Dvalin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För hjorten i Yggdrasil, se Dain, Dvalin, Duneyr och Duratror.

Dvalin (fvn Dvalinn, ”försänkt i dvala” eller ”försenad”) är ett av de vanligaste dvärgnamnen i nordisk mytologi.[1] I den poetiska Eddan finns namnet i Vǫluspá, Hávamál, Alvísmál och Fáfnismál, men någon berättelse om en dvärg med detta namn har inte bevarats. I eddadikterna används namnet främst som poetisk synonym med betydelsen ”dvärg”. På samma sätt går Snorre Sturlasson tillväga, då han i Gylfaginning och Skáldskaparmál parafraserar den poetiska Eddans texter på prosa. Någon myt om ”dvärgen Dvalin” tycks han inte känna till. Däremot finns i den sena tåten Sǫrla þáttr en kort historia om hur fyra dvärgar tillverkade gudinnan Frejas halsband Brisingamen. En av dessa bar namnet Dvalin.[2] Likaledes är ”Dvalin” i Hervarar saga namnet på en av två dvärgar som smidde svärdet Tyrfing.[3]

Källtexterna[redigera | redigera wikitext]

Völuspá[redigera | redigera wikitext]

Namnet Dvalin nämns två gånger i Vǫluspá, avsnittet Dvergatal, stroferna 9–16. Först i en þula (strof 11), därefter i en strof som tycks beskriva ett skeende, vilket kan gå tillbaka på en nu förlorad myt (strof 14):

Mál es dverga
í Dvalins liði
ljóna kindum
til Lofars tęlja,
þęir es sóttu
frá Salarstęini
Aurvanga sjǫt
til Jǫruvalla.
Finnur Jónsson, 1932
Tid är att dvärgar
i Dvalins skara
för människorna leda
till Lovar i ättlängd;
de som sandfältens säte
sökte åt sig
till grusslätterna
från grundens sten.
Övers. Erik Brate, 1913
Tid är att dvärgar
i Dvalins följe
för levande släktet
till Lovar tälja,
de, som sig sökte
från Salarsten
och gyttjiga vångar
till Järavallen.
Övers. Åke Ohlmarks, 1948
Tid är att mäla
för mänskor om Dvalins
dvärgars led
som från Lofar stamma –
de som gingo
till Jöruvalla
och Aurvanga hall
från sitt hem i stenen.
Övers. Björn Collinder, 1957.

Strofen följs av en uppräkning av namn på dvärgar i Dvalins lið (ordet kan betyda ”väpnat följe”). Någon som hette Dvalin tycks alltså ha lett en expedition till Jǫruvellir, vilket redan Finnur Jónsson associerade till Järavallen i Skåne.[4] Det är dock oklart om Salarsteinn, Aurvangar och Jǫruvellir är ortnamn eller beskrivande ord. Lovar (Lofarr) är en i övrigt okänd person, och även syftningen av til Lofars telja är oklar. Var Lovar stamfader till dessa dvärgar eller var han den siste i raden[5] – i så fall kanske en hövding på Järavallen som trodde sig härstamma från Dvalins skara?[6] Namnet Lovar tycks i alla fall betyda ”den lovvärde” (eller kanske ”den som prisar”),[7] och Jǫruvellir brukar översättas ”stridsslätten”.[8][9]

Samma vandring antyds av Snorre Sturlasson i Gylfaginning 14, som till en uppräkning av dvärgnamn fogar texten ”dessa kom från Svarinshög till Aurvang på Joruvallar och från dem kommer Lofar”.[10] Lofar är här den siste i ättlängden, men vem han var sägs inte. Svarinshög (Svarinshaugr) är väl en gravhög.

Hávamál[redigera | redigera wikitext]

I det avsnitt som kallas Rúnatal i Hávamál, stroferna 138–145, berättas hur Oden fann runorna och hur runkunskapen därefter spreds i alla världar. Här följer strof 144:

Óðinn með ǫ́sum,
ęn fyr ǫlfum Dáinn,
Dvalinn dvergum fyrir,
Ásviðr jǫtnum fyrir,
ek ręist sjalfr sumar. –
Finnur Jónsson, 1932
Odin bland asar,
för alver Dain,
för dvärgarna ristade Dvalin,
Asvid har ristat
för alla jättar,
några runor ristade jag själv.
Övers. Björn Collinder, 1957

De fyra namnen står alltså som representanter för var sina folk: asarna, alverna, dvärgarna och jättarna. Men trots att Rúnatal är en jag-dikt med Oden som talare, kan det ”jag” som står i sista raden knappast syfta på honom.[11] Kanske är det i stället en Odenspräst, þulr, som här tänks recitera dikten. Han får i så fall representera människorna. I närmast föregående strof nämns för övrigt Oden själv som en ”stortul” (fimbulþulr), vilket kan knyta an till recitatören.

Namnet Dain (Dáinn) är lika mycket ett dvärgnamn som namn på en alv.[12] Jätten Asvid (Ásviðr) är fullständigt okänd.

Alvíssmál[redigera | redigera wikitext]

I Alvíssmál frågar Tor ut den språkkunnige dvärgen Allvis vad olika företeelser heter på de språk som talas av gudar, människor, alver, dvärgar och jättar. I strof 15 får dvärgen frågan vad solen heter på dessa tungomål. Svaret kommer i följande strof:

Sól hęitir með mǫnnum,
ęn sunna með goðum,
kalla dvergar lęika Dvalins,
ęygló jǫtnar,
alfar fagrahvél,
alskír ása synir.
Finnur Jónsson, 1932
Den är sol för mänskor,
sunnanljus hos gudar,
hos dvärgar Dvalins leksak,
hos jättar evig glöd,
hos alver fagerhjul,
allskir hos asars söner.
Övers. Björn Collinder, 1957
Sol bland människor,
sunna bland gudar,
bland dvärgarna Dvalins leksak,
eldglöd bland jättar,
bland alver fagerhjul,
allglans bland asars söner.
Övers. Åke Ohlmarks, 1965

”Dvalin” tycks här vara heite med betydelsen ”dvärg”, och ”Dvalins leksak” anses syfta på folktron att dvärgar – i likhet med andra nattvarelser – förvandlas till sten om de träffas av solens första strålar.[1] Det var ju detta öde som drabbade Allvis själv i kvädets sista strof. Men i så fall borde det väl vara solen som ”leker med” Dvalin, och inte tvärtom? En möjlig förklaring är att leika Dvalins skulle kunna gå tillbaka på en nu förlorad myt.[13] Vad som kan tala för det är att både leika och leika Dvalins förekommer som beteckning för solen i tulorna.[14] För övrigt kan leika även betyda ”lekkamrat” och ”älskarinna”.

Fáfnismál[redigera | redigera wikitext]

I Fáfnismál besvarar den döende draken Fáfnir en rad mytologiska frågor som ställs av hans dråpare Sigurd. En fråga gäller vilka nornor, som bestämmer nyfödda gossebarns öden. Fáfnir svarar:

Sundrbornar mjǫk
sęgik nornir vesa,
ęigut þær ætt saman;
sumar ro áskungar,
sumar alfkungar,
sumar dœtr Dvalins.
Finnur Jónsson, 1932
Av flerehanda rot
har jag funnit dem vara,
av en ätt äro de ej:
några äro asaborna,
några äro alvborna,
några äro Dvalins döttrar.
Övers. Björn Collinder, 1957
Nog är olika
nornors ätt,
ej är de alla ens:
från asar stammar några,
från alver andra,
en del är ock Dvalins döttrar.
Övers. Åke Ohlmarks, 1965

”Dvalins döttrar” betyder ”dvärginnor”. Kanske har de skilda ”norneätterna” haft olika funktioner då ödena fördelades, gissar Åke Ohlmarks: ”För krig, makt, riken och hjältar måste de ’askunniga’ råda, för rikedom och skatter de dvärgaborna, för vanligt ’vegeterande’ folk de alvborna.”[15] Tanken kan alltså vara likartad den i Rígsþula där olika samhällsklasser tillskrivs olika stammödrar.

Men föreställningen om olika norneätter är mycket sen, påpekar Finnur Jónsson. ”Ursprungligen fanns bara en norna (Urd), sedan blev de tre[16] och till sist många och av skilda härkomster.”[17]

Tanken att några nornor skulle vara dvärginnor går dessutom på tvärs mot vad som i övrigt är känt om dvärgasläktet. I både tulor och eddadiktning finns en uppsjö av namn på dvärgar – men icke ett enda dvärginnenamn. ”Förklaringen kan vara”, skriver Gro Steinsland, ”att dvärgarna skapades som grupp en gång för alla. De är nämligen alla män och kan inte föröka sig som könsvarelser.”[18] I så fall existerar inga dvärginnor.[a]

Namntulorna[redigera | redigera wikitext]

Dvalin (Dvalinn) förekommer också som dvärgnamn i namntulornas Dverga heiti.[22] I skaldediktningen är dvärgnamn ovanliga, men just namnet ”Dvalin” utgör ett undantag då det finns i kenningar för skaldemjödet, som skalder ofta använde som omskrivning för den egna dikten. Exempel på sådana kenningar är Dvalins drykkr,[23] Dvalins full[24] och Dvalins veigar.[25] Drykkr betyder förstås ”dryck”; full betyder ”skål, minne” (som i att dricka någons skål) och veigar betyder också ”dryck” (egentligen ”vin”). Någon dvärg med namnet ”Dvalin” finns visserligen inte i myten om skaldemjödet, men här gäller regeln om alla heitens utbytbarhet inom den egna gruppen. Beroende på diktens formella krav rörande allitteration, assonans och antal stavelser, kan alla dvärgnamn bytas ut mot varandra i kenningar. Innebörden av varje sådant heite blir då bara ”dvärgen”, och även i de fall i den poetiska Eddan där ”Dvalin” nämns, kan det vara omöjligt att avgöra om namnet syftar på den namngivne dvärgen eller på ”dvärg i allmänhet”.[26]

Kálfsvísa[redigera | redigera wikitext]

”Dvalin” är också nämnd i tulan Kálfsvísa,[27] som räknar upp namnen på olika ryttare och deras hästar. Han sägs där rida en häst vid namn Modne (Móðnir eller Móðinn?).[28] Denne ”Dvalin” har historiskt brukat sammanföras med ”dvärgen Dvalin” – vilket exempelvis Viktor Rydberg gjorde – men den myt, som tulan troligen anspelar på, är förlorad, och moderna forskare nöjer sig med att kalla ryttaren ”en okänd mytisk person”.[28][29][26]

Namnet[redigera | redigera wikitext]

Namnet Dvalinn brukar oftast översättas ”den som ligger i dvala”, ”den sovande”, eller liknande.[30] Namnet antas då komma från substantivet dvali, ”dvala, slummer, medvetslöshet”. Någon myt som förklarar namnet, finns inte, men många dvärgar har namn som tyder på att de tillhör ett dödsrike.[31] Som exempel kan anföras följande namnrad ur Dvergatal i Vǫluspá Hauksbókar, strof 11.

Alþjófr, Dvalinn,
Nár ok Náinn
Nípingr, Dáinn, o.s.v.

Alþjófr betyder ”alltjuv; den som rövar allt”; Nár betyder ”lik, kadaver”, och Náinn (troligen) ”liklik”, alltså ”liknande ett lik”.[32] Nípingr kan betyda ”skymma, bli mörk” om det är besläktat med fornengelskans genīpan (i annat fall ”nypare, en som nyper”);[33] Dáinn brukar översättas ”döding”.[34][35]

Men Dvalinn kan också översättas ”den långsamme, den sene” eller ”den försenade”. Namnet kommer i så fall från substantivet dvǫl, ”uppehåll, försening”, eller från verbet dvala/dvelja, ”försinka, förhala”. Mytforskaren John Lindow förespråkar detta, men erkänner samtidigt att inte heller denna namntolkning kan förankras i någon myt.[36]

Viktor Rydberg associerade Dvalinn – ”den sovande” – till sägner om slumrande kämpar såsom Ållebergs ryttare och Holger danske, vilka i hemliga rum inväntar den ödesstund då de skall väckas. Dvalinn har, spekulerade han, blivit stungen av sömntorn och skall inte vakna förrän till ljudet av Heimdalls horn vid Ragnarök.[37] Boken Fädernas gudasaga, där dessa tankar framfördes, var tänkt som en populärvetenskaplig ungdomsbok, men bör till följd av Rydbergs säregna forskningsmetod betraktas som mytologisk science fiction.[b]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ För länge sedan gjordes försök att lansera Bil som dvärginna, sedan Viktor Rydberg hade funnit att hennes far var dvärgen (eller ”alvfursten”) Ivalde, men denna tolkning är sedan länge övergiven. Förmodligen var Bil en samedotter[19] som kidnappades till månen, där hon fortfarande kan ses strutta omkring. (Se bild till Vidfinn.) Snorre upphöjde henne till asynja,[20] vilket hon också är enligt tulorna.[21]
  2. ^ Kritik av Rydbergs forskningsmetod finns bland annat i Britt-Mari Näsström, Nordiska gudinnor, Bonniers 2009, sid 110–124. ISBN 978-91-0-012237-9

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Lindow, 2001, sid 98f.
  2. ^ Berättelsen om detta smide finns här på sidorna 67–68: Berättelse om Sörle, eller Hedins och Högnes saga i översättning av C. G. Kröningssvärd, Falun 1834.
  3. ^ Heiðreks saga (med Christopher Tolkiens översättning, 1960) sid 68.
  4. ^ Jónsson, 1932, sid 5.
  5. ^ Jónsson 1932, sid 4.
  6. ^ Ohlmarks, 1948, sid 218.
  7. ^ Simek, 2007, sid 190.
  8. ^ Lexicon Poeticum, uppslagsord: Jǫruvellir
  9. ^ Collinder, 1957, sid 254.
  10. ^ Snorres Edda (1999), sid 44.
  11. ^ Jónsson, 1932, sid 48, not 142.
  12. ^ Lexicon Poeticum, uppslagsord: Dáinn (Dáinn kan även vara en hjort och en räv; se Dáinn 2 och 3.)
  13. ^ Lexicon Poeticum, uppslagsord: 2. leika
  14. ^ Sólar heiti Här nämns i samma strof både leika och Dvalins leika.
  15. ^ Åke Ohlmarks, Eddans hjältesånger, Gebers 1954, sid 232f.
  16. ^ Vǫluspá 20.
  17. ^ Jónsson 1932, sid 241 not 13.
  18. ^ Steinsland, (2007), sid 123f, 276.
  19. ^ Lindow 2001, sid 315.
  20. ^ Gylfaginning 35.
  21. ^ Ásynja heiti strof 1.
  22. ^ Dverga heiti, strof 2, IV ii, sid 672.
  23. ^ Dikt om en kvinna, strof 5, av Ormr Steinþórsson. Dikten finns i Skáldskaparmál, kapitel 3.
  24. ^ Hafgerðingadrápa strof 1.
  25. ^ Íslendingadrápa strof 1.
  26. ^ [a b] Elena Gurevich 2017, Anonymous Þulur, Dverga heiti 2 i Kari Ellen Gade och Edith Marold (red), Poetry from Treatises on Poetics. Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages 3. Turnhout: Brepols, sid 695.
  27. ^ Kálfsvísa, sid 656-657. Tulan finns också i Skáldskaparmál, kapitel 58, här kallad Alsvinnsmál.
  28. ^ [a b] Faulkes, sid 492.
  29. ^ Snorres Edda (1999), sid 283.
  30. ^ Lexicon Poeticum, uppslagsord: dvala, Dvalarr, Dvalinn, dvelja
  31. ^ Holtsmark, 2001, sid 56.
  32. ^ Nár, Náinn
  33. ^ Nífengr, Nípingr
  34. ^ Collinder, 1957, sid 248.
  35. ^ Lexikon Poeticum, uppslagsord: Dáinn
  36. ^ John Lindow 2001, sid 99. ”Why he should be ’delayed’ is not clear.”
  37. ^ Viktor Rydberg, Fädernas gudasaga, Dvalin, sid 263f.

Se även[redigera | redigera wikitext]