Islamiska staten

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Islamiska irakiska staten)
Hoppa till: navigering, sök
Flagga som användes av Islamiska staten i Irak.

Islamiska staten (arabiska: الدولة الإسلامية‎ al-Dawlah al-Islāmīyah) IS, tidigare även Isis, är en väpnad jihadistisk salafistgrupp [1] i Irak och Syrien. I svenska medier kallas gruppen numera IS eller Isis. Svenska regeringen vill dock använda den beteckning som används av både EU och FN, nämligen Islamiska staten i Irak och Levanten, förkortat Isil.[2]

IS snabba tillväxt är en följd dess starke ledare, Abu Bakr al-Baghdadi, av privat finansiering från gulfstaterna, samt av samgående med andra sunnitiska grupper under syriska inbördeskriget. Ekonomisk och politisk diskriminering mot sunnimuslimer i Irak av Iraks shiitiskt dominerade regering har också bidragit till gruppens stöd.

IS har haft nära band till al-Qaida, men gruppens våldsamma anfall mot en rivaliserande Al-Qaida-grupp i Syrien har lett till utbredd fientlighet bland annars ideologiskt likasinnade.[3][4] I februari 2014 klippte al-Qaida alla band med gruppen, enligt uppgift för dess brutalitet och "ökända omedgörlighet". IS är fortsatt officiellt betecknad som en terroristorganisation av FN, och en rad västerländska regeringar såväl som medier i mellanöstern.

IS är känd för sin extrema tolkning av sharialagar vad gäller dem som inte delar deras tro, och deras militära attacker på civila, avrättningar av män och kidnappning av kvinnor. Våldet är idag främst riktat mot shiamuslimer, olika infödda kristna folkgrupper, kurdiska Yazidier, druser, Shabakier och mandéer.[5]

Namn och namnändringar[redigera | redigera wikitext]

Gruppen har använt flera namn sedan bildandet 2004, under namnet Jama'at al-Tawhid wal-Jihad (ungefär Organisationen för monoteism och Jihad). I oktober samma år svor ledaren Abu Musab al-Zarqawi lojalitet till Usama bin Laden och ändrade namnet till Tanzim Qaidat al-Jihad fi Bilad al-Rafidayn, (ungefär Organisationen för Jihads bas i Tvåflodslandet), men vanligtvis kallad al-Qaida i Irak.[6][7] 2006 gick de samman med flera mindre irakiska rebellgrupper i en paraplyorganisation kallad Mujaheddins konsultativa råd. Den 12 oktober 2006 gick de i sin tur ihop med fyra andra grupper och representanter för olika irakiska stammar i en pakt, Hilf al-Mutayibeen,[8] Oath of the Scented Ones,[9] som följdes av utropande av Dawlat al-'Iraq al-Islamiyya eller Islamiska staten i Irak dagen därpå.[7] Sedan gruppen, i april 2013, gått in i Syrien, tog man namnet Islamiska staten i Irak och Levanten (Isil), även känd som Islamiska staten i Irak och Syrien (Isis).[10] Levanten skall här tolkas som ett område som omfattar Syrien, Libanon, Israel, Jordanien, Cypern och södra Turkiet.[11]

Finansiering[redigera | redigera wikitext]

IS har återkommande använt sig av utpressning gentemot lastbilschaufförer och hotar med att spränga affärsverksamheter av olika slag. Man har även rånat banker och guldaffärer.[12] Efter att de intagit Mosul i juni 2014 aspirerar de på att vara den rikaste terrorgruppen i världen efter att ha kommit över 429 miljoner dollar från Mosuls centralbank. Enligt guvernören fanns också en stor guldreserv som också tros ha blivit stulen.[13]

Den franska TV-kanalen France 24 rapporterade att "Gruppen tar emot finansiering via privata donationer från gulfstaterna"[14] I en intervju i samma kanal[15] anklagade den irakiska premiärministern Nouri al-Maliki Saudiarabien och Qatar för att öppet finansiera Isis[16][17] Gruppen tros också komma över ekonomiska resurser genom sin aktiva närvaro i östra Syrien där de förfogar över oljefält och smugglar ut råmaterial och arkeologiska värdefulla artefakter.[18]

Territoriella anspråk[redigera | redigera wikitext]

I sin självutnämnda status som kalifat, hävdar IS religiös auktoritet över alla muslimer över hela världen och har ambitionen att ta en stor del av de muslimska-bebodda regioner i världen under dess direkta politiska kontroll, med start i Levanten, som omfattar Jordanien, Israel, Palestina, Libanon, Cypern, och ett område i södra Turkiet.

Den 13 oktober 2006 gjorde man anspråk på Bagdad, al-Anbar, Diyala, Diyala, Kirkuk, Saladin, Nineveh och delar av Babel.[19] När de sen gick in i konflikten i Syrien 2013 och ändrade namn ökade antalet wilayah (provinser) man krävde till 16. Utöver de irakiska wilayahn låg de syriska gränserna ungefär där nuvarande redan låg al-Hasakah, Dayr az-Zawr, ar-Raqqah, Homs, Aleppo, Idlib, Hamah, Damaskus och Latakiat.[20]

Makten i Islamiska staten utgår från Ar-Raqqah.

Historia[redigera | redigera wikitext]

al-Qaida i Irak, bildat år 2004, var en av de mest inflytelserika religiösa väpnade grupperna i den irakiska upprorsrörelsen som stred mot den amerikanska ockupationsmakten och förespråkade ett teokratiskt styre i landet enligt salafistiska principer. Därför attackerade de även irakiska kristna, som sågs som otrogna, och shiamuslimer, som sågs som kättare, i otaliga våldsdåd.[21] När al-Qaidas näst högste ledare Ayman al-Zawahiri förklarade att Irakkriget skulle utmynna i ett globalt heligt krig (jihad) påbörjades en storskalig kampanj för att föra konflikten utanför Iraks gränser och även rekrytera sekulära och moderata irakiska sunnimuslimer, något som på grund av våldsdåden mot civilbefolkningen i stort misslyckades.[22][23]

Gruppens dåvarande ledare, Abu Omar al-Baghdadi, utlovade i september 2007 belöningar till den som dödade konstnären Lars Vilks eller Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda som publicerat Vilks kända teckning av profeten Muhammed som rondellhund. Al-Baghdadi dödades i april 2010, i en amerikansk militärattack.[24]

År 2009 bildades lokala sunnimuslimska miliser, så kallade väckelseråd, som stred mot Islamiska staten i Irak i protest mot gruppens konstanta attacker mot civila irakier.[25] Samtidigt försökte al-Qaidas allierade i landet åter väcka liv i den religiöst fundamentalistiska delen av upprorsrörelsen. Islamiska staten i Irak låg bakom den blodiga belägringen av den kaldeiska Vår frus befrielsekyrka i Bagdad den 31 oktober 2010 där ett 50-tal dödades och många skadades.[26] Sedan de sista amerikanska trupperna lämnade Irak 2011 har gruppen fortsatt att ta på sig skulden för bombdåd och andra attacker i landet.

Utökad verksamhet i Syrien[redigera | redigera wikitext]

Islamiska staten i Iraks nye ledare Abu Bakr al-Baghdadi meddelade i april 2013 att han skulle slå samman sin organisation med den salafistiska rebellgruppen Jabhat al-Nusra som deltog i inbördeskriget mot den sekulära regeringen i Syrien, vilket medförde ett symboliskt namnbyte till Islamiska staten i Irak och Levanten. Sammanslagningen avfärdades dock av Jabhat al-Nusra och även al-Qaidas ledare Ayman al-Zawahiri tog avstånd från den, men namnbytet genomfördes trots den uteblivna organisatoriska förändringen.[27] Relationen med Jabhat al-Nusra har därefter ansetts vara ansträngd och de två opererar oberoende av varandra.[27] I juni 2013 meddelade al-Baghdadi att han vägrade erkänna Ayman al-Zawahiris order att överge försöket till sammanslagning med Jabhat al-Nusra.[28] I januari 2014 offentliggjordes planer på att utöka gruppens verksamhet till Libanon för att slå till mot Hizbollah och dess allierade.[29]

Konflikt med övriga rebellgrupper[redigera | redigera wikitext]

Röda områden under Isis direkta kontroll i juni 2014. Gula områden där de är militärt aktiva.

Under 2014 förvärrades gruppens relationer dels med övriga syriska rebellgrupper och dels med al-Qaida. Man gick till direkt anfall mot andra rebellgrupper, såväl sekulära Fria syriska armén som islamistiska Islamiska fronten.[30][31] 3 februari 2014 proklamerade al-Qaidaledaren Ayman al-Zawahiri att man tog avstånd från Islamiska staten i Irak och Levanten, att gruppen inte längre är medlem i al-Qaidanätverket och att Jabhat al-Nusra är al-Qaidas rättmätige företrädare i det syriska inbördeskriget.[31][32] Därefter förvärrades situationen då ett sändebud från al-Qaida dödades i en självmordsbombning som Islamiska staten i Irak och Levanten sades ligga bakom. Jabhat al-Nusras ledare, Abu Mohammed al-Julani, anklagade Abu Bakr al-Baghdadi för att sysselsätta sig med att utmåla andra islamister som kättare istället för att bekämpa Syriens regering.[27] 25 februari ställde al-Julani ett ultimatum att Islamiska staten antingen skulle tillåta präster att döma i tvistemål mellan grupperna eller bli utkörda med våld från områdena man kontrollerade.[27]

I områden i Syrien under gruppens kontroll har man infört mycket strikta tolkningar av islamisk rätt, inklusive kläd- och uppförandekoder och andra religiösa påbud. 27 februari meddelade gruppen invånarna i ar-Raqqah att alla kristna fick tre val: De kunde konvertera till islam, leva under nya restriktioner eller dö. Ett av de nya påbuden var införandet av en medeltida skatt på icke-muslimer (dhimmi) i utbyte mot beskydd; andra påbud inkluderade att kristna inte fick visa religiösa symboler utanför kyrkolokaler eller ringa i kyrkoklockor.[33] Muslimer misstänkta för kätteri, en stämpel ofta menad för shiamuslimer, har proklamerats vara takfir (otrogen) och därefter avrättats. I april och maj 2014 eskalerade konflikten mellan Isis och resten av Syriens väpnade islamistiska opposition kraftigt. al-Qaidas högsta ledare har inte fått något gehör för sin order till gruppen att begränsa sin verksamhet till Irak och både hos sekulära och islamistiska rebellgrupper, inklusive den officiella al-Qaidafilialen i Syrien, Jabhat al-Nusra, har Isis unisont fördömts och attackerats som hämnd för gruppens tendens att döda både civila muslimer och rebeller som anklagats för att vara takfir.[4]

Framsteg i Irak 2014[redigera | redigera wikitext]

Parallellt med expansionen i nordvästra Syrien har Islamiska staten utfört en framgångsrik offensiv i Anbarprovinsen västra Irak. Städerna Ramadi och Fallujah föll i början av januari 2014, men efter en motoffensiv av irakisk militär och allierad milis drevs gruppen delvis tillbaka. Tillgången till vapen har förbättrats avsevärt tack vare inbördeskriget på andra sidan syriska gränsen.[27] Gynnade av det folkliga missnöje med regeringen i Bagdad som gror hos Iraks sunnimuslimska minoritet, med anklagelser om diskriminering och andra missförhållanden, har Isis kunnat utnyttja statsmaktens vacklande efter arméns konstanta strider med andra rebellgrupper i landet.[27]

10 juni 2014 rapporterades chockartade framsteg i Ninawaprovinsen i nordvästra Irak då Isis-krigare hade lyckats erövra landets näst största stad, Mosul. Gruppens styrkor har dessutom börjat tränga in i andra angränsande provinser och drivit regeringsstyrkor, liksom hundratusentals civila, på flykt.[34] 11 juni anfölls Baiji, drygt 20 mil norr om Bagdad, där några av Iraks största oljeraffinaderier ligger belägna.[35] I de irakiska städer som erövrats har gruppen satt myndighetskontor i brand, frisläppt fångar och infört mycket strikt religiöst styre baserat på en ultrakonservativ världsåskådning.

Islamiska staten som kalifat[redigera | redigera wikitext]

Den 29 juni 2014 utropade Isis officiellt ett kalifat i de områden som gruppen kontrollerade med namnet Islamiska staten. Isis ledare, Abu Bakr al-Baghdadi utnämndes till statens ledare och kalif. Genom att kräva trohet från alla världens muslimer, utmanade gruppen al-Qaida om anspråket som ledare av den internationella jihadismen.[36]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenska dagbldatet 10 augusti 2014
  2. ^ Carl Bildt om situation i Irak, SvD 16 augusti 2014.
  3. ^ http://news.yahoo.com/syrias-nusra-sets-conditions-stop-fighting-isil-112822180.html
  4. ^ [a b] http://english.alarabiya.net/en/News/2014/05/05/63-killed-after-rival-jihadists-clash-in-eastern-Syria-.html
  5. ^ Abi-Habib, Maria (26 June 2014). ”Iraq's Christian Minority Feels Militant Threat”. The Wall Street Journal. http://online.wsj.com/articles/iraqs-christian-minority-feels-militant-threat-1403826576. Läst 6 July 2014.  (Prenumeration krävs, tillgänglig via Google.)
  6. ^ Craig Whitlock (June 10, 2006). ”Death Could Shake Al-Qaeda In Iraq and Around the World”. Washington Post. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/06/09/AR2006060902040.html. 
  7. ^ [a b] Uppsala Conflict Data Program Conflict Encyclopedia, Iraq, General One-sided violence Information, Actor information, http://www.ucdp.uu.se/gpdatabase/gpcountry.php?id=77&regionSelect=10-Middle_East#, viewed on 18 June 2013
  8. ^ ”al Qaeda's Grand Coalition in Anbar”. Long War Journal. 12 October 2006. http://www.longwarjournal.org/archives/2006/10/alqaedas_grand_coali.php#. Läst 2 June 2014. 
  9. ^ ”Islamist Websites Monitor No. 8”. MEMRI. 17 October 2006. http://www.memri.org/report/en/0/0/0/0/0/0/1910.htm. Läst 2 June 2014. 
  10. ^ ”Key Free Syria Army rebel 'killed by Islamist group'”. BBC. 12 July 2013. http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-23283079. 
  11. ^ Wall street journal, 12 juni 2014
  12. ^ ”ISIS: The first terror group to build an Islamic state? - CNN.com”. Edition.cnn.com. http://edition.cnn.com/2014/06/12/world/meast/who-is-the-isis/. Läst 2014-06-14. 
  13. ^ June 11, 2014 11:12 BST (2014-06-10). ”Mosul Seized: Jihadis Loot $429m from City's Central Bank to Make ISIS World's Richest Terror Force”. Ibtimes.co.uk. http://www.ibtimes.co.uk/mosul-seized-jihadis-loot-429m-citys-central-bank-make-isis-worlds-richest-terror-force-1452190. Läst 2014-06-14. 
  14. ^ "Syria's top Islamist and jihadist groups". France 24.
  15. ^ "Saudi Arabia, Qatar fueling terrorism in Iraq: Maliki". PressTV. March 8, 2014
  16. ^ "Iraqi PM Maliki says Saudi, Qatar openly funding violence in Anbar". Reuters. March 9, 2014
  17. ^ "Maliki: Saudi and Qatar at war against Iraq". Al Jazeera. March 9, 2014
  18. ^ Chulov, Martin (15 June 2014). ”Iraq arrest that exposed wealth and power of ISIS jihadists”. The Guardian. http://www.theguardian.com/world/2014/jun/15/iraq-ISIS-arrest-jihadists-wealth-power. Läst 16 June 2014. 
  19. ^ ”The Rump Islamic Emirate of Iraq”. Long War Journal. 16 October 2006. http://www.longwarjournal.org/archives/2006/10/the_rump_islamic_emi.php#. Läst 2 June 2014. 
  20. ^ ”ISIS' 'Southern Division' praises foreign suicide bombers”. Long War Journal. 9 April 2014. http://www.longwarjournal.org/archives/2014/04/isis-southern-division.php#. Läst 2 June 2014. 
  21. ^ Uppsala Conflict Data Program - Conflict Encyclopedia, Iraq, General One-sided violence Information, Actor information, Summary, http://www.ucdp.uu.se/gpdatabase/gpcountry.php?id=77&regionSelect=10-Middle_East#, viewed on June 18, 2013
  22. ^ Muir, Jim (11 June 2007). ”US pits Iraqi Sunnis against al-Qaeda”. BBC News (British Broadcasting Corporation). http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/6740683.stm. 
  23. ^ DeYoung, Karen; Pincus, Walter (18 March 2007). ”Al-Qaeda in Iraq May Not Be Threat Here”. The Washington Times. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/03/17/AR2007031701373.html. 
  24. ^ Irak: Vilks-hotare uppges vara död SVT Rapport, 19 april 2010
  25. ^ Abdul-Ahad, Ghaith (27 October 2005). ”'We don't need al-Qaida'”. The Guardian (London). http://www.guardian.co.uk/g2/story/0,3604,1601208,00.html. 
  26. ^ Blodigt gisslandrama i Bagdad-kyrka Dagen, 2 nov 2010
  27. ^ [a b c d e f] http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-24179084
  28. ^ ”Iraqi al-Qaeda chief rejects Zawahiri orders”. Al Jazeera. 2013-06-15. http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2013/06/2013615172217827810.html. Läst 2013-06-15. 
  29. ^ ”Al-Qaeda-linked groups expand into Lebanon”. Al Jazeera. 26 January 2014. http://www.aljazeera.com/news/middleeast/2014/01/al-qaeda-group-says-lebanese-shia-are-targets-201412643312606443.html. Läst 26 januari 2014. 
  30. ^ ”Qaeda-Linked Insurgents Clash With Other Rebels in Syria, as Schism Grows”. New York Times. 3 January 2014. http://www.nytimes.com/2014/01/04/world/middleeast/qaeda-insurgents-in-syria.html. Läst 16 January 2014. 
  31. ^ [a b] http://www.theguardian.com/world/2014/jan/06/syrian-rebeal-oust-a-qaidi-jihadists-raqqa
  32. ^ http://www.cbsnews.com/news/al-qaeda-cuts-off-isis-affiliated-rebel-group-in-syria-picking-sides-with-rival-al-nusra-faction/
  33. ^ http://www.bbc.com/news/world-middle-east-26366197
  34. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5885760
  35. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5885982
  36. ^ SvD 30 juni 2014