Ulf Kristersson

Från Wikipedia
Ej att förväxla med Ulf Kristofferson.
Ulf Kristersson

Ulf Kristersson, 2018.
Innehar befattningen
Tillträdde befattningen 
1 oktober 2017
Företrädare Anna Kinberg Batra
Tid i befattningen
5 oktober 2010–3 oktober 2014
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt
Företrädare Cristina Husmark Pehrsson
Efterträdare Annika Strandhäll
Mandatperiod
1991–1994 (statsrådsersättare)[1][2]
1994–1998[3]
1998–2000[4]
2014–2018
2018–2022[5]
Valkrets Stockholms kommun
Mandatperiod
2014–2018[6]
2022–2026[7]
Valkrets Södermanlands län
Uppdrag i riksdagen
Lista
Ordinarie ledamot
Född Ulf Hjalmar Kristersson
29 december 1963 (60 år)
Sverige Lunds domkyrkoförsamling, Malmöhus län[8]
Politiskt parti Moderaterna
Alma mater Uppsala universitet (Civilekonom)
Yrke Civilekonom
Politiker
Maka Birgitta Ed (1991–)[9]
Barn 3

Ulf Hjalmar Ed Kristersson 29 december 1963 i Lunds domkyrkoförsamling, Malmöhus län,[10] är en svensk moderat politiker. Han är sedan 2017 partiledare för Moderaterna och ledde partiet genom riksdagsvalen 2018 och 2022.

Kristersson är till yrket civilekonom. Han var kommunalråd i Strängnäs kommun 2002-2006, socialborgarråd i Stockholms stad 2006–2010 och socialförsäkringsminister 2010–2014 (i regeringen Reinfeldt).[11]

Kristersson har tidigare varit ordförande för Moderata ungdomsförbundet (1988-1982) och riksdagsledamot för Moderaterna 1991–2000. Från och med 2014 är han åter riksdagsledamot för Moderaterna.

Biografi

Kristersson bodde i sin födelsestad Lund fram till fem års ålder och är därefter uppvuxen i Torshälla utanför Eskilstuna[12] och är son till ekonomikonsulten, fil.kand. Lars Kristersson (1938–2015) och adjunkten Karin Kristersson (född Axelsson, 1938–2020[13]).

Efter att ha gått ut från S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna 1983 gjorde Kristersson åren 1983–1984 värnplikt som plutonsbefäl vid Upplands regemente (S 1) i Enköpings garnison.[11] Han flyttade därefter till Uppsala för att studera företagsekonomi och nationalekonomi vid Uppsala universitet, där han avlade civilekonomexamen 1992. Under studietiden var han även aktiv vid Södermanlands-Nerikes nation och var bland annat dess programsekreterare. På majmiddagen 2013 blev han hedersledamot vid nationen.[11]

Kristersson är bosatt i Strängnäs. Han är sedan 1991 gift med Birgitta Ed. Paret har tre döttrar som är adopterade från Kina.[14] Hustrun har arbetat som bland annat PR-konsult men utbildar sig sedan 2018 till präst.[15]

Kristersson var marknadschef för Timbro förlag 1995–1998 parallellt med sitt uppdrag som riksdagsledamot.[11] År 1994 gav han även ut boken Non-working Generation på förlaget. I boken argumenterar han emot den svenska modellen och välfärdsstaten, som han jämför med apartheid och anser trycker ner människor i passivitet.[16][17]

Under perioden 2000–2001 arbetade Kristersson som kommunikationsdirektör hos IT-företaget Connecta i Stockholm. Efter fusionen med Information Highway bytte företaget namn till Adcore AB.[18] Åren 2001–2002 var han även kommunikationskonsult hos företaget Network AB.[19] Han valde under den perioden att anlita svart städhjälp under något år, vilket han svarade i en enkät när han åter var aktiv inom politiken. Han motiverade det med att han inte var politiskt förtroendevald eller representant längre, men att han tyckte det var felaktigt och en svag förklaring.[20]

Kristersson var styrelseordförande i Adoptionscentrum åren 2003–2005.[18] Under hans period som ordförande skakades Adoptionscentrum av en skandal där kidnappade barn från Kina förmedlats till svenska familjer[21].

Politisk karriär

Kristersson under ett möte med Europeiska folkpartiet 2018.

Under sin gymnasietid på S:t Eskils gymnasium i Eskilstuna bildade Kristersson, tillsammans med några vänner, en MSU-förening (Moderat skolungdom) på skolan. Där beskriver Kristersson att hans politiska engagemang tog fart.[22]

Ordförande för Moderata Ungdomsförbundet

Efter avslutade akademiska studier var Kristersson åren 1988–1992 ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Vid förbundsstämman i Lycksele 1992 förlorade Kristersson ordförandevalet med tre röster mot utmanaren Fredrik Reinfeldt i vad som kommit att kallas ”Slaget i Lycksele”.[23] Kristersson ansågs under denna tid representera en mer nyliberal falang inom ungdomsförbundet, medan Reinfeldt representerade en mer konservativ falang.[17]

Ledamot av Sveriges riksdag

Kristersson inträdde 5 oktober 1991 som ersättare för utrikesminister Margaretha af Ugglas i riksdagen från Stockholms kommuns valkrets. Han var därefter ordinarie riksdagsledamot från riksdagsvalet 1994 fram till våren 2000. Under denna period i riksdagen var han i olika perioder ledamot i socialförsäkringsutskottet, utbildningsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och riksdagens revisorer. Han var under några år även vice ordförande för Moderaterna i Stockholm. Han lämnade riksdagen våren 2000 för att arbeta för IT-företaget Connecta.[23][11]

Kommunalråd och borgarråd

Kristersson var tillbaka i politiken efter valet 2002 då han blev finanskommunalråd i Strängnäs kommun.[24] Inför valet 2006 var han ordförande i Moderaternas familjepolitiska arbetsgrupp. Efter valet blev han socialborgarråd i Stockholms stad.[24] Under tiden som socialborgarråd fick han ett hyreskontrakt på en fem-rumslägenhet i Stockholm av Ersta Diakonisällskap. Eftersom Stockholms stad gjorde upphandlingar och gav ekonomiskt bistånd till Ersta Diakonisällskap, bland annat för bostäder åt utsatta, startades en förundersökning om mutbrott av både Ulf Kristersson och en person i föreningens ledning. Enligt ett internt policydokument skulle lägenheterna i det aktuella huset reservas för nyanställda och studerande på föreningens högskola.[25][26] Förundersökningen lades sedermera ned med motiveringen att Ulf Kristersson inte hade direkt makt över bidragsutdelningen.[27] Under 2008 var han ordförande i Moderaternas migrations- och integrationspolitiska arbetsgrupp. Inför riksdagsvalet 2010 var han ordförande i Alliansens familjepolitiska arbetsgrupp och även Moderaternas talesperson i social- och familjepolitiska frågor.[28]

Socialförsäkringsminister (2010–2014)

Efter riksdagsvalet 2010 tillträdde Kristersson som socialförsäkringsminister i regeringen Reinfeldt. Han efterträdde Cristina Husmark Pehrsson.[23]

Kristersson första uppdrag blev att se över regeringens tidigare sjukförsäkringsreform och att genomföra ett antal reformer. Resultatet av hans arbete med detta presenterades under våren 2011 och var en del av regeringens budgetproposition inför 2012. I samband med detta vägrade regeringen och Kristersson att följa riksdagens beslut om hur sjukskrivnas arbetsförmåga ska prövas, men ändrade sig i mars 2012.[29]

Ekonomisk-politisk talesperson

Regeringen Reinfeldt avgick efter riksdagsvalet 2014. Kristersson, som i valet åter blivit riksdagsledamot, nu för Sörmland, utsågs i december 2014 till Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson och blev vice ordförande i finansutskottet i riksdagen.[23] Han lämnade detta uppdrag, och efterträddes av Elisabeth Svantesson, i oktober 2017 då han valdes till ny partiledare för Moderaterna.[11]

Partiledare (2017–)

Kristersson talar under Almedalsveckan inför riksdagsvalet 2018 under partiets kampanjslogan ”Lika för alla”.

Den 1 oktober 2017 valdes Kristersson till Moderaternas partiledare vid en extra partistämma på Clarion Sign i Stockholm.[30] Han efterträdde Anna Kinberg Batra, med knappt ett år kvar till riksdagsvalet 2018.[31]

I sitt installationstal slog Kristersson fast att Sverige ska bli ett land för hoppfulla och att Moderaterna ska vara ett parti för hoppfulla.[32] Även i flera andra tal har Kristersson särskilt lyft frågan om social rörlighet.[33] Han deltog i sin första partiledardebatt den 8 oktober 2017 i SVT:s Agenda.[34]

Riksdagsvalet 2018

Ulf Kristersson med Alliansledarna på Soltorget vid Sergels torg i Stockholm dagen före valdagen den 8 september 2018. Från vänster: Ebba Busch Thor, Ulf Kristersson, Jan Björklund, Annie Lööf.

Efter partiledarbytet i oktober 2017 ökade stödet för Moderaterna i olika opinionsmätningar och i nyhetsmedier talades det om en ”Kristersson-effekt”.[35] Enligt en mätning från Demoskop i januari 2018 nådde partiet sitt högsta väljarstöd på över ett år med 22,6 procent.[36] I februari 2018 var partiet uppe på 25 procent i Skops mätning.[37] Senare under våren och sommaren 2018 vände emellertid opinionssiffrorna nedåt med ett väljarstöd på mellan 15 och 20 procent i flera olika mätningar.[38][39] I riksdagsvalet 2018 fick Moderaterna ett väljarstöd på 19,8 %, vilket var en tillbakagång med 3,5 % och innebar fjorton färre riksdagsmandat. Alliansen lyckades inte heller bli större än de rödgröna. På valnatten krävde Kristersson statsminister Stefan Löfvens avgång, och uttryckte en ambition att själv bli ny statsminister.[40]

I valrörelsen framhöll Kristersson vikten av en migrationsuppgörelse där framförallt Socialdemokraterna och Moderaterna kommer överens, men sa samtidigt att han inte uteslöt några partier i diskussionen.[41] Kristersson har även beskrivit integrationen av det stora antal flyktingar som kommit under senare år som en ödesfråga för Sverige. Han har bland annat sagt sig vilja införa obligatoriska språkförskolor för nyanlända barn.[42] Han vill även införa en ny anställningsform med inträdesjobb med en 70-procentig lön för unga svenskar utan gymnasieexamen och nyanlända utan utbildning under sina första fem år i landet.[43]

Regeringsbildningen 2018

Den 2 oktober 2018 fick Kristersson i uppdrag av talmannen Andreas Norlén att sondera förutsättningarna för att bilda en ny regering.[44] Han sökte initialt stöd för att bilda en regering bestående av Allianspartierna (Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna) genom stöd av Socialdemokraterna. Den 9 oktober 2018 meddelade han emellertid att Socialdemokraterna avvisat alla vidare samtal om överenskommelser, men att han avsåg fortsätta sondera förutsättningar för att bilda en ny regering.[45] Den 14 oktober 2018 meddelade han att han inte längre såg förutsättningar för att bilda en ny regering.[46] Efter ytterligare samtal och sonderingar valde talmannen att låta riksdagen rösta om Kristersson som statsminister i en regering med Moderaterna och Kristdemokraterna. Röstningen ägde rum den 14 november 2018. Riksdagen röstade nej med 195 mot 154 efter att Centerpartiet och Liberalerna följt de Rödgrönas linje medan Sverigedemokraterna röstat för Kristersson. Han blev därmed den förste statsministerkandidaten sedan Regeringsformens införande 1974 – då riksdagen fick makten att utse statsminister – att inte godkännas av riksdagen.[47]

Mandatperioden 2018–2022

Inför valet 2018 hade Kristersson tillsammans med övriga Alliansen slagit fast att de inte skulle samarbeta med Sverigedemokraterna, vilket blev extra medialt uppmärksammat efter att löftet även framfördes till förintelseöverlevaren Hédi Fried.[48] I samband med att Stefan Löfven ordnade partiöverskridande diskussioner om gängkriminalitet 2019, men valde att inte inkludera Sverigedemokraterna, beslöt Kristersson sig för att öppna upp för diskussioner med Sverigedemokraterna.[49][50] Samtalet sågs som en öppning för ett djupare samarbete med Sverigedemokraterna i en framtida regering.[50]

Regeringskrisen 2021

Ulf Kristersson i riksdagens talarstol under regeringskrisen 2021 och strax före statsministeromröstningen den 7 juli.

Under regeringskrisen i Sverige i juni 2021 gav talman Andreas Norlén Ulf Kristersson i uppdrag att sondera förutsättningarna för att bilda regering.[51] Två dagar senare meddelade han att han gav upp försöken då han inte lyckats få med sig de 175 riksdagsmandat som krävts.[52]

Den 24 november 2021 röstade Riksdagen om att utse Magdalena Andersson (S) till Sveriges statsminister och därmed efterträdare åt Stefan Löfven (S). Moderaterna röstade nej till förslaget att utse Andersson till statsminister. [53]

Riksdagsvalet 2022

Kristersson på väg till talmannen, oktober 2022.

Inför riksdagsvalet 2022 gick Kristersson till val som Moderaternas partiledare och han gick till val på att bilda regering tillsammans med Kristdemokraterna, med stöd av Liberalerna och Sverigedemokraterna. [54]

Den 14 september utropade Kristersson valseger för högerblocket, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna och avser att bilda en ny regering. Detta efter att Magdalena Andersson meddelat sin avgång som Sveriges statsminister. [55]

Mandatperioden 2022-2026

Den 14 oktober 2022 meddelade Kristersson riksdagens talman att han är redo att bilda regering tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna, med stöd av Sverigedemokraterna. De fyra partiernas skriftliga överenskommelse med Kristersson som statsminister för mandatperioden 2022-2026 kallas för Tidöavtalet. [56][57]

Bildgalleri under tiden som partiordförande (2017-

Bibliografi

Referenser

  1. ^ Protokoll 1991/92:1 Måndagen den 30 september, Sveriges riksdags webbplats. Läst 7 juni 2022.
  2. ^ Protokoll 1991/92:7 Tisdagen den 8 oktober, Sveriges riksdags webbplats. Läst 7 juni 2022.
  3. ^ Protokoll 1994/95:1 Måndagen den 3 oktober, Sveriges riksdags webbplats. Läst 7 juni 2022.
  4. ^ Protokoll 1998/99:1 Måndagen den 10 oktober, Sveriges riksdags webbplats. Läst 7 juni 2022.
  5. ^ Protokoll 2018/19:1 Måndagen den 24 september, Sveriges riksdags webbplats. Läst 7 juni 2022.
  6. ^ Protokoll 2014/15:1 Måndagen den 29 september, Sveriges riksdags webbplats. Läst 7 juni 2022.
  7. ^ Valpresentation, Valmyndighetens webbplats. Läst 28 september 2022.
  8. ^ ”Kristersson, Ulf Hjalmar”, Sveriges befolkning 1980 (CD-ROM), Stockholm: Sveriges släktforskarförbund, ISBN 91-87676-37-0 
  9. ^ Birgitta tjatade på Ulf om att bli ihop – berättar om relationen. Expressen. Läst 25 mars 2018.
  10. ^ Sveriges befolkning 2000: Kristersson, Ulf Hjalmar (1963-12-29) Försäkringskassan, uttag avseende 20001231 (2014)
  11. ^ [a b c d e f] ”CV: Ulf Kristersson”. moderaterna.se. Läst 7 augusti 2018.
  12. ^ ”Född i Lund, gillar Kent, gjort milen på 43.04. Här är allt du inte visste om Ulf Kristersson”. Sydsvenskan. https://www.sydsvenskan.se/2017-09-01/fodd-i-lund-gillar-kent-gjort-milen-pa-4304-har-ar-allt-du-inte-visste-om-ulf-kristersson. Läst 1 september 2017. 
  13. ^ ”Ulf Kristerssons mamma död – var tidigare sjuk i covid-19”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/y3a7RJ/ulf-kristerssons-mamma-dod--var-tidigare-sjuk-i-covid-19. Läst 7 juni 2020. 
  14. ^ ”Fem saker du inte visste om Ulf Kristersson – Moderaternas nye partiledare”. Expressen. https://www.expressen.se/nyheter/5-saker-du-inte-visste-om-ulf-kristersson-/. Läst 7 januari 2018. 
  15. ^ ”Birgitta Eds liv”. Expressen. Läst 10 september 2018.
  16. ^ Eric Rosén (13 augusti 2012). ”Ulf Kristersson: "Den svenska modellen är som apartheid" - Dagens Arena”. Dagens Arena. http://www.dagensarena.se/innehall/ulf-kristersson-den-svenska-modellen-ar-som-apartheid/. Läst 25 augusti 2017. 
  17. ^ [a b] ”Tidslinje: Det här är Ulf Kristersson”. Sydsvenskan. Läst 7 augusti 2018.
  18. ^ [a b] ”Kommunikatören får förvalta arvet” (på svenska). Dagens Nyheter. 1 september 2017. http://www.dn.se/nyheter/politik/kommunikatoren-far-forvalta-arvet/. Läst 1 oktober 2017. 
  19. ^ ”CV: Ulf Kristersson”. moderaterna.se. Läst 7 augusti 2018.
  20. ^ Gustafsson, Anna (7 november 2007). ”Kristersson köpte svart städhjälp”. Svenska Dagbladet. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/kristersson-kopte-svart-stadhjalp. Läst 22 december 2019. 
  21. ^ ”KULTUR: Kristersson svek de stulna barnen”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/a/KvA9R7. Läst 20 februari 2021. 
  22. ^ ”Ulf Kristersson”. Nya Moderaterna. https://moderaterna.se/ulf-kristersson. Läst 27 november 2021. 
  23. ^ [a b c d] ”Kommunikatören får förvalta arvet” (på svenska). Dagens Nyheter. 1 september 2017. http://www.dn.se/nyheter/politik/kommunikatoren-far-forvalta-arvet/. Läst 1 oktober 2017. 
  24. ^ [a b] ”Kommunikatören får förvalta arvet” (på svenska). Dagens Nyheter. 1 september 2017. http://www.dn.se/nyheter/politik/kommunikatoren-far-forvalta-arvet/. Läst 1 oktober 2017. 
  25. ^ Mellgren, Fredrik (15 januari 2008). ”M-topp fick bostad av Ersta”. Svenska Dagbladet. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/m-topp-fick-bostad-av-ersta. Läst 22 december 2019. 
  26. ^ ”Nya ministern fick hyresrätt genom kontakter”. SvT Nyheter. 6 oktober 2010. Arkiverad från originalet den 18 april 2013. https://archive.today/20130418150811/http://www.svt.se/nyheter/sverige/nya-ministern-fick-hyresratt-genom-kontakter. Läst 22 december 2019. 
  27. ^ ”Kristersson frias från mutmisstankar”. Svenska Dagbladet/TT. 16 april 2008. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/kristersson-frias-fran-mutmisstankar. Läst 22 december 2019. 
  28. ^ ”CV: Ulf Kristersson”. moderaterna.se. Läst 7 augusti 2018.
  29. ^ TT (1 mars 2012). ”Kristersson backar om sjukförsäkring”. SVT. Läst 7 augusti 2018.
  30. ^ ”Ulf Kristersson väljs till ny partiledare för Moderaterna”. Sveriges Radio. Läst 7 augusti 2018.
  31. ^ ”Ulf Kristersson vill göra upp med S om invandringen” (på svenska). Dagens Nyheter. 1 oktober 2017. http://www.dn.se/nyheter/politik/ulf-kristersson-vill-gora-upp-med-s-om-invandringen/. Läst 1 oktober 2017. 
  32. ^ ”Ulf Kristersson: Moderaterna ska vara ett parti för hoppfulla | Nya Moderaterna”. moderaterna.se. https://moderaterna.se/ulf-kristersson-moderaterna-ska-vara-ett-parti-hoppfulla. Läst 15 februari 2019. 
  33. ^ Kristersson, Ulf (15 december 2017). ”Ulf Kristerssons jultal: Social rörlighet är vår tids välfärdspolitik”. learnify.se. http://www.learnify.se/learnifyer/ObjectResources/3ad50ba3-c3d9-4fc1-817b-b817422c8c83/moderaterna%20jultal%20171215.pdf. Läst 16 april 2022. 
  34. ^ Edliden, Ann (8 oktober 2017). ”Så gick det för Kristersson i hans första partiledardebatt”. SVT. Läst 7 augusti 2018.
  35. ^ Åkesson, Nils (12 oktober 2017). ”Kristersson-effekt: M lyfter i ny mätning”. Dagens Industri. Läst 7 augusti 2018.
  36. ^ Nilsson, Mimmi & Samuelson, Fredrik (12 januari 2018). ”M:s högsta väljarstöd på ett år”. Expressen. Läst 7 augusti 2018.
  37. ^ ”SKOP:s väljarbarometer 12 februari 2018” (pdf). https://skop.se/main/wp-content/uploads/2018/02/SKOPs-Valjarbarometer-12-februari-2018.pdf. Läst 15 februari 2018. 
  38. ^ ”Yougov: Ökad polarisering – V och SD ser ut att bli valets stora vinnare”. Metro. Arkiverad från originalet den 26 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180726064018/https://www.metro.se/artikel/yougov-%C3%B6kad-polarisering-v-och-sd-ser-ut-att-bli-valets-stora-vinnare. Läst 18 juli 2018. 
  39. ^ ”Socialdemokraternas ras bromsat i ny mätning”. Expressen. 4 juli 2018. https://www.expressen.se/nyheter/almedalen/socialdemokraternas-ras-bromsat-i-ny-matning/. Läst 4 juli 2018. 
  40. ^ Söderlund, Andreas (10 september 2018). ”Kristersson (M): ”Nu ska Löfven avgå””. svt.se. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kristersson-nu-ska-lofven-avga/. Läst 16 april 2022. 
  41. ^ ”Kristersson (M): ’Jag utesluter inte några partier i samtal om migrationspolitik”. SVT. Läst 7 augusti 2018.
  42. ^ ”Kristersson: ’Ingegrationen är vår tids ödesfråga’”. Aftonbladet. Läst 7 augusti 2018.
  43. ^ Svensson, Olof & Karlsson, Pär (31 oktober 2017). ”Löfven och Kristersson rök ihop”. Aftonbladet. Läst 7 augusti 2018.
  44. ^ SVT: Ulf Kristersson (M) får uppdraget att försöka bilda regering, 2018-10-02, läst 2018-10-10
  45. ^ fPlus: "Kristersson: Löfven avvisar Alliansregering - jag går vidare med sonderingar, 2018-10-10, läst 2018-10-09
  46. ^ Aftonbladet: "Ulf Kristersson ger upp försöken att bilda regering", 2018-10-14, läst 2018-10-14
  47. ^ SVT (14 november 2018). ”Kristersson nedröstad i riksdagen”. SVT. Läst 14 november 2018.
  48. ^ Johar Bendjelloul (7 september 2018). ”Hédi Fried: Vi måste förstå att demokratin är hotad”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/nyheter/politik/hedi-fried-vi-maste-forsta-att-demokratin-ar-hotad/. Läst 22 december 2019. 
  49. ^ Mattias Knutsson (21 december 2019). ”Ulf Kristersson försvarar SD: ”Det var droppen””. www.expressen.se. https://www.expressen.se/nyheter/kristersson-forsvarar-sd-det-var-droppen/. Läst 22 december 2019. 
  50. ^ [a b] ”Kristersson efter historiska mötet: ”SD är ett parti som andra””. Dagens industri. 4 december 2019. https://www.di.se/nyheter/kristersson-efter-historiska-motet-sd-ar-ett-parti-som-andra/. Läst 22 december 2019. 
  51. ^ ”Talmannen gav sonderingsuppdrag till Ulf Kristersson”. Sveriges Riksdag. 29 juni 2021. https://www.riksdagen.se/sv/press/pressmeddelanden/2021/jun/29/talmannen-gav-sonderingsuppdrag-till-ulf-kristersson/. Läst 7 juli 2021. 
  52. ^ ”Moderaterna ger upp försöken att bilda regering”. Dagens Nyheter. 1 juli 2021. https://www.dn.se/sverige/moderaterna-ger-upp-forsoken-att-bilda-regering/. Läst 7 juli 2021. 
  53. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Magdalena Andersson (S) har valts till statsminister”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/nov/24/magdalena-andersson-s-har-valts-till-statsminister/. Läst 27 november 2021. 
  54. ^ Nyheter, S. V. T.; Haddad, Prescilia; Sartori, Aldo (12 november 2018). ”Kristersson (M) vill bilda regering med KD”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/statsvetaren-c-och-l-har-gatt-till-val-pa-helt-oforenliga-loften. Läst 21 augusti 2022. 
  55. ^ Nyheter, S. V. T. (11 augusti 2022). ”Sverige har röstat – följ utvecklingen direkt”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/senaste-nytt-om-svensk-politik-och-valet-2022. Läst 14 september 2022. 
  56. ^ Nyheter, S. V. T.; Persson, Ida (14 oktober 2022). ”L, KD och M ska ingå i regeringen – SD får stort inflytande”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/l-kd-och-m-ska-inga-i-regeringen-sd-far-stort-inflytande. Läst 14 oktober 2022. 
  57. ^ ”Så blir Tidöavtalet: Liberalerna i regeringen – SD utanför”. DN.SE. 14 oktober 2022. https://www.dn.se/sverige/tidoavtalet-liberalerna-i-regeringen-sd-utanfor/. Läst 14 oktober 2022. 

Externa länkar

Företrädare:
Beatrice Ask 		Moderata Ungdomsförbundets förbundsordförande
1989–1992 		Efterträdare:
Fredrik Reinfeldt
Företrädare:
Margareta Olofsson 		Socialborgarråd i Stockholms stad
2006–2010 		Efterträdare:
Anna König Jerlmyr
Företrädare:
Cristina Husmark Pehrsson 		Sveriges socialförsäkringsminister
2010–2014 		Efterträdare:
Annika Strandhäll
Företrädare:
Ylva Johansson 		Arbetsmarknadsutskottets vice ordförande
2014 		Efterträdare:
Elisabeth Svantesson
Företrädare:
Anna Kinberg Batra 		Finansutskottets vice ordförande
2014–2017 		Efterträdare:
Elisabeth Svantesson
Företrädare:
Anna Kinberg Batra 		Moderaternas partiledare
2017– 		Efterträdare:
Innehar ämbetet
v • r
Moderata samlingspartiet
Ledarskap
Partiledare
Partisekreterare
Gruppledare
i riksdagen
(från 1971)
I regeringsställning
Associerade organisationer
Organisationer och företag
Historia och relaterade ämnen
1Koalitionsregering med Liberala samlingspartiet 2Samlingsregering med Socialdemokraterna, Folkpartiet och Bondeförbundet 3Koalitionsregering med Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna 4Koalitonsregering med Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna 5Koalitonsregering med Kristdemokraterna och Liberalerna
 
Moderaternas riksdagsledamöter
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 1991–1994
Christel Anderberg • Arne Andersson • Sten Andersson • Bo Arvidson • Jan Backman • Inga Berggren • Stig Bertilsson • Carl Bildt • Knut Billing • Anders Björck • Lars Björkman • Görel Bohlin • Leif Carlson • Charlotte Cederschiöld • Rolf Clarkson • Rolf Dahlberg • Bertil Danielsson • Hans Dau • Maud Ekendahl • Ingvar Eriksson • Björn von der Esch • Gustaf von Essen • Karin Falkmer • Elisabeth Fleetwood • Bo Frank • Lennart Fridén • Filip Fridolfsson • Margareta Gard • Inge Garstedt • Margit Gennser • Carl Fredrik Graf • Stig Grauers • Nic Grönvall • Ann-Cathrine Haglund • Birger Hagård • Lennart Hedquist • Hugo Hegeland • Chris Heister • Ingrid Hemmingsson • Birgit Henriksson • Tom Heyman • Hans Hjortzberg-Nordlund • Anders G. Högmark • Tomas Högström • Gunnar Hökmark • Göte Jonsson • Henrik S. Järrel • Ola Karlsson • Göthe Knutson • Inger Koch • Wiggo Komstedt • Ulf Kristersson • Henrik Landerholm • Göran Lennmarker • Gullan Lindblad • Göran Lindblad • Anna Lindgren • Olle Lindström • Bo Lundgren • Pehr Löfgreen • Jerry Martinger • Per-Richard Molén • Carl G. Nilsson • Patrik Norinder • Hans Nyhage • Mikael Odenberg • Kent Olsson • Bertil Persson • My Persson • Fredrik Reinfeldt • Sonja Rembo • Inger René • Stig Rindborg • Rune Rydén • Mona Saint Cyr • Jan Sandberg • Anita Sidén • Per Stenmarck • Karl-Gösta Svenson • Sten Svensson • Lars Tobisson • Ingegerd Troedsson • Margaretha af Ugglas • Ivar Virgin • Knut Wachtmeister • Alf Wennerfors • Per Westerberg • Birgitta Wistrand • Bengt Wittbom • Liselotte Wågö • Göran Åstrand
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 1994–1998
Christel Anderberg • Arne Andersson • Sten Andersson • Beatrice Ask • Nils Fredrik Aurelius • Jan Backman • Inga Berggren • Carl Bildt • Per Bill • Knut Billing • Anders Björck • Lars Björkman • Eva Björne • Leif Carlson • Rolf Dahlberg • Maud Ekendahl • Catharina Elmsäter-Svärd • Ingvar Eriksson • Gustaf von Essen • Karin Falkmer • Elisabeth Fleetwood • Jan-Olof Franzén • Lennart Fridén • Margit Gennser • Carl Fredrik Graf • Stig Grauers • Rolf Gunnarsson • Birger Hagård • Carl Erik Hedlund • Lennart Hedquist • Chris Heister • Gun Hellsvik • Tom Heyman • Lars Hjertén • Hans Hjortzberg-Nordlund • Anders G. Högmark • Tomas Högström • Gunnar Hökmark • Jeppe Johnsson • Annika Jonsell • Göte Jonsson • Henrik S. Järrel • Ola Karlsson • Göthe Knutson • Inger Koch • Ulf Kristersson • Henrik Landerholm • Göran Lennmarker • Gullan Lindblad • Göran Lindblad • Olle Lindström • Bo Lundgren • Ulla Löfgren • Jerry Martinger • Ulf Melin • Carl G. Nilsson • Margareta E. Nordenvall • Patrik Norinder • Elizabeth Nyström • Mikael Odenberg • Kent Olsson • Bertil Persson • My Persson • Marietta de Pourbaix-Lundin • Fredrik Reinfeldt • Sonja Rembo • Inger René • Stig Rindborg • Rune Rydén • Ola Sundell • Åke Sundqvist • Karl-Gösta Svenson • Sten Svensson • Lars Tobisson • Sten Tolgfors • Per Unckel • Peter Weibull Bernström • Per Westerberg • Birgitta Wichne • Birgitta Wistrand • Liselotte Wågö • Anna Åkerhielm
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 1998–2002
Berit Adolfsson • Christel Anderberg • Sten Andersson • Beatrice Ask • Nils Fredrik Aurelius • Gunnar Axén • Jan Backman • Inga Berggren • Carl Bildt • Per Bill • Knut Billing • Anders Björck • Lars Björkman • Leif Carlson • Margareta Cederfelt • Anne-Katrine Dunker • Maud Ekendahl • Lars Elinderson • Catharina Elmsäter-Svärd • Karin Enström • Ingvar Eriksson • Gustaf von Essen • Karin Falkmer • Elisabeth Fleetwood • Lennart Fridén • Margit Gennser • Carl Fredrik Graf • Rolf Gunnarsson • Catharina Hagen • Stefan Hagfeldt • Roy Hansson • Carl Erik Hedlund • Lennart Hedquist • Chris Heister • Gun Hellsvik • Tom Heyman • Lars Hjertén • Hans Hjortzberg-Nordlund • Cristina Husmark Pehrsson • Anders G. Högmark • Tomas Högström • Gunnar Hökmark • Carl-Axel Johansson • Jeppe Johnsson • Göte Jonsson • Henrik S. Järrel • Ola Karlsson • Anna Kinberg Batra • Ulf Kristersson • Henrik Landerholm • Björn Leivik • Göran Lennmarker • Anna Lilliehöök • Göran Lindblad • Lars Lindblad • Olle Lindström • Bo Lundgren • Cecilia Magnusson • Jerry Martinger • Per-Richard Molén • Carl G. Nilsson • Per-Samuel Nisser • Patrik Norinder • Elizabeth Nyström • Mikael Odenberg • Kent Olsson • Bertil Persson • Marietta de Pourbaix-Lundin • Fredrik Reinfeldt • Inger René • Stig Rindborg • Jan-Evert Rådhström • Anita Sidén • Anders Sjölund • Carl-Erik Skårman • Ola Sundell • Ewa Thalén Finné • Lars Tobisson • Sten Tolgfors • Per Unckel • Per Westerberg • Henrik Westman • Birgitta Wistrand • Liselotte Wågö • Anna Åkerhielm
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 2014–2018
Maria Abrahamsson • Amir Adan • Erik Andersson • Jan R. Andersson • Jörgen Andersson • Alexandra Anstrell • Sofia Arkelsten • Beatrice Ask • Lena Asplund • Anti Avsan • Hanif Bali • Lars Beckman • Finn Bengtsson • Erik Bengtzboe • Ulf Berg • Margareta B. Kjellin • Sten Bergheden • Per Bill • Tobias Billström • Ewa Björling • Gustav Blix • Carl-Oskar Bohlin • Helena Bonnier • Helena Bouveng • Katarina Brännström • Mikael Cederbratt • Margareta Cederfelt • Åsa Coenraads • Sotiris Delis • Ida Drougge • Catharina Elmsäter-Svärd • Annicka Engblom • Hillevi Engström • Karin Enström • Jan Ericson • Thomas Finnborg • Lotta Finstorp • Johan Forssell • Rene Francis • Sofia Fölster • Tina Ghasemi • Mats Green • Roland Gustbée • Pia Hallström • Ann-Charlotte Hammar Johnsson • Krister Hammarbergh • Anders Hansson • Gunnar Hedberg • Ulrika Heindorff • Lars Hjälmered • Gustaf Hoffstedt • Christian Holm • Johan Hultberg • Isabella Hökmark • Jonas Jacobsson Gjörtler • Pål Jonson • Ellen Juntti • Ulrika Karlsson • Anna Kinberg Batra • Dag Klackenberg • Ulf Kristersson • Olof Lavesson • Eva Lohman • Cecilia Magnusson • Betty Malmberg • Maria Malmer Stenergard • Gunilla Nordgren • Andreas Norlén • Marta Obminska • Lotta Olsson • Erik Ottoson • Jenny Petersson • Göran Pettersson • Maria Plass • Jessica Polfjärd • Lars Püss • Saila Quicklund • Fredrik Reinfeldt • Patrick Reslow • Edward Riedl • Jessica Rosencrantz • Jessika Roswall • Hans Rothenberg • Fredrik Schulte • Jesper Skalberg Karlsson • Lars-Arne Staxäng • Maria Stockhaus • Lisbeth Sundén Andersson • Elisabeth Svantesson • Michael Svensson • Cecilie Tenfjord-Toftby • Ewa Thalén Finné • Tomas Tobé • Hans Wallmark • Camilla Waltersson Grönvall • Jörgen Warborn • Per Westerberg • Cecilia Widegren • John Widegren • Niklas Wykman • Boriana Åberg • Anette Åkesson • Ann-Britt Åsebol
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 2018–2022
Amir Adan (e) • Emma Ahlström Köster (e) • Ann-Sofie Alm • Erik Andersson (avgått) • Jan R. Andersson • Alexandra Anstrell • Beatrice Ask (avgått) • Kristina Axén Olin • Hanif Bali • Lars Beckmanpv • Erik Bengtzboe (avgått) • Sten Berghedenpv • Jörgen Berglundpv • Ulrik Bergman • Tobias Billströmpv • Elisabeth Björnsdotter Rahm • Carl-Oskar Bohlinpv • Helena Bouveng • Katarina Brännströmpv • Margareta Cederfelt • Åsa Coenraads • Mikael Damsgaard (ersatt Polfjärd) • Ida Drougge • Annicka Engblompv • Karin Enström • Jan Ericson • Jasmin Farid (e) • Lotta Finstorp (avgått) • Johan Forssell • Mats Greenpv • Ann-Charlotte Hammar Johnsson • Anders Hansson • Åsa Hartzell (e) • Ulrika Heindorffpv • Richard Herrey (e) • Harald Hjalmarsson (e) • Lars Hjälmeredpv • Johan Hultberg • Marie-Louise Hänel Sandström • Malin Höglund • Kjell Jansson • Lars Jilmstad (e) (ersatt Ask) • Pål Jonsonpv • David Josefsson • Ellen Juntti • Ulrika Jörgensen • Arin Karapet • Mattias Karlssonpv • Ulrika Karlsson (e) • Ulf Kristerssonpv • Ann-Sofie Lifvenhage (ersatt Puustinen) • Marléne Lund Kopparklint • Betty Malmberg • Maria Malmer Stenergard • Josefin Malmqvist • Noria Manouchi • Louise Meijer • Andreas Norlénpv • Marta Obminska • Lotta Olsson • Erik Ottoson • Jessica Polfjärdpv (avgått) • Jari Puustinen (avgått, ersatte Andersson) • Lars Püss • Saila Quicklundpv • Johanna Rantsi (e) • Edward Riedlpv • Jessica Rosencrantz • Jessika Roswall • Hans Rothenberg • Mats Sander (e) • Fredrik Schulte (e) (ersatt Tobé) • Lars-Arne Staxäng (e) • Maria Stockhaus • Helena Storckenfeldt (ersatt Warborn) • Magnus Stuart (ersatt Finstorp) • Elisabeth Svantessonpv • Cecilie Tenfjord-Toftbypv • Magdalena Thuresson (ersatt E. Andersson) • Tomas Tobé (avgått) • Hans Wallmark • Camilla Waltersson Grönvall • Jörgen Warbornpv (avgått) • John E. Weinerhall • Sofia Westergren • Cecilia Widegrenpv • John Widegren (e) • Niklas Wykman • Viktor Wärnick • Boriana Åberg • Ann-Britt Åsebol
v • r
Partiledare för riksdagspartier i Sverige
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ulf_Kristersson&oldid=51308890”