Holocen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kenozoikum: 65 miljoner år före nutid till nutid
Period Epok Miljoner år sedan
Kvartär 2,59 Holocen 0,01 0,01–0
Pleistocen 2,58 2,59–0,01
Neogen 20 Pliocen ≈2,4 5–2,6
Miocen 18 23–5
Paleogen 42 Oligocen 12 35–23
Eocen 22 57–35
Paleocen 8 65–57
Eran kenozoikum är en del av eonen fanerozoikum.

Se vidare geologisk tidsskala.

Holocen betecknar nuvarande geologisk epok.

Geologisk epok[redigera | redigera wikitext]

Temperaturvariationer under Holocene.
Temperaturförändring observerade i Antarktis under istider.

Holocen är den pågående geologiska epoken som inleddes för cirka 11 700 år sedan. Enligt Global Boundary Stratotype Section and Point (GSSP) började holocen cirka 9700 f.Kr.

Holocen är en interglacial och har ett förhållandevis stabilt klimat med ett klimatoptimum för ca 8 000–5 000 år sedan. I Skandinavien sker en övergång till ett mer variationsrikt och fuktigare klimat för ca 5000 år sedan med bland annat nybildning av glaciärer i fjällkedjan och ökad försumpning och torvbildning. En återgång till ett något varmare klimat sker under det medeltida klimatoptimet ca 800–1300 e.Kr., följt av den så kallade Lilla istiden mellan 1300 och 1850.[1]

GSSP definieras genom prov från isborrskärnan ur ett hål borrat av North Greenland Ice Core Project (NGRIP) (Koordinater, 75.10° N, 42.32° W), som är arkiverad i Köpenhamn. Holocens början hittades på 1492,45 m djup.[2]

Inom en extremt kort tidsperiod på bara 1–3 år förändrades δO18-värdet i borrkärnan från typiskt glaciala värden till interglaciala värden vilket indikerar den snabba temperaturstigningen som skedde från slutet av den yngre dryastiden till holocens preboreal. Genom att samköra dendrokronologiska beräkningar kring Hohenheimer Baumringchronologie och lervarvberäkningar i Meerfelder Maar i Eifel, Tyskland[3][4] med ovan nämnda NGRIP 2 iskärnsanalyser (GICC05-kronologi) har man fått en överensstämmelse kring årtalet 11590 (fram till året 1950) = 9640 f. Kr. 11640 b2k (b2k = före året 2000), där alla 3 metoder ligger inom felmarginalen. I absoluta tal lades början av holocen till 11700 år med en osäkerhetsfaktor på 99 år med vissa regionala variationer. Axel G. Blytt und Rutger Sernanders paläobotaniska data ur skandinaviska myrområden är i princip bara på norra halvklotet, delvis bara i Norden påvisbar. När Weichsel-istiden kring 16000 f. Kr. nådde sin djuppunkt, började Jordens temperatur stiga.

Flera gånger blev det kortvariga klimatförsämringar, bland annat de så kallade Dansgaard-Oeschger händelserna. Jämfört med Eem-varmtiden var övergången i den anslutande varmtiden ovanligt lång och efter Allerödtiden, där temperaturen nästan uppnådde varmtidsnivå, blev det under den yngre tundratiden 10700 f.Kr. än en gång kallare.

  En proxy-analys av iskärnor från Antarktis visar att CO²-koncentration i atmosfären tilltar när det blir varmare. När temperaturen i Antarktis steg vid slutet av senaste istiden mellan 19000 till 11000 år med ca 10 ºC så steg CO² -halten (80 ppmv sammanlagt) i atmosfären kontinuerligt inom loppet av 200 år efter temperaturökningen.[5]

Mer än 2 °C varmare än nu var framförallt delar av norra klotet, bland annat i Sydosteuropa (mellan 13000 och 11000 f.Kr. samt i de nordliga haven 12000–10000 f. Kr. och i östra Kina 10000–6000 f.Kr. Trädgränsen i Alperna låg tidvis 200–300 m högre, i Sibirien och Nordamerika var trädgränsen upp till 300 km längre norrut. Samtidigt var vattentemperaturen i Nordindiska oceanen och i tropiska Stilla havet under tiden 13000–7000 år f.Kr. mellan 0,5–2 °C kallare, men steg därefter i Altitermum till 1 °C över nuvarande nivå. Denna tundratid slutade ca 9640 f.Kr. genom en extrem snabb återuppvärmning till Präboreal. Inom 20–40 år steg genomsnittstemperaturen på norra klotet med 6 grader Celsius.[6]

Stora alvaret på Öland kan ge en föreställning om den tidiga preboreala tidens öppna landskap (jämförelsen kan dock inte dras för långt)

Preboreal tid[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Preboreal tid

Preboreal tid kallas perioden som inföll cirka 9700–8500 f.Kr., närmast efter den senaste istiden och efter perioden Yngre dryas. Preboreal tid var en tid av stora förändringar. Klimatet blev snabbt mildare efter den föregående periodens låga medeltemperaturer. Av detta följde att världshavens yta höjdes, inlandsisarna krympte samtidigt som den isostatiska landhöjningen tilltog i stora delar av Skandinavien. Östersjön genomgick den fas som kallas Yoldiahavet.

Klimatförbättringen under perioden gjorde att det tundraliknande landskapet från Yngre dryas förändrades, till att börja med till ett ljust stäpplandskap med gräs, örter, kråkris och enbuskar. Dungar av björk, vide, sälg och asp förekom. Några århundraden senare spred sig björken kraftigt och efter ytterligare några århundraden invandrade även tall i de ljusa björkskogarna. Mot slutet av perioden märks även hasseln i pollendiagrammen, framförallt i de sydvästra delarna. På goda jordar bildade den rena hasselskogar.

Till den preboreala tidens ljusa landskap invandrade bison och vildhäst, men dessa försvann mot slutet av perioden. Även uroxe och vildsvin invandrade. Från Yngre dryas fanns älg, björn och bäver kvar vilka ökade i antal, medan renpopulationen minskade.

Preboreal tid (liksom den efterföljande Boreala tiden) kallas ibland för fastlandstiden. Södra Sverige hängde ihop med Danmark och Tyskland, och även de brittiska öarna och Nordsjöområdet ingick i denna kontinentala landmassa. Inlandsisens södra kant låg vid periodens början norr om Billingen. Något århundrade tidigare (cirka 9700 f.Kr.) tömdes den Baltiska issjön i detta område, varvid issjöns yta sänktes 25 meter. Ett sund öppnades genom Närke och Yoldiahavet bildades. Mellan Närkesundet och några sund i Bohuslän/Dalsland öppnade sig Vänerområdets bassäng.

Yoldiahavet präglar bilden under större delen av den preboreala tiden. Under några århundraden i mitten av perioden strömmade saltvatten in som en djupström i Närkesundet, och Yoldiahavet fick brackvatten. Mot slutet av perioden grundades vattenförbindelserna med världshaven upp, först sunden närmast Kattegatt, det vill säga Otteidsundet, Uddevallasundet och Göta Älvdalen. Yoldiahavet övergick i Ancylussjön. Närkesundet torrlades något senare, under början av den Boreala tiden.

Under den preboreala tidens varma och torra klimat vek iskanten snabbt mot norr, vid periodens slut låg den i norra Dalarna. Hela Vänerområdet liksom östra Mellansverige och Smålandskusten låg under vatten, men strandförskjutningen var snabb i detta område, en stadig regression. Öland och Gotland höjde sig nu ovan vattenytan. Längre söderut vid Skåne och Blekinge var förhållandena mer komplicerade. Under början av perioden rådde en landhöjning så att Hanöbukten och Skälderviken torrlades, men under slutet av den preboreala tiden kom dessa områden på nytt att dränkas av de stigande världshaven, och framförallt under den så kallade Ancylustransgressionen några århundraden senare (cirka 8300 f.Kr.). Rester av ett antal stenåldersboplatser lär därför återfinnas på dagens havsbotten långt utanför kusterna. Inom arkeologin markerar preboreal tid början på Mesolitikum. De grupper av jägare/samlare som under den preboreala tiden befolkar södra Sverige betecknas Maglemosekulturen. Längs norra Bohuslän förekommer också spår av en kustbunden Hensbackakultur[7]

Hasselskogen – en vanlig miljö under boreal tid

Boreal tid[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Boreal tid

Boreal tid kallas den period av varmt och torrt klimat som inföll cirka 8500-6800 f.Kr., närmast efter den preboreala tiden. Det var inledningen av den cirka sextusen år långa postglaciala värmetiden. Mot slutet av den boreala tiden, och en stor del av nästföljande period, den atlantiska tiden, låg medeltemperaturen i Skandinavien två grader högre än idag [8]


Smältningen av inlandsisen i Nordamerika ledde till att havsytan snabb steg med cirka 120 meter (jämfört med nivån under istiden). Hudson Bay blev till ett bihav 6000–5500 f. Kr. Om arktisisen smälte under den här tidsperioden är omtvistad. Kring 5000 f.Kr. skiljdes Danmark och de brittiska öarna från fastlandet. Nya kustlinjer bildades längs Nordsjökusten (flandriska transgression, Dünkirchen-transgression). En lång serie av stormfloder ledde till att Östersjön blev ett bihav till Atlantiska havet. På samma sätt överflödades Svarta havet kring 6700 f.Kr..[9] Genom det ständig varmare klimatet försvann i Mellaneuropa och i Nordamerika istidens Tundranvegetation, och skogen bredde ut sig. Först Björk och gran, senare ek, alm och al.

Atlantisk tid[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Atlantisk tid

Atlantisk tid kallas en period av varmt och fuktigt klimat som inföll cirka 6800–3800 f.Kr., närmast efter den boreala tiden. Perioden utgör huvuddelen av den cirka sextusen år långa postglaciala värmetiden, och ett klimatoptimum inträffade ungefär vid mitten av den atlantiska tiden. Medeltemperaturen i dagens Skandinavien låg då 2-3 grader över dagens nivå. [10] Dock inträffade cirka 6200 f.Kr. en plötslig temperatursänkning som varade ett par århundraden, innan klimatet återigen blev varmare. Denna händelse kallas i engelskspråkig litteratur "the 8.2 kiloyear event". Under den atlantiska tiden bredde sig ädellövskogen ut, även kallad ekblandskog. Alm, ek, lind och ask konkurrerade ut de tidigare tall-hasselskogarna i södra Sverige, och de ädla trädslagen spreds ända upp till Dalarna och Gästrikland. Längre norrut vann tall, hassel och al terräng på björkens bekostnad, här förekom även gran.

Ädellövskogen var ljus och örtrik om våren, men under den tiden träden var lövade så var skogen mörk och marken nästan vegetationslös. Ljusare gläntor fanns vid sjöar, våtmarker och i bergsterräng, och möjligen där betande djur förekom rikligt. Bilden av en blandskog ska inte tas alltför bokstavligt – de olika trädslagen var ej blandade med varandra utan var utbredda alltefter sina olika miljökrav, där ek och lind fanns på de torrare markerna, och alm och ask på de fuktigare. Att klimatet var fuktigt visar också den rikliga förekomsten av järnek och murgröna i pollendiagrammen. Andra växter som vanligtvis hittas i varmare klimat (i Sydeuropa) förekom också: mistel, idegran, olvon och till och med vindruva.

Den tätnande skogen med mager undervegetation missgynnade djurarter som var beroende av öppna landskap. Uroxen som var vanlig under den föregående boreala tiden försvann helt från södra Sverige. Möjligen påverkades denna utveckling av människans allt effektivare jakt på detta byte. Även älgen minskade drastiskt. Däremot tycks vildsvin och kronhjort ha anpassat sig väl, och utgjorde favoritvillebråd för stenålderns grupper av jägare.

Mot slutet av perioden (ca 4 000 f. Kr.) inträffade en plötslig nedgång i pollendiagrammen av framförallt alm, men även av andra lövträd. Händelsen kallas almfallet och har av vissa forskare ansetts ha ett samband med människans begynnande lövtäkt i samband med jordbrukets och boskapsskötselns introduktion i Sydskandinavien. Andra forskare har istället anfört den s.k. almsjukan som förklaring, ev. också en temporär klimatförändring. Efter några århundraden in i den efterföljande subboreala tiden sker dock en viss återhämtning av de ädla trädslagen igen.

Den atlantiska tiden präglas av Littorinahavet, inledningen av dagens bräckta innanhav Östersjön. Under den föregående tidens Ancylussjön hade de danska bälten liksom Öresund öppnats upp. Till att börja med var saltvatteninträngningen från Kattegatt måttlig, resulterande i en brackvattenfas som ibland kallas Mastogloiahavet. Senare, i takt med världshavens nivåhöjning ökade inträngningen, och Littorinahavet blev då saltare, vid Stockholmstrakten upp till tre gånger så hög salthalt som dagens nivå. Till detta saltare skede, det egentliga Littorinahavet (cirka 5500 f.Kr.), bidrog att Nordsjön och Engelska Kanalen från att ha varit torrlagda, nu hade översvämmats och fördjupats. Detta ändrade strömningsförhållandena runt Danmark.

Djurlivet var rikt i detta innanhav. På stenåldersboplatser märks exempelvis ben av grönlandssäl och tumlare. Landhöjningen var betydande i norra Sverige, men avtagande söderut. Under hela den atlantiska tiden ökade samtidigt världshavens nivå, men i en hastighet som i genomsnitt var lägre än landhöjningen, varför alltmer av Sveriges kuster frilades. Speciellt i östra Svealand och utefter Norrlandskusten var strandförskjutningen, regressionen betydande och kartbilden förändrades för varje århundrade. Under några perioder var dock havsnivåhöjningen snabbare än landhöjningen (utom i Norrland). Detta ledde till ett antal transgressioner i samtliga kustområden söder om Gävletrakten. Denna så kallade Littorinatransgression (egentligen fyra separata transgressioner) innebar att stränder översvämmades och strandvallar bildades. Den högsta av dessa strandvallar kallas ofta för Littorinavallen och är i Stockholmstrakten synlig på 53 meters höjd, på norra Gotland 27 meter, och i Skåne 3–5 meter över dagens havsyta. Motsvarande strandnivå/transgression på västkusten kallas Tapesgränsen respektive Tapestransgressionen.

Inom arkeologin är den atlantiska tiden den senare delen av mesolitikum, jägarstenåldern. Hela Skandinavien var sannolikt befolkat redan vid inledningen av perioden. Inte minst i Norrland har man på senare år funnit många boplatser från atlantisk tid, ofta utefter vattendrag och sjöar (som till exempel Garaselet i Västerbotten från 6000-talet f.Kr.) men också utefter den dåvarande kusten och i fjällregionen. Fyndmaterialet pekar på en invandring söderifrån och från sydväst, men kontakter kan inte uteslutas med populationer vid norska Ishavskusten. I södra Sverige och i Danmark representeras den atlantiska tiden av Kongemosekulturen och senare, från cirka 5500 f.Kr., av Erteböllekulturen. Vid västkusten förekom en annan redskapstradition med de karakteristiska lihultyxorna, ibland kallas denna kultur Lihultkulturen, som även hade en fortsättning in i Norge under beteckningen Nöstvetkulturen.

I Nordnorge har den redan under boreal tid uppträdande Komsakulturen en kontinuitet långt fram i tiden. I Finland betecknas den tidiga atlantiska tidens redskapstradition som Suomusjärvikulturen. Senare, från cirka 5200 f.Kr. har man här fynd av tidig kamkeramik.

Mot slutet av perioden uppträder de första spåren av sädesodling och boskapsskötsel i södra Sverige. Detta markerar övergången till neolitikum, den yngre stenåldern ("bondestenåldern"). Samtidigt uppträder i Norrland ett mer självständigt redskapsinventarium med utsökt formade föremål i skiffer, ofta benämnt skifferkulturen.[11]

Betande kreatur öppnar upp landskapet

Subboreal tid[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Subboreal tid

Subboreal tid kallas klimatperioden som inföll för cirka 3800–600 f.Kr. Perioden utgör slutet av den cirka sextusen år långa postglaciala värmetiden. Vid början av subboreal tid skedde en viss temperatursänkning jämfört med den tidigare atlantiska tiden, men periodens medeltemperatur låg ändå 1–2 grader över dagens nivå i Skandinavien.

Under subboreal tid åstadkom människan för första gången i Skandinavien en märkbar effekt på miljön. Skogarna öppnas upp i samband med introduktionen av jordbruk och boskapsskötsel, den så kallade neolitiseringen. Denna utveckling är mest påtaglig i sydligaste Sverige, men är även synlig på lätta bördiga jordar längre norrut i landet. I pollendiagrammen avtecknar sig i början en markant händelse, det så kallade almfallet, en plötslig minskning av andelen alm och andra ädla lövträd. Detta anses dock ha delvis naturliga orsaker (almsjukan), även om boskapsskötare kan ha påskyndat denna utveckling genom betande djur, lövtäkt och ringbarkning.

De första bönderna utnyttjade ett näringskapital som byggts i den så kallade brunjorden under tusentals år av den boreala och atlantiska tidens skogar. Redan efter några århundraden skedde en utarmning av marken, och en tilltagande måttlig försurning vilket märks i pollendiagrammen med arter karakteristiska för sura marker. Även ljusälskande arter som malört, mållor, maskros och blåklint invandrade under denna period. Utvecklingen är långsam i början men tilltar mot slutet av den subboreala tiden, under bronsåldern. Längre norrut var stora delar av Sverige ganska opåverkat, men utefter ådalar och bördiga områden kan denna utveckling skönjas upp till Dalarna–Hälsingland.

Helt öppnad betesmark

Under bronsåldern fortsätter öppnandet av landskapet, i vissa områden uppstod vidsträckta betesmarker med slån, en och hagtorn och med enstaka skogsdungar. Speciellt längs västkusten började ljunghedar att uppkomma som följd av svedjning och överbetning. Trädslagen i den subboreala tidens skogar var till största delen samma som under den föregående atlantiska ädellövskogen: lind, ek, alm och ask. Två nykomlingar, bok och avenbok, invandrade från söder men ännu utan att bilda de skånska bokskogarna. Vid inledningen av subboreal tid befann sig Östersjön i den salta fas som betecknas Littorinahavet. En sista av de så kallade Littorina-transgressionerna inträffade cirka 2000 f.Kr., en måttlig höjning av havsnivån på 1–2 meter, varvid stränder i södra Sverige översvämmades för att efter något århundrade på nytt friläggas.

Senare under perioden avklingade världshavens nivåhöjning som pågått sedan inlandsisens tillbakadragande. Samtidigt fortsatte den isostatiska landhöjningen i Skandinavien, framförallt i de norra delarna. Låglänta kustområden fortsatte att friläggas (regression), speciellt märkbart i östra Svealand. Även i Skåne och Danmark, där landhöjningen är låg men inte obefintlig, skedde en långsam tillväxt av strandområden, och trösklarna i Öresund och de danska Bälten grundades upp något under denna tid. Detta gjorde att salthalten sjönk i Östersjön vilket markerar inledningen av Limneahavet och dagens bräckta Östersjön.

Inom arkeologin omfattar den subboreala tiden perioderna neolitikum (yngre stenåldern, bondestenåldern) samt bronsåldern. Introduktionen av jordbruk och boskapsskötsel skedde redan vid periodens början, möjligen inom den så kallade Erteböllekulturen, men i huvudsak av den kultur som associeras med stenkammargravarna, nämligen trattbägarkulturen. Senare under 3000-talet f.Kr. uppträdde den gropkeramiska kulturen, framförallt i de östligare delarna av södra Sverige, med ett näringsfång som delvis innebar en återgång till ett jägar/samlar-samhälle. Några århundraden senare övertas trattbägarkulturens jordbruks- och boskapstraditioner av stridsyxekulturen, i Danmark kallad Enkeltgravskultur. Stridsyxkulturen är också känd i Norge under samma tid, dessa traditioner är en yttring av den nordeuropeiska snörkeramiska kulturen. Perioden 2300-1800 f.Kr. kallas senneolitikum eller kopparstenåldern och uppvisar de första metallföremålen (av ren koppar). Bronsåldern (1800–500 f.Kr.) utgör slutet på den subboreala tiden.

I Norrland introducerades jordbruket något årtusende senare än i Sydskandinavien, och inom den så kallade skifferkulturen levde befolkningen i huvudsak av jakt, fiske och insamling av vilda växter. Liknande förhållanden rådde i Finland under den typiska/sena kamkeramiska kulturen. Senneolitikum motsvaras tidsmässigt i Finland av Kiukaiskulturen, innan finländsk bronsålder. Mot slutet av perioden, cirka 800 f.Kr., skedde materiellt en uppdelning mellan södra och norra Norrland, där den norra delen uppvisar ett markant östligt inslag i fyndmaterialet med bland annat asbestkeramik av finsk typ. Detta anses av vissa forskare som en föregångare till den samiska kulturen.

Skillnaden mellan Atlantikum och nutiden är att det var tydligt fuktigare klimat i ökenområden. Det finns tecken på helårsfloder i Sahara och andra öknar, Tchadsjön hade en yta lika stor som Kaspiska havet. Stenteckningar från Sahara visar att där fanns flera djurarter som giraffer, elefanter, noshörning och flodhästar. Bosättning och djurskötsel var möjlig. Även i Tharområdet i Pakistan fanns ett liknande fuktigt klimat där den indiska sommarmonsunen var betydligt starkare än i dag. Under tiden mellan 4100–2500 f.Kr. minskade savannvegetationen abrupt. 3200–3000 f.Kr. blev klimatet i ökenområden betydligt torrare, Saharas floder torkade ut. Befolkningen i dessa områden tvingades att flytta till flodområden från Nilen, Niger, Huang-Ho och Indus samt i Mesopotamien vid Eufrat och Tigris. Här bildades de första statliga organisationerna och de första högkulturerna.

Kring 3000 f.Kr. började en global torrperiod, som räckte i flera århundraden. Egyptens gamla rikets saga var till ända, den första mellantiden började, när översvämningarna uteblev. De av torrtiden drabbade amurriterna anföll och erövrade det akkadiska riket i Mesopotamien. I indiska Oceanen försvagades monsunen upp till 70% vilket ledde till att Indusdalens Happara-kultur upphörde.

Från cirka 1200 f.Kr. började bronstidens klimatpessimum. Genomsnittstemperaturen var lite kallare än nu, vilket betyder att denna period var den kallaste sedan Weichsel-istidens slut. Pessimum varade till 500-talet f.Kr. och övergick i romartidens klimatoptimum. Årsmedeltemperaturen var lite högre än nu.[12]

Granskogen breder ut sig

Subatlantisk tid[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Subatlantisk tid

Subatlantisk tid var den postglaciala kyligare klimatperiod som i Skandinavien inföll cirka 600 f.Kr. och som pågår än idag. Gränsen mellan subboreal och subatlantisk tid i Skandinavien kan sättas då boken börjar få en kraftig stigning i pollendiagrammen samtidigt som linden minskar. Detta sammanföll med att klimatet blev kyligare omkring 500 f.Kr. Boken, som under den föregående subboreala tiden etablerat sig i södra Sverige, utgjorde då de sammanhängande skogarna i de sydligaste landskapen som delvis existerar än idag. I dessa skogar ingick också ek och avenbok. I början av perioden spreds också granen norrifrån ned över Sverige. Vid vår tideräknings början växte granskog ned till Östergötland/Västergötland, men fortsatte sin spridning fram till medeltiden då den nådde ned till norra Skåne och till och med trängde undan bokskogar. I takt med barrskogens utbredning ökade också försurningen.

De sista resterna av den tidigare ädellövskogen försvann, men vissa lövträd gynnades av det öppnare landskapet vid odlingsbygder. Lövträd föredrogs också av jordbrukare, i motsats till barrskog, vilka använde löv som kreatursfoder. Utan människans inverkan skulle sannolikt lövträd vara sällsynta i dagens svenska landskap, utom i fjälltrakterna (fjällbjörk) och i de sydligaste landskapen.[källa behövs]

Den subatlantiska tiden omfattar järnåldern, medeltiden och den nyare tiden. Tidigare fanns uppfattningen att den begynnande järnåldern förde med sig en klimatkatastrof, Fimbulvintern. Bidragande var en viss fyndtomhet i det arkeologiska materialet. Numera har denna uppfattning nyanserats. Under hela den subatlantiska tiden kan dock ett antal kallare perioder skönjas: omkring 500 f.Kr., vid Kristi födelse, omkring 600 e.Kr. samt den så kallade Lilla istiden med en mycket kall period på 1600-talet.

Under perioden blir landskapet i Skandinavien allt öppnare i takt med skapande av ny odlingsmark. Förändringen gäller framförallt södra och mellersta Sverige, men även Norrlandskusten och älvdalgångar. Jordbruksexpansionen går i vågor med speciellt expansiva perioder under 200-talet e.Kr, under vikingatid och tidig medeltid samt under 1700–1800-talens jordbruksomställningar. Under äldre järnåldern ökar åkerarealen markant på tidigare obrukade styva lerjordar samt i vissa skogsmarker i Småland och Västergötland.[källa behövs] De senare övergavs i många fall under yngre järnåldern, men under medeltiden sker återigen en upptagning av nyodlingar i många skogsområden. Kulturlandskapet var som mest öppet mot slutet av 1800-talet då åkerarealen var maximalt utnyttjad.[källa behövs] Då hade många våtmarker dikats ut, och sjöar sänkts för att ge ny åker- och betesmark. Även skogarna var på många håll som glesast vid denna tid, på grund av träkoltillverkning för järnhantering och den expanderande industrin, samt uttag av ved och virke.[källa behövs] Under 1900-talet har åkermark övergivits, gammal hagmark har växt igen och skogarna har i många fall tätnat trots kalhuggning i vissa områden. En 2000-års (så kallad trädanalys) klimatkonstruktion för Nordeuropa som forskare från Gutenberguniversitet i Mainz har gjort räcker tillbaka till året 138 f. Kr. Forskarna säger att de har hittat att klimatet har en långtids ”kylningstrend” på 0,3 °C per årtusende. För studien användes trädanalyser från en sjö i finska Lappland. [13]



Romartidens klimatoptimum började på 300-talet f.Kr. Årsmedeltemperaturen var något högre än idag. Under den här tidsperioden lyckades den kartagiska fältherren Hannibal korsa Alperna med sin här och ett stort antal elefanter 217 f.Kr. När romarna erövrade de brittiska öarna, började de med vinodling.[14] En förnyad klimatförsämring, medeltidens klimatpessimum ledde till att romerska rikets glansdagar var förbi i mitten av 300-talet.[källa behövs] I framförallt regionerna norr om Alperna och i Norden och Nordosteuropa ledde skördekatastrofer till massiva försörjningsproblem.[källa behövs] Så började folkvandringstiden som sammanföll, eller rentav utlöstes, av hunnernas angrepp på Syd- och Sydosteuropa.[källa behövs] Torrtiden i Centralasien tros ligga bakom hunnernas förflyttning västerut.[källa behövs] Torkan i Centralasien ledde också till att handeln via Sidenvägen upphörde.[källa behövs]

Fimbulvintern[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Fimbulvintern

Fimbulvintern (av fornnordiska fimbulvetr = ”den mäktiga/stora vintern”[källa behövs]) var i nordisk mytologi ett tecken på att Ragnarök obevekligen var i antågande. Termen fimbulvintern lanserades också av Rutger Sernander som ett namn för att beskriva det kalla klimatet i Norden under järnåldern. Bo Gräslund argumenterat för att fimbulvintern speglar folkliga minnen av svåra förhållanden under en rad somrar med dåligt väder som följde efter ett förmodat vulkanutbrott år 536 e.Kr. Detta indikeras av en rad historiska och naturvetenskapliga källor.[15][16][17]

Medeltida värmeperioden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Medeltida värmeperioden

Medeltidens klimatoptimum också kallad den medeltida värmeperioden, var en period under medeltiden, mellan ungefär år 700 och 1300 e.Kr då medeltemperaturen, åtminstone i Europa,[18][19][20][21][22]Grönland,[23][24][25][26][27] i Japan,[28] i Sibirien[29] i Kina [30][31][32] och på Nya Zeeland [33][34] var lika höga eller högre än nuvarande medeltemperatur. Framförallt på 900-talet var det på dessa platser minst 1 grad Celsius varmare än idag. I England odlades återigen vin.[14] Den mest kända undersökningen över medeltiden värmeperiod gjordes av Tiljander et al, en sedimentborrning i sjön Korttajärvi. Undersökningen visade att medeltidens värmeperiod mellan 980 och 1250 var mer än 2 °C varmare än nu. [35] Kring året 980 steg temperaturen mycket snabbt med mera än 1 ° C på Island. Den medeltida värmeperioden hade börjat på allvar säger forskarna Sincre et al när de undersökte en sedimentkärna som ett team kring Marie-Alexandrine Sicre från Laboratoire des Sciences du Climat et de l’Environnement i franska Gif-sur-Yvette. Man använde den s.k. Alkenon metoden som även gav en detaljlierad bild på kortvariga temperaturskillnader. Man antar att den snabba värmeutvecklingen påskyndade vikingarnas bosättning på Färöarna, Island och på Grönland. Vulkanisk aska från borrkärnan daterades med C14 metoden. Temperaturerna varierade under 2000 år med ca 2 ° C, undersökningen visar att den romerska värmeperioden och medeltidens värmeperiod var ca 1 ° C varmare än nu. Kallare temperaturer registrerades under folkvandringstiden samt i lilla istiden [36] I Japan har man undersökt oxygen isotop ratios och konstaterad att det under medeltidens värmeperiod var varmare på sommaren och kallare på vintern än nu. [37] Vi har visat att klimathändelserna i Nordeuropa har påverkat klimatet i Antarktis säger Zunli Lu et al, [38]

Många studier har visat att temperaturen varierade i olika regioner och att skillnaden i global temperatur var mycket liten (och något kallare) jämförd med idag.[39] Andra studier har istället visat att den medeltida värmeperioden hade temperaturen som motsvarade dagens.[40] Kunskapen om den medeltida värmeperiod på södra halvklotet är fortfarande mycket bristfällig. Flera sentida studier antyder dock att en medeltida värmeperiod även förekom där.[41][42][43]

I Mellan och Nordeuropa påbörjades den omfattande agrara period som lade grunden för dagens kulturlandskap.[källa behövs] Vikingarna började bosätta sig på Island, och fiskade i Grönlandshavet och vid Lofoten och Svalbard.[källa behövs] Namnet Svalbard kommer från isländskan och betyder "Landet med de kalla kusterna"[källa behövs] och omtalas för första gången i en isländsk namnbok från 1190-talet.[källa behövs] Det är inte helt klart om det Svalbard som omtalas i boken är samma som dagens Svalbard men från forskningshåll anses det troligt att det förhåller sig så.[källa behövs] När människan landsteg på Grönland hade man bland annat med sig nötkreatur och lyckades med djurhushållning där ända fram till 1300-talet.[källa behövs] Vikingarna bosatte sig på Shetlandsöarna och Färöarna, och hade hamnar vid Lofoten och på Svalbard.[källa behövs] De tycks inte ha haft några svårigheter med havsisen i norra Atlanten och södra Ishavet.[källa behövs] Samtidigt skedde det i Nordsjön ett stort antal stormflodskatastrofer (se lista över stormfloder i Nordsjön). 1362 skildes de frisiska öarna från fastlandet genom Zweite Marcellusflut.[44]

Nutida klimatpessimum[redigera | redigera wikitext]

Den medeltida värmeperioden följdes av lilla istiden, cirka 1350–1860, som var den kallaste klimatperioden sedan senaste istidens slut. Den Lilla istiden var en period med betydande nedkylning under perioden 1300–1900. Tre särskilt kalla perioder kan urskiljas: mitten av 1300-talet, cirka 1570–1710 och cirka 1790–1880. Varmare intervaller inföll mellan dessa kalla perioder.

Fredrik Charpentier Ljungqvist har med ett tvärvetenskapligt forskningsteam vid Stockholms universitet tagit fram en studie som visar att 900-talet var det varmaste århundrade på norra klotet, 1900-talet det näst varmaste och 1600-talet det kallaste på 1200 år baserat framförallt på trädringsanalyser ända fram till nutid.[45] (1)

Globalt sett kan det kallaste århundradet under Lilla istiden, 1600-talet, ha varit omkring 1°C kallare än temperaturen under 1900-talet[källa behövs] men i vissa regioner var nedkylningen betydligt större, medan den var mindre i andra. I Alaska, Skandinavien och i Alperna var det 2 °C kallare än idag.[källa behövs] I Karibiska havet var ytvattnet 2–3 °C kallare under Lilla istiden än det är idag, medan skillnaden var mindre i Sargassohavet.[källa behövs] Nedkylningen utanför Mauretaniens kust var minst lika stor som den i Karibiska havet.[källa behövs] I England var det slut med vinodlingen.[14] Den lilla istiden medförde kalla vintrar i många delar av världen, vilket är utförligt dokumenterat i Europa och Nordamerika. I västra Nordamerika tycks Lilla istiden först ha tagit slut omkring 1920.[källa behövs]

Det finns studier som indikerar att den lilla istiden orsakades av ett utbrott av en hittills okänd tropisk Vulkan som hade sitt utbrott 1258.[46] Vulkanutbrottet styrks genom data från iskärnsborrningar från Grönland och Antarktis.[källa behövs] Svavelmängden ska ha varit åtta gånger större än vid vulkanen Krakataus utbrott 1883, och större än vulkanen Tamboras utbrott 1815. Den senare orsakade vad som kommit att kallas för Året utan sommar eller Artonhundra frös ihjäl, på grund av den extremt kalla sommaren 1816 på norra halvklotet.[källa behövs] Den plötsliga och oväntade klimatförändringen orsakades av ett utbrott från vulkanen Tambora i dåvarande Nederländska Indien (nuvarande Indonesien), vilket pågick mellan den 5 och 15 april 1815. De väldiga mängderna från utbrottet gjorde att solljuset hindrades från att nå jordytan, varpå denna avkyldes, vilket orsakade missväxt, epidemier, och översvämningar i Europa och Nordamerika. Även Sydamerika (och antagligen övriga världen) drabbades av ovanliga väderförhållanden och naturkatastrofer.[källa behövs]

Svavelpartiklarna fördelades i stratosfären i flera år och blockerade solljuset. Men partiklarna återvänder ändå relativt snabbt (inom loppet av några månader eller år beroende eruptionens längd och styrka) till jorden. Tyska PIK universitet (2) påvisar i en klimatsimulation tillsammans med amerikanska Pennsylvania State University [47] att den här okända vulkanens påverkan var så stor att den har ökat isbildningen i ishavet som följd av den globala nedkylningen och att isens albedo sedan förhindrade en återuppvärmning av klimatet och stoppade eller förändrade Golfströmmens riktning. Michael Mann (4) från PSU anger en global temperaturnedgång med 2,5 °C och påstår att frånvaro av dendrokronologisk data i trädringarna kan förklaras genom att trädringarnas tillväxt kring 1258 förhindrades av extrem kyla,[48][49][50] en teori som inte stöds av experter på dendrokronologiEtt stort antal dendrologer betvivlar Manns studie i en replik 25.11.12 [51]. Vid universitet Hohenheim (3) hänvisar man till de rön som gjordes vid fastställandes av istidens slut(se artikelns början, där till och med temperaturskillnader på över 6 °C. kunde påvisas i trädringarna...) Att vulkanen Katlas Katla,_Island eruption mellan 934–940, 6 på VEI-skalan, inte har haft någon inverkan alls på norra klotets klimat fastän den var aktiv i 6 år och förorsakade en kontinuerlig tillförsel av sotpartikler i stratosafären – det blev tvärtom varmare – och att det var betydligt kallare i Mellaneuropa och obetydligt kallare i Norden under hela lilla istiden har man inte tagit ställning till i den här klimatsimulationen. Enligt Vulkanforskarnas eruptionslistor har det förekommit följande vulkaneruptioner från 1400-talet tills nu: i genomsnitt 2 (kortvariga) vulkaneruptioner per sekel enligt VEI-skalan 6 eller 7 (= sotpartiklar i stratosfären – Pinatubo 1991 senast) och ca 800 kortvariga vulkanutbrott enligt VEI 3,4 eller 5, (= sotpartiklar i troposfärenEyjafjallajökull 2010 senast – fram till i dag. Enligt vulkanforskare har kortvariga eruptioner enligt VEI 6/7 en kortvarig globalt nedkylande inverkan på klimatet, medan kortvariga vulkaneruptioner enligt VEI-skalan 3/4/5 leder till kortvarigt lokalt varmare klimat. – Vulkaneruptioner har en betydande men kortfristig inverkan på klimatsystemet... Vulkaniska källor, framförallt svag eruptiva är en av de naturliga källorna av svavelförbindelser i atmosfären, tillsammans med vanliga skogsbränder. Svavelaerosoler i den nedre atmosfären (troposfären) kan ha inflytande på klimatet säger vulkanolog Hans Graf från Max Planckinstitut i Tyskland. (4) Tyska klimatforskaren S.Rahmstorf (2) från ovannämnda PIK tror sig kunna bevisa genom en klimatsimulation att solens strålningsaktivitet -solfläckar- globalt sett bara har en liten effekt på klimatet och således inte ha kunnat förorsaka lilla istidens kalla period på 1500–1600-talet. Edvard Walter Maunder har visat att detta kan ha ett samband med förekomsten av solfläckar.

Line graph showing Maunder and Dalton minima, and the Modern Maximum
400 year sunspot history

Solforskare å sin sida anser att den minskade solaktiviteten är en av flera orsaker till den Lilla istiden. Praktiska experiment har gjorts av H.Svensmark Henrik Svensmark [52] som undersöker kosmisk strålnings effekter och påverkan på bildandet av moln och av forskare vid CERN Cloudexperimentet i Schweiz (8). Experimenten påvisar en nedkylande effekt på en konstgjord labor-atmosfär. [53] (5)

Konsekvenser och händelser till följd av klimatförsämringen:

  • Glaciärerna i Alperna växte, speciellt i mitten på 1800-talet. Floden Themsen i England och kanaler och floder i Nederländerna frös ofta till på vintern.
  • Den nordiska kolonisationen av Grönland upphörde troligen av denna anledning.
  • Karl X Gustav kunde genomföra tåget över Bält år 1658.
  • Genom skördekatastrofer på 1700–1800-talet ökade utflyttningen till Amerika.

Nutids klimatoptimum

Mot slutet av 1800-talet börjar nutidens klimatoptimum. Glaciärisarna i Nordamerika och Europa smälter igen. Trädgränsen förskjuts åter uppåt. På samma sätt som under alla varmperioder sedan Weichsel-istidens slut. Och i slutet av 1900-talet lyckades man åter med vinodlingen i England.[14]

I modern tid har man observerat minskning av olika former av is i Arktis. Detta inkluderar havsisen på Norra ishavet och inlandsisen på Grönland. Forskare från De Nationale Geologiska Undersøkelser for Danmark och Grönland (6)uppger att 2010 skedde den största avsmältningen av inlandsis på Grönland på 30 år. År 2010 täckte sommarisen ett 31 procent mindre område än genomsnittet för åren 1979–2000. Det innebär förlust av ett område som är mer än dubbelt så stort som Norge, Sverige och Danmark tillsammans.[54] Andra forskare säger att Grönlandsisens avsmältningen vid kusterna kompenseras av att istäcket blir tjockare högre upp i bergen. Den iakttagelsen har gjorts av forskarna som har tagit fram isborrkärnorna på Grönland och analyserat dem i is-grottor anlagda under isen. Snö och isytan ovanför grottan har växt under årens lopp. Liknande iakttagelser har gjort av tyska Antarktisforskare vid Neumayer Station I II och III (9), där istäcket ovanpå stationen kontinuerligt växer sedan stationen byggdes 1981, vilket ledde till att stationen måste byggas på nytt flera gånger, sista gången så att man med justerbara pelare kan höja stationen i takt med det ökande istäcket.

Vad gäller havsisen, var utbredningen på Norra ishavet extremt liten sommaren 2007. Följande vinter var dock isutbredningen nära normal[55] men mängden tjock och flerårig is var mindre än föregående vinter.[56] Den 3 juni 2008 var ismängden på Norra ishavet fortfarande på väg mot ytterligare extremt låg sommarnivå enligt amerikanska National Snow and Ice Data Center (NSIDC). Isen är tunnare än förra året vid samma tid och mängden minskar snabbare.[57] Det stora problemet med istjocklekens kvalitet eller kvantitet är att vi inte har några som helst empiriska mätdata längre än 30 år tillbaka.

I de utvecklade länderna främst i Europa och Amerika samt i de dåvarande kolonierna har de nationella meteorologiska instituten sedan 1905 börjat med kontinuerliga temperaturmätningar. I början genom kvicksilverbaserade mätare, som byttes för ca 30 år sedan till digitala mätare. Sedan ca 30 år har man också satellitobservationer. Temperatur och övriga data från satelliterna börjar vara tillförlitliga. Globens ytan täcks till 70 % av hav, det finns idag ca 4000 Argoboj-temperaturmätare över hela jordens hav (7). Relevanta temperaturdata från mätningar längre än 40 år sker genom analyser av bl.a. koraller, alger samt sediment (8). En amerikansk studie av satellitdata visar att Himalayas glaciärer inte har smält på 10 år. Från 1905 till 2000 har temperaturen globalt stigit med dryga 0,7 °C. Åren 2000–2009 var tillsammans med 1930-talet de varmaste decenniet under perioden 1850–2009. Den globala uppvärmningen i nutids klimatoptimum med nuvarande ca 14,7°global genomsnittstemperatur håller sig inom samma temperaturskala som varierat mellan 13,5 °C till 16 °C under hela holocenepoken. Sedan några år tillbaka har USA:s nationella väderinstitut USNHCN tillsammans med NASA:s GISS och brittiska CPU ”homogeniserat” analog primär(rå-)data till digital temperaturdata både nationellt och globalt. Nu visar en studie av Steirou, E., och D. Koutsoyiannis, att temperaturuppgifter hos 181 undersökta väderstationer före 1997 (gamla analoga temperaturdata) har justerats neråt med 1–2 ˚C. 30 och 50-talets värmeperioder blev på detta sätt till kallare perioder. Enligt Steirou et al så har temperaturen enligt gammal mätning stigit med 0,4 ˚C från 1850 fram tills nu. Den felaktiga homogeniseringen visar en ökning med 0,7 °C sedan 1850, en siffra som används i allmänhet av alla väderinstitut globalt sett och ligger till grund för IPCC:s klimatrapport. Trots att man har förändrat gammal temperaturdata så har temperaturen inte stigit sedan 1997.[58]

Relevanta uppgifter om glaciärisarnas och havsis-situationen globalt sett finns från iskärnor som borrats upp vid polerna, den äldsta med data från ca 720 000 år tillbaka (10) För temperaturstegringen som inledde slutet av istiden med upp till 6 °C och de följande ganska regelbundna uppvärmningsperioderna finns ännu inga relevanta förklaringar. Klimatpessimum som också kom ganska regelbundet kan inte heller enbart förklaras med sol eller vulkanaktivitet. Den senaste iskärnsborrningen, Neem-projektet i Grönland (11) som lyckades nå ända till marken blev färdig sommaren 2011. Analyserna och data från iskärnan som går tillbaka 115 000 år ända till Eemvarmtiden. kommer så småningom att leda till nya eller bekräfta gamla rön.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Grove (2004) 
  2. ^ Mike Walker, Sigfus Johnsen, Sune Olander Rasmussen, Jørgen-Peder Steffensen, Trevor Popp, Philip Gibbard, Wim Hoek, John Lowe, John Andrews, Svante Björck, Les Cwynar, Konrad Hughen, Peter Kershaw, Bernd Kromer, Thomas Litt, David J. Lowe, Takeshi Nakagawa, Rewi Newnham und Jakob Schwander: The Global Stratotype Section and Point (GSSP) for the base of the Holocene Series/Epoch (Quaternary System/Period) in the NGRIP ice core. Episodes, 31(2): 264–267, Beijing 2008
  3. ^ Gerard de Geer kunde efter studier av lervarv bevisa att lervarvårsavlagringar bildades under vårfloden i inlandsisens avsmältning. Genom mätningar av de olika lervarvens tjocklek i början av 1900-talet kunde ett årsvis förlopp av inlandsisens tillbakadragande noggrant kartläggas
  4. ^ Mike Walker, Sigfus Johnson, Sune Olander Rasmussen, Trevor Popp, Jørgen-Peder Steffensen, Phil Gibbard, Wim Hoek, John Lowe, John Andrews, Svante Björck, Les C. Cwynar, Konrad Hughen, Peter Kershaw, Bernd Kromer, Thomas Litt, David J. Lowe, Takeshi Nakagawa, Rewi Newnham und Jakob Schwander: Formal definition and dating of the GSSP (Global Stratotype Section and Point) for the base of the Holocene using the Greenland NGRIP ice core, and selected auxiliary records. Journal of Quaternary Science, 24(1) (2008), S. 3–17 doi:10.1002/jqs.1227
  5. ^ Citation: Pedro, J. B., Rasmussen, S. O., and van Ommen, T. D.: Tightened constraints on the time-lag between Antarctic temperature and CO² during the last deglaciation, Clim. Past, 8, 1213-1221, doi:10.5194/cp-8-1213-2012, 2012.
  6. ^ Michael K. Gagan: Temperature and Surface-Ocean Water Balance of the Mid-Holocene Tropical Western Pacific; Science 279 (5353), 1998; S. 1014–18.}
  7. ^ Burenhult, G. 1999. Arkeologi i norden, del 1. Stockholm. Sveriges Nationalatlas, del Bild och Jord. 2002. Stockholm.
  8. ^ ↑ Heikki Seppä; Antonsson, Karin; Heikkilä, Maija; Poska, Anneli (2003): Paper No. 45-1 Holocene Annual Mean Temperature Changes in the Boreal Zone of Europe: Pollen-based Reconstructions (abstract) (html). XVI INQUA Congress.
  9. ^ Goto, S., Hamamoto, H. and Yamano, M. 2005. Climatic and environmental changes at southeastern coast of Lake Biwa over past 3000 years, inferred from borehole temperature data. Physics of the Earth and Planetary Interiors 152: 314–325.
  10. ^ ↑ Heikki Seppä; Antonsson, Karin; Heikkilä, Maija; Poska, Anneli (2003): Paper No. 45-1 Holocene Annual Mean Temperature Changes in the Boreal Zone of Europe: Pollen-based Reconstructions (abstract) (html). XVI INQUA Congress.
  11. ^ Burenhult, G. 1999. Arkeologi i norden, del 1. Stockholm. Sveriges Nationalatlas, del Bild och Jord. 2002. Stockholm.
  12. ^ Burenhult, G. 1999. Arkeologi i norden, del 1. Stockholm. Sveriges Nationalatlas, del Bild och Jord. 2002. Stockholm.
  13. ^ J. Esper et al., Orbital forcing of tree-ring data, Nature Climate Change, 8. Juli 2012 doi:10.1038/NCLIMATE1589
  14. ^ [a b c d] Tarr, Robert. "The History of English Wine". Läst 26 juni 2010.
  15. ^ Sveriges Nationalatlas, del Bild och Jord. 2002. Stockholm.
  16. ^ Det svenska jordbrukets historia band 1–5. 1998-2002. Borås.
  17. ^ Gräslund, Bo (2007) [uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:31690/FULLTEXT03 Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen år 536–537 e.Kr.], Saga och sed, sid:93-123
  18. ^ Linderholm, H.W. and Gunnarson, B.E. (2005) Summer temperature variability in central Scandinavia during the last 3600 years., Geografiska Annaler, nr.87A, sid:.231–41
  19. ^ Grudd, Håkan. (2006) Tree Rings as Sensitive Proxies of Past Climate, Dissertations from the Department of Physical Geography and Quaternary Geology. Stockholm
  20. ^ Change Mangini, A., Spotl, C. & Verdes, P. (2005) Reconstruction of temperature in the Central Alps during the past 2000 yr from a δ18O stalagmite record., Earth and Planetary Science Letters nr.235 sid:741–51
  21. ^ Abrantes, F., Lebreiro, S., Rodrigues, T., Gil, I., Bartels-Jónsdóttir, H., Oliveira, P., Kissel, C. & Grimalt, J.O. (2005) Shallow-marine sediment cores record climate variability and earthquake activity off Lisbon (Portugal) for the last 2000 years., Quaternary Science Reviews vol.24 sid:2477–94
  22. ^ Martinez-Cortizas, A., Pontevedra-Pombal, X., Garcia-Rodeja, E., Novoa-Muñoz, J.C. and Shotyk, W. (1999) Mercury in a Spanish peat bog: Archive of climate change and atmospheric metal deposition., Science vol.284, sid:939–942
  23. ^ Dahl-Jensen, D. Mosegaard, K., Gundestrup, N., Clow, G. D., Johnsen, S. J., Hansen, A. W. & Balling, N., (1998) Past Temperatures Directly from the Greenland Ice Sheet, Science, vol.282, sid:268–71
  24. ^ Jensen, Karin G., Kuijpers, Antoon, Nalân Koç & Heinemeier, Jan, (2004) Diatom evidence of hydrografhic changes and ice conditions in Igaliku Fjord, South Greenland, during the past 1500 years, The Holocene vol.14, nr.2, sid:152–64
  25. ^ Kaplan, Michael R., Wolfe, Alexander P. & Miller, Gifford H., (2002) Holocene Environmental Variability in Southern Greenland Inferred from Lake Sediments, Quaternary Research vol.58, sid:149–59
  26. ^ Lassen, Susanne J., Kuijpers, Antoon, Kunzendorf, Helmar, Hoffmann-Wieck, Gerd, Mikkelsen, Naja & Kon-radi, Peter (2004) Late-Holocene Atlantic bottom-water variability in Igaliku Fjord, South Greenland, reconstructed from foraminifera faunas, The Holocene vol.14, sid:165–171
  27. ^ Roncaglia, Lucia & Kuijpers, Antoon, (2004) Palynofacies analysis and organicwalled dinoflagellate cysts in late-Holocene sediments from Igaliku Fjord, South Greenland, The Holocene, vol.14, sid:172–184
  28. ^ Goto, S., Hamamoto, H. & Yamano, M. (2005) Climatic and environmental changes at southeastern coast of Lake Biwa over past 3000 years, inferred from borehole temperature data. Physics of the Earth and Planetary Interiors vol.152, sid:314–25
  29. ^ Mackay, A.W., Ryves, D.B., Battarbee, R.W., Flower, R.J., Jewson, D., Rioual, P. and Sturm, M. (2005) 1000 years of climate variability in central Asia: assessing the evidence using Lake Baikal (Russia) diatom assemblages and the application of a diatom-inferred model of snow cover on the lake. Global and Planetary Change, vol.46 sid:281-297
  30. ^ Ji, J., Shen, J., Balsam, W., Chen, J., Liu, L. & Liu, X. (2005) Asian monsoon oscillations in the northeastern Qinghai-Tibet Plateau since the late glacial as interpreted from visible reflectance of Qinghai Lake sediments. Earth and Planetary Science Letters, vol.233, sid:61-70
  31. ^ Chu, G., Liu, J., Sun, Q., Lu, H., Gu, Z., Wang, W. & Liu, T. (2002) The 'Mediaeval Warm Period' drought recorded in Lake Huguangyan, tropical South China. The Holocene, vol.12, sid:511-516
  32. ^ Qian, W. and Zhu, Y. (2002) Little Ice Age climate near Beijing, China, inferred from historical and stalagmite records. Quaternary Research, vol.57, sid:109–19
  33. ^ Wilson, A.T., Hendy, C.H. and Reynolds, C.P. (1979) Short-term climate change and New Zealand temperatures during the last millennium. Nature. vol.279, sid:315–17
  34. ^ Williams, P.W., King, D.N.T., Zhao, J.-X. & Collerson, K.D. (2004) Speleothem master chronologies: combined Holocene 18O and 13C records from the North Island of New Zealand and their palaeoenvironmental interpretation. The Holocene. vol.14, sid:194–208
  35. ^ Tiljander, M., Saarnisto, M., Ojala, A.E.K. and Saarinen, T.  2003.  A 3000-year palaeoenvironmental record from annually laminated sediment of Lake Korttajarvi, central Finland.  Boreas 26: 566–77.
  36. ^ http://dx.doi.org/10.1016/j.epsl.2008.0ite or Link Using DOI1.011,
  37. ^ http://dx.doi.org/10.1016/j.palaeo.2012.07.003
  38. ^ http://dx.doi.org/10.1016/j.epsl.2012.01.036
  39. ^ H. H. Lamb (1965) The early medieval warm epoch and its sequel, Palaeogr. Palaeoclimatol. Palaeoecol. vol.1, nr.1, sid:13–37
  40. ^ D'Arrigo, R., Wilson, R. and Jacoby, G. (2006) On the longterm context for late twentieth century warming, Journal of Geophysical Research, vol.111, sid:10
  41. ^ Thompson, L.G., Mosley-Thompson, E., Davis, M.E., Lin, P.-N., Henderson, K. and Mashiotta, T.A. (2003). Tropical glacier and ice core evidence of climate change on annual to millennial time scales, Climatic Change, vol.59, sid:137–55
  42. ^ Rein B., Luckge, A. & Sirocko, F. (2004) A major Holocene ENSO anomaly during the Medieval period, Geophysical Research Letters, vol.31, sid:10
  43. ^ Holmgren, K., Tyson, P.D., Moberg, A. & Svanered, O. (2001) A preliminary 3000-year regional temperature reconstruction for South Africa. South African Journal of Science, vol.97, sid:49–51
  44. ^ ↑ „Rungholt. Rätsel um das Atlantis der Nordsee“. Die Ursachen der Flut, scinexx, 25. April 2008
  45. ^ Clim. Past, 8, 227–249,2012www.clim-past.net/8/227/2012/ doi:10.5194/cp-8-227-2012© Author(s) 2012. CC Attribution 3.0 License.
  46. ^ Miller, G.H., Geirsdóttir, Á., Zhong, Y., et al., (2012) Abrupt onset of the Little Ice Age triggered by volcanism and sustained by sea-ice/ocean feedbacks. Geophysical Research Letters, vol.39, sid:L02708. doi: 10.1029/2011GL050168
  47. ^ Studie in "Nature Geoscience": "Underestimation of volcanic cooling in tree-ring-based reconstructions of hemispheric temperatures"
  48. ^ Tree rings and volcanic cooling' Michael E. Mann, Jose D. Fuentes & Scott Rutherford Published online: 25 November 2012 | doi:10.1038/ngeo1646
  49. ^ Studie in "GRL": "Abrupt onset of the Little Ice Age triggered by volcanism and sustained by sea-ice/ocean feedbacks" http://www.agu.org/pubs/crossref/pip/2011GL050168.shtml
  50. ^ Studie in "Earth System Science Data Discussion": "Technical details concerning development of a 1200-yr proxy index for global volcanism"http://www.earth-syst-sci-data-discuss.net/5/1/2012/essdd-5-1-2012-print.pdf
  51. ^ Tree rings and volcanic cooling Kevin J. Anchukaitis, Petra Breitenmoser, Keith R. Briffa, Agata Buchwal, Ulf Büntgen, Edward R. Cook, Rosanne D. D'Arrigo, Jan Esper, Michael N. Evans, David Frank, Håkan Grudd, Björn E. Gunnarson, Malcolm K. Hughes, Alexander V. Kirdyanov, Christian Körner, Paul J. Krusic, Brian Luckman, Thomas M. Melvin, Matthew W. Salzer, Alexander V. Shashkin, Claudia Timmreck, Eugene A. Vaganov & Rob J. S. Wilson Published online: 25 November 2012 | doi:10.1038/ngeo1645
  52. ^ Astronomy & Geophysics Artikel av Henrik Svensmark – Februari 2007 TimesOnline Artikel av Nigel Calder – Februari 2007 Icon Books The chilling Stars BBC Utdrag ur The chilling Stars Scientific report Proceedings of the Royal Society A 463, 385-396 (2007)
  53. ^ [16] CERN 2011 Press Release n°15 CERN’s CLOUD experiment provides unprecedented insight into cloud formation. [17]
  54. ^ http://promice.dk/xpdf/promice_nyhedsbrev_1.pdf.
  55. ^ ”Recent cold snap helping Arctic sea ice, scientists find”. CBC News. 2008-02-15. http://www.cbc.ca/technology/story/2008/02/15/arctic-ice.html. Läst 2008-02-15. 
  56. ^ Zabarenko, Deborah. "Thickest, oldest Arctic ice is melting: NASA data", Reuters (2008-03-18).
  57. ^ ”NSIDC "Arctic Sea Ice News and Analysis" June 3, 2008”. http://nsidc.org/arcticseaicenews/index.html. 
  58. ^ Investigation of methods for hydroclimatic data homogenization, European Geosciences Union General Assembly 2012, Geophysical Research Abstracts, Vol. 14, Vienna, 956-1, European Geosciences Union, 2012.


Geokronologi
Teckenförklaring: Tidsintervallet inom parenteser representerar miljoner år sedan då epoken varade
Supereon Eon Era Period Epok
Prekambrium Fanerozoikum Kenozoikum Kvartär Holocen (0,01–0)
Pleistocen (2,59–0,01)
Neogen Pliocen (5–2,6)
Miocen (23–5)
Paleogen Oligocen (35–23)
Eocen (57–35)
Paleocen (65–57)
Mesozoikum Krita Yngre krita (100–65)
Äldre krita (146–100)
Jura Yngre jura (161–146)
Mellersta jura (176–161)
Äldre jura (200–176)
Trias Yngre trias (228–200)
Mellersta trias (245–228)
Äldre trias (251–245)
Paleozoikum Perm Loping (260–251)
Guadalup (271–260)
Cisulal (299–271)
Karbon Pennsylvan (318–299)
Mississippi (359–318)
Devon Yngre devon (385–359)
Mellersta devon (398–385)
Äldre devon (416–398)
Silur Pridoli (419–416)
Ludlow (423–419)
Wenlock (428–423)
Llandovery (444–428)
Ordovicium Yngre ordovicium (461–444)
Mellersta ordovicium (472–461)
Äldre ordovicium (488–472)
Kambrium Furong (501–488)
Mellersta kambrium (513–501)
Äldre kambrium (542–513)
Proterozoikum Neoproterozoikum Ediacara
Kryogenium
Tonium
Mesoproterozoikum Stenium
Ecstasium
Kalymmium
Paleoproterozoikum Staterium
Orosirium
Ryacium
Siderium
Arkeikum Neoarkeikum
Mesoarkeikum
Paleoarkeikum
Eoarkeikum
Hadeikum