Europeisk unionsrätt

Europeisk unionsrätt (EU-rätt), tidigare gemenskapsrätt (EG-rätt), är den rättsordning som Europeiska unionen grundar sig på. Unionsrätten utgör en ny rättsordning inom folkrätten till vars förmån medlemsstaterna, inom specifika befogenhetsområden, har inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna, utan även deras medborgare, lyder under. Unionsrätten har bland annat företräde framför nationell rätt, och kan i viss utsträckning åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag, även när medlemsstaterna avstår från att vidta nödvändiga nationella genomförandeåtgärder.

Unionsrätten bygger på ett regelverk bestående av unionens fördrag och de unionsakter som har antagits av unionens institutioner, organ och byråer med fördragen som rättslig grund. Europeiska unionens domstol ansvarar för att avgöra lagenligheten för unionsakterna och tolkar unionsrätten på begäran av de nationella domstolarna genom att meddela förhandsavgöranden.

Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, blev Europeiska unionen en juridisk person och ersatte Europeiska gemenskapen. Samtidigt ersattes ”gemenskapsrätten” av ”unionsrätten” som begrepp.

Historia

Europeiska unionens tre pelare, som upphörde att existera 2009.

Utvecklandet av gemenskapsrätten har till stor del präglats av Europeiska unionens domstol. Distinktionen mellan gemenskapsrätten och unionsrätten beror på Europeiska unionens fördragsstruktur. Europeiska gemenskapen utgjorde en del av Europeiska unionens första pelare, Europeiska gemenskaperna, och omfattade den inre marknadens sociala och ekonomiska frågor. Den andra och tredje pelaren utgjordes av Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) och Polisiärt och straffrättsligt samarbete. Från 1993 till 2009 var EU inte en juridisk person. Istället utgjorde varje pelare en egen juridisk person, därav skillnaden mellan gemenskapsrätten och unionsrätten.

Genom Lissabonfördraget sammanfogades de tre pelarna till en enhetlig struktur. Därigenom blev också EU en enda juridisk person, som ersatte pelarstrukturen. Samtidigt ersatte unionsrätten den tidigare gemenskapsrätten genom att även omfatta frågor relaterade till exempelvis polisiärt och straffrättsligt samarbete.

Unionsrättens historia har genomsyrats av principer, såsom principen om tilldelade befogenheter, subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

Befogenheter

Exklusiva befogenheter Endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Tullunionen Fastställandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens funktion Den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta Bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken Den gemensamma handelspolitiken Vissa internationella avtal

Delade befogenheter Medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin. Unionen kan utöva sin befogenhet, men det får inte hindra medlemsstaterna från att utöva sina. Inre marknaden Socialpolitik, i fråga om aspekter som anges i fördraget Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning Jordbruk och fiskeri, med undantag av bevarandet av havets biologiska resurser Miljö Konsumentskydd Transport Transeuropeiska nät Energi Området med frihet, säkerhet och rättvisa Gemensamma angelägenheter i fråga om säkerhet när det gäller de aspekter på folkhälsa som anges i fördraget Varje annan befogenhet som unionen tilldelats och som varken är exklusiv eller stödjande, till exempel skydd av personuppgifter Forskning, teknisk utveckling och rymden Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd Medlemsstaterna ska samordna sin politik inom unionen. Ekonomisk politik Sysselsättningspolitik Socialpolitik Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik

Stödjande befogenheter Unionen kan stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter. Skydd för och förbättring av människors hälsa Industri Kultur Turism Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott Civilskydd Administrativt samarbete Antagna rättsakter får inte omfatta någon harmonisering av nationell rätt.

Exklusiva befogenheter

Inom ett fåtal områden har Europeiska unionens medlemsstater gett unionen långtgående befogenheter, ”exklusiv befogenhet”, att lagstifta och vidta andra åtgärder för att uppnå de mål som finns i unionens fördrag.

Exklusiv befogenhet innebär att endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna kan i undantagsfall få lagstifta inom sådana områden, men endast efter tillstånd från unionen eller i syfte att genomföra beslut som tagits på unionsnivå.

Unionen har exklusiv befogenhet i frågor som rör tullunionen, fastställandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens funktion, den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta, bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken samt den gemensamma handelspolitiken. EU har också exklusiv befogenhet för att ingå vissa internationella avtal.

Delade befogenheter

Miljöpolitik är en delad befogenhet för EU och dess medlemsstater.

”Delad befogenhet” innebär att både unionen och medlemsstaterna kan lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får dock endast göra det så länge inte unionen redan har gjort det.

Unionen har delad befogenhet i frågor som rör inre marknaden, socialpolitik (i fråga om aspekter som anges i fördragen), ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, jordbruk och fiskeri (med undantag för havets biologiska resurser), miljö, konsumentskydd, transport, transeuropeiska nät, energi, området med frihet, säkerhet och rättvisa samt gemensamma angelägenheter i fråga om säkerhet när det gäller de aspekter på folkhälsa som anges i fördragen. Inom områdena forskning, teknisk utveckling och rymden respektive utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd har unionen befogenhet att vidta åtgärder, men det får inte hindra medlemsstaterna från att också kunna utöva sina befogenheter.

EU har också delad befogenhet i de områden som den tilldelats befogenheter för men som den inte har exklusiv eller stödjande befogenhet för.

Stödjande befogenheter

Unionen har inom ett flertal områden ”stödjande befogenheter”, vilket innebär att den får stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas politik. EU:s befogenheter ersätter dock inte medlemsstaternas inom dessa områden, utan syftar endast till att bistå och koordinera medlemsstaternas egna politik. Stödjande befogenhet utgör därmed den minst betydande befogenheten av de tre huvudkategorierna.

Unionen får inte heller anta lagstiftning eller andra rättsligt bindande akter som harmoniserar medlemsstaternas lagar inom områden där den har stödjande befogenheter.

Unionen har stödjande befogenheter i frågor som rör skydd för och förbättring av människors hälsa, industri, kultur, turism, utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott, civilskydd samt administrativt samarbete.

Övriga befogenheter

Särskilda befogenheter gäller för utrikes- och säkerhetspolitik.

Förutom de tre huvudkategorierna av befogenheter (exklusiv, delad och stödjande) finns ytterligare två. Den ena är ”samordnande befogenhet”, vilket unionen har inom ekonomisk politik och sysselsättningspolitik. Denna befogenhetskategori omfattar särskilt möjligheten till att anta allmänna riktlinjer för medlemsstaternas politik inom området. Unionen har också befogenhet att inleda samordning i frågor som rör socialpolitik.

Den andra befogenheten rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Enligt fördragen har unionen befogenhet att ”fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik” som ”ska omfatta alla utrikespolitiska områden och alla frågor som rör unionens säkerhet, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar”.

Enligt fördragen tillhör varje befogenhet som inte tilldelats unionen medlemsstaterna. Inom dessa områden kan inte unionen vidta några åtgärder alls.

Principer

Principen om tilldelade befogenheter

Varje befogenhet som inte givits unionen tillhör medlemsstaterna.

En av unionsrättens mest grundläggande principer är principen om tilldelade befogenheter. Den innebär att varje befogenhet som medlemsstaterna inte har gett unionen tillhör dem själva. Principen grundar sig på att medlemsstaterna frivilligt har överfört en del av sina befogenheter till unionen, med syfte att tillsammans uppnå de mål de har satt upp gemensamt.

EU har således ingen rätt att utöva några befogenheter inom områden som unionen inte uttryckligen har fått befogenheter över. Endast de områden som fördragen fastställer att unionen har befogenheter att vidta åtgärder inom kan den anta lagstiftning inom.

Denna princip har alltid varit en av grunderna för Europeiska unionen, även om den inte har uttryckligen specificerats i fördragen. Det var först genom Europeiska konstitutionen och sedermera Lissabonfördraget, som principen om tilldelade befogenheter blev uttryckligen inskriven i grundfördragen.

Proportionalitetsprincipen

Proportionalitetsprincipen, som innebär att de vidtagna åtgärderna ska stå i proportion till ändamålet och nyttan, är en annan viktig princip som format unionsrättens utveckling.

Enligt ett protokoll fogat till unionens grundfördrag ska proportionalitetsprincipen tillämpas vid all lagstiftning på unionsnivå. När fördragen inte specificerar vilken typ av rättsakt en institution ska välja vid lagstiftning, ska proportionalitetsprincipen vara vägledande.

Således kan principen exempelvis ligga till grund för om lagstiftning i en viss fråga ska ske genom direktiv eller förordning.

Det är varje institutions eget ansvar att tillämpa proportionalitetsprincipen i sitt arbete. Unionens åtgärder och form får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som är fastslagna i fördragen.

Subsidiaritetsprincipen

I Sverige är det riksdagen som granskar subsidiaritetsprincipen.

Subsidiaritetsprincipen innebär att unionen endast får vidta en åtgärd där den inte har exklusiv befogenhet om målen för den planerade åtgärden inte kan uppnås i tillräcklig utsträckning av medlemsstaterna och därför kräver lagstiftning på unionsnivå. I likhet med proportionalitetsprincipen, är bestämmelserna kring subsidiaritetsprincipen föreskrivna i ett protokoll fogat till unionens grundfördrag.

De nationella parlamenten har åtta veckor på sig att granska lagförslagen. Om ett nationellt parlament anser att ett lagförslag inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen kan den lämna ett motiverat yttrande till unionens politiska institutioner. Dessa ska ta hänsyn till de inkomna yttrandena. Varje nationellt parlament har två röster vid granskningen av subsidiaritetsprincipen. Om parlamentet har två kamrar, har varje kammare en röst var. Om minst en tredjedel (en fjärdedel för frågor relaterade till området med frihet, säkerhet och rättvisa) av de nationella parlamentens tilldelade röster står bakom att ett lagförslag inte är förenligt med principen, måste utkastet omprövas. Om en enkel majoritet av de avlagda rösterna står bakom att lagförslaget inte är förenligt med principen, måste hela förslaget till lagstiftningsakt omprövas.

Rättskällor

Primärrätten: unionsfördragen och fogade akter och protokoll

Fördragen, och de protokoll och bilagor som är fogade till dem, utgör unionsrättens primärrätt. Primärrätten står ovanför all annan unionsrätt och fastslår principerna för samarbetet, hur EU:s institutioner ska fungera och vilka befogenheter EU ska ha. Fördragen kan delas in i tre olika kategorier. Den första är ”grundfördragen”. Dit hör fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Grundfördragen har justerats och reformerats genom ”ändringsfördragen”. Dit hör till exempel Nicefördraget, Amsterdamfördraget och Lissabonfördraget.

Den juridiskt gällande primärrätten består av grundfördragen med de ändringar som skett genom ändringsfördragen. Därutöver finns också ”anslutningsfördragen”. Dessa föreskriver bestämmelserna för de stater som anslutit samarbetet efter dess grundande. Även unionens valakt räknas ibland som en del av primärrätten.

Sekundärrätten: unionsakterna

Med fördragen som rättslig grund kan Europeiska unionens institutioner, organ och byråer anta unionsakter. Unionsakterna utgör den unilaterala sekundärrätten, en viktig del av unionsrätten. Det finns fem typer av typiska unionsakter: förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden. Därutöver förekommer det även atypiska unionsakter, till exempel slutsatser, resolutioner och riktlinjer. Förordningar, direktiv och beslut är bindande unionsakter, medan rekommendationer och yttranden inte är bindande. Om de tre förstnämnda akterna antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör de ”lagstiftningsakter”, medan övriga akter utgör ”icke-lagstiftningsakter”. Även om dessa akter inte är lagstiftningsakter är de rättsligt bindande, men underställda lagstiftningsakterna. Delegerade akter antas av Europeiska kommissionen för att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt. Genomförandeakter antas av kommissionen eller, i vissa fall, Europeiska unionens råd för att fastställa enhetliga villkor för genomförandet av lagstiftningsakterna. Alla lagstiftningsakter samt de flesta icke-lagstiftningsakter offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning innan de träder i kraft.

Internationella avtal

Möte mellan USA och EU.

Sekundärrätten omfattar även de internationella avtal som Europeiska unionen eller dess föregångare ingått med tredjeland, en grupp av tredjeländer eller internationella organisationer. På områden där unionen har delad befogenhet, har den ingått avtal gemensamt med medlemsstaterna.

Före den 1 december 2009 var inte Europeiska unionen en juridisk person, vilket innebar att den inte kunde ingå egna internationella avtal och vara representerad i internationella organisationer. Istället var det någon av dess tre pelare, som var och en utgjorde en juridisk person, som fick ingå internationella avtal på EU:s vägnar. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 blev EU en juridisk person och ersatte sin pelarstruktur. Det innebar också att unionen fick möjlighet att ingå internationella avtal och representera medlemsstaterna i exempelvis Världshandelsorganisationen (WTO), vilket Europeiska gemenskaperna hade gjort tidigare. De internationella avtalen har företräde framför de unilaterala rättsakterna i sekundärrätten.

Kompletterande lagstiftning

Den kompletterande lagstiftningen omfattar de mellanstatliga avtal som medlemsstaterna eller deras företrädare har slutit mellan sig, utöver primärrätten. I vissa fall föreskriver fördragen att beslut ska tas på detta sätt, exempelvis när sätet för ett nytt organ ska bestämmas och när medlemsstaterna ska utse en domare eller generaladvokat i Europeiska unionens domstol. Dessa beslut kräver enhällighet bland medlemsstaterna för att kunna fattas.

Den kompletterande lagstiftningen innefattar även samarbetsområden som från början inte har varit en del av unionsrätten, men som senare har införlivats inom unionens ramar. Detta gäller exempelvis Dublinkonventionen och Schengenregelverket.

Dessutom inkluderar den kompletterande lagstiftningen resolutioner och konventioner som antagits av medlemsstaterna. När beslut ska tas i samförstånd mellan företrädare för medlemsstaterna sker detta vanligtvis i rådet.

Domstolens rättspraxis

Förutom primär- och sekundärrätten räknas även rättspraxis från Europeiska unionens domstol in i unionsrätten. Domstolen har till uppgift att tolka unionsrätten och avgöra tvister som är relaterade till den mellan bland annat medlemsstaterna eller institutionerna. Domstolen består av en domare från varje medlemsstat och har sitt säte i Luxemburg, där även Europeiska revisionsrätten har sitt säte.

Domstolen har haft stor betydelse för utvecklingen av unionsrätten, eftersom den flera gånger har avkunnat kontroversiella domar av stor juridisk, politisk och ekonomisk betydelse.

Det är till exempel praxis att unionsrätten har företräde framför medlemsstaternas egen lagstiftning, och att den har direkt effekt, vilket innebär att den kan åberopas på nationell nivå inför varje allmän domstol.

Övriga rättskällor

Stadgans inledande artiklar om allas lika värdighet och rätten till liv.

Den 7 december 2000 antog ledarna för de politiska institutionerna en stadga som fastslog bestämmelser om mänskliga rättigheter.

En ny version av denna stadga, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, signerades den 12 december 2007, dagen innan Lissabonfördraget signerades. Syftet med stadgan var att förstärka och tydliggöra unionens delaktighet för de grundläggande rättigheterna.

I stadgans första avdelning fastslås bland annat att människans värdighet är okränkbar, att ingen får dömas till döden, att alla människor har rätt till integritet samt att tortyr och slaveri är förbjudet. Genom Lissabonfördraget fick stadgan samma rättsliga värde som fördragen.

Genom Lissabonfördraget blev det möjligt för unionen att i sin helhet ansluta sig till Europakonventionen, som ingår i unionsrätten som allmänna principer. Även om det inte har varit ett juridiskt krav, har en anslutning till konventionen varit ett politiskt krav för varje ny medlemsstat i unionen.

Unionsmedborgarskapet

All diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden inom unionen. I och med fördraget om Europeiska unionen upprättades ett unionsmedborgarskap, som varje medborgare i en medlemsstat åtnjuter. Unionsmedborgarskapet kompletterar och ersätter inte de nationella medborgarskapen.

Som unionsmedborgare har man rätt att röra sig fritt och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier samt rösta och kandidera i val till Europaparlamentet och i kommunala val i den medlemsstat där man är bosatt. En unionsmedborgare har också rätt till skydd av någon annan medlemsstats ambassad eller konsulat i ett tredjeland där den egna medlemsstaten inte är representerad.

Slutligen har en unionsmedborgare också rätt att kontakta institutionerna på något av unionens officiella språk och få svar på samma språk samt att få tillgång till handlingar från parlamentet, rådet och kommissionen.

Territoriellt tillämpningsområde

Unionens alla medlemsstater.

I fördraget om Europeiska unionen fastställs att alla Europeiska unionens medlemsstater omfattas av fördragen, och således också av hela unionsrätten eftersom den är antagen med fördragen som rättslig grund.

I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt återfinns närmare bestämmelser kring den territoriella tillämpningen. Fördragen omfattar de yttersta randområdena (OMR-områdena), medan de utomeuropeiska länderna och territorierna (OCT-områdena) omfattas av en särskild associeringsordning.

Fördragen gäller även de europeiska områden vars utrikes angelägenheter omhändertas av en medlemsstat. Åland har dock specialstatus. Däremot gäller fördragen endast minimalt beträffande Kanalöarna och Isle of Man, och inte alls beträffande Akrotiri och Dhekelia och Färöarna.

Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan Europeiska rådet anta ett beslut om att ändra statusen för ett danskt, franskt eller nederländskt land eller territorium efter initiativ från den berörda medlemsstaten. Ett sådant beslut ska tas med enhällighet efter att kommissionen har konsulterats.

Se även

• Afrikansk unionsrätt
• Europeiska unionen
• Europeiska unionens tre pelare
• Statsrätt

Externa länkar

• EUR-Lex

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.