Kungsportsbron

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kungsportsbron med Stora Teatern i bakgrunden.

Kungsportsbron, är en bro över vallgraven i centrala Göteborg, som förbinder Kungsportsavenyn med Kungsportsplatsen. Bron har sitt namn efter Kungsporten, en stadsport som revs 1836-1839. Den ritades av arkitekten Eugen Thorburn i italiensk renässansstil, öppnades för trafik den 23 juli 1901 och invigdes den 14 augusti samma år av kung Oscar II.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De första broarna på platsen var av trä, och försedda med vindbrygga.[1] På 1600- och 1700-talen var Göteborg en stark fästning, som hade en kraftig ringmur innanför vallgraven. Ringmuren revs i början av 1800-talet, men vallgraven behölls och behövde broar. I vallraseringskontraktet 1807 omnämns bron som "Trädbron."[2] År 1810 började man anlägga en välvd stenbro som stod klar 1811 och fick namnet Gamleportsbron eller Chausséebryggan.[3] Efter det att Stora Teatern invigts den 15 september 1859, döptes bron om till Teaterbron.

1890-talet hade bron tjänat ut, och 1898 startade rivningen av Teaterbron och byggandet av den nya inleddes. Efter tre år och med en arbetsstyrka på 150 man, stod bron klar i augusti 1901. Den hade då kostat 320 000 kronor.

Bron ritades av Eugen Thorburn i italiensk renässansstil. Den har två valv och breda balustrader av bohuslänsk granit, är 45 meter lång och 23 meter bred. Den utsmyckades med 12 stora lyktstolpar med fundament i form av kandelabrar med sammanlagt 40 stora lyktor krönta med kronor. Valven är i segmentbågeform och skyddsräcket dekorerat med balusterdockor och gatubelysning med ingjutna ornament. Gjuteriarbetet hade Göteborgs Mekaniska Verkstad, senare Götaverken, svarat för. Kung Oscar II klippte banden i sällskap med landshövding Gustaf Lagerbring och köpmannen Pontus Fürstenberg.

I samband med invigningen den 14 augusti skrev Svenska Dagbladet om bron: "Såsom af ritningen synes är bron utförd i någon italiensk renässans, väl harmonierande med åtskilliga af stadens monumenta byggnader. Vid de norra landfästena äro anordnade nedgångar till plattformar, avsedda till landstigningsplatser för båtfarande, en anordning hvarigenom hela byggnadsverket vunnit i skönhet. Bron kommer att upplysas af såväl gas som elektricitet från synnerligen vackra kandelabrar."[4]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg 1619-1982, A. Rundqvist, R. Scander, A. Bothén, E. Lindälv, utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund 1982, s. 40, 76.
  • Så minns vi Göteborg, Per Rhedin, Wettergrens Bokhandel, Göteborg 1982 ISBN 91-970451-0-1 s.25
  • Göteborgs kanaler och broar berättar, Bengt A. Öhnander, Tre Böcker Förlag AB, Göteborg 2007 ISBN 978-91-7029-630-7 s.74-75

Noter

  1. ^ Ett svunnet Göteborg, Kjell Hjern, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1964 bildtext: 2
  2. ^ Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814: Ett bidrag till svensk stadsbyggnadshistoria, [utvidgad upplaga] Serie: Svensk byggnadskultur, 99-0887545-0 ; 2, fil lic Arvid Bæckström, Nordiska museet, Stockholm 1923, s. 195.
  3. ^ Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814: Ett bidrag till svensk stadsbyggnadshistoria, [utvidgad upplaga] Serie: Svensk byggnadskultur, 99-0887545-0 ; 2, fil lic Arvid Bæckström, Nordiska museet, Stockholm 1923, s. 165.
  4. ^ Broar och vägminnen i Bohuslän, [kulturhistoriska rapporter nr 9] Catharina Selfjord, Lars Knutsen, Lillemor Hansson-Walting, Wivi-Ann Reit, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län 1983, s. 25.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]