Höner
Höner eller Häner är en gestalt i nordisk mytologi som vid några tillfällen ledsagar Oden. I den Poetiska Eddan står det att Höner, i sällskap med Oden och Lodur, även medverkar till skapelsen av Ask och Embla.
I Den poetiska Eddan står följande verser om skapandet av Ask och Embla:
| ” | Ande de ej ägde, |
„ |
- I den Poetiska Eddan står det också att Höner är en av de gudar som kommer att överleva Ragnarök.
- I Snorre Sturlassons version av skapelseberättelsen har Höner och Lodur ersatts med Odens bröder Vile och Ve.
- I Ynglingasagan beskrivs Höner som storväxt och mycket vacker. Här berättas det att asarna skickade Höner som fredsgisslan till vanerna när de båda gudafolken slöt fred efter ett långt krig. Som ledsagare fick han den vise Mimer. Vanerna gjorde Höner till sin nye ledare. Efter ett tag insåg de dock att Höner egentligen var ganska enfaldig, och att han vände sig till Mimer varje gång han behövde fatta något beslut. Vanerna misstänkte att asarna hade lurat dem i bytet av gisslan, och straffade dem genom att halshugga Mimer.
- I Skáldskaparmál 15 kallas Höner ”den snabbe asen”, ”Långben” och ”Gyttjekonung” (”Hvernig skal kenna Hœni? - Svá, at kalla hann sessa eða sinna eða mála Óðins ok enn skjóta ás ok en langa fót och aurkonung”).[1]
Tolkningar
Enligt en äldre hypotes har Höner att göra med en dyrkan av storken som en gud som skänker liv, som i så fall är ursprunget till den senare germanska folktron om att nyfödda barn kommer med storken. Höner är enligt hypotesen antingen själv en stork, eller en personifiering av eller gud över storkarna. Hypotesen grundar sig bland annat i en etymologisk argumentation där Höner antas ha sitt ursprung i ett urgermanskt *hehōniaz, med betydelsen "stork". [1]
En annan etymologisk tolkning jämför Höner med grekiskans χυχνος ("svan"), och att det därifrån kan härledas via ett urgermanskt *hohnijas, som i så fall skulle betyda "den svanliknande".[1] I vissa sagor så kopplas Höner just till fåglar.
Källor
- ^ [a b c] Storken som livsbringare i våra fäders tro (hämtad 20 oktober 2011), ursprungligen publicerad 1916.
