Od (lok)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Od
JvmKDAJ08523.jpg
Od-lok nr 43
(Järnvägsmuseet KDAJ08523)
Tillverkningsår1922
Byggt antal10
AxelföljdD
Effekt1130 hk
Största tillåtna hastighet60 km/h
Startdragkraft20 ton

Od-loken var en serie elektrolok inom Statens Järnvägar (SJ) med axelföljden D, som användes vid Malmbanan från år 1922[1][2]. Od-loken användes i första hand för växling av malmvagnar, men användes även för att dra godståg[1]. Två multipelkopplade Od-lok var även kapabla att dra malmtåg med vagnvikter på 1248 ton mellan Kiruna och Riksgränsen inom loppet av 3 timmar och 20 minuter[1]. Od-loken tillverkades av Aktiebolaget Svenska Järnvägsverkstäderna (ASJ)[1]. Huvudentreprenör var Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget (ASEA) som också levererade lokets elektriska utrustningen[1]. Totalt 10 lok färdigställdes och levererades till SJ under 1922[1][2]. Slopning skedde under perioden 1957-68[1][2], och år 1970 var samtliga Od-lok skrotade[2]. Fotografier på Od-lok finns publicerade hos Digitalt Museum, se Externa länkar.

Tekniska data[redigera | redigera wikitext]

Loket hade två stycken seriekopplade 565 hk kommutatormotorer som var mekaniskt sammankopplade till en gemensam reduktionsväxel[1]. Reduktionsväxeln överförde kraften till en blindaxel, vars blindhjul i sin tur överförde kraften till drivhjulen via koppelstänger[1]. Den största tillåtna vagnvikten uppgick till mellan 600-700 ton beroende på vilken del av Malmbanan Od-loken opererade[1]. Två Od-lok kunde köras multipelkopplade[1]. Lokkorgen var byggd i trä och beklädd med teakpanel[1], en design som senare återkom i Pb-, Oe-, Of- och de tidiga D-loken. Värdena i tabellen, utom axeltrycket, är enligt Svenska Ellok[1]. Axeltrycket är enligt Kungliga Järnvägsstyrelsen, som också anger en dragkraft på 24 ton[3]. Svenska Ellok baserar sitt dragkraftsvärde på maximalt tillåten motorström[1].

PRESTANDA DRIVMOTORER DIMENSIONER VIKTER SPÅRVIDD & AXELANORDNING
TIM-
EFFEKT
DRAG-
KRAFT
MAX
HASTIGHET
ANTAL BETECK-
NING
UTVÄX-
LING
UTVÄXL.-
FÖRHÅLL.
DRIV-
HJUL Ø
LÄNGD Ö
BUFFERTAR
HJUL-
BAS
TJÄNSTE-
VIKT
ADHESIONS-
VIKT
AXEL-
TRYCK
SPÅR-
VIDD
AXEL-
ANORDNING
1130 hk 20 ton 60 km/h 2 SJ 1303 28:107 1 : 3,82 1350 mm 11250 mm 6350 mm 69000 kg 69000 kg 17250 kg 1435 mm D

Od-lokets elektriska system[redigera | redigera wikitext]

Od-lokens elektriska utrustning levererades av ASEA[1]. Via kontaktledningen matades huvudtransformatorns primärsida med nominellt 15 kV växelström, antingen med frekvensen 15 eller 16⅔ Hz. Varje lok hade två strömavtagare[1]. På huvudtransformatorns sekundärsida fanns fyra spänningsuttag för drivmotorström, som via 12 kontaktorer kombinerades till 10 olika nivåer av drivmotorspänningar[1]. Föraren styrde kontaktorerna via ett reglage, den s.k. kontrollern. Kontrollern hade 10 huvudlägen och ett s.k. halvläge för lågfartsmanövrering[1]. Mellan varje huvudläge fanns ett övergångsläge som kopplade upp spänningen separat i ett eventuellt multipelkopplat Od-lok[1]. På så sätt kunde föraren undvika allt för stora dragkraftssprång vid multipeldrift[4]. Od-loket blev utrustad med elektrisk tågvärme år 1925[1], vilket antyder att loket även drog persontåg som bisyssla. Det finns fotografier på Od-lok som drar persontåg.

Od-loket som snöröjare[redigera | redigera wikitext]

En bisyssla Od-loken hade vintertid, var att skjuta en speciell snöslunga[1]. Två snöslungor levererades 1924[1][5], varav en (SJ nr A-3) finns bevarad i driftsdugligt skick vid Norrbottens Järnvägsmuseum[5]. Snöslungan har axelföljden 2’2’ och saknar därför egen framdrivning. Däremot har snöslungan en egen strömavtagare och transformator för att driva den elmotor som får själva ploghjulet att rotera[1]. Drivmotorn till ploghjulet är en ASEA SJ 1303, dvs en likadan motor som drev själva Od-loken[1][5]. Normalt roterar ploghjulet med 125 varv/minut, och som mest 175 varv/minut[5]. Snöslungan är utrustad med en kontroller så att lokföraren kunde fjärrmanövrera det påskjutande Od-loket via en multipelkabel[1].

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nordin T, Wretman L och Grundstedt O (1998). Svenska Elllok. Svenska Järnvägsklubben. sid. 86-90. ISBN 91-85098-84-1 
  • Statens Järnvägar 1906-1931. Andra Bandet.. Kungliga Järnvägsstyrelsen. 1931. sid. 474-493 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y] Nordin, Tore; Wretman, Lennart; Grundstedt, Ove (1998). ”Od-loken”. Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 86-90. ISBN 91-85098-84-1 
  2. ^ [a b c d] [http://www.svenska-lok.se/motor.php?s=20&litra=Od&typenr= ”SJ Littera Od 42-51”]. http://www.svenska-lok.se/motor.php?s=20&litra=Od&typenr=. Läst 1 februari 2018. 
  3. ^ ”Elektriska lokomotiv och motorvagnar”. Statens Järnvägar 1906-1931. "Andra bandet". Stockholm: Kungliga Järnvägsstyrelsen. 1931. sid. 477 
  4. ^ Nordin, Tore; Wretman, Lennart; Grundstedt, Ove (1998). ”Ob-loken”. Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. sid. 74. ISBN 91-85098-84-1 
  5. ^ [a b c d] ”Elsnöslunga Qcn 9850015 (SJ A-3)”. Norrbottens Järnvägsmuseum. http://www.nbjvm.se/sn%C3%B6r%C3%B6jningsfordon/elsn%C3%B6slunga-qcn-9850015-sj-3. Läst 1 februari 2018. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]