Tätort

Från Wikipedia
Version från den 13 september 2017 kl. 05.09 av InternetArchiveBot (Diskussion | Bidrag) (Räddar 1 källor och märker 1 som döda. #IABot (v1.5.2))
Avgränsningen för tätorten Arboga år 2015.

En tätort definieras i Danmark, Finland, Norge och Sverige som ett tätbebyggt område med minst 200[1][ifrågasatt uppgift] invånare där avståndet mellan husen är mindre än 200 meter samt där andelen fritidsfastigheter understiger 50 procent (se definition för småort).

Definition i Norden

Man enades 1960 i Norden om en gemensam officiell definition av begreppet tätort, som lyder sålunda:

Som tätbebyggt område räknas alla hussamlingar med minst 200 invånare, såvida avståndet mellan husen normalt icke överstiger 200 meter. Avståndet kan dock tillåtas överstiga 200 meter, när det gäller hussamlingar inom en större orts influensområde. - - - Vid avgränsningen av tätbebyggda områden medräknas också obebodda hus, inräknat hus som uteslutande användes som arbetsplats. Som hus tillhörande tätortsbebyggelse betraktas dock ej jordbrukets ekonomibyggnader, såvida dessa är fritt liggande i förhållande till huvudegendomen. - - - Anstalter o d, som är belägna utanför tätbebyggt område, räknas som tätort såvida anstaltens bofasta personal med familjer osv. men utan patienter, utgör minst 200 personer. - - - Uppdelningen i tätbebyggda och glesbebyggda områden företages oberoende av den administrativa indelningen. Hussamlingar som utgör en direkt fortsättning av ett tätbebyggt område i en grannkommun, inräknas sålunda i detta område vid tätortsredovisningen. [2]

De olika nordiska länderna har dock i praktiken använt något olika arbetsmetoder under årens lopp.[2]

Danmark

I Danmark är byområde en definition av alla bebyggelser med mer än 200 invånare och ett högsta avstånd mellan byggnader av 200 meter. Undantag från denna regel kan göras då avbrottet i bebyggelse utgörs av offentliga anläggningar, kyrkogårdar och liknande. Köpenhamns koncentrerade bebyggelse, Hovedstadsområdet, definierades fram till 1998 genom en sammanräkning av folkmängden i hela kommuner. Från och med 1999 används en snävare definition även för Hovedstadsområdet då man numera utgår från den sammanhängande bebyggelsen, exklusive övriga delar av dessa kommuner. Danmarks statistik har det övergripande ansvaret för sammanställningen av uppgifterna, men andra myndigheter som är inblandade i processen är även Kort & Matrikelstyrelsen (som står för kartunderlaget) och Indenrigs- og Sundhedsministeriet (som handhar Det centrale personregister).[3]

Finland

Se även: Lista över Finlands tätorter

I Finland har Statistikcentralen avgränsat tätorter (finska: taajama) sedan 1960. Vid samma datum fanns 1 137 tätorter i Finland. 2010 var antalet tätorter 735 stycken.[4]

Högst tätortsgrad har Grankulla med 100 %.

Island

Den isländska termen är þéttbýli.

Norge

I Norge används ordet tettsted. Den norska termen, som har svenskans tätort som ursprung,[5] infördes i Norge under 1950-talet. I Norge använder man ett högsta avstånd mellan byggnader av 50 meter, och folkmängden i tätorten måste uppnå minst 200 invånare. Vissa undantag från 50-metersregeln tillåts dock, bland annat där avbrott i bebyggelse utgörs av parker, vägar m.m.

Den 1 januari 2013 införde Statistisk sentralbyrå en ny avgränsningsmetod av tettsteder. Den nya metoden betydde stora förändringar jämfört med tidigare, då den skulle följa vägar och tomtgränser i större utsträckning än tidigare. Definitionen av en tätort kvarstod samma som tidigare.[6]

Sverige

Se även: Lista över Sveriges tätorter
Sveriges 50 största tätorter 2005.

Tätortsindelningen beräknas i Sverige vart femte år av Statistiska centralbyrån (SCB). Tätortsindelningen är oberoende av den administrativa indelningen och beräknas strikt enligt den nordiska tätortsdefinition som bestämdes 1960. En tätort kan således ligga i flera kommuner och till och med i flera län. Det som inte är tätort benämns av SCB som "utanför tätort" och omfattar såväl mindre ortsbebyggelse som småort, fritidshusområden och arbetsplatsområden samt landsbygd. En småort är i normalfallet en ort med färre än 200 invånare (undantag finns) och högst 150 meter mellan husen.

Grundregeln är att tätorten bör ha över 200 invånare och att avståndet mellan husen normalt inte är mer än 200 meter. Undantag kan göras i de fall då hussamlingar med ett avstånd på över 200 meter ändå bedöms ligga inom en större orts influensområde. Då kan den större orten tillgodoräkna sig detta område. Andra undantag från 200-metersregeln kan göras då avbrottet i den sammanhängande bebyggelsen utgörs av allmännyttiga områden som idrottsplatser, järnvägslinjer, kajer, kyrkogårdar, lagerplatser, parker, parkeringsplatser och vägar.[7]

Namn på nya tätorter besluts av Lantmäteriet i samråd med länsstyrelserna och andra myndigheter. Varje tätort har förutom sitt namn även en fyrsiffrig tätortskod. Till exempel har tätorten Göteborg tätortskoden 4368 och tätorten Kiruna har tätortskoden 8676.

Historisk befolkningsstatistik för en tätort ger inte alltid jämförbara data, eftersom tätortens areal kan ha förändrats under perioden. Vilka tätorter som vuxit samman eller vuxit isär framgår dels av fotnoterna i ovan nämnda historiska befolkningsstatistik från SCB, dels av SCB:s karta[8]. Dessutom kan enstaka småorter eller glesbygdsfastigheter ha sammanvuxit med eller brutits ut ur tätorten under perioden, exempelvis om en mellanliggande byggnad har byggts så att avståndet mellan husen blir mindre än 200 meter, eller om en mellanliggande byggnad har rivits.

Resultatet av 2010 års tätortsavgränsing publicerades av SCB den 16 juni 2011.[9] Vid tätortsavgränsningen fanns i Sverige 1 956 tätorter. Under perioden 2005 till 2010 hade 59 nya tätorter tillkommit, medan 42 orter inte längre var tätorter antingen beroende på att folkmängden minskat till under 200 invånare eller på grund av sammanslagning med annan tätort, i ett enstaka fall på grund av att andelen fritidshus ökat till över 50 procent.[10]

2010 bodde 8 016 000 personer i tätorter, vilket motsvarade 85 procent av hela befolkningen. 2005 bodde totalt 7 633 000 personer i tätorter.

I några fall, bland annat Uppsala[11], arbetar kommuner och/eller andra myndigheter med egna uppdateringar av tätortsstatistik som ibland avviker från SCB:s kriterier.

En tätortsregion[12], T-region eller stadsregion är ett större sammanhängande område av tätorter bestående av en huvudort (centralort) med omkringliggande förorter. Förorterna kan ha eget centrum men är starkt beroende av huvudortens arbetsmarknad, service- och kulturutbud med mera. Befolkningsstatistik för tätortsregioner togs i Sverige senast fram 1995.[13][ej i angiven källa]

Historisk definition

Ursprungligen räknades endast städer som tätorter. Den faktiska bebyggelsen och det administrativa området sammanföll då i allmänhet. Efter näringsfrihetens införande och det omfattande järnvägsbyggandet i Sverige uppstod en mängd nya samhällen, ofta utan administrativ stadsstatus. Vissa blev municipalsamhällen eller köpingar, andra förblev i formell administrativ mening landsbygd. Det förekom också så kallad utomgränsbebyggelse invid, men utanför, de administrativa stadsgränserna. Det blev därför alltmer nödvändigt att skapa ett begrepp som redovisade tättbebyggda områden i förhållande till glesbebyggda alldeles oavsett kommunala gränser eller kommunal status.

1900 redovisades för första gången uppgifter om "köpingsliknande samhällen", som 1910 kallades "tättbebyggda samhällen på landsbygden". Från 1920 till och med 1945 räknades hela folkmängden i de administrativa tätorterna (städer, köpingar, municipalköpingar och municipalsamhällen) till tätortsbefolkningen. Dessutom räknades "befolkningsagglomerationer" med minst 200 invånare i landskommunerna. Själva ordet tätort introducerades 1930.

De administrativa tätorterna blev alltmer ointressanta i takt med inkorporeringen av landsbygdsområden till städerna och ombildningen av hela landskommuner till städer. Detta kulminerade 1948, då hela Jukkasjärvi omvandlades till Kiruna stad, då ofta kallad "världens största stad". Därför började man från 1950 att skilja ut tätbebyggelse från glesbebyggelse även inom stads- och köpingskommuner. 1965 tog redovisningen av icke-administrativa tätorter över helt och hållet,[förtydliga] och 1971 upphörde städerna som särskild kommuntyp då Sverige införde enhetlig kommuntyp.

Uppdelningen i tätort/glesbygd gjordes till 1950 av pastorsämbetena genom att välja vilka fastigheter som skulle tillhöra tätorterna. Tolkningen kunde variera från trakt till trakt.

1960 års folkräkning medförde bestående nyheter. Då började avgränsningarna göras av geografisk expertis och de ritades ut på kartor. Genom enhetlig avgränsning av samtliga orter blev bedömningen av tätortsbegreppet likartad över hela landet.

Kartavgränsning av tätorter görs också, och från 1980 finns de även digitalt lagrade.

Tätortsavgränsningen utfördes tidigare inom ramen för folk- och bostadsräkningar, men från 1990 görs de i anslutning till markanvändningsstatistiken.

Tätortsgrad

SCB för även statistik över hur många i en kommun som bor inom en tätort och hur många som inte gör det. Sverige totalt hade vid revideringen år 2010 en tätortsgrad på 85,1 %, att jämföra med 84,4 % år 2005. Kommunerna Stockholm, Sundbyberg och Solna har 100 % i tätortsgrad. Malmö har 99,5 %, det är den 8:e högsta siffran i landet och den högsta utanför Stockholms län.

Bergs kommun har den lägsta tätortsgraden med 31,0 %. Ett tjugotal kommuner har en tätortsgrad under 50 %.[14]

Se även

Källor

  1. ^ Nationalencyklopedin, Folkmängdskälla
  2. ^ [a b] Tätorter 1960-2005 s. 83 SCB Arkiverad 23 juni 2011 på WebCite
  3. ^ Danmarks Statistik - Varedeklaration: Byopgørelsen pr. 1. januar Läst 26 oktober 2011.
  4. ^ Statistikcentralen.fi läst 23 februari 2015
  5. ^ Hallstein Myklebost: Norges tettbygde steder 1875 – 1950, Oslo 1960, s. 46 – 47
  6. ^ SSB.no Befolkning og areal i tettsteder, 1. januar 2013 (Läst 23 februari 2015)
  7. ^ Statistiska centralbyrån - Statistiska meddelanden, MI 38 SM 0601, Tätorter 2005 Läst 26 januari 2011.
  8. ^ Karta över geodata för tätorter 2005 Arkiverad 22 februari 2012 hämtat från the Wayback Machine.
  9. ^ stor ökning av befolkning i tätorter 16/6 2011 SCB
  10. ^ ”Fortsatt stor ökning av befolkning i tätorter”. SCB. 20 juni 2011. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Miljo/Markanvandning/Tatorter-arealer-befolkning/12994/13001/Behallare-for-Press/Tatorter-2010-arealer-befolkning-korrigerat-2011-06-20/. Läst 1 juni 2014. ”Under perioden 2005 till 2010 har 59 nya tätorter tillkommit. Det finns nu 1 956 tätorter i Sverige. År 2010 upphörde 29 områden som tätorter på grund av minskad befolkning. 12 tätorter slogs samman med annan tätort och i en tätort är andelen fritidshus för hög för att den skall klassificeras som tätort.” 
  11. ^ Uppsala kommun - Uppsala 2009[död länk]
  12. ^ Folkmängden i tätortsregioner 1950–2005
  13. ^ Cybercitys ordbok Arkiverad 16 januari 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  14. ^ ”Antal tätorter och tätortsgrad (andel befolkning i tätort) efter region. Vart femte år 2005 - 2015”. Statistiska centralbyrån. 25 oktober 2016. http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__MI__MI0810__MI0810A/TatortGrad/?rxid=ef734a85-a76a-47c4-8395-46488a1f2c49. Läst 27 maj 2018. 

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Tätort&oldid=40824243”