Rudolf Eucken

Wikipedia

Rudolf Eucken


Född	5 januari 1846 Aurich, Kejsardömet Tyskland
Död	15 september 1926 (80 år) Jena, Tyskland
Yrke	Professor i filosofi
Nationalitet	Tysk

Rudolf Eucken, född 1846 i Aurich, död 1926, tysk filosof.

Han utnämndes till professor i filosofi 1871 i Basel och 1874 i Jena. Jämte flera bidrag till filosofins historia (Beiträge zur geschichte der neuern philosophie, vornehemlich der deutschen, 1886 m.fl.) har Eucken utvecklat ett självständigt filosofiskt författarskap av stort omfång och verklig betydelse. Han visar sig här påverkad av Fichte d.ä., men har även beröringspunkter med platonismen. Han söker ett "inbegrepp af det andliga lifvet", som går utöver individerna och utgör en inre enhet i verkligheten och dess förändringar. Denna inre enhet nås inte genom det sinnliga begreppet, utan genom förnuftet, på noologisk, ej psykologisk väg. Både naturalismen, som fattar det andliga livet så som en naturprocess, och intellektualismen, som antar alla elementen såsom enhetligt sammanslutna i medvetandet, är enligt Eucken ohållbara. Så drivs han till att anta en kosmisk princip, som består i personligheten, men utan individuell existens och subjektivitet. personligt liv är möjligt endast i samliv med all personlig verklighet i ett förnuftsrike. I idén om ett sådant är tanken absolut makt nödvändigt förbunden med begreppet absolut subjekt. Därför mynnar filosofin ut i ett bemödande att antingen, såsom Cartesius, tillgodogöra sig gudsbegreppet eller ock, på Fichtes sätt, utveckla personligheten till det absoluta.

Eucken (mitten) vid hans studier på universitetet i Göttingen

Hans huvudarbeten är Prolegomena zur forschung über die einheit des geisteslebens (1887), Die einheit des geisteslebens in bewusstsein und that der menschheit (1888) och Der wahrheitsgehalt der religion (1901). Eucken tilldelades nobelpriset i litteratur 1908.