Göteborgs befästningar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vid Esperantoplatsen finns denna del av bastionen Carolus XI Rex bevarad

Göteborgs befästningar påbörjades i form av jordvallar under och öster om Otterhälleberget,[1] kring år 1624 under ledning av de båda ingenjörerna, kapten Johan Schultz (Schouten) och Johan Jacobssen Kuyl (Kuhl?)[2]. Den första konkreta planen för befästningarnas uppförande, gjordes av generalingenjören Johan Rodenburg 1624. Arbetet utfördes i överensstämmelse med den äldre nederländska befästningsskolans principer och omfattade i första skedet, 1621-1643:

...en jordvall mot söder (Stadsvallen) vilka bildade 5 bastioner med framförliggande vallgrav, mellan nuvarande Rosenlundsbron och Bastionsplatsen. Stadsvallens framdragning nedanför Otterhälleberget utefter Södra älvstranden, väster om Stora Otterhällan mot nuvarande Verkstadsgatan. Utefter älven några enkla bröstvärn, väster om Lilla Otterhälleberget (nuvarande Kvarnberget) och öster om Stora Hamnkanalens mynning samt vattenpalissader framför vissa delar av södra älvstranden. Ett femhörnigt bastionerat slutvärn sammanbindande medelst enkla jordverk land- och sjöfronten mot öster på delar av nuvarande Lilla Bommens, Drottningtorgets, Stampens och Trädgårdsföreningens områden.
— Plan av Göteborgs befästningar, Fortifikationens arkiv 1622"[3]
Göteborgs stadsfästning år 1646, med plan och profiler av fästningsvallarna. Söder är uppåt, och längdmåtten är angivna i Rhenländska roder, respektive Rhenländska fot. Källa: Krigsarkivet

Stadsvallen omfattade även vallar och utanverk samt slussar och fördämningar, avsedda att vid behov översvämma den kringliggande nejden. På grund av de krig som pågick under perioden försenades uppförandet av dessa och de jordvallar som byggts höll på att förstöras, av sättningar och erosion. Arbetet med befästningarna låg i det närmaste nere under åren fram till 1633, då rikskanslern Axel Oxenstierna i en skrivelse, daterad Magdeburg den 7 augusti, "anmodade riksrådet låta vidtaga åtgärder mot den fara åt sjösidan, vilken då enligt hans förmenande syntes hota staden från spanjorer och polacker."

När regeringen förstod hur sårbar staden var för en fientlig attack skickades i juni 1639 generalkvartermästaren Olof Örnehufvud till Göteborg för att färdigställa bastionen vid Otterhällan och övriga befästningar efter 1624 års plan.[4] Han koncentrerade sitt arbete på att bygga en skans på Risåsberget, där senare Skansen Kronan uppfördes, samt en befästningslinje från Nya porten - senare kallad Drottningporten - till Lilla Otterhällan. I augusti 1640 var skansen på Risåsen klar och bestyckad med kanoner, som lånats från ett skepp. I början av september 1641 kunde Örnehufvud meddela Riksrådet, att också fästningsgördeln på landfronten var klar.[5]

Fruktan för ett nytt danskt krig satte fart på arbetet under de följande åren, och i augusti 1643 förkunnade Örnehufvud, att verken runt om Göteborg skulle vara i fullt försvarsskick i slutet av samma månad. Efter Örnehufvuds död 1644 tog Johan Wärnschiöld befälet över arbetet med fortifikationen. Med hjälp av Kuyl och holländaren Johan de König fullbordades fästningsverken 1648 efter en ny plan som lagts fram 1643.

Vid denna tid bestod fästningen ännu till stora delar av jordvallar. I och med att Erik Dahlberg övertog ledningen över de svenska fästningsbyggnaderna 1676 och med Karl XI:s gillande byggdes försvarsverken om efter ett för sin tid modernt system. Vallarna blev beklädda med murar av sprängd sten och fästningen kom att utgöras av tretton större och mindre polygonformade befästningar av bastionstyp.

Litografi över Göteborg från 1705.

Åt söder fanns tre stora bastioner som var försedda med starka murar av sten med ingående kasematter och orilloner i flankerna. Mellan bastionernas flanker fanns kurtin-murar. Dessa tre bastioner döptes till; Carolus XI Rex, Carolus Gustavus Rex och Christina Regina. Delar av Carolus XI Rex,i dagligt tal kallad Carolus Rex - även kallad "Hållgårdsbastionen" - finns kvar i början av Kungsgatan vid Rosenlund. Framför vallarna och bastionerna gick en djup och bred vallgrav som numera kallas Vallgraven. På andra sidan vallgraven in mot land fanns ytterligare befästningar i form av tre raveliner, som kallades "Prinsessan Hedvig", "Prins Ulrik" och "Prins Carl". Av dessa låg "Prins Ulrik" i Kungsparken mitt emot Grönsakstorget.

Kungsporten vid nuvarande Kungsportsplatsen var en av tre stadsportar som ledde in till den befästa staden Göteborg.

Åt öster fanns fyra bastioner, Carolus Dux (på gamla Sociala Husets plats), Johannes Dux, Gustavus Magnus och Carolus IX Rex. Mot Gullbergsvassen fanns bastionerna Johannes Rex och Gustavus Primus, med ravelinerna Prins Fredrik och Prins Carl Gustaf, och mot älvsidan S:t Eriks-, Stora Boms-, Badstugu- och Prinsessan Uldariabastionerna, alla med tillhörande kurtiner samt inom fästningsverken flera bombsäkra krutmagasin.

Åt sjösidan hade man dessutom anlagt ett sänkverk som gick parallellt med fästningsverken och hindrade alla fartyg och båtar att på ett visst avstånd nalkas murarna.

Göteborgs stadsfästning år 1795, 12 år innan beslut togs om rivning av fästningsverken. Källa: Krigsarkivet (Klicka på bilden för större karta)

Staden var alltså på alla sidor omgiven av fästningsverk och gravar och kommunikationen till lands ägde rum genom de tre fästningsportarna; Karlsporten eller Hållgårdsporten vid nuvarande Kungsgatan, Kungsporten som också kallades Söderport eller Gamle Port vid nuvarande Kungsportsbron och Drottningporten eller Nye port på nuvarande Drottningtorget.

Kommunikationen till sjöss var också reglerad med hjälp av två bommar; Stora Bommen vid Stora hamnkanalens utlopp i Göta älv vid Residenset och Lilla Bommen vid den idag igenfyllda Östra hamnkanalen, som hade sitt utlopp där gästhamnen Lilla Bommen ligger idag.

Slutligen var Göteborgs fästningsverk förenat med skansen Kronan genom en dubbel kommunikationslinje med grävda gravar på bägge sidor och med en så kallad kaponniär.

1690 godkändes befästningsverket av Karl XI och vid Dahlbergs död 1703 var befästningsverken i huvudsak färdig.

Den 19 oktober 1807 slöt landshövdingen J. F. Carpelan ett kontrakt mellan Kunglig maj:t och Göteborgs magistrat om undanröjande av fästningsverken, som av Gustav IV Adolf blivit skänkta till Göteborgs stad för att inom 10 år raseras och bebyggas, ett arbete som påbörjades den 2 november 1807.

Delar av Carolus XI Rex, i dagligt tal Carolus Rex (även Hållgårdsbastionen), finns kvar i slutet av Kungsgatan vid Rosenlund. Även Vallgraven finns kvar.

Bastioner och raveliner - en översikt 1690-tal[redigera | redigera wikitext]

Här nedan följer en lista över de bastioner och raveliner som omgärdade Göteborg på 1690-talet.[6]

Bastioner[redigera | redigera wikitext]

Raveliner[redigera | redigera wikitext]

  • Prins Carl Gustaf, efter Karl XI:s son som levde 1686-1687, (vid SJ bangård)
  • Prins Fredrik, efter Karl XI:s son som levde 1685-1685, (vid Drottningtorget)
  • Prins Gustaf, efter Karl XI:s son som levde 1683-1685, (vid Trädgårdsföreningen)
  • Prins Carl, efter Karl XII, (vid Stora Teatern)
  • Prins Ulrich, efter Karl XI:s son som levde 1684-1685 (efter honom döptes även Ulriksdals slott), (vid Bazarbron, Floras kulle)
  • Prinsessan Hedwig, efter Hedvig Sofia, (vid Gamla Latinläroverket)
  • Prinsessan Ulderica, efter Ulrika Eleonora, (vid Elverket, Hamnen)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Göteborgs befästningar och garnison - Göteborgs Jubileumspublikationer VIII, red. Valdemar Ljungberg, Göteborgs Litografiska AB 1924 s.24
  2. ^ Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814: Ett bidrag till svensk stadsbyggnadshistoria, [utvidgad upplaga], Serie: Svensk byggnadskultur, 99-0887545-0 ; 2, fil lic Arvid Bæckström, Nordiska museet, Stockholm 1923, s. 15
  3. ^ Göteborgs befästningar och garnison - Göteborgs Jubileumspublikationer VIII, red. Valdemar Ljungberg, Göteborgs Litografiska AB, 1924, s.43-45
  4. ^ Albert Lilienberg med flera hävdar att planen istället ska tillskrivas den holländskättade generalingenjören Johan Rodenburg. Man vill styrka detta genom en notis i Sveriges riksråds protokoll, 1640, s. 299 där Johan Oxenstierna överlägger med Rodenburg i frågan. Källa: Borgmästare, bastioner och tullbommar : Göteborg och Halmstad under statligt inflytande 1630-1660, Anders Olsson, Serie: Bibliotheca historica Lundensis, 0519-9700 ; 84, University press, Lund 1996 ISBN 91-7966-329-X, s. 177f
  5. ^ 1600-talets Göteborg, Gösta Carlson, Tre Böcker Förlag, Göteborg 1994 ISBN 91-7029-155-1
  6. ^ Ingrid Wirsin (2000) Göteborg trampar på sin historia, s.31

Källor[redigera | redigera wikitext]