Giorgio de Chirico

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Giorgio de Chirico

Giorgio de Chirico, född 10 juli 1888 i Volos, Grekland, död 20 november 1978 i Rom, Italien, var en italiensk konstnär. Han är mest känd för sina metafysiska målningar från 1910-talet. Dessa hade avgörande påverkan på två av 1920-talets konstströmningar, den magiska realismen och den surrealistiska rörelsen.

Liv och gärning[redigera | redigera wikitext]

Efter konststudier i München, där han hade influerats av bland andra Arnold Böcklin och Max Klinger, flyttade han till Paris 1911. På 1910-talet utförde han de målningar, som han har blivit mest berömd för, de så kallade "metafysiska" målningarna. Dessa framställer sällsamma, pseudoklassiska byggnader i ett överdrivet perspektiv runt tomma torg och hotfulla skulpturer. Den drömliknande stämningen förstärks genom inplaceringen av oväntade föremål, målade med kylig objektivitet.

Chirico betecknas som den kanske främste inspiratören till surrealistiskt måleri. Under tjugotalets första hälft stod han i nära kontakt med rörelsen, ledd av André Breton, men kontakterna blev snart komplicerade genom Chiricos egensinnighet och ovilja att följa andras order. Efter 1925 var förhållandet mellan Chirico och surrealisterna ytterst antagonistiskt.

1929 publicerade Chirico en mycket inflytelserik "metafysisk" roman, Hebdomeros (original på franska: Hebdomeros, Editions du Carrefour, Paris 1929. Svensk översättning Torsten Ekbom, Galerie Blanche, 1987), som mottogs med beundran också av konstnärens fiender surrealisterna. Denna bok betraktas idag, ironiskt nog, som ett mästerverk inom surrealistisk litteratur.

Chiricos måleri på 1920-talet kännetecknas av målningar med skyltdockor, mekaniska ritinstrument och underliga, spöklika interiörer. Målningarna från denna period räknas till höjdpunkterna inom det moderna, föreställande måleriet. Efter 1929 slog Chirico in på helt nya vägar och utvecklade en maniererad, naturalistisk stil, och från 1933 tog han öppet avstånd från den modernistiska rörelsen. Under senare delen av trettiotalet och fyrtiotalet ägnade han sig i huvudsak åt ett egenartat nybarockt måleri. Han fortsatte emellertid att måla sina metafysiska motiv också under senare delen av sitt liv. Ofta, men inte alltid, i form av repliker av målningar från perioden 1911-1917. Dessa målningar antedaterades stundom — men långt ifrån alltid. På fyrtiotalet inledde han en serie rättsprocesser mot ägare till, förmodligen, helt äkta metafysiska bilder, som han nu hävdade vara falska. På sextiotalet inledde han sin "neo-metafysiska" stil, som kännetecknas av en än mer artificiell färgskala än i de tidigare bilderna, samt att den på tiotalet utvecklade meta-fysiska ikonografin nu även fått inslag från Chiricos senare arbeten. Giorgio de Chirico hade bara en elev målaren Luca Bestetti, som gjorde privatlektioner i sitt hem, är en illustratör beroende av förlaget faderns Carlo Bestetti.

Verk (i urval)[redigera | redigera wikitext]

  • La nostalgia dell'infinito (1912–1913?)
  • Poetens osäkerhet (1913)
  • En gatas mysterium och melankoli (1914)
  • Barnets hjärna (1914)
  • Oroande muser (1918)
  • I fuochi sacri (1929)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

”Giorgio de Chirico Biography”. Biography.com. http://www.biography.com/people/giorgio-de-chirico-9246949.