Deng Xiaoping

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Deng Xiaoping
邓小平

Deng Xiaoping på besök i USA, 29 januari 1979.

Generalsekreterare för Kinas Kommunistiska Parti
Ämbetsperiod
1956–1967
Företrädare Zhang Wentian
Efterträdare Hu Yaobang (tjänsten vakant 1967-1980)

Ämbetsperiod
1981–1989
Företrädare Hua Guofeng
Efterträdare Jiang Zemin

Född Deng Xiansheng 鄧先聖
22 augusti 1904
Byn Paifang, Guang'an härad, Sichuan
Död 19 februari 1997 (92 år)
Peking
Politiskt parti Danghui.svg Kinas kommunistiska parti
Övrig politisk
anknytning
Emblem of the Kuomintang.svg Kuomintang (1925-1927)
Maka Zhang Xiyuan (1928-1929)
Jin Weiying (1931-1939)
Zhuo Lin (1939-1997)
Barn Deng Lin
Deng Pufang
Deng Nan
Deng Rong
Deng Zhifang
Religion Ateist
Namnteckning Deng Xiaopings namnteckning
Militärtjänst
I tjänst för People's Liberation Army Flag of the People's Republic of China.svg Folkets befrielsearmé
Grad Politisk kommissarie

Deng Xiaoping, ursprungligen Deng Xiansheng, född 22 augusti 1904 i Guang'an, Sichuan, död 19 februari 1997 i Peking, var en ledande politiker i Kinas kommunistiska parti. Han var Kinas de facto ledare år 1978 (två år efter Mao Zedongs död) till sin egen död 1997. Deng tillhörde hakkaminoriteten[1] och kom ursprungligen från Sichuanprovinsen i sydvästra Kina. Han bedrev under det tidiga 1920-talet universitetsstudier i Paris, Frankrike.

Han betraktas som det post-maoistiska, reformvänliga, och mot omvärlden mer öppna, Kinas arkitekt.[2][3] Hans politiska idéer, kallade Deng Xiaoping-teori (förenklad kinesiska: 邓小平理论), är idag inskrivna i den kinesiska grundlagen tillsammans med marxism-leninism, Mao Zedong-tänkande och De tre representationerna.

Barndomsår[redigera | redigera wikitext]

Deng föddes som äldste son i syskonskara på fyra barn i en relativt välmående bondefamilj från hakka-minoriteten i den lilla byn Paifang i Guang'an härad, Sichuan-provinsen. Byn hade fått sin namn av en portarkad (paifang) som rests till minne av en framstående anfader till Deng som återvänt till byn 1774. Flera av Dengs förfäder hade fått examina i det kejserliga examensväsendet och därför blivit utnämnda till ämbetsmän i statsförvaltningen. Dengs far Wenming tog dock aldrig någon examen och fick kämpa mot hårdnande ekonomiska villkor under det sena 1800-talet. Eftersom det kejserliga examensväsendet hade avskaffats under Qingdynastins reformprogram 1905 var det uteslutet att ge Deng en traditionell utbildning och hans föräldrar sände honom i stället till den enda skolan i Guang'an. Deng gjorde bra ifrån sig i studierna och påverkades av de nya radikala stämningarna under Fjärde maj-rörelsen.[4] På inrådan av Dengs lärare ändrade Dengs far hans namn till Deng Xixian (鄧希賢), vilket var det namn Deng kom att använda fram till 1927.[5]

Ungdom[redigera | redigera wikitext]

Deng som student i Frankrike, 16 år gammal.

1920 sändes den studiebegåvade Deng till Frankrike tillsammans med tusentals andra kinesiska studenter för att delta i ett program som kombinerade studier med arbete (Mouvement Travail-Études). Han började sina studier i mellanskola i Bayeux, arbetade en kort tid vid en av Schneider Electrics vapenfabriker och fortsatte sedan arbeta vid Hutchinsons gummifabrik i Châlette-sur-Loing. Han försökte få ihop pengar till att studera vid en högskola i Châtillon-sur-Seine, men tvingades återvända till Hutchinson en tid på grund av brist av pengar. De följande fem åren levde han en kringflackande tillvaro mellan olika jobb och olika studentaktiviteter.

Under denna tid umgicks han flitigt med andra radikala kinesiska studenter som Li Weihan, Zhou Enlai och Chen Yi. Deng gick snart med i det nygrundade Kinas kommunistiska ungdomsförbund blev därmed automatiskt medlem i Kinas kommunistiska parti. På uppmaning av Komintern blev han också medlem i det nationalistiska partiet Kuomintang, som var i allians med kommunisterna i mitten på 1920-talet. Deng fick allt mindre tid över till sina studier och lärde sig aldrig behärska det franska språket. I samband med att han inträdde i den kommunistiska rörelsen bröt han med sina föräldrar och han återvände aldrig till sin hembygd.

1926 reste han till Sovjetunionen för att studera vid Sun Yat-sen-universitetet i Moskva, där en av hans kurskamrater var Chiang Ching-kuo, nationalistledaren Chiang Kai-sheks ende biologiske son.[6] I Sovjetunionen fick Deng bevittna framgångarna med den marknadsinriktade Nya Ekonomiska Politiken som skapat ett relativt välstånd efter krigskommunismen.

Tidig karriär som kommunistisk aktivist[redigera | redigera wikitext]

I januari 1927 återvände Deng Xiaoping till Kina och i mars månad anslöt han sig till krigsherren Feng Yuxiangs armé i Shanxi, som var allierad med Kuomintang och deltog i Norra expeditionen för att ena Kina. När alliansen mellan kommunisterna och Kuomintang bröt samman senare samma år, så tog Feng Yuxang parti för Kuomintang och lät Deng Xiaoping fly så han kunde nå kommunistpartiets underjordiska central i Shanghai.[7] I samband med att Deng Xiaoping gick under jorden ändrade han sitt namn till "Xiaoping," vilket betyder "liten och vanlig". Den 7 augusti 1927 deltog Deng i en extrainsatt konferens med partiets centralkommitté, där han träffade Mao Zedong för första gången.[8]

De följande åren levde Deng hemligt i Shanghai under täckmanteln att vara en rik affärsman. Han extravaganta livsstil bekostades delvis av fadern som gett sonen lån under falska förespeglingar. Våren 1928 gifte sig Deng med Zhang Xiyuan vid en påkostad ceremoni i Shanghai, vilken finansierats av Dengs far.[9]

1929 sände partiet Deng till Guangxi-provinsen för att skapa en allians med lokala krigsherrar och bygga upp ett kommunistiskt basområde i Baise och Longzhou, nära gränsen till Yunnan-provinsen. När de dominerade krigsherren Li Zongren återvände till provinsen jagades Dengs styrkor på flykten och Deng fick åter bege sig till Shanghai för att invänta partiets order.[10] Medan Deng var i Guangxi avled hans hustru och första barn i januari 1930 i sviterna efter en svår förlossning och han fick aldrig tillfälle att vistas vid begravningen.[11]

Karriär i den kinesiska sovjetrepubliken och under Långa marschen[redigera | redigera wikitext]

Efter Dengs misslyckade uppdrag i Shanxi och Guangxi fick han vänta ett tag på nya uppdrag, men 1931 fick han tillåtelse att ansluta sig till den nyutropade Kinesiska sovjetrepubliken i Jiangxi, där han snabbt anslöt sig till Mao Zedongs radikala falang. Deng blev snart utnämnd till partichef i sovjetens huvudstad Ruijin och steg därför gradvis i partihierarkin. När kommunistpartiet tvingades retirera ut ur Jiangxi i det som kom att bli känt som den Långa marschen hade Deng blivit en ledande partimedlem och vid Zunyikonferensen i januari 1935 tog han ställning för Maos fraktion i politbyrån, även om han inte formellt var ledamot i politbyrån. Under den Långa marschen tjänstgjorde Deng som propagandakader och gav ut partitidningen "Den röda stjärnan".[12]

Det kinesisk-japanska kriget och det kinesiska inbördeskriget[redigera | redigera wikitext]

Deng Xiaoping med sin familj, 1945.

Strax efter det att kommunisterna etablerat en ny maktbas i Yan'an bröt det andra kinesisk-japanska kriget ut och kommunisterna och Kuomintang inträdde i ett nytt samarbete i motståndet mot Japan. Som en del i alliansen ombildades den kommunistiska Röda armén till den "Åttonde Routearmén" och den "Nya fjärde armén" inom den Nationella revolutionära armén. Mao Zedong utnämnde Deng Xiaoping till politisk kommissarie i den 129:e divisionen i den Åttonde routearmén som löd under general Liu Bocheng, vilket innebar att Deng fick ett stort inflytande över trupperna. Under de år som följde utvecklade Deng och Liu ett nära samarbete. Mitt under kriget lärde Deng känna Zhuo Lin och 1939 gifte de sig i närvaro av Mao, Liu Shaoqi och Li Fuchun.[13]

Vid slutet av andra världskriget var Deng den högst rankande kommunistiske kadern i Jin-Ji-Lu-Yu-området, en gränsregion som omfattade provinserna Hebei, Shanxi, Shandong och Henan. När det kinesiska inbördeskriget bröt ut 1946 fick Deng och Liu Bocheng i uppdrag att bygga upp en bas i norra Kina och han spelade en avgörande roll i Huaihai-kampanjen som befäste kommunisternas seger.[14]

Roll i den nya Folkrepubliken[redigera | redigera wikitext]

Efter Folkrepubliken Kinas grundande 1949 blev Deng utsedd till partisekreterare över den sydvästra regionen och höll denna position fram till 1952. I denna kapacitet hade han bland annat ansvar för införlivandet av Tibet i den nya staten. 1953 ersatte Deng Bo Yibo som finansminister och genomförde i denna roll den första femårsplanen.[15]

Dengs ställning som en av Kinas viktigaste politiker befästes på den Åttonde partikongressen 1956, då han valdes in i politbyrån och utsågs till generalsekreterare i kommunistpartiet. I denna kapacitet fick han ansvar för den dagliga skötseln av partiets angelägenheter, medan Mao Zedong frivilligt intog en mer undanskymd roll. Som generalsekreterare hade Deng bland annat övergripande ansvar för antihögerkampanjen 1957 och det Stora språnget 1958-1962. Han fick även Maos förtroende att resa flera gånger till Sovjetunionen för att bedriva polemik mot Sovjetunionens kommunistiska parti.

När det Stora språnget ledde till svår hungersnöd var det Deng och Liu Shaoqi som fick i uppdrag att återställa den svårt sargade ekonomin under början på 60-talet. För att få i gång livsmedelsproduktionen uppmuntrade Deng det så kallade hushållskontraktssystemet, enligt vilket bondehushåll själva fick förfoga över eventuellt överskott efter det att man uppfyllt de statliga kvotera, något som gav bönder materiella incitamenten att öka produktionen. Denna pragmatiska attityd brukade Deng sammanfatta i talesättet "Det spelar ingen roll om katten är svart eller gul så länge som den fångar möss", en formulering som han använde i flera tal kring 1962.[16]

Mao reste inga offentliga invändningar mot den nya ekonomiska politiken, men misstänkte privat att Deng och Liu försökte återinföra kapitalismen i Kina och att de skulle ta avstånd från honom på samma sätt som Chrusjtjov fördömt Stalin efter dennes död. Därför började Mao planera en ny massrörelse inom den kulturella sektorn för att jaga ut "kapitalistfarare" och i slutet på 1965 inledde Mao "kulturrevolutionen" med stöd av sin hustru Jiang Qing, sin spökskrivare Chen Boda, försvarsministern Lin Biao och en grupp kulturradikaler i Shanghai kring Zhang Chunqiao och Yao Wenyuan.

Kulturrevolutionen[redigera | redigera wikitext]

När Kulturrevolutionen bröt ut med full styrka sommaren 1966 föll i Deng i onåd på grund av sin nära koppling till Liu Shaoqi och förföljdes av rödgardister som "Kinas andra kapitalistfarare". Deng berövades alla sina poster i stat och parti, men till skillnad från Liu uteslöts han aldrig från kommunistpartiet, detta då Mao Zedong ville hålla Deng i reserv i fall han skulle komma till användning senare. I oktober 1967 slängdes Deng och hans hustru Zhuo Lin ut ur sin bostad i regeringskvarteret Zhongnanhai och försattes i husarrest i Peking, där de hölls isolerade i två år utan möjlighet att se sina barn, som förföljdes på grund av sin far.[17]

När kinesisk-sovjetiska gränskonflikten 1969 bröt ut i mars fruktade partiledningen en invasion från Sovjetunionen och inledde en evakuering av viktiga personer från Peking. Den 22 oktober 1969 sattes Deng och hustru på en Iljusjin Il-14 utan att veta sin slutdestination och flögs ut till Xinjian härad strax utanför Jiangxis provinshuvudstad Nanchang. När de anlänt till Xinjian tilldelades Deng lättare arbetsuppgifter vid en traktorfabrik. Så småningom fick Deng börja träffa sina barn och barnbarn. Förvissad om att Mao skulle komma på bättre tankar och rehabilitera honom, så skrev Deng regelbundet brev till Mao för att visa sin lojalitet och erbjuda sina tjänster.

Deng Xiaopings återkomst[redigera | redigera wikitext]

Deng möter USA:s president Gerald Ford.

Efter att Chen Yi avlidit i januari 1972 deltog Mao vid minnesceremonin, där han antydde att Deng Xiaoping borde rehabiliteras för att understödja Zhoun Enlai som var dödssjuk i cancer. Rehabiliteringen drog ut på tiden, men i februari 1973 återvände Deng med sin familj till Peking. Den 9 mars utnämndes Deng till förste vice premiärminister och i oktober samma år blev han invald i politbyrån, varefter han i Zhous frånvaro skötte landets dagliga angelägenheter. Den 10 april 1974 fick Deng på Maos uppdrag tala inför FN:s generalförsamling, där han lade fram KKP:s linje om de "tre världarna".

Mao använde dock gruppen kring Jiang Qing, ”De fyras gäng”, som en motvikt mot Dengs inflytande och kring 1975 bestämde sig Mao för att Deng åter gått för långt och tvingade honom att genomföra självkritik inför politbyrån i januari 1976. När massprotester till stöd för den nyligen avlidne premiärministern bröt i Peking och flera andra städer i april 1976 fick Deng skulden för oron och tvingades han avsäga sig alla poster inom partiet.

När Mao avled i september 1976 efterträdde den relativt oerfarne lokalpolitikern Hua Guofeng honom på alla poster. Hua fruktade att De fyras gäng skulle genomföra en statskupp mot honom, varför han allierade sig med partiveteraner som Ye Jianying och Li Xiannian för att arrestera Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan och Wang Hongwen i oktober 1976. Hua hade ingen avsikt att avvika från Mao Zedongs politik, men övertalades att rehabilitera Deng Xiaoping, vilket skedde i juli 1977, då Deng återfick sin ställning som ledamot i politbyråns ständiga utskott, centralkommittén, vice ordförande i centrala militärkommissionen och vice premiärminister.

Deng valde att inte flytta tillbaka till regeringskvarteren i Zhongnanhai, utan flyttade istället in i ett stort tvåvåningshus nära Tian'anmen. Deng kom att leva här resten av sitt liv i relativ avskildhet tillsammans med sin storfamilj.[18]

Vid den elfte centralkommitténs tredje plenarsammanträde den 18-22 december 1978 lyckades Deng utmanövrera Hua Guofeng som Kinas egentlige ledare, även om han lät Hua behålla flera av sina formella poster ytterligare ett par år.

Det kinesisk-vietnamesiska kriget[redigera | redigera wikitext]

För att stärka sin maktposition inom Kommunistpartiet förklarade Deng år 1979 krig mot Kinas södra grannland Vietnam, och genomförde en storskalig invasion av den norra delen av detta land. Det Kinesisk-vietnamesiska kriget ledde till många döda på båda sidor och omfattande förstörelse av infrastruktur i norra Vietnam. De vietnamesiska trupperna, mycket stridsvana efter Vietnamkriget (1959-1975), drev omgående ut angriparna. 1981 utsågs Deng till ordförande i Centrala militärkommissionen. Trots att detta var det högsta formella ämbetet han innehöll i slutet av sin politiska karriär hade Deng det avgörande inflytandet i landets politik fram till sin död.

Ekonomiska reformer[redigera | redigera wikitext]

Genom att lansera ”den öppna dörrens politik”, lyckades Deng öka tillväxten i Kinas ekonomi.[2][19] 1978-79 inleddes av avkollektivisering av jordbruket och de gamla folkkommunernas jordbruksmark delades ut till bönderna i det s.k. ansvarssystemet, enligt vilket jorden brukades privat av bönderna som själv fick behålla eller sälja det som blev kvar av skörden efter man uppfyllt de statliga spannmålsrekvisitionerna. Detta system hade redan prövats experimentellt på lokalt initiativ i Anhui- och Sichuan-provinserna under beskydd av partisekreterarna Wan Li respektive Zhao Ziyangs beskydd.[20] I juli 1979 öppnades fyra särskilda ekonomiska zoner med speciella villkor för utländska investerare i Shenzhen, Zhuhai, Shantou och Xiamen.[21] Kinas ekonomiska tillväxt nådde mycket höga procentsiffror under hela 1980-talet; trenden bröts inte förrän i samband med den politiska och ekonomiska isolering Kina genomgick efter massakern på Den himmelska fridens torg 1989.

Massakern på Himmelska fridens torg[redigera | redigera wikitext]

Deng anses vara den kinesiska politiker som bär störst personligt ansvar för massakern på Himmelska fridens torg 1989; samma år avträdde han som ordförande i Centrala militärkommissionen, en post som motsvarar överbefälhavare i Sverige. 1992 trädde han frivilligt tillbaka från alla officiella uppdrag inom politiken. Han bedöms dock ha haft stort politiskt inflytande ända fram till sin död år 1997 på det berömda militärsjukhuset nr. 301 (idag "Jiang Zemin-sjukhuset") i västra Peking.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mary S. Erbaugh, "The Secret History of the Hakkas: The Chinese Revolution as a Hakka Enterprise," The China Quarterly, no. 132 (1992): 937-68. Libris 8260963
  2. ^ [a b] ”An Illustrated history of the Communist Party of China”. China.org.cn. http://www.china.org.cn/english/features/45981.htm.  (engelska)
  3. ^ ”The History of the Communist Party of China”. People's Daily Online. http://english.people.com.cn/200606/23/eng20060623_276618.html.  (engelska)
  4. ^ Vogel (2011), ss.15-17.
  5. ^ Pantsov och Levine, s. 15.
  6. ^ Vogel (2011), ss. 18-24.
  7. ^ Vogel (2011), ss. 25-26.
  8. ^ Pantsov och Levine, ss. 51, 436
  9. ^ Pantsov och Levine ss. 54-55.
  10. ^ Vogel (2011), ss. 26-27.
  11. ^ Pantsov och Levine, s. 59.
  12. ^ Vogel (2011), s. 28-31.
  13. ^ Vogel (2011), ss. 31-32.
  14. ^ Vogel (2011), ss. 33-36.
  15. ^ Vogel (2011), ss. 36-41.
  16. ^ Pantsov och Levine, ss. 217-223
  17. ^ Pantsov och Levine, s. 257-8
  18. ^ Pantsov och Levine, ss. 294, 377-78.
  19. ^ ”Deng Xiaoping”. People's Daily Online. http://english.people.com.cn/data/people/dengxiaoping.shtml.  (engelska)
  20. ^ Pantsov och Levine, ss. 361-364
  21. ^ Pantsov och Levine, s. 367.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Franz, Uli (1988) (på engelska). Deng Xiaoping (1. ed). Boston: Harcourt Brace Jovanovich. Libris 4583965. ISBN 0-15-125177-0 
  • Pantsov, Alexander, and Steven I. Levine. Deng Xiaoping: A Revolutionary Life. New York: Oxford University Press, 2015.
  • Vogel, Ezra F. (2011) (på eng). Deng Xiaoping and the transformation of China. Cambridge, Mass.: Belknap. Libris 12291465. ISBN 0-674-05544-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]