överfördes en av regementets bataljoner till mötesplatsen på Skedalahed i Halland, som fram till 1902 hade tillhört Hallands bataljon (I 28).[18]

Den 10 oktober 1906 samlades hela regementet i sina nya kaserner vid Göteborgsvägen i Halmstad. Den 4 maj 1907 högtidlighölls inflyttningen genom en ceremoni.[4] Den 1 juli 1994 tillkom Göta luftvärnskår (Lv 6), vilka omlokaliserades från Kvibergs kaserner inom Göteborgs garnison. Efter att regementet avvecklades i juni 2000, kom hela området att övertas av Göta luftvärnskår, som samtidigt antog namnet Luftvärnsregementet (Lv 6).

Övningsplatser[redigera | redigera wikitext]

Regementet vapenövades på sina mötesplatser vid Nygårdsängen och Grunnebo hed innan man 1906 flyttade till Halmstad. I Halmstad anlades skjut- och övningsfälten Nyårsåsens skjutfält och Mästocka skjutfält.[4] År 1984 utökades Mästocka skjutfält för att klara utbildningskraven vid regementet.

Heraldik och traditioner[redigera | redigera wikitext]

Regementet mottog sin sista fana (m/1994) den 7 april 1994, och som överlämnades av Chefen för armén, Åke Sagrén. 1994 års fana ersatte den fana som regementet mottog den 7 juni 1952, och vilken blev den första med Hallands vapenbild. 1952 års fana överlämnades av Hertigen av Halland, Prins Bertil. Fram till 1952 hade regementets färger varit landskapet Västergötlands färger (svart och gult), fast regementet sedan 1906 låg i landskapet Halland. I samband med att regementet mottog den "halländska" fanan, antogs landskapet Hallands färger (blått och vitt).[2]

År 2000 instiftades Hallands regementes och Hallandsbrigadens minnesmedalj i silver (HallregbrigMSM).[19]

Hallandsgruppen är arvtagare till regementes arv och traditioner, och sorterar organisatoriskt under Luftvärnsregementet (Lv 6). Hallandsgruppen övertog fana och traditioner i samband med att regementet och brigaden avvecklades den 30 juni 2000.[2] Från den 1 juli 2013 förs regementets traditioner vidare av Hallands bataljon, ingående i Hallandsgruppen.[20]

Rudolf Petersson, skapare av serien En beväringsmans upplevelser och äventyr (numera 91:an), gjorde värnplikten vid Hallands regemente som är förebilden för Klackamo Hed, där 91:an, 87:an och de andra i serien 91:an gör lumpen.

Fälttåg[redigera | redigera wikitext]

Namn, beteckning och förläggning[redigera | redigera wikitext]

Namn
Kungl Västgöta-Dals regemente 1624-03-10 1713-05-06
Kungl Västgöta-Dals regemente 1713 1901-12-31
Kungl Hallands regemente 1902-01-01 1974-12-31
Hallands regemente 1975-01-01 1975-06-30
Hallands regemente och försvarsområde 1975-07-01 2000-06-30
Avvecklingsorganisation Halland 2000-07-01 2001-06-30
Beteckningar
No 16 1816-10-01 1914-09-30
I 16 1914-10-01 1974-06-30
I 16/Fo 31 1975-07-01 2000-06-30
Mötesplatser, förläggningsorter och övningsfält
Nygårdsängen (M) 1685 1863-05-04
Grunnebo hed (M) 1863-05-05 1906-09-30
Skedalahed (M) 1903-07-01 1906-09-30
Halmstads garnison (F) 1906-10-01 2000-06-30
Mästocka skjutfält (Ö) 1905-03-14 2000-06-30
Ringenäs skjutfält (Ö) 19?? 2000-06-30
Nyårsåsens skjutfält (Ö) 1905-03-14 2000-06-30

Se även[redigera | redigera wikitext]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sandberg (2007), s. 202
  2. ^ [a b c d] Braunstein (2003), s. 73–76
  3. ^ [a b c] Kjellander (2003), s. 269
  4. ^ [a b c] Holmberg (1993), s. 13
  5. ^ [a b c] Holmberg (1993), s. 72
  6. ^ [a b] N:o 16. Kongl. Vestgöta-Dals Regemente i Projekt Runeberg
  7. ^ [a b] Björck (1996), s. 301
  8. ^ ”Kungl, Maj:ts proposition 1974:135”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/kungl-majts-proposition-angaende-vissa_FX03135. Läst 18 februari 2017. 
  9. ^ [a b c] ”Regeringens proposition 1989/90:9”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/om-armens-utveckling-och-totalforsvarets_GD039. Läst 18 februari 2017. 
  10. ^ ”Regeringens proposition 1991/92:102”. riksdagen.se. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/totalforsvarets-utveckling-till-och-med-budgearet_GF03102. Läst 18 februari 2017. 
  11. ^ Edenstrand (2000), s. 406
  12. ^ ”Regeringens proposition 1996/97:4”. Riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/totalforsvar-i-fornyelse---etapp-2_GK034. Läst 18 februari 2017. 
  13. ^ ”Regeringens proposition 1999/2000:30”. riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/det-nya-forsvaret_GN0330. Läst 18 februari 2017. 
  14. ^ ”Armens Brigader efter 1948 års försvarsbeslut med kort historik”. Brigadmuseum.se. http://www.brigadmuseum.se/uploads/files/content/Armens-_brigader-_1948.pdf. Läst 18 februari 2017. 
  15. ^ [a b] Braunstein (2005), s. 322
  16. ^ Holmberg (1993), s. 73
  17. ^ Holmberg (1993), s. 56
  18. ^ Berg (2004), s. 106-107
  19. ^ ”HallregbrigMSM”. medalj.nu. http://www.medalj.nu/ribbon_info.asp?build=&showgroups=A-LMM&visitor={C6A18599-0A13-408E-BB3B-9148D5DC2E76}&listmode=0&medal={DFEBD868-AE78-45E5-84EF-B60FE128D9FA}. Läst 18 februari 2017. 
  20. ^ ”Försvarets traditioner i framtiden”. sfhm.se. http://www.sfhm.se/contentassets/813daef056f04ee79a6cdca825daecdb/traditionsnamnden_bilaga_3_hemvarnsbataljoner_2012-07-01.pdf. Läst 18 februari 2017. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Berg, Ejnar (2004). Vyer från kastaler, kastell och kaserner: guide över Sveriges militära byggnader : illustrerad med vykort. Stockholm: Probus. Libris 9818451. ISBN 91-87184-75-3 
  • Björck, Rolf, red (1996). Kronobergs regemente under 1900-talet. Växjö: Kronobergs regementes historiekomm. Libris 2275928 
  • Edenstrand, Åke (2000). Livgrenadjärregementet i slutet av en epok. Linköping: Kommittén för Livgrenadjärregementets historia. Libris 8237971. ISBN 91-630-9567-X (inb.) 
  • Nelsson, Bertil; Lannerbäck, Alf; Nordin, Mats; Sjögren, Lasse (1993). Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus. Libris 7762911. ISBN 91-87184-23-0 
  • Svensk rikskalender 1908. Stockholm: P.A. Norstedt & Söner. 1908. http://runeberg.org/rikskal/1908/ 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Berggren, Gustaf (1924). Kungl. Hallands regemente (Västgöta-Dals regemente) 1624-1924: minnesskrift utg. med anledning av regementets 300-åriga tillvaro. Halmstad: Meijel. Libris 8220647 
  • Hallands regemente och Hallandsbrigaden: biografiska uppgifter 1974-2000. Halmstad: Hallands regemente och Hallandsbrigadens kamratförening. 2003. Libris 10312179 
  • Kungl. Hallands regemente 1902-1974: biografiska uppgifter. Halmstad: Utg. 1974. Libris 115858 
  • Kungl. Hallands regemente 350 år.. Halmstad: [Hallands regemente]. 1974. Libris 3200855 
  • Kungl. Hallands regementes historia 1962-2000. Halmstad: Hallands regementes och Hallandsbrigadens kamratfören. 2004. Libris 9645492 
  • Kollberg, Ludvig (1995). ”Hallands regemente och femtioårsminnen från beredskapstiden.”. Föreningen Gamla Halmstads årsbok 1995(72),: sid. [222]-231. 1101-9239. ISSN 1101-9239.  Libris 2124641
  • Lilliehöök, Christer; Hägge, Eric; Berggren, Gustaf (1964). Kungl. Västgötadals regemente och Kungl. Hallands regemente 1624-1961: regementets historia med glimtar ur dess liv i fred och krig i helg och söcken. [Stockholm]. Libris 1178565 
  • Mankell, Julius (1866). Anteckningar rörande svenska regementernas historia (2. uppl.). Örebro: Lindh. sid. 319-324. Libris 1549756. http://runeberg.org/mjantreg/ 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]