Ginnungagap

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

I nordisk mytologi representerar Ginnungagap (”den magiska avgrunden"[1]) den ursprungliga intighet ur vilket allting senare föddes. Ur Ginnungagap föddes först Muspelhem och därefter Nifelhem "den mörka världen". I den mytologiska beskrivningen låg Nifelhem i norr där frost rådde och de kalla floderna, Elivágar flöt fram. I söder fanns Muspelshem med gnistrande flammor. Här föddes urjätten Ymer och urkon Audumla. När hettan från Muspelhem mötte rimfrosten från Niflhem i Ginnungagap uppstod urjätten Ymer. När gudarna Oden, Vile och Ve ("raseri", "vilja och "helgedom")[2] skapade världen av Ymers kropp.

Ginnungagap är den avgrund ur vilken världen har sitt ursprung. . Adam av Bremen konstaterar att den förmodligen skulle ligga långt bort, i norr. Enligt ett manuskriptfragment, Gripla, från 1400-talet skulle Ginnungagap ligga mellan Vinland och Grönland, d.v.s. vara identiskt med Davis sund,[3] medan Guðbrandur Þorláksson på 1600-talet gissade Baffinön.

Eddadikten Völuspás skildring[redigera | redigera wikitext]

Så här uttrycks det i eddadikten Völuspá, "Valans spådom":

3.

För länge sedan

då Ymer levde

fanns ej sand eller sjö

eller svala vågor.

Jorden fanns inte,

ej himlen där ovan,

gapande svalg fanns

men ingenstans gräs.[4]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Jan de Vries, Jan. 2000. Altnordisches Etymologisches Wörterbuch. p. 167-168.
  2. ^ Simek, R. (1997). Dictionary of Northern Mythology. sid. 242, 355, 365 (Boydell& Brewer) 
  3. ^ Översättning (till engelska) av ett manuskriptfragment kallat Gripla. Ur North Ludlow Beamish, The Discovery of America by the Northmen in the Tenth Century, London 1841, s. 115.
  4. ^ Öv. L. Lönnroth (2016). Den poetiska Eddan. sid. 22 (Atlantis)