Mg (lok)
| Mg | |
 Mg 620 vid järnvägens 150-årsjubileum i Gävle 2006. | |
| Fordonstyp | Lok |
|---|---|
| Tillverkningsår | 1944–1945 |
| Byggt antal | 17 st |
| Tillverkare |  ASEA |
| Axelföljd | Co'Co' |
| Längd (över buffert) | 16,8 meter |
| Drivhjulsdiameter | 1 000 mm |
| Drivmedel | El 15 kV AC 16,7 Hz |
| Effekt | 2 640 kW |
| Största tillåtna hastighet | 80 km/h |
| Startdragkraft | 300 kN |
| Tjänstevikt | 102 ton |
| Operatörer | SJ Stockholms Kultursällskap för Ånga och Järnväg (SKÅJ) bevarar ett Mg-lok. |
Mg (ursprungligt littera M) är en loktyp som utvecklades av Statens Järnvägar för att trafikera stambanorna i norr och kunna dra stora laster.
Mg-loken konstruerades när Norra stambanan elektrifierades på 1940-talet.
Eftersom den är mycket brantare och kurvigare än stambanorna i södra Sverige behövdes en starkare loktyp. Kurvigheten samt att man vid denna tid började behärska tekniken att bygga boggilok gjorde att man valde en konstruktion med två treaxlade boggier.[1] Den tidigare erfarenheten av bland annat Ha och Hb hade gjort SJ skeptiska till boggilok men på norrlandslinjerna var inget annat tänkbart. D-loket var för svagt för de långa backarna och Of-loken var för långa för att gå bra i kurvorna. Kravet på större dragkraft gjorde att det var nödvändigt att gå ifrån lågspänningsreglering som D-loken hade till högspänningsreglering som F-loken hade. För att loket skulle bli tillräckligt starkt och tungt gjordes det sexaxlat med axelföljden Co'Co'. Utrustningen i maskinrummet var inte symmetriskt placerad, vilket fick till följd att loket inte var lika på höger- och vänstersidan. Loktypen var mycket driftsäker. Under juli månad 1945 var samtliga lok i drift alla dagar i månaden.[1] Loktypen var i drift till och med 1980, då de sista loken slopades.[2]
Ett Mg-lok finns bevarat, hos Stockholms Kultursällskap för Ånga och Järnväg.[3][4]
Typen utvecklades på 1950-talet till Ma, en loktyp som också TGOJ köpte när man elektrifierade sin bana.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b] Nordin, Tore; Wretman, Lennart, Grundstedt, Ove (1998). Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. ISBN 91-85098-84-1
- ^ Nilsson, Lennart; Stenvall, Frank (1984). Nordens Järnvägar 1980. Malmö: Frank Stenvalls Förlag. ISBN 91-7266-081-3
- ^ ”SKÅJ:s Elektrolok”. http://www.skaj.se/fordon/elektrolok/index.php. Läst 2 januari 2012.
- ^ Lange, Thomas (2005). Museibanor och veterantåg. Stockholm: Museibanornas Riksorganisation, Järnvägshistoriska Riksförbundet. ISBN 91-85305-06-5
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Nordin, Tore, Wretman, Lennart, Grundstedt, Ove Svenska Ellok Svenska Järnvägsklubbens skriftserie 67 1998, ISBN 91-85098-84-1
- Stenvall, Frank Nordens järnvägar 1980 Frank Stenvalls förlag 1984, ISBN 91-7266-081-3
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||