Teater Narren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Teater Narren bildades 1965 och blev en av de första fria teatergrupperna i Stockholm.[1]

Gruppen arbetade i början i före detta Arenateatern på Gröna Lund.[2] Den hade sedan sin bas i Skärholmen och det sista året på biografen Reform på söder i Stockholm. Tidvis bedrevs en omfattande turnéverksamhet,[2] bland annat till Kuba. Gruppen bytte 1967 namn för en tid till "Narrens Verkstad".[2] Inspirerade av New Yorkgruppen La Mamas[3] gästspel i Stockholm samma år ville man betona den unika skådespelarträningen.[2] Narrens centralgestalt var under hela verksamhetstiden regissören Hans Hellberg.[4][2] Efter att ha börjat med amerikanska avantgardepjäser blev repertoaren från 1969 allt mer revolutionär.[2] Narren upphörde 1981.[2]

Det första året bestod gruppen av Hans Hellberg, Bibi Nordin, Lottie Ejebrant och Leif Sundberg.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

  • 1966 Araminta May efter en novell av C.J.L. Almqvist.
  • 1967 Mannen från Minap efter en novell av ryssen Julij Daniel.
  • 1967/68 "Pris" efter Sonja Åkessons collage av texter från reklam och veckotidningsnoveller. En Narrens Verkstadproduktion som spelades in av den finska televisionen 1968.
  • 1968 De amerikanska undergroundpjäserna Chicago (Sam Shepard) och Motell (Jean-Claude van Itallie).
  • 1969 Flickan i Havanna (Elisabet Palo), ett spel om Kubas historia.
  • 1969 Återkomst (Stig Billberg), ett spel om ett försök att inplantera nya erfarenheter i samhället.
  • Någonting Gemensamt, ett spel om miljön.
  • 1970 Solidaritet-Arbetarmakt, ett spel om en strejk inspirerad av och delvis skapad tillsammans med gruvarbetarfamiljer i Malmberget.[5] Pjäsen gavs även som radioteater 1971.
  • 1971 En rövarhistoria, om arbetarklassens historia med utgångspunkt från Leo Hubermans Människans rikedomar[6].
  • 1973 Martin går igen, en uppföljare till Solidaritet Arbetarmakt.
  • 1974 Dom har dödat en gitarr men folket har tusen åter (Dario Fo).
  • 1974 Det bultar och det bankar
  • 1976 Sjappet med Hans Hellberg och Gudrun Östbye, en pjäs om folkhemmets baksida, gavs även som TV-teater.
  • 1978 Kallocain-84, inspirerad av Kallocain (Karin Boye) och 1984 (George Orwell).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Eva Schöld (1 april 2004). ”Kulturrapport 2004”. Stockholms kulturförvaltning. http://www.stockholm.se/Global/Stads%C3%B6vergripande%20%C3%A4mnen/Om%20Stockholm/Kulturstatistik/Kulturrapport-2004.pdf. Läst 8 oktober 2010. [död länk]
  2. ^ [a b c d e f g] Ericson Uno, Engström Klas, red (1992). Myggans nöjeslexikon: ett uppslagsverk om underhållning. 11, Mack-Old. Höganäs: Bra böcker. sid. 169. Libris 7665089. ISBN 91-7752-269-9 (Wiken (Bra böcker (inb. (Inb.) 
  3. ^ La Mama Experimental Theatre Club webbplats
  4. ^ http://www.ne.se/narren
  5. ^ Kjell Östberg (21 september 2002). ”1968 – när allt var i rörelse”. marxistarkiv.se. sid. 58–59. http://www.marxistarkiv.se/sverige/1968_nar_allt.pdf. Läst 6 mars 2012. 
  6. ^ Huberman, Leo; Herlitz Lars, Gustafsson Bo, Kumm Björn (1969). Människans rikedomar. Tema, 99-0110911-6 (2. uppl.). Stockholm: Raben & Sjögren. Libris 8231463 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]