Våroffer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Del av Nicholas Roerichs kulisser till uruppsättningen av Våroffer 1913.

Våroffer (franska: Le Sacre du printemps) är ett modernistiskt dansdrama från år 1913, med undertiteln Bilder av det hedniska Ryssland. Det tonsattes av Igor Stravinskij, som också skrev librettot tillsammans med Nicholas Roerich. Den senare svarade även för scenografi och kostym. Koreografin gjordes ursprungligen av Wacław Niżyński, en koreografi som av olika skäl länge troddes förlorad och därför omarbetades många gånger under 1900-talet av andra koreografer, innan ett långvarigt rekonstruktionsarbete möjliggjorde en ny uppsättning av Niżyńskis version år 1987.

Mottagande, struktur och innehåll[redigera | redigera wikitext]

Våroffer uruppfördes av Ryska baletten på Théâtre des Champs Élysées i Paris den 29 maj 1913. Verket är indelat i två akter, 1. Dyrkandet av jorden och 2. Offret. Som helhet består det av 14 danser (satser) och tar ungefär 35 minuter att framföra. Vårens ankomst skildras i det hedniska Ryssland. Efter en serie riter väljs en ung flicka ut som offer till naturen, varpå hon dansar sig själv till döds. Verket kretsar kring vårens mystik och explosion av skapande kraft.

Efter Eldfågeln (1910) och Petrusjka (1911) var Våroffer det tredje stycket som Stravinskij komponerade för Ryska baletten. Musiken innehåller många nya inslag för sin tid, bland annat inom tonalitet, taktart, rytmik, betoning och dissonans. Musikanalytiker har noterat att mycket av musiken har sin grund i rysk folkmusik, något Stravinskij själv brukade förneka.

Såväl musik som dans uppfattades som så annorlunda och provocerande att tumult uppstod i salongen och polis måste tillkallas.[1] Det är känt att Stravinskij omedelbart lastade koreografen Niżyński för den skandalösa föreställningen och kallade honom omusikalisk.[2]

Precis som i sitt första koreografiska verk, En fauns eftermiddag från året innan, lät Niżyński dansare trampa ner med hela foten, vilket den skolade dansen förbjöd. Dansare gick och stod med fötterna inåt. Alla klassiska utgångspositioner för armar och fötter var borta på ett konsekvent och genomtänkt sätt. Ryckiga och kantiga rörelser förekom inom ramen för berättelsen.

Våroffer framfördes bara sju gånger till, fyra i Paris och tre i London, innan den togs bort från Ryska balettens repertoar av dess ledare Sergej Djagilev, med hänvisning till ett svagt publikintresse. I december 1920 hade Ryska baletten nypremiär på en första omarbetning av verket i koreografi av Léonide Massine.

Musiken hade då vunnit erkännande som konsertstycke och anses numera vara ett av 1900-talets mest inflytelserika musikaliska verk. Wacław Niżyńskis nyskapande balett, hans tredje i ordningen, föll däremot i glömska, dels för att det inte framfördes, dels för att han inte hade gjort några dansnotationer och dels för att ett enhetligt notationssystem inte fanns för dans då.

Rekonstruktion av Niżyńskis balett[redigera | redigera wikitext]

Jungfrur ur originaluppsättnigen av Våroffer, poserande för en fotograf från den brittiska veckotidningen The Sketch i London 1913. Den andra från vänster är Marie Rambert, som även var repetitionsassistent åt koreografen och långt senare behjälplig vid rekonstruktionen av baletten.

Om Stravinskijs musik fortsatte att framgångsrikt framföras under seklets gång, så föll den ursprungliga baletten i glömska. 1987 sattes den ändå upp igen i Los Angeles av det amerikanska balettkompaniet Joffrey Ballet. Niżyńskis koreografi hade rekonstruerats av den amerikanska danshistorikern Millicent Hodson tillsammans med den brittiske konsthistorikern Kenneth Archer. Under arton år hade de samlat material kring den ursprungliga baletten för att återskapa den. De utgick från skisser, foton, minnen, partituranteckningar och brev. En stor mängd kvalificerat gissningsarbete blev nödvändigt i arbetet, men åttio procent av Roerichs originalkostymering återfanns och återskapades till uppsättningen. Hodson och Archer lyckades även konsultera Niżyńskis egen repetitionsassistent Marie Rambert vad gäller den ursprungliga koreografin före hennes bortgång 1982.[3] Rekonstruktionen har senare satts upp av bland annat Mariinskijbaletten i samband med hundraårsminnet av Våroffer den 29 maj 2013 på Théâtre des Champs Élysées i Paris. Koreografens dotter Tamara Nijinsky, född 1920, bevistade denna föreställning.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Millicent Hodson: Nijinsky's Crime Against Grace: Reconstruction of the Original Choreography for Le sacre du printemps (Pendragon Press, 1996)

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ I början av filmen Coco Chanel & Igor Stravinskij (2009) gestaltas denna tumultartade premiärkväll i Paris 1913.
  2. ^ Spänningen mellan kompositören Stravinskij och koreografen Niżyński redan under förarbetet med Våroffer återges i Herbert Ross biografiska film Nijinsky (1980).
  3. ^ Hämtat från engelska Wikipedias artikel om en:Joffrey Ballet.
  4. ^ En artikel om balettrekonstruktionen och 2013 års uppsättning. dancing-times.co.uk

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]