Deng Xiaoping

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Deng Xiaoping
邓小平

Deng Xiaoping på besök i USA, 29 januari 1979.

Generalsekreterare för Kinas Kommunistiska Parti
Ämbetsperiod
1956–1967
Företrädare Zhang Wentian
Efterträdare Hu Yaobang (tjänsten vakant 1967-1980)

Ämbetsperiod
1981–1989
Företrädare Hua Guofeng
Efterträdare Jiang Zemin

Född Deng Xixian 邓希贤
22 augusti 1904
China Qing Dynasty Flag 1889.svg Guang'an, Sichuan
Död 19 februari 1997 (92 år)
Kina Peking
Politiskt parti Danghui.svg Kinas kommunistiska parti
Övrig politisk
anknytning
Emblem of the Kuomintang.svg Kuomintang (1923-1927)
Maka Zhang Xiyuan (1928-1929)
Jin Weiying (1931-1939)
Zhuo Lin (1939-1997)
Barn Deng Lin
Deng Pufang
Deng Nan
Deng Rong
Deng Zhifang
Religion Ateist
Namnteckning Deng Xiaopings namnteckning
Militärtjänst
I tjänst för People's Liberation Army Flag of the People's Republic of China.svg Folkets befrielsearmé
Grad Politisk kommissarie

Deng Xiaoping, egentligt namn Deng Xixian, född 22 augusti 1904 i Guang'an, Sichuan, död 19 februari 1997 i Peking, var en ledande politiker i Kinas kommunistiska parti. Han var Kinas de facto ledare år 1978 (två år efter Mao Zedongs död) till sin egen död 1997. Deng tillhörde hakkaminoriteten[1] och kom ursprungligen från Sichuanprovinsen i sydvästra Kina. Han bedrev under det tidiga 1920-talet universitetsstudier i Paris, Frankrike.

Han betraktas som det post-maoistiska, reformvänliga, och mot omvärlden mer öppna, Kinas arkitekt.[2][3] Hans politiska idéer, kallade Deng Xiaoping-teori (förenklad kinesiska: 邓小平理论), är idag inskrivna i den kinesiska grundlagen tillsammans med marxism-leninism, Mao Zedong-tänkande och De tre representationerna.

Barndomsår[redigera | redigera wikitext]

Deng föddes som äldste son i syskonskara på fyra barn i en relativt välmående bondefamilj från hakka-minoriteten i den lilla byn Paifang i Guang'an härad, Sichuan-provinsen. Byn hade fått sin namn av en portarkad (paifang) som rests till minne av en framstående anfader till Deng som återvänt till byn 1774. Flera av Dengs förfäder hade fått examina i det kejserliga examensväsendet och därför blivit utnämnda till ämbetsmän i statsförvaltningen. Dengs far Wenming tog dock aldrig någon examen och fick kämpa mot hårdnande ekonomiska villkor under det sena 1800-talet. Eftersom det kejserliga examensväsendet hade avskaffats under Qingdynastins reformprogram 1905 var det uteslutet att ge Deng en traditionell utbildning och hans föräldrar sände honom i stället till den enda skolan i Guang'an. Deng gjorde bra ifrån sig i studierna och påverkades av de nya radikala stämningarna under Fjärde maj-rörelsen.[4]

Ungdom[redigera | redigera wikitext]

1920 sändes den studiebegåvade Deng till Frankrike tillsammans med tusentals andra kinesiska studenter för att delta i ett program som kombinerade studier med arbete (Mouvement Travail-Études). Han började sina studier i mellanskola i Bayeux, arbetade en kort tid vid en av Schneider Electrics vapenfabriker och fortsatte sedan arbeta vid Hutchinsons gummifabrik i Châlette-sur-Loing. Han försökte få ihop pengar till att studera vid en högskola i Châtillon-sur-Seine, men tvingades återvända till Hutchinson på brist av pengar.

Under denna tid umgicks han flitigt med andra radikala kinesiska studenter som Li Weihan, Zhou Enlai och Chen Yi. Deng gick snart med i det nygrundade Kinas kommunistiska ungdomsförbund blev därmed automatiskt medlem i Kinas kommunistiska parti. På uppmaning av Komintern blev han också medlem i det nationalistiska partiet Kuomintang, som var i allians med kommunisterna i början på 20-talet. Deng fick allt mindre tid över till sina studier och 1926 reste han till Sovjetunionen för att studera vid Sun Yat-sen-universitetet i Moskva, där en av hans kurskamrater var Chiang Ching-kuo, den nationalistledaren Chiang Kai-sheks ende biologiske son.[5]

Tidig karriär som kommunistisk aktivist[redigera | redigera wikitext]

1927 återvände Deng Xiaoping till Kina och i mars månad anslöt han sig till krigsherren Feng Yuxiangs armé i Shanxi, som var allierad med Kuomintang och deltog i Norra expeditionen för att ena Kina. När alliansen mellan kommunisterna och Kuomintang bröt samman senare samma år, så tog Feng Yixang parti för Kuomintang och lät Deng Xiaoping fly så han kunde nå kommunistpartiets underjordiska central i Shanghai.[6]

1929 sände partiet Deng till Guangxi-provinsen för att skapa en allians med lokala krigsherrar och bygga upp ett kommunistiskt basområde i Baise och Longzhou, nära gränsen till Yunnan-provinsen. När de dominerade krigsherren Li Zongren återvände till provinsen jagades Dengs styrkor på flykten och Deng fick åter bege sig till Shanghai för att invänta partiets order.[7]

Karriär i den kinesiska sovjetrepubliken och under Långa marschen[redigera | redigera wikitext]

Efter Dengs misslyckade uppdrag i Shanxi och Guangxi fick han vänta ett tag på nya uppdrag, men 1931 fick han tillåtelse att ansluta sig till den nyutropade Kinesiska sovjetrepubliken i Jiangxi, där han fick träffa Mao Zedong för första gången. Deng blev snart utnämnd till partichef i sovjetens huvudstad Ruijin och steg därför gradvis i partihierarkin. När kommunistpartiet tvingades retirera ut ur Jiangxi i det som kom att bli känt som den Långa marschen hade Deng blivit en ledande partimedlem och vid Zunyikonferensen i januari 1935 tog han ställning för Maos fraktion i politbyrån, även om han inte formellt var ledamot i politbyrån. Under den Långa marschen tjänstgjorde Deng som propagandakader och gav ut partitidningen "Den röda stjärnan".[8]

Det kinesisk-japanska kriget och det kinesiska inbördeskriget[redigera | redigera wikitext]

Strax efter det att kommunisterna etablerat en ny maktbas i Yan'an bröt det andra kinesisk-japanska kriget ut och kommunisterna och Kuomintang inträdde i ett nytt samarbete i motståndet mot Japan. Som en del i alliansen ombildades den kommunistiska Röda armén till den "Åttonde Routearmén" och den "Nya fjärde armén" inom den Nationella revolutionära armén. Mao Zedong utnämnde Deng Xiaoping till politisk kommissarie i den 129:e divisionen i den Åttonde routearmén som löd under general Liu Bocheng, vilket innebar att Deng fick ett stort inflytande över trupperna. Under de år som följde utvecklade Deng och Liu ett nära samarbete. Mitt under kriget lärde Deng känna Zhuo Lin och 1939 gifte de sig i närvaro av Mao, Liu Shaoqi och Li Fuchun.[9]

Vid slutet av andra världskriget var Deng den högst rankande kommunistiske kadern i Jin-Ji-Lu-Yu-området, en gränsregion som omfattade provinserna Hebei, Shanxi, Shandong och Henan. När det kinesiska inbördeskriget bröt ut 1946 fick Deng och Liu Bocheng i uppdrag att bygga upp en bas i norra Kina och han spelade en avgörande roll i Huaihai-kampanjen som befäste kommunisternas seger.[10]

Roll i den nya Folkrepubliken[redigera | redigera wikitext]

Efter Folkrepubliken Kinas grundande 1949 blev Deng utsedd till partisekreterare över den sydvästra regionen och höll denna position fram till 1952. I denna kapacitet hade han bland annat ansvar för införlivandet av Tibet i den nya staten. 1953 ersatte Deng Bo Yibo som finansminister och genomförde i denna roll den första femårsplanen.[11]

Dengs ställning som en av Kinas viktigaste politiker befästes på den Åttonde partikongressen 1956, då han valdes in i politbyrån och utsågs till generalsekreterare i kommunistpartiet. I denna kapacitet fick han ansvar för den dagliga skötseln av partiets angelägenheter, medan Mao Zedong fick en mer undanskymd roll. Som generalsekreterare hade Deng bland annat övergripande ansvar för antihögerkampanjen 1957 och det Stora språnget 1958-1962. När det Stora språnget ledde till hungersnöd var det Deng och Liu Shaoqi som fick i uppdrag att återställa den svårt sargade ekonomin under början på 60-talet.

Kulturrevolutionen[redigera | redigera wikitext]

Hans karriär inom partiet har varit stormig – från att ha tillhört ledarskiktet under den tidigare delen av sin karriär, blev han 1967 under Kulturrevolutionen (1966-1976), förvisad till arbete på en traktorfabrik. Mao Zedongs ställning inom KKP var under denna tid försvagad, främst på grund av ekonomisk-politiska misslyckanden, och Mao sökte stärka sin position genom att utmåla de politiskt sett mindre radikala grupperna inom partiet, till vilka Deng hörde, som kapitalistfarare, anti-revolutionärer och därmed folkets fiender. Ett stort antal av dessa sändes ut på landsbygden och till fabriker för "politisk omskolning".

Deng Xiaopings återkomst[redigera | redigera wikitext]

1974 steg han på nytt till den absoluta toppen efter att Mao insjuknat, för att sedan i början av 1976 tvingas avsäga sig alla poster inom partiet efter tryck från sin politiska motpol – ”De fyras gäng”, en vänsterradikal gruppering inom KKP, under ledning av Mao's fjärde hustru Jiang Qing. Efter arresteringen av De fyras gäng i slutet av 1976, kunde Deng återigen inträda på den politiska arenan, och hade nu den rutin och respekt som krävdes för att 1978 konkurrera ut övriga maktaspiranter, bland annat Maos utvalde efterträdare Hua Guofeng.

Vid den elfte centralkommitténs tredje plenarsammanträde den 18-22 december 1978 lyckades Deng utmanövrera Hua Guofeng som Kinas egentlige ledare, även om han lät Hua behålla flera av sina formella poster ytterligare ett par år.

Det kinesisk-vietnamesiska kriget[redigera | redigera wikitext]

För att stärka sin maktposition inom Kommunistpartiet förklarade Deng år 1979 krig mot Kinas södra grannland Vietnam, och genomförde en storskalig invasion av den norra delen av detta land. Det Kinesisk-vietnamesiska kriget ledde till många döda på båda sidor och omfattande förstörelse av infrastruktur i norra Vietnam. De vietnamesiska trupperna, mycket stridsvana efter Vietnamkriget (1959-1975), drev omgående ut angriparna. 1981 utsågs Deng till ordförande i Centrala militärkommissionen. Trots att detta var det högsta formella ämbetet han innehöll i slutet av sin politiska karriär hade Deng det avgörande inflytandet i landets politik fram till sin död.

Den öppna dörrens politik[redigera | redigera wikitext]

Genom att lansera ”den öppna dörrens politik”, lyckades Deng öka tillväxten i Kinas ekonomi.[2][12] Kinas ekonomiska tillväxt nådde mycket höga procentsiffror under hela 1980-talet; trenden bröts inte förrän i samband med den politiska och ekonomiska isolering Kina genomgick efter massakern på Den himmelska fridens torg 1989.

Massakern på Himmelska fridens torg[redigera | redigera wikitext]

Deng anses vara den kinesiska politiker som bär störst personligt ansvar för massakern på Himmelska fridens torg 1989; samma år avträdde han som ordförande i Centrala militärkommissionen, en post som motsvarar överbefälhavare i Sverige. 1992 trädde han frivilligt tillbaka från alla officiella uppdrag inom politiken. Han bedöms dock ha haft stort politiskt inflytande ända fram till sin död år 1997 på det berömda militärsjukhuset nr. 301 (idag "Jiang Zemin-sjukhuset") i västra Peking.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mary S. Erbaugh, "The Secret History of the Hakkas: The Chinese Revolution as a Hakka Enterprise," The China Quarterly, no. 132 (1992): 937-68. Libris 8260963
  2. ^ [a b] ”An Illustrated history of the Communist Party of China”. China.org.cn. http://www.china.org.cn/english/features/45981.htm.  (engelska)
  3. ^ ”The History of the Communist Party of China”. People's Daily Online. http://english.people.com.cn/200606/23/eng20060623_276618.html.  (engelska)
  4. ^ Vogel (2011), ss.15-17.
  5. ^ Vogel (2011), ss. 18-24.
  6. ^ Vogel (2011), ss. 25-26.
  7. ^ Vogel (2011), ss. 26-27.
  8. ^ Vogel (2011), s. 28-31.
  9. ^ Vogel (2011), ss. 31-32.
  10. ^ Vogel (2011), ss. 33-36.
  11. ^ Vogel (2011), ss. 36-41.
  12. ^ ”Deng Xiaoping”. People's Daily Online. http://english.people.com.cn/data/people/dengxiaoping.shtml.  (engelska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]