Edith Södergran

Edith Södergran
Edith Södergran före 1917.
Född	Edith Irene Södergran 4 april 1892 Sankt Petersburg, Ryska riket
Död	24 juni 1923 (31 år) Raivola, Finland (i nuvarande Ryssland)
Yrke	Poet
Samarbeten	Hagar Olsson
Nationalitet	Finlandssvensk
Språk	Svenska, ryska och tyska
Verksam	1916–1920
Genrer	Lyrik
Noterbara verk	"Vierge moderne" (1916), Septemberlyran (1918), Rosenaltaret (1919), "Ingenting" (1925)
Sida på Wikisource	Författare:Edith Södergran

Edith Irene Södergran, född 4 april 1892 i Sankt Petersburg i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Ryssland), död 24 juni 1923 i Raivola i Finland (i nuvarande Ryssland), var en finlandssvensk poet.

Edith Södergran debuterade vid 24 års ålder med diktsamlingen Dikter (1916). Hon hann sammanlagt med att ge ut fyra diktsamlingar. Eftersom hon dog så ung, endast 31 år gammal, hann hon inte uppleva den uppskattning och berömmelse hennes poesi senare vann runtom i världen. Hon var en av de första modernisterna inom svensk litteratur, påverkad av fransk symbolism, tysk expressionism och rysk futurism. Tillsammans med Hagar Olsson ville Södergran introducera världen för ”den nya arten”. ”Men det innehåll hon lade in i sitt tal om” denna nya art skiftade dock snabbt: ”År 1918 var det grundat på Zarathustras skapare [Friedrich Nietzsche], året därpå var det ledstjärnan Rudolf Steiner, sedan försköts det mot Kristus och in i en lyrisk tystnad, som hävdes först året före hennes död.”

Södergrans biografi har delvis blivit omstridd, eftersom källmaterialet är magert och tidiga biografier, såsom den inflytelserika Gunnar Tideström, dragit långtgående slutsatser därifrån, som senare spritts. Forskningen om Södergran är därför indelad i två huvudfåror: den biografisk-psykologiska baserar sin tolkning av Södergrans dikter på detaljer ur hennes liv (hennes långvariga tuberkulos, exempelvis), medan den mer kontextuellt inriktade jämför Södergrans diktning med hennes samtida kolleger, idéhistorisk läsning av hennes dikter och olika teoribyggen (såsom hennes koppling till Nietzsche).

Hennes påverkan på bildspråk, rytm och associativ fri stil i modern svensk lyrik och rocklyrik är tydlig och kan skönjas hos exempelvis Mare Kandre, Gunnar Harding, Eva Runefelt och Eva Dahlgren.

Biografi

Uppväxt

Edith Södergran vid 5 års ålder.

Raivola

Raivola på kartan över Leningrad oblast.

Edith Södergran föddes den 4 april 1892, i ett övre medelklasshem i Sankt Petersburg. Hennes föräldrar var Matts Södergran och Helena, född Holmroos. Fadern var mekaniker från Österbotten, modern andra generationens petersburgare. Dottern var föräldrarnas enda gemensamma barn. Fadern var änkling efter att hans första hustru och två små barn avlidit, och modern hade flera år tidigare fött en utomäktenskaplig son, som dock dog endast några dagar gammal. Sorgen förenade föräldrarna, vilka båda, på grund av sin historia, dessutom ansågs förbrukade på samtidens äktenskapsmarknad.

Modern kom från en mer välbeställd familj, och kvinnornas ställning inom familjen tycks ha varit stark. Det är också tydligt att det fanns ett starkt förtroendeband mellan Södergran och hennes mor. Modern var poetens första läsare och kritiker.

”	Den exklusiva mor-dotter-relationen var av största vikt för Södergran, närmast med tanke på hennes goda självförtroende som uppbackades av modern, en självbild som av utomstående kunde uppfattas som framfusighet och anspråksfullhet.	„
– Agneta Rahikainen, Poeten och hennes apostlar

I princip ingenting är känt vad gäller förhållandet till fadern. Möjligen är den mycket närvarande modern och den frånvarande fadern orsaken till att Södergran fann det naturligt att synas och få uppmärksamhet.

När Södergran var bara några månader gammal flyttade familjen till byn Raivola på Karelska näset där hennes morfar Gabriel Holmroos köpte en villa åt dem. Villan innehöll 12 rum och var en av drygt 600 liknande sommarhus. Före första världskriget kom drygt 100 000 sommargäster till Karelska näset, som fungerade som ett slags Stockholms skärgård för dåtidens petersburgare. Raivola hade goda förbindelser med Petersburg – tågresan tog två timmar – och Viborg.

En kort tid därefter fick fadern tjänst som föreståndare på ett sågverk. Efter tre år gick företaget i konkurs och familjen klarade inte av att betala sina skulder. Dock avled Gabriel Holmroos ett par månader senare och arvet delades mellan Helena Södergran och hennes mor. Med pengarna från arvet betalade Helena Södergran av familjens skulder och detta fick dem på fötter igen. Men de resterande pengarna försvann i snabb takt på grund av Matts Södergrans misslyckade affärer. Detta löste fru Södergran genom att tillsammans med sin mor ordna så att familjen Södergran fick en del av avkastningen på moderns arv, och därigenom blev familjen åter skuldfri.

Helena Södergran, Edith Södergrans mor.

Det finns inte så många bilder på Edith Södergrans far, men desto fler på hennes mor. Helena Södergran var en robust, kortväxt och intelligent kvinna med ett brett och bländande leende. Hon gav intryck av att vara stabil, men så var inte fallet. Hon visade sig många gånger vara nervös, uppriven och orolig. Edith Södergran hade en mycket speciell relation till sin mor. Utan henne hade hon nog inte blivit den diktare hon blev. Denna relation berodde till stor del på att Edith Södergrans far hade brutit all kontakt med sin släkt och därigenom med alla Södergrans jämnåriga kusiner, vilka heller inte bodde i närheten. Därför tillbringade Södergran mycket mer tid med sin mor. Helena avgudade sin dotter, och relationen med henne var viktig. Med början 1902 kom Södergran och hennes mor att tillbringa tiden under terminerna i staden, där de bodde i en villa. Under denna tid bodde inte Södergrans far tillsammans med dem under några längre perioder.

Villan i Raivola hade tolv rum. Dessutom fanns det ett mindre hus, där det bodde en enstöring. Därutöver fanns en bastu. Granne med Södergrans hus stod en ortodox kyrka. Stora delar av Södergrans barndomsmiljö går att rekonstruera med hjälp av brev, fotografier och besökares skildringar. Bland annat finns besök av Elmer Diktonius och Gunnar Ekelöf bevarade på bild i Södergrans fotosamling. Ekelöf menade senare att det inte gick att förstå Södergrans poesi utan att ha besökt Raivola. Andra poeter som vuxit upp i omgivningen och som också blev modernister är Oscar Parland och Tito Colliander. Som barn läste Södergran mycket, framför allt sagor, och hon umgicks mycket med djur.

Södergrans vän Hagar Olsson har senare beskrivit sitt första besök i Raivola:

”	Mitt besök varade inte mer än några få dagar, jag var ju bunden av min tjänst på redaktionen och den långa resan ända bort till ryska gränsen, med ombyte i Viborg, tog också sin tid. Men det blev en upplevelse av den art livet sällan skänker en. Ordet saga ger sig osökt när man tänker tillbaka på det. Det lilla hemmet i den lilla låga stugan invid den ortodoxa kyrkan med dess glada klockor, de två tjusiga människorna i sina urmodiga kläder, den ena som en ung hök med djärv profil, den andra mest lik en mysande och rödkindad liten trollmamma, deras lustiga inbördes lekspråk, excentriska sätt och underbara förmåga att leva på Guds försyn, som det tycktes helt oberoende av den materiella sidan av livet som de inte alls behärskade, allt bidrog till att skapa ett intryck av att man levde ”som i sagan”, fjärran från den verklighet man kände och var van vid.	„
– Hagar Olsson, Hagar Olsson, Ediths brev, sid 47

Olsson skrev också att Helena Södergrans matlagningskonst lämnade mycket att önska. Den dåliga kosthållningen skulle senare förvärra Södergrans sjukdomstillstånd.

• 
  Det stora huset
• 
  Huset ur en annan vinkel
• 
  Det mindre huset
• 
  Uthus med tvättbaljor
• 
  Bastu

Södergran hade inte särskilt många vänner i sin barndom vilket bekymrade modern. (Rahikainen är skeptisk till moderns påstående, och nämner särskilt skolkamraterna Thusnelda Thomson och Paula Orlowskij, varav den senare också tillbringade några somrar hos familjen Södergran.) Hon adopterade därför en jämnårig flicka från Raivola som skulle bli Södergrans syster. Singa bodde hos mor och dotter Södergran under terminerna och flyttade tillbaka till sin biologiska familj under loven. Singas historia slutade mycket tragiskt. Av någon okänd anledning rymde hon från familjen Södergran och försökte ta sig hem till sin biologiska familj. När Singa gick på järnvägsspåret mot Raivola blev hon överkörd av tåget. Helena hittade henne sedan på stationen död och lemlästad. Hur Södergran tog sin "systers" död vet man inte, men Singa blev senare tillägnad en dikt. Ensamheten är något som Eva Ström menar, baserat på "nyare psykologisk forskning", kan ha gett henne stark självkänsla och tro på den egna förmågan.

Skolgång

Edith Södergran hade undervisats i tyska av en hemlärarinna. Hon började i första klass 1902–1903 vid Höhere Mädchenschule, i den traditionsrika flickskolan Petrischule (ry. Петришуле, ty. Die deutsche Hauptschule zu S:t Petri) i Sankt Petersburg där hon studerade fram till 1909. Sankt Petersburg var en av Europas största städer med en begynnande industrialisering.

På skolan fanns elever av många olika nationaliteter, bland annat tyska, ryska, finska, tyskbaltiska och skandinaviska barn. Huvudinriktningen på undervisningen var moderna språk. Södergran fick lära sig både tyska, franska, engelska och ryska, men någon undervisning i sitt egentliga modersmål svenska fick hon inte, och hennes kunskap om svensk grammatik och stavning förblev litet vacklande. Tyskan var för övrigt det språk som talades mest både i skolan och mellan Södergran och hennes vänner.

Södergran var en intelligent elev med snabb uppfattningsförmåga. Hon behövde inte heller ägna särskilt mycket tid åt läxläsning. En av hennes klasskamrater beskrev henne som klassens mest begåvade elev. Allra mest intresserade hon sig för fransklektionerna. Detta berodde till viss del på läraren Henri Cottier. Till honom har Södergran riktat en stor del av alla de kärlekspoem som finns i den samling av hennes tidiga dikter som senare gavs ut under titeln Vaxdukshäftet (1961).

Dessa skolår sammanföll med politiska oroligheter och starka sociala spänningar som mycket väl kan ha påverkat Södergrans världsbild. Skolan var belägen mittemot Vinterpalatset. Därför kunde Södergran på nära håll följa tsardömets konvulsioner. Skolan stängde exempelvis två dagar under blodiga söndagen i januari 1905 när över tusen fredliga medborgare, även kvinnor och barn, mejades ner av tsar Nikolaj II:s garde. Hon befann sig troligen i staden då.

År 1911 läste Södergran som privatist för att kunna avlägga studentexamen vid Laurellska skolan i Helsingfors. Mycket lite material är bevarat från Södergrans skoltid, vilket gör att det är vanskligt att dra några större slutsatser om de få anteckningsböcker, etc, som finns.

Faderns död

Södergran, vid 12 års ålder, det år hennes fader dog.

Södergran fortsatte sin skolgång, men år 1904 insjuknade hennes far i lungtuberkulos (TBC), något som även hans bror och tidigare hustru dött i. Troligen påskyndade hans alkoholism sjukdomsförloppet. I maj 1906 lades han in på Nummela sanatorium i Nyland. Detta väckte en stor dödsskräck hos dottern. Något år efter att han lagts in blev han hemsänd igen, obotligt sjuk. I oktober 1907 dog Matts Södergran. Hon nämner vare sig honom eller hans död i någon större omfattning i sin diktning.

Vaxdukshäftet och tidigt författarskap

Dikterna i det som har kommit att kallas Vaxdukshäftet tillkom mellan januari 1907 och sommaren 1909. Hela häftet innehåller 238 poem, majoriteten av hennes samlade (bevarade) produktion. De flesta av dikterna är på tyska, det språk hon talade i skolan, men på slutet finns även några på svenska. Bland dikterna i Vaxdukshäftet som skildrar Södergrans skolår, finns förutom kärleksdikterna till Cottier (samt i viss mån till den jämnåriga flickan "K." eller "Käfrin") också dikter med politiska motiv om Sankt Petersburg och tsaren, men även om kontrasten mellan staden och landet. Dikterna i Vaxdukshäftet är övervägande i bunden form, inspirerade av Heinrich Heine. Några av dikterna innehåller den form av kärleksdiktning i sagoform som hon även senare skulle använda sig av, men ger även en försmak av hennes senare diktning om den grymma kärleken. De senare dikterna tillkom efter att Södergran fått diagnosen tuberkulos och uppvisar mer existentiella frågor och nedstämdhet. Ändå skriver hon redan i juni 1908 om att hon inte gillar det övernaturliga eller tror på evigt liv.

Häftet lämnades senare till Elmer Diktonius, som 1957 lämnade det vidare till Svenska litteratursällskapet i Finland. Ytterligare ett häfte fanns, men försvann i samband med att den vita sidan i finska inbördeskriget använde Södergrans villa i Raivola som matsal.

Under 1908 tycks Södergran ha fattat ett beslut att i fortsättningen göra svenskan till huvudspråk i sitt skrivande; dikterna på tyska upphör plötsligt den 3 oktober 1908. Det var inget självklart beslut, hon hade ingen tät kontakt med svensk litteratur och den finlandssvenska poesin befann sig i en vågdal. Dessutom var hennes tidiga svenska dikter mer otympliga (om än uppblandat med mer uttrycksfulla delar) än hennes tidigare tyska diktning. Orsaken är inte helt klar. En teori är att Södergrans insjuknande i tuberkulos fick henne att regrediera till det mer bekanta från barndomen. En annan teori är att en viktig impuls till beslutet kan ha kommit från hennes släkting, den finlandssvenske språkforskaren Hugo Bergroth. Något år senare publicerade hon en dikt, "Hoppet" i ett medlemsblad för Svenska folkpartiet i Helsingfors, och började få en del kontakter bland finlandssvenska författare. Övergången till svenska tycks också stå för ett mera tydligt beslut att satsa på poesin.

Sjukdom och konvalescens

Södergran, självporträtt.

En dag i november år 1908 kom Södergran hem från skolan. Hon var nedstämd och orolig och sade att hon inte mådde bra. Modern ringde efter en läkare som konstaterade att dottern hade lunginflammation. Enligt modern förstod flickan vad det var, då hon flera gånger frågade om hon hade fått lungsot. Södergran hade gissat rätt. Nyårsdagen 1909 var det fastställt, Södergran hade också fått TBC. Vid den här tiden var utsikterna att bli helt återställd från lungtuberkulos inte speciellt goda. Det fanns inget botemedel. 70–80 % av de akut sjuka avled inom en period av tio år. Som vård användes bland annat frisk luft, motion och näringsrik mat. Knappt en månad efter beskedet, den 25 januari 1909, lades hon in på Nummela sanatorium, samma sjukhus som hennes far legat på innan han avled. Södergran var på Nummela med kortare avbrott i sammanlagt ett år och fyra månader (480 dygn) fram till den 4 maj 1911, väsentligt längre tid än de normala fem månaderna som mindre bemedlade hade råd med.

Södergran i sin sjuksäng i Arosa.

Det råder vitt skilda uppfattningar om hur Södergran betraktade sin tillvaro på sanatoriet. De äldre porträtten beskriver den som en tung period där hon betraktades som besynnerlig och kärlekskrank, medan nyare forskning framhåller sjukhustiden som en period där hon fick tillfälle att stifta nya bekantskaper och att hon hade en ganska problemfri sjukdomstid. De här skillnaderna får betydelse i tolkningen av Södergrans poesi, men även av hennes livsöde i stort.

Enligt nyare forskning var Södergrans hela sjukhusvistelse förhållandevis positiv. Strax efter ankomsten till Nummela har Södergran lärt känna de andra patienterna. Att sanatoriet var så litet uppmuntrade till täta kontakter med de andra patienterna, inte minst med Siiri Böök, som hon började brevväxla med. Breven är glättiga och positiva. Hon visar i breven intresse för sina klasskamrater som tog examen 1909. Södergrans ekonomi tillät att hon fick den bästa vården, vilket Nummela också kunde ge, och hon kände sig enligt sjukjournalen oftast frisk. Det gjorde att hon ibland kunde återvända till Raivola, där hon bland annat läste en kurs i finska för att kunna ta studentexamen.

Den äldre bilden däremot skildrar en svagare, sjukare Södergran som är olycklig på Nummela. Platsen var alldeles för starkt förknippad med hennes fars död. Hon tappade vikt, humöret föll och hon beskrevs i efterhand som ovårdad och besynnerlig. Hon blev även ansedd som lätt sinnessjuk efter att ha friat till en av läkarna. Enligt den tolkningen trivdes hon inte på Nummela och kände sig som en fånge. Under de långa dagarna drömde sig Södergran bort till andra länder och diktade om exotiska platser. Hon delade gärna med sig av sina drömmar, vilket fick henne att framstå som ännu besynnerligare. Under de kommande åren pendlade hennes tillstånd mellan att må bättre och sämre. Under de friskare perioderna började hon experimentera med fotografering.

Doktor Ludwig von Muralt.

Sanatoriet i Davos, fotograferat av Södergran.

Även fortsättningsvis finns det två parallella tolkningar av hennes sjukdomshistoria. Den modernare bilden är att familjen Södergran beslutade sig för att ge Edith Södergran ännu bättre vård, medan den äldre är att Södergran blev ännu sämre så att Nummelas vård inte räckte till. Oavsett vad som var orsaken blev valet att flytta till Schweiz, som vid denna tid var centrum för TBC-vården i Europa. I januari 1912 flyttade hon till sanatoriet Davos-Dorf, där hon hamnade under bland andra Dr Ludwig von Muralts vård. Den äldre litteraturen anger att läkare von Muralt tyckts vara den förste läkare som verkligen vann hennes förtroende och vänskap, och att hon blev förälskad i honom. När han avled 1917 skrev Södergran två dikter, "Trädet i skogen" och "Fragment av en stämning" som ger uttryck för hennes sorg och rymmer minnen av tiden i Schweiz.

Dr von Muralt föreslog att man skulle utföra en så kallad vänstersidig pneumothorax (lungkollaps). Detta innebar att man under en operation punkterade lungan och fyllde den med kvävgas vid upprepade tillfällen. Den punkterade lungan blev obrukbar, men den "vilade". Detta var ett vanligt ingrepp vid den tiden.

Arnold Böcklin, självporträtt, med Döden som spelar fiol.

Konvalescensen innebar att hon blev liggande långa perioder, men den gav henne också tillfälle att utforska kulturlivet i Davos. Där fanns teatrar, konstutställningar, symfoniorkester, restauranger, samt gott om tillfällen till utbildning för den unga Södergran, i stil med utbudet i Sankt Petersburg. Södergran började lära sig italienska, men fick även skolning i engelska för att kunna läsa Charles Dickens och Algernon Swinburne på originalspråk. Dessutom hade Södergran börjat intressera sig för konstmuseer. Hennes favoritkonstnär var Arnold Böcklin. Däremot finns det inga tecken på att hon skulle ha varit i kontakt med eller känt till avantgardisterna i konstnärskollektivet på Monte Verità. Kontakterna med litteraturen och den övriga bildningen blir viktig för Södergrans fortsatta litterära liv och något hon återkommer till i sitt författarskap. Troligen innebar vistelsen i Schweiz också det första mötet med futurismen, i form av den expressionistiska tidskriften Der Sturm.

Hon fortsatte att brevväxla med sina vänner, inklusive väninnan Jenny Barcker i Helsingfors och hushållerskan Kirsti Kaikkonen. Dessutom skrev hon en essä om bland annat kvinnlig rösträtt och suffragettrörelsen. Det skulle dock dröja till riksdagsvalet våren 1919 innan hon själv röstade för första gången.

Efter maj 1912 kunde man inte påvisa några fler tuberkelbakterier i någon av hennes lungor. Äntligen kände sig Södergran bättre, hostan hade försvunnit och hon var piggare än vanligt. Hon var inte fri från sjukdomen och visste att hon måste vara uppmärksam på sin diet och vila några timmar dagligen. Hon betraktades som en flicka som var mån om att följa behandlingsföreskrifterna och ägnade tid åt att utforska omgivningarna.

Mor och dotter Södergran reste vidare i Europa och besökte bland annat Luzern och storstäder som Berlin, München och Zürich. De reste också till Italien våren 1913. I maj 1913 återvände de till Raivola. Tester visade då att tuberkulosen nästan var borta, men hon gjorde ändå resor till Davos. Dr von Muralt skickade hem henne i mars 1914 eftersom hon inte längre hade problem med andningen. Besöken på Nummela för att fylla på kväve i den vänstra lungan var misslyckade och ledde till att Södergran flydde därifrån. Tillvaron där var avsevärt sämre jämfört med den i Davos, där sällskapet var större och kulturyttringarna fler. Utbrottet av första världskriget gjorde dock att det inte gick att återvända till Davos.

Under samma period, när Södergran var 22 år gammal, blev hon åter kär i en gift läkare. Men hon hade blivit rådd av en läkare i Helsingfors att "inte ingå några erotiska förbindelser" på grund av sin bräckliga hälsa. Föremålet för hennes känslor flyttade dessutom snart för att tjänstgöra i Ryssland.

Litterär debut

Södergran ville testa om hennes poesi höll för publicering. Under ett besök i Helsingfors 1915 visade hon upp sina dikter, troligen det dikthäfte som försvann, för författaren och kritikern Arvid Mörne, som var mycket uppmuntrande. Gunnar Castrén var mer tveksam, möjligen också för att han ansåg att Södergran var för framfusig. Att hon besökte svenskspråkiga litterära personer är talande för Södergrans beslut att skriva på svenska, men det betyder samtidigt inte att hon skulle ha varit obekant med den finskspråkiga litterära scenen.

Trots att hennes hosta och feber återkom, och att hon umgicks med tankar på döden och självmord, kontaktade hon i maj 1916 författaren Runar Schildt för att undersöka möjligheterna att få sina alster utgivna av Schildts förlag. Schildts broder, Holger, som var den som ägde förlaget, antog hennes poesi och gav ut den julen 1916, dock utan att kunna erbjuda henne något honorar. Diktsamlingen kretsar kring den nya bilden av kvinnan, något som introducerade den nya kvinnan för svensk diktning och bygger vidare på Ellen Keys skrifter och Elisabeth Dauthendeys essä Vom neuen Weibe und seiner Liebe. En av Dauthendeys poänger var att kvinnan bör fokusera på sina väninnor. Södergrans nyutgivna alster handlade dessutom om en kvinnas kärlekshistoria och hennes möte och kamp med sin sexualitet.

I Dikter finns flera av Södergrans mest kända dikter, exempelvis den berättande "Dagen svalnar…", om mannens fokus på det fysiska framför det inre livet. Diktens sista strof lyder:

”	Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken.	„
– Edith Södergran

En annan välkänd dikt är Vierge Moderne ("Den moderna jungfrun"), som är baserad på Carl Jonas Love Almqvists androgyna Tintomara-figur.

Formmässigt skiljer sig Dikter avsevärt från Vaxdukshäftet. Dikterna som publicerades var friare i formen, vilket bröt med den finlandssvenska traditionen från Johan Ludvig Runeberg och Zacharias Topelius. Däremot var de naturalistiska beskrivningarna och fin de siecle-pessimismen inte särskilt nya. Dikter är därmed rotad i romantikens litteratur.

Debutboken fick stor uppmärksamhet i media. Samlingen recenserades av bland andra Dagens press, Hufvudstadsbladet, Finsk tidskrift och Nya Argus. Sammanlagt fick hon nio recensioner, vilket är fyra fler än Hagar Olsson fick vid sin debut samma år. Även om landsortspressen uttryckte viss förvåning över den nya stilen, fick boken generellt gillande omdömen i storstadsmedia. Numera betraktas boken som en del av den svenska litteraturhistorien. Södergran själv var dock besviken över bokens alla korrekturfel.

Fotografen Södergran

Södergran ägde en Kodak Brownie-kamera, och var en intresserad amatörfotograf. Merparten av hennes fotografier tillkom mellan åren 1910 och 1917. Efter 1917 var familjen Södergrans ekonomi så dålig att hon inte hade råd att köpa film och låta framkalla den. Motiven var hämtade från hennes omgivning, vilket innebar såväl turistbilder från Davos som bilder från Södergrans gård.

Sammanlagt finns 280 originalpositiv och 135 negativ bevarade i Edith Södergran-arkivet. Flera av Södergrans fotografier finns utgivna i boken Som en eld över askan (1993).

• 
  Sjön Onkamo.
• 
  Två katter.
• 
  Vinter i Raivola.
• 
  Flottning på sjön Onkamo.

Krigsåren

1917 var ett turbulent år. I februari blev Ryssland alltmer oroligt: miljontals invånare hade svultit till döds. I det följande kaoset uppstod ett skyttegravskrig, Februarirevolutionen. Tsar Nikolaj II tvingades att abdikera, vilket ledde till att Rysslands provisoriska regering tog över.

I maj 1917 fick Södergran sin första lungblödning efter en resa till Sankt Petersburg. Trots både oroligheterna och sin vacklande hälsa företog hon en resa till Helsingfors i september 1917 där hon träffade flera recensenter och litterära personer: Runar Schildt, Ruth Hedvall, Olaf Homén, Hjalmar Procopé, Gunnar Finne, operasångaren Alexis af Enehjelm, Ture Janson, Eino Leino, Juhani Aho, L. Onerva och Hans Ruin (vars recension hon uppskattat mycket). Mötena var ett sätt att både marknadsföra sig själv och att få legitimitet som författare. Mötet med Ruin är ett av de få möten med Södergran som dokumenterats via anteckningar i anslutning till själva mötet, medan de flesta andra är nedtecknade åratal efteråt. Ruins anteckningar har emellertid putsats innan de skickats vidare till Gunnar Tideström och det är på den bearbetade versionen en stor del av forskningen har baserats, vilket har förändrat Ruins intryck något. Enligt Rahikainen, som studerat Ruins egna anteckningar, slutade besöket i Helsingfors med att Södergran blev besviken för att hon inte upptogs i ett tänkt bohemiskt författarsällskap.

Vid denna tid skrev Södergran också ett häfte med dikter och en prosasaga. Bägge verken förstördes efter Södergrans död, av hennes moder.

Röda sidan kommer in i Petrograd, hösten 1917.

Den 7 november 1917, efter oktoberrevolutionen, var tsarväldet definitivt över i och med att bolsjevikerna, ledda av Lenin, tog makten. Tsaren avrättades den 17 juli 1918. Efter det konfiskerades alla privata förmögenheter och börsen rasade. Södergrans och hennes moders ekonomiska tillgångar blev därmed plötsligt värdelösa, eftersom de placerats i ukrainska värdepapper. Södergrans försörjning kom därefter från försäljningen av delar av hennes egendom och från tillfälliga inkomster.

Finland förklarade sig självständigt den 6 december 1917. Det ledde snart till vad som har kallats Finska inbördeskriget. Från januari 1918 blev Karelska näset en krigszon, när rödgardisterna enkelt ockuperade området, eftersom den vita sidan inte inledde sina insatser förrän i april. Södergran och hennes mor hyrde ut den stora villan till den vita sidans stab. Familjen Södergrans borgerliga sympatier och dess antipatier mot den röda sidan, vars agerande orsakat att familjen förlorat sina pengar, har fått flera Södergran-biografer (till exempel Tideström respektive Ström) att dra slutsatsen att Edith Södergran och hennes mor ställde sig på den vita sidan. Enligt Rahikainen finns det dock inget i Södergrans brev som tyder på att hon skulle ha tagit ställning. Att familjen tog in den vita sidan i sin villa var mer följden av en nödvändighet än ett uttryck för familjens ställningstagande.

Efter hand tog den vita sidan över makten över allt större områden i Finland och i mitten av maj 1918 avslutades kriget. Men kriget ledde också till en kris i Finland, med gott om svältande människor, även i Raivola. En missväxt gjorde saken än värre. Gränsen till Ryssland på den östra sidan av Karelska näset stängdes, vilket gjorde att Raivola blev mer isolerat. Det försvårade situationen för Raivolas invånare som bland annat fick mindre turistintäkter.

Septemberlyran

Tiden under kriget ägnade Edith Södergran delvis åt att skriva dikter. I juni 1918, strax efter krigsslutet, fick hon en förfrågan från Runar Schildt om ytterligare material som skulle kunna ges ut samma jul. För första gången fick hon också honorar (500 mark) för sina dikter.

Septemberlyran omfattade i original (utgåvan från 1918) 31 dikter, varav 9 är daterade till september 1918. En senare version (från 1949) innehåller dessutom 14 ytterligare dikter: 7 som Gunnar Tideström tagit från den outgivna Landet som icke är och 7 som förlaget tidigare valt bort. Ordningen skiljer sig dessutom, vilket gör att recensenter behöver ange vilken version som använts. 1990 utgavs originalversionen igen av Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Jämfört med Dikter, en drömsk och symbolisk diktsamling, var Septemberlyran högexpressionistisk och nietzscheansk. I bokens inledning beskriver hon att hon i stort sett frångått rytm till förmån för ordets och bildernas makt, men också att hon inte ville göra sig mindre än hon var.

Kopplingen till Nietzsche

Friedrich Nietzsche, som inspirerade Södergran.

Redan generationen konstnärer och intellektuella innan Södergran, hade upptäckt Friedrich Nietzsches skrifter, som började spridas alltmer under 1870-talet och som så småningom fick allt större inflytande. Södergran läste Nietzsche, inte minst Sålunda talade Zarathustra, men även Bortom ont och gott och troligen Ecce Homo. Hon fann hos honom modet att stå emot en tidvis vidrig och förnedrande vardag. Clas Zilliacus menar att såväl nietzscheaner som kristna, mystiker och antroposofer har kunnat finna övertygelse i hennes diktning. Det nietzscheanska framkommer framförallt i hennes tre samlingar från 1918–1920. Frågor om hur man ska "bevara tapperhet och värdighet inför lidande, misär och livshotande sjukdom" blev centrala.

Nietzsche delade några viktiga upplevelser med Södergran: båda förlorade sina fäder tidigt och levde i skräck för faderns sjukdom, och fick senare återkommande sjukdomsanfall (migrän hos Nietzsche). Carl-Göran Ekerwald, som skrivit en biografi över Nietzsche, menar att Nietzsche inte sökte något paradis bortom döden, utan såg tillfrisknande och balans som ett paradis. Dessutom kritiserade Nietzsche förnuftet, något som Södergran med sitt intuitiva sätt att skriva uppskattade. Tillsammans med Nietzsches idéer om det heroiska med att bejaka smärtan inspirerade det Södergrans författande.

Den litterära debatten kring Septemberlyran

Redan innan boken blivit recenserad skrev Södergran själv en insändare i Helsingforstidningen Dagens Press nyårsafton 1918, för att förklara en del av sina avsikter med dikterna. Denna insändare utgör en av de första poetikerna skrivna av en kvinna i Norden (efter Fredrika Runebergs Min pennas saga, i slutet av 1860-talet och början av 1870-talet, dock utgiven först 1946).

”	Denna bok är icke avsedd för publiken, knappast ens för de högre intellektuella kretsarna, endast för de få individer som stå närmast framtidens gräns. […] Det nya framträder klart i ”Är jag en lögnare”, ”Framtidens tåg” och det sista fragmentet. Ur dessa dikter strömmar en högre eld, en mäktigare lidelse än icke endast ur mitt förflutnas konstverk. Jag kan icke hjälpa den som icke känner att det är framtidens vilda blod som pulserar i dessa dikter. Den inre elden är det viktigaste människan äger. Jordklotet tillhör dem som inom sig bära den högsta musiken. Jag vänder mig till de sällsynta individerna och uppmanar dem att höja sin inre musik, detsamma som att bygga på framtiden. Jag offrar själv varje atom av min kraft för mitt höga mål, jag lever helgonets liv, jag fördjupar mig i det högsta människoanden frambragt, jag undviker alla inflytelser av lägre art. Jag betraktar det gamla samhället som modercellen, som bör stödjas till dess individerna resa den nya världen. Jag uppmanar individerna att arbeta endast för odödligheten (ett falskt uttryck), att göra det högsta möjliga utav sig själva – att ställa sig i framtidens tjänst. Min bok skall icke hava förfelat sitt mål om en enda individ får syn på det oerhörda i denna konst. Jag är säll att hava gjort dessa dikter; det finnes intet mått med vilket man kan mäta vidden av den tjänst förlaget gjort mig i det det givit ut dem. Nya tider stunda. Vad Hemmer frambesvärjer i sin dikt ”Pelaren”, förbereder sig i verkligheten. Jag hoppas att jag icke blir ensam med det stora jag har att hämta.	„
– Edith Södergran, ”Individuell konst”, 1918

I stället för att förklara, lyckade insändaren (tillsammans med inledningen) provocera fram den första debatten om modernismens obegripliga poesi på svenska språket – en debatt som sedan skulle återkomma runt till exempel Birger Sjöberg, Peter Weiss och Erik Lindegren. Tidningsdebatten om Södergran, som var starkast i Hufvudstadsbladet, blev omild och stor. Flera av kommentarerna handlar om att en tämligen okänd kvinnlig poet utan omsvep beskriver sig som talangfull och förklarar sig ligga före de (manliga) poeterna och kritikerna.

Hagar Olsson (1893–1978), som skrev för Dagens Press och var en tongivande kritiker, uttryckte kritik mot Södergrans diktning som "banal", men visade ändå prov på att ha uppskattat de nietzscheanska och modernistiska dragen, vilket fick Södergran att skriva ett både passionerat och ilsket brev till henne. Det blev starten för en livslång vänskap och allians. Olssons yrkesliv har dock under många år hamnat i skuggan av vänskapen med Södergran.

Vänskapen med Hagar Olsson

Hagar Olsson, som Södergran brevväxlade med under många år efter Septemberlyran, och som skrev företal till Södergrans postuma verk Landet som icke är.

Södergrans och Hagar Olssons brevskrivande påbörjades i januari 1919.

”	Hur gammal är Ni? Hälsa? Nerver? Jag önskar att Ni vore frisk och orkade. Giv kort biografi! Fru eller fröken? Lärdomsgrad? Jag: residens: Raivola, Petrischülerin, lungsot vid 16 års ålder, Nummela, Davos, konstgjord pneumothorax, väntar på tuberkulosmedlets uppfinning	„
– Ur Edith Södergrans andra brev till Hagar Olsson

Det fanns många likheter mellan Södergran och Olsson:

• de var födda med ungefär ett års mellanrum
• de kom från mindre orter på den finska delen av Karelska näset
• deras sociala bakgrund och bildningsnivå var likartad
• de var bägge nyfikna världsmedborgare som talade flera språk
• båda var fascinerade av Friedrich Nietzsche och intresserade av modernismen
• de ifrågasatte de traditionella manliga maktstrukturerna och ville föra fram "den nya kvinnan

Till skillnad från Olsson hade Södergran dock rest runt mer i Europa och kände till mer om den samtida ryska poesin. Olsson däremot hade en bredare intressesfär och lönearbetade.

Början av deras relation kretsade kring nietzscheanismen och futurismen, exempelvis hur man ska sprida kunskapen om dessa estetiker i Finland. Den då mest kände futuristen, Igor Severjanin (Igor Vasiljevits Lotarev), och en författare som Södergran beundrade, var en av dem som hon ville bjuda in för att grunda en konstnärskoloni.

Redan i februari samma år träffades väninnorna för första gången, när Olsson besökte Raivola under några dagar. Sammanlagt skulle de komma att träffas fem gånger. Under de närmaste fyra åren fram till Södergrans död skickade hon över 90 brev till Olsson (av de 250 som finns bevarade). Dessa brev är den huvudsakliga källan till kunskap om Södergrans liv under drygt tre år, vilket är problematiskt eftersom Södergran enbart sällan beskriver sitt liv och i de fall hon gör det är mån om att visa upp en bild som en skapande konstnär. I början av brevkontakten är tonen i Södergrans brev översvallande positiv, men när Olsson visar prov på att ha ett socialt liv utanför sin relation med Södergran blir poeten alltmer irriterad och till och med svartsjuk. Olsson innebar en förändring för Södergran som i egenskap av ensambarn varit avgudad av modern och ofta fått sin vilja igenom. Olssons brev ger en nyanserad bild av Södergran som en ibland ganska besvärlig och krävande vän.

Efter att ha varit isolerad såväl litterärt som mänskligt fick Södergrans vänskap med Hagar Olsson poeten att släppa Nietzsches extatiska storhetsfantasier. Södergran menade att det bland annat gjorde hennes nyaste dikter "tråkiga".

1955 gav Olsson ut delar av brevväxlingen mellan henne och Södergran, kommenterade av Olsson. Olssons brev har dock inte bevarats, och det gör att hennes del i relationen är "konstruerad" i efterhand. Det var också Olsson som redigerade diktsamlingen Rosenaltaret och satte Södergran i kontakt med Elmer Diktonius i mars 1922, vilket i viss mån blev en avlastning för Hagar Olsson som intellektuell sparringpartner till Södergran.

Mot slutet av Södergrans liv gled vännerna isär och kontakten kom mest att handla om Södergrans översättningsarbete, men ett av Södergrans sista brev var till Olsson.

Senare diktning och aforismer

Åren 1918–1919 tillhör Södergrans mer produktiva perioder. Bara fem månader efter Septemberlyran kom Södergrans nästa diktsamling, Rosenaltaret (1919). Urvalet fick hon hjälp av Hagar Olsson med. Liksom förra gången fick hon 500 mark av Schildts förlag.

Samlingen är liksom föregångaren inriktad på skönhet och känslan av att vara utvald, vilket Södergran skildrar med en dubbelhet som saknades i Septemberlyran: utvaldheten blir en börda. Till Olsson, "systern", är en diktsvit i Rosenaltaret i tysthet dedicerad. Den diktsviten var mer lekfull än resterande dikterna och dessutom en av Södergrans personliga favoriter. En annan av dikterna är tillägnad doktorn Ludwig von Muralt. Diktsamlingen fortsätter med sagomotivet och de nietzscheanska dragen med en tempelprästinna som en av berättarrösterna och Zarathustra som blir omnämnd. Även gudomarna Diana, Afrodite och Vishnu förekommer.

Mottagandet av Rosenaltaret var svalare, men den tidigare kritiska Dagens Press menade att Rosenaltaret tillhörde bland "det starkaste, som över huvud taget skrivits på svenska på sista tiden".

1919 skickade Södergran också in två andra böcker till Schildts, som var tänkta att ges ut tillsammans under titeln Planeterna stiga. Den ena var en samling aforismer, som kom att få titeln Brokiga iakttagelser. Den tunna volymen innehöll 74 aforismer och gavs ut den hösten. Brokiga iakttagelser har inte fått lika stor uppmärksamhet som Södergrans övriga texter. Bland hennes aforismer finns flera som kretsar kring Napoleon och Nietzsche, vilket kan bero på Södergrans behov av en stark ledare som kunde vända situationen på Karelska näset. Tua Forsström kritiserar i sin essä Den heta villan Södergrans elitism och pekar framför allt då på Brokiga iakttagelser, något som Forsström menar gör aforismsamlingen till Södergrans lågvattenmärke.

Den andra boken, diktsamlingen Framtidens skugga, beslöt förlaget att vänta med för att inte störa försäljningen av aforismsamlingen. Att böckerna skildes åt gav aforismsamlingen en tyngd som Södergran aldrig hade avsett att den skulle ha. Tiden gjorde också att Södergran hann gå in i en ny fas, och till och med tyckte att den sent inskickade dikten "Animalisk hymn" var föråldrad och fadd.

Med diktsamlingen Framtidens skugga – det första förslaget till titel var "Köttets mysterier" – kulminerar Södergrans manande visioner, och den närmast kosmiska glöden i dikterna talar om en förnyad värld efter de krig och katastrofer som nu härjar jorden – Raivola var som tidigare nämnts krigszon 1918 och även senare kunde Södergran höra kanoneld från köksfönstret. Några dikter kretsar kring en kvinnlig figur som jonglerar med planeter och stjärnor, medan andra frångår den nietzscheanska övermänniskan som förkunnar och går mot en mer rogivande natur, som i Södergrans diktsamlingsdebut.

Poeten ikläder sig rollen som spåkvinna, härförare eller helt enkelt den av Eros utvalda förmedlaren:

”	[…] Jag känner dig, Eros: du är icke man och kvinna, du är den kraft som sitter nerhukad i templet för att resa sig, vildare än ett skrän, häftigare än en slungad sten slunga ut förkunnelsens träffande ord över världen, ur det allsmäktiga templets dörr.	„
– "Eros hemlighet", Framtidens skugga

Det visionära tonläget till trots var Edith Södergran under den här exalterade perioden ateist, och hon förmådde enligt grannar och vänner också skilja på sin egen person och de skimrande drottningar och profeter hon tog till rollfigurer i sin lyrik. Den förvandling hon skriver om, tänkte hon sig, skulle skapas av en ny mänsklighet ledd av "de starkaste andarna" (Nietzsches övermänniskor, se till exempel dikterna Botgörarna och Först vill jag bestiga Chimborazzo). När hon så småningom gav utrymme för en mer positiv tilltro till naturen och gudomen i sina dikter betydde det en viss avlastning av de extatiska förväntningar som höll henne lyft över den smutsiga vardagen – en väntan och uppladdning som inte kunde hållas uppe hur länge som helst – men också ett begynnande avsked till de nietzscheanska framtidsvisionerna. Den andra delen av Framtidens skugga innehåller flera dikter om döden.

Under hösten 1919 jämförde Irene Leopold i en recension i Hufvudstadsbladet Södergrans och Olssons prosalyrik, där de tillsammans med Ragnar Ekelund betecknas som Finlands enda "tvättäkta expressionister".

Antroposofi och kristendom

Rudolf Steiner, som grundade antroposofin.

Södergran med katten Totti.

Under 1920 fick Södergran spanska sjukan och blev sängliggande med feber, vilket gjorde att hon fick det sämre ekonomiskt. Tiden ägnade hon bland annat åt att läsa. Efter att ha läst och hänförts av Hagar Olssons bok Kvinnan och nåden började Södergran att närma sig de kristna föreställningarna, något som blev alltmer märkbart i hennes senare texter. Det skapade bland annat en, enligt Olsson, omöjlig ansats att förena Gud och Nietzsche. Efter att först ha varit skeptisk (hon har sedan ungdomen varit rädd för det övernaturliga) läste hon allt fler av Rudolf Steiners antroposofiska texter, med större förtjusning. Södergran ville rekrytera fler antroposofer och delgav Olsson, Vilhelm Ekelund, Frans Eemil Sillanpää och Elmer Diktonius sitt nyfunna intresse. Hon utgick från att de delade hennes entusiasm, men blev besviken över att Olsson inte delade hennes förtjusning. Efter att ha fått två oväntade summor pengar (en från förlaget Schildts och en som insamlades av Finlands svenska författareförening), kunde Södergran gå med i Antroposofiska samfundet eftersom vissa delar av Steiners läror enbart var tillgängliga för medlemmar. En stor inspiration var Steiners Kärnpunkterna i den sociala frågan, som Södergran kopplade ihop med Nietzsches läror. Detta har fått sentida biografiförfattare att nödgas skärskåda hur Södergran ställde sig till den begynnande nazismen och fascismen: Ström menar att Södergran var en "politisk oskuld", en uppfattning han baserade på bland annat Helena Södergrans minnesanteckningar och en enkät från uppslagsverket Vem och Vad som poeten besvarade.

Hösten 1920 träffade Södergran Svea Öberg, som också bodde i Raivola, och som också var antroposof. Öberg inspirerade Södergran att läsa Nya testamentet och Psaltaren, något som gav hennes längtan efter en mer känsloinriktad religion än Steiners naturfilosofi.

Efter en period med stora svårigheter – hennes älsklingskatt Totti sköts till döds, perioden med spanska sjukan, och mor och dotter Södergran hamnade i ekonomiskt trångmål – fick Södergrans svårigheter att förena Nietzsche, sin nyfunna kristendom och Steiners läror henne att överväga att sluta skriva poesi. Hennes extas från Septemberlyran var borta och därmed också lusten att skriva. Hon fortsatte att utforska Steiners läror, engagerade sig perifert i Röda korsets hjälpinsatser och övervägde att ta anställning som översättare.

Nyårsafton 1921 avslöjade Södergran att hon höll på att översätta Olssons lite högtravande roman Kvinnan och nåden till tyska.

Relationen till Elmer Diktonius

Helena Södergran med Elmer Diktonius och Gunnar Ekelöf.

I mars 1922 träffar Södergran för första gången Elmer Diktonius (1896–1961), som på uppmaning av Hagar Olsson åkt till Raivola. Den unge Diktonius hade musikalisk bakgrund, men hade nyligen debuterat som författare och litteraturkritiker, och Olsson såg därför i honom en tänkbar ny vän till Södergran. Södergran och Diktonius kom bra överens. Efteråt rapporterade Diktonius till Olsson:

”	Ja vet Ni: det strålar ju av henne. Södergran. Och ingen mänska har jag sett le som hon. Så övermänska och så litet mänska. Ingen kropp men ett härligt huvud. Hon sade: Hagar hatar mig visst. Jag försäkrade nej, inte kan man hata en sådan.	„
– Elmer Diktonius

Hon beskriver sig sålunda för Diktonius: "Mitt yttre öde har tre utpräglade linjer, ensamhet, sjukdom, ingen uppfyllelse av jordiska önskningar."

Under pausen i brevväxlingen med Hagar Olsson skrev Södergran till Diktonius, bland annat för att fråga om dikter att översätta till tyska. Under 1922 arbetade Södergran med att översätta finlandssvenska diktare (inklusive Diktonius, Hagar Olsson, Vilhelm Ekelund, Ragnar Ekelund, Erik Grotenfelt, Jarl Hemmer och hon själv) till tyska, för vidare spridning i världen. Projektet var ambitiöst, och Hagar Olsson varnade Södergran för att översättningar av tämligen okända poeter troligen skulle refuseras i mållandet Tyskland, något som hon trodde skulle tära hårt på Södergran. Detta skedde också, och trots att Södergran ville använda gåvan som svenska författarföreningen skänkt för att trycka boken själv, blev det aldrig av. Södergran brände då upp arbetet.

Under den här perioden fick Södergran allt större konstnärlig kris.

Ultra och en begynnande berömdhet

Under 1922 startade Olsson och några andra den modernistiska litterära tidskriften Ultra. Olsson försökte få Södergran att bidra, men hon var från början tveksam, eftersom hon var rädd att tidskriften var för vänsterorienterad. Efter att ha fått se det första numret i förväg skickade hon dock flera bidrag, såväl dikter som essäer, och en artikel om sin idol, ego-futuristen Igor Severjanin. Hon ville också att förlaget, Daimon, skulle ge ut hennes tyska antologi. Olsson lyckades så småningom också argumentera för att Ultra skulle ha ett temanummer om Edith Södergran. I det numret publicerades flera av Södergrans dikter, samt en av Diktonius skriven artikel med titeln "Edith Södergran. Kritisk hyllning". Södergran hade dock gått vidare i sin diktning och ville inte kännas vid den beskrivning Diktonius gjorde av henne och hennes dikter. Även om Ultra aldrig fick någon stor läseskara (den lades ner samma år) bidrog den till att allt fler läsare fick upp ögonen för Södergran, och Diktonius gjorde sitt för att hennes dikter skulle spridas. Bland annat ägnade han en hel artikel åt Södergran i en större serie artiklar i Arbetarbladet, och tog då upp hur illa hon hade behandlats av kritikerna, samt att det inte längre gick att köpa hennes dikter, eftersom de hade returnerats till förlaget. Senare skrev han om henne även i tidningen Frihet.

Under hösten 1922 blev Södergrans översättningsarbete klart och hon skickade det via några vänner till det tyska förlaget Rowohlt. Krisen i den tyska ekonomin efter första världskriget gjorde att Södergrans bok refuserades. Hon beslutade därför att bekosta tryckningen själv, men efter flera turer med det tyska förlaget ändrade hon sig och brände manuskriptet (förutom hennes översättning av Olssons roman Kvinnan och nåden (1919).)

Södergran medverkade i sin första antologi i januari 1923, då litteraturforskaren Erik Kihlmans Ur Finlands svenska lyrik utkom. Där finns hela 14 dikter av Södergran.

I samma veva övergav hon slutligen den nietzscheanska perioden, bland annat på grund av brevväxlingen med Elmer Diktonius. Hon insåg att hennes diktning kunnat inbjuda till en destruktiv och skadlig politik. Det var något hon inte ville vara ansvarig för. Under andra halvåret 1922 började hon därför skriva igen. Hon författade både dikter och aforismer, vilka var mer accepterande av döden, med enklare resonemang.

Den sista tiden

Hösten och vintern 1922 samt våren 1923 fick Södergran allt svårare att andas och hennes allmäntillstånd försämrades. Hennes relation till Olsson förbättrades samtidigt, och Olsson ville att Helena Södergran skulle skicka sin dotter till sanatorium. Men dottern hade redan 1914 beslutat sig för att vägra vård på sjukhus.

Under våren 1923 fick hon en anonym donation (från Jarl Hemmer, förmedlat av Hagar Olsson).

Södergran beskrev i sina sista brev till bland andra Olsson och Diktonius hur hon hade svår andnöd. Hon var dock på gott humör.

”	Glöm inte bort mig nu, starka storm. Fick ett kort från Hagar, Les Avants narcissfälten. Det är en mycket hård tid för mig nu. Svag. Tål inte ljusets retning, inte ljudets.	„
– Ur Edith Södergrans sista brev, till Elmer Diktonius

Under den sista tiden förstörde hon alla brev hon hade fått, tillsammans med flera dikter.

Edith Södergran avled lugnt och stilla midsommardagen 1923 i sitt hem i Raivola. Efter hennes död hittade modern vad som troligen var hennes sista dikter, Ankomst till Hades och den fromma Landet som icke är, som senare blivit en av Södergrans mest älskade. Båda har tolkats som religiösa, men uppvisar inte några entydiga religiösa tecken och tar heller inte avstånd från antroposofin.

Södergrans död kom som en chock för de flesta i hennes närhet. Hagar Olsson fick dåligt samvete för att hon inte hade besökt Raivola innan Södergran avled, en omständighet som möjligen var orsaken till att hon inte skrev någon minnesruna förrän ett halvår efter väninnans död. Elmer Diktonius skrev däremot en nekrolog i Arbetarbladet:

”	Nordens unga diktargeneration har förlorat sin stora lilla mor. Världen har förlorat en av alla tiders största skapande kvinnor. Finland har förlorat något som det sällan ägt: ett geni, ett snille.	„
– Elmer Diktonius, Arbetarbladet, 6 juni 1923, citerad i Rahikainen, kap 4

Diktonius betonade också hur Södergran hade varit sjuk. Kontrasten mellan sjukdomen och hennes snille är den bild han ville måla upp, och som en av dem som skrev mest om Södergran lyckades han också sprida den bilden. Men Diktonius reagerade också på att Arthur Eklund beskrev Södergrans hemort Raivola som provinsiell. Den bilden av Raivola har senare spritts och även letat sig in i Södergranstudierna.

Ture Janson skrev en kåserande text i Allas Journal över flera personer som avlidit, och blev därmed en av de första som rubricerade Södergran som modernist. Den tidigare något kritiske Jarl Hemmer jämförde henne med heliga Birgitta, Swedenborg och Almqvist, eftersom de alla delade de profetiska elementen. Många av de minnestexter som tillkom kort efter Södergrans död övergav frågan om hennes dikter var bra eller dåliga, och övergick till att diskutera hennes plats i Finlands svenskspråkiga litterära kanon, eftersom det stod klart att hennes diktning hade kommit för att stanna.

Södergrans grav och de sista dikterna

Södergran begravdes på kyrkogården i byn, med ett enkelt träkors som gravvård. Närvarande var drygt ett trettiotal personer från byn.

Hennes sista dikter samlades och redigerades av Elmer Diktonius och fick ett förord av Hagar Olsson. Förlaget Schildts betalade 2000 mark för diktsamlingen, vilket är det största honoraret som betalats för någon av hennes böcker. Samlingen gavs ut år 1925 under namnet Landet som icke är.

Efter sin dotters död upplevde Helena Södergran hur såväl beundrare som journalister besökte Raivola. Tio år efter Södergrans död bytte Svenska Författarföreningen ut det enkla träkorset mot en minnessten med en av Södergrans dikter som inskription:

”	Se här är evighetens strand, här brusar strömmen förbi, och döden spelar i buskarna sin samma entoniga melodi.	„
– Edith Södergran: "Ankomst till Hades"

Modern bodde kvar i byn till 1939. I samband med att byn evakuerades under vinterkriget avled Helena Södergran. Strax därefter förstördes Raivola, och både kyrkan och Södergrans hus brändes ner. Edith Södergrans gravvård är sedan dess försvunnen.

Genom freden i Moskva 1940 blev byn sovjetiskt territorium, och den hör än idag till Ryssland. Strax efter kriget döptes Raivola om till Rosjtjino (ryska: Рощино). Fram till Sovjetunionens fall var möjligheten att besöka byn mycket begränsad. Av Edith Södergrans hem återstår nu endast grundstenarna. De är belägna bakom den ortodoxa kyrka som, efter Sovjetunionens fall, återuppförts på samma plats som den tidigare kyrkan, med ledning utifrån fotografier av Edith Södergrans hus där kyrkan förekommer i bakgrunden. År 1960 restes dock en staty över Edith Södergran i Raivola, återigen av Svenska författarföreningen. Även den hade samma strof ur "Ankomst till Hades". Dessutom återuppfördes 1992, 100 år efter Södergrans födelse, en staty över hennes favoritkatt Totti i Södergrans trädgård.

• 
  Södergrans grav, med ett enkelt träkors.
• 
  Den minnessten som Svenska författarföreningen reste 1933 och som försvann under finska vinterkriget.
• 
  Oscar Parland (till vänster) och J. O. Tallqvist talade när minnesmärket för Edith Södergran avtäcktes år 1960 i Raivola.

Författarskap

Omslaget till Landet som icke är, som gavs ut postumt 1925.

Södergrans produktion är inte särskilt omfattande – fem diktsamlingar, en aforismbok, samt två otryckta dikthäften och brevkorrespondens (240 brev är bevarade). Enligt Södergranforskaren Agneta Rahikainen får hela hennes produktion rum "i en enda volym på 375 sidor". Hennes aktiva tid som poet omfattar cirka 15 år. Under den tiden skrev hon på svenska, finska och tyska, men har sedan blivit översatt till flera språk, inklusive ryska, spanska, och kinesiska. Däremot finns det en betydande mängd forskning, böcker, monografier och andra texter om Södergrans person och författarskap. Enbart mellan 1980 och 2014 har det producerats åtminstone tio doktorsavhandlingar.

Södergrans dikter hänfördes ofta till expressionismen, men senare breddades det lyriska uttrycket och hon kom att kallas modernist. Detta till trots betraktades hon, tillsammans med bland andra Elmer Diktonius och Rabbe Enckell i den mån de över huvud taget uppmärksammades, som avvikande.

”	Hon skapade ett nytt språk, ett metaspråk. Orden erinrar om svenskans, men likheten är bedräglig. Säkrare är att ta dem för eoliska och gå till ett lexikon, och detta lexikon är den södergranska diktningen.	„
– Citerat ur Lönnroth et. al., Den svenska litteraturen vol. 3, sid 151.

Den finlandssvenska litteraturen i början av 1900-talet bestod till stor del av allmogeskildringar, med fokus på skärgård och landsbygd. Södergrans diktning, med sin mer europeiska inriktning och fria form var en stor banbrytare. Hon blev stilbildare inom den svenska modernistiska lyriken och fick flera efterföljare i Finland; bland dessa märks Elmer Diktonius (1896–1961), Gunnar Björling (1887–1960) och Rabbe Enckell (1903–74). I Sverige blev hon en viktig vägvisare för många poeter, från Gunnar Ekelöf och Karin Boye och framåt, och Ekelöf skrev i ett brev till W. H. Auden följande om Södergran:

”	Hon är en mycket stor lyriker, såvitt jag kan bedöma av samma klass som Akhmatova eller ännu större, en ung svenska i förskingringen, en av våra bysantinskor, modig och kärleksfull som er Emily Brontë. Det är synd att en så sällsynt fågel skall vara begravd för världen i en grav som kriget har vandrat över flera gånger. Hon tillhör världen, även om hennes språk kan te sig som en gammal eolisk dialekt.	„
– Citerat ur Lönnroth et. al., Den svenska litteraturen vol. 3, sid 151.

Lillqvist menar dock att modernisterna Hagar Olsson, Rabbe Enckell, Gunnar Ekelöf och Elmer Diktonius påverkat bilden av Södergran med syfte att bygga upp modernismen som rörelse och myten om det ensamma, oförstådda geniet. Hennes öde har därför bland annat liknats vid andra ensliga författare med oklara biografier som Emily Brontë, Arthur Rimbaud, Franz Kafka, Emily Dickinson och Sylvia Plath. Att Södergran bott i den avlägsna karelska gränsmarken utan någon större intellektuell inverkan från storstädernas kulturer blev en vanlig bild, till och med understödd av Södergrans vänner Olsson och Diktonius. Möjligen har Södergran inte berättat särskilt mycket om sin tillvaro i Schweiz eller åren vid skolan i Petersburg för dem, eller så har de sista åren då hon levde under arma omständigheter påverkat hela bilden av hennes bakgrund.

Indelningar och tolkningar

Författarskapet är varierande, men har ibland delats in i några faser: ungdomsdikterna, som är romantiska, den första diktsamlingen, som är mer symbolisk och dekadent, nästa tre diktsamlingar, vilka är expressionistiska, och slutårens religiösa och nedtonade dikter med naturmotiv.

En av de första som delade in Södergrans skrivande i perioder var Agnes Langenskjöld, i sin bok Litterära studier (1923). Hon menade att debuten hade en "en utåtriktad livslängtan", att "ett inåtriktat mystiskt grubbel" som följs av "måttlös intellektuell självberusning" och avslutas av ett "obotligt, panteistiskt färgat vemod".

Skol- och ungdomsårens dikter kallar Olof Enckell "bagatellartade" och typisk ”konventspoesi”, medan Tideström kallar de tidiga dikterna för "skolflickspoesi". Ernst Brunner har delat in hennes produktion i delarna "alienation", "elevation" och "sublimering".

De stora variationerna mellan sinsemellan olika känslor och uttryck, som exempelvis livsglädje och dödslängtan, har orsakat många tolkningsmöjligheter. Framför allt har dock hennes författarskap setts antingen som en funktion av hennes biografi: tuberkulosen och det ensliga Raivola påstås ha förorsakat olika delar av hennes diktning, eller som en del av samtidens litterära strömningar, såsom Nietzsche och Schopenhauer. Av dem har den förstnämnda tidigare varit den starkare, medan den kontextbundna vunnit alltmer mark. Forskare som Holger Lillqvist menar att det kanske inte ens längre är möjligt att läsa Södergran utan att påverkas av den allmänt spridda bilden av henne som dödssjuk. Lillqvist menar också att Södergran snarare tillhör en romantisk-symbolistisk litterär tradition, eller postromantisk tradition, snarare än en modernistisk.

I samband med att Södergran bytte huvudspråk 1908, från tyska till svenska, övergår hon från bunden till friare diktning; rim byts mot mer associativa tankar och form mot känsloliv. Det inlärda byttes mot det mer hemtama.

Södergrans erkännande

Södergrans rykte som poet under hennes livstid är något omdiskuterat. Tidiga forskare och deras efterföljare menade att Södergran inte blev särskilt omskriven av kritiker. Delvis berodde detta på att de inte förstod hennes verk, och det skulle dröja till långt efter hennes död innan hennes storhet skulle få fäste. Fjorton år efter Södergrans död menade exempelvis författaren Jarl Hemmer att hennes poesi visserligen var av betydelse, men han trodde inte att den skulle kunna uppskattas av den breda allmänheten: "Någon de mångas folkpark skall den väl aldrig bli, därtill är den för full av skrämmande skugga och svidande ljus, av snärjande slingerväxter och blommor med sjukligt främmande doft." Han tillägger ändå direkt därefter: "Men de tio första besökarna har hunnit bli de hundra – ingenting hindrar att de en dag blir de tusen."

Nyare forskning, såsom Rahikainen (2014), menar att Södergran debuterade i en tid när den finlandssvenska poesin hade börjat frodas. Bland annat gjorde Södergrans friare diktform och hennes position som en kvinnlig poet som inte gav sina samlingar epitet såsom "Diktförsök", att redan hennes första diktsamling fick recensioner i ett stort antal tidningar i Finland. Generellt sett var kåserier och recensioner under pseudonym mer kritiska mot Södergrans poesi, medan recensioner av författare eller litteraturkritiker var positiva. Redan Södergrans andra diktsamling (Septemberlyran, 1918) och den programförklaring hon publicerat ledde till en häftig ordväxling mellan flera parter i media, varav några inom de högsta litterära sfärerna, inklusive Ragnar Schildt som menade att Schildts förlag "iklär" sig ”ansvarighet” för ”allt vad Edith Södergran gör eller underlåter” att göra. Av de dikter av Södergran som publicerades, gavs i stort sett alla ut av Schildts förlag, trots att de inte tjänade några pengar på försäljningen, och dessutom stöttade henne ekonomiskt, även bortom det sedvanliga honoraret. Bara det att hon omnämndes på skämtsidorna får ses som ett tecken på att hon var tillräckligt känd för en vidare allmänhet. Dessutom fick hon motta Författarföreningens ekonomiska stöd vid två tillfällen.

Såväl Elmer Diktonius som Hagar Olsson har skildrat hur bespottad Södergran var under sin levnad, eftersom det "hörde […] till traditionsbrytarens roll att vara missförstådd och hånad, särskilt av kritiker som representerade en borgerlighet." Diktonius skrev bland annat i Arbetarbladet ("Södergran som uppfostrare", 1926) om hur Södergran påverkats av Nietzsches övermänniskoideal och hur hon hudflängdes bland annat för att allmänheten inte förstod hennes diktning och för att hon var kvinna. Mest kritisk var dock Gunnar Tideström och signaturen "Jumbo" i Hufvudstadsbladet. Tideströms påståenden om det kritiska mottagandet av Södergran har till viss del okritiskt förts vidare till senare historieskrivare. Den som skrev mest om Södergran och hennes poesi under hennes levnad var den borgerlige kritikern Karl Bruhn, som publicerade sex artiklar och recensioner, som uttryckte både positiva och negativa omdömen. Detta omtolkades dock av Diktonius till att enbart vara negativt. I jämförelse med de flesta andra poeter och författare vid samma tid blev Södergrans diktsamlingar mycket omskrivna, med en debut som fick tio anmälningar och inlägg. Olsson gjorde i sin minnesruna över Södergran en jämförelse mellan Södergran och en manlig diktare, troligen Jarl Hemmer, där hon ville visa på hur Södergran är en underdog men kommer att stå sig länge. Hon skrev bland annat att "Edith Södergran levde i sin dikt, hon föddes, hon andades, hon älskade och dog i den", något som senare har tolkats som att Södergrans diktning ska tolkas biografiskt. Denna bild av Södergrans författarskap har sedan blivit i stort sett rådande. Olsson beskrev också Södergran som vantolkad, och erkänner att hennes egen beskrivning av Södergrans dikter som "tingeltangelfasoner" varit felaktig. Roger Holmström anser att Olsson fått så dåligt samvete för att ha rest bort strax före Södergrans död, att hon försökt göra bot genom att hålla Södergrans diktning vid liv, men Rahikainen menar att det också kan ha funnits en rivalitet författarna emellan som avbröts av Södergrans död, och att Olsson därefter kunde delge andra sin egen bild av Södergran. Olsson började efter ett uppehåll mellan 1919 och 1925 (då hon inte skrev mer än spridda ord om Södergran) att skriva en rad essäer om Södergran; essäer som i viss mån påverkat Södergrans eftermäle. Genom att placera Södergran i frontlinjen för en ny litterär rörelse lyckades Diktonius och Olsson också placera sig själva i centrala positioner bland Södergrans uttolkare. Exempelvis börjar de jämföra efterföljande diktverk med Södergrans.

Diktonius och Olsson var dock inte ensamma i sin strävan att sprida kunskap om Södergran:

”	Även om kretsen kring Ultra använde Söder­gran för sina egna ändamål, så var det via dem som kunskapen om Södergran och hennes betydelse för litteraturhistorien började sprida sig.	„
– Biografiskt lexikon för Finland

Senare har Södergrans dikter kommit att publiceras i flera diktsamlingar. Hennes dikter har även framförts på scen.

Södergrans dikter

Södergrans kanske mest citerade dikter är "Dagen svalnar…" och "Landet som icke är". I båda dikterna förmedlas stämningar som längtan, förväntan, pendling mellan närhet och avstånd – och en stark självkänsla. Det "jag" som framträder i hennes dikter är genomgående präglat av stolthet och visar ofta också tydligt kvinnliga drag, även om poeten dessutom tar roller som profeten, jägaren, prinsen och krigaren. Södergran var den första finlandssvenska poet som tydligt talade utifrån ett kvinnligt medvetande. Hennes språk, bilder och stil har en starkt kvinnlig prägel, och detta har gjort henne till en viktig förebild för många senare kvinnliga lyriker. Hennes självkänsla gentemot männen är stark – "Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen" (ur dikten "Violetta skymningar") – men sätts inte in i ett samhällsfilosofiskt genusperspektiv; något sådant existerade knappast vid den tiden, särskilt inte frikopplat från kärnfamiljen. Både som poet och människa visade hon ofta ett lekfullt förhållningssätt till människors sätt att vara. Vid andra tidpunkter kunde hon visa kompromisslöst allvar, eller maktlystnad. Denna spännvidd har omvittnats av dem som kände henne, till exempel Hagar Olsson; den syns också tydligt i hennes brev till Olsson och Diktonius.

I Södergrans produktion är poeten furste, en hållning som kunde te sig utmanande när den översätts direkt till att jaget ikläder sig roller som konung och profet, men som var ett utflöde av en syn på konstnären som en "orfiskt" skapande, inspirerad gestalt; en föreställning som var relativt utbredd vid sekelskiftet (Stefan George, Gustav Mahler, Konstantin Balmont). Den starkt uppskruvade självkänslan, tillsammans med influenser från Nietzsche, är påtagligast i de mittersta diktsamlingarna Septemberlyran, Rosenaltaret och Framtidens skugga. Ernst Brunner kallade hela denna fas, som omfattar något mer än ett år (september 1918–november 1919) för elevationen. Södergrans poetiska jag är inte identiskt med privatpersonen Södergran. Det handlar om en roll som hon besöker och undersöker, ibland tar sin tillflykt till men som dock är klart skild från henne själv. Däremot trodde Södergran utan tvivel på de kommande konvulsioner som hon diktar om, och att en ny värld skulle träda fram ur samtidens kaos och krig, även om det är oklart hur nära kopplade hennes förväntningar var till direkta politiska lojaliteter, till exempel ett störtande av bolsjevikregimen i Ryssland. Tideström hävdar att Södergran i grunden sympatiserade med det "vita" Finland och interventionerna i Ryssland 1918–20 och att detta kommer till uttryck i hennes dikter medan Hagar Olsson och Elmer Diktonius, som själva hade starka socialistiska sympatier, bestred detta.

Södergranforskning

Trots den strida ström av forskning, biografier och populärvetenskapliga texter som kommit om Södergran är ursprungskällorna mycket fåtaliga. Det finns framför allt tre orsaker till detta:

• Södergran undvek att diskutera sitt privatliv i skrift
• en del material förstördes, antingen av Södergran själv eller i samband med andra världskriget
• många av de personer som känt Södergran har skingrats av ryska revolutionen

Detta har lett till att de dokument som finns tolkats och omtolkats. Uppdraget försvåras ytterligare av att Södergran var en komplex person som flera gånger under livet bytte ståndpunkter och stil.

Bibliografi

Edith Södergran hann själv utge fyra diktsamlingar. Efter hennes död utkom postumt Landet som icke är, som också innehöll en hel del dikter som förlaget ratat från hennes tidigare samlingar. Dessutom finns ett par aforismsviter och ett i hennes livstid otryckt häfte med dikter på tyska, svenska och i ett fall ryska från hennes skolflicksår i S:t Petersburg.

• 1916 - Dikter
• 1918 – Septemberlyran
• 1919 – Rosenaltaret
• 1919 – Brokiga iakttagelser (aforismer)
• 1920 - Framtidens skugga
• 1920 – Tankar om Naturen (aforismer, publicerade i tidskriften "Ultra" 1922)
• 1925 – Landet som icke är (postumt, redigerad av Hagar Olsson)

Vaxdukshäftet (skrivet 1907–09) från tonåren i Sankt Petersburg och Raivola utgavs i Finland 1961 av Olof Enckell (under titeln Ungdomsdikter 1907–1909) och på nytt 1997; det hade tidigare analyserats av flera forskare, bland annat Gunnar Tideström och av Enckell själv, liksom senare av Ernst Brunner. Manuskriptet finns, liksom de flesta av Södergrans originalmanus, i Svenska litteratursällskapets i Finland arkiv.

"Junge Schwedischsprachige Lyrik in Finnland" var en antologi som Södergran arbetade på under 1921–22 och vilken hon hoppades få publicerad i Tyskland för att kunna lansera den unga svenskspråkiga finländska poesin där. Hon åtog sig själv att översätta en del av sina egna dikter, liksom poem av Diktonius och ett antal poeter i generationen före. Ett tyskt förlag avböjde till slut att publicera – inte oväntat eftersom detta var just när inflationen och instabiliteten nådde som högst i Tyskland – och manuskriptet försvann. Hagar Olsson har kommenterat att hon inte trodde på idén att få ut en bok i Tyskland, men "jag lät henne hållas eftersom jag förstod hur viktigt det var för henne att få drömma om ett andningshål där. Men allt det trassel boken förde med sig gav Edith en törn som definitivt knäckte henne."

Samlade dikter utgavs 1949 i Helsingfors och innehöll då allt som tidigare utkommit i bokform plus (på kommentarsidorna) en del opublicerade dikter, varav ett dussin inte skulle tryckas igen förrän femtio år senare. Landet som icke är har här kluvits upp så att dess avdelningar ligger i anslutning till de olika diktsamlingar där en del av dikterna hörde hemma från början, på korrekturstadiet; den andra avdelningen har förenats med Septemberlyran, som dessa dikter refuserades från, och denna diktsamling är omredigerad i en trolig kronologisk ordning (denna redaktion av Septemberlyran blev praxis i senare utgåvor och ger onekligen en bättre bild av Södergrans avsikter med samlingen). Denna edition från 1949 har blivit bas för otaliga omtryck, inbundna och i pocket. En helt ny utgåva med en del nytt material kom på 1990-talet från Svenska litteratursällskapet i Finland. Se vidare: Backman, Carita; Storå, Siv (1996). Åttio år Edith Södergran: verk och reception 1916–1995: en bibliografi. Skrifter / utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 0039-6842 ; 606. Helsingfors: Svenska litteratursällsk. i Finland. Libris 7903082. ISBN 951-583-035-4 

De sju originalsamlingarna finns tillgängliga i elektronisk form på Projekt Runeberg (se extern länk nedan).

Dramatiska verk om Edith Södergran

Dramatikern Magnus Nilssons skådespel Guds djärvaste ängel hade urpremiär med Teatergruppen Oktober 1987 och handlar om relationen mellan Södergran och likaledes finlandssvenske poeten Elmer Diktonius. Pjäsen har spelats i ett flertal uppsättningar genom åren, däribland en version för Sveriges Television 1990.

Referenser

Tryckta källor

• Brunner, Ernst (1985). Till fots genom solsystemen: en studie i Edith Södergrans expressionism. Stockholm: Bonnier. Libris 7146984. ISBN 91-0-046428-7 
• Evers, Ulla (1992). Hettan av en gud: en studie i skapandetemat hos Edith Södergran = The heat of a god : a study of the theme of creation in the works of Edith Södergran. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, 0348-4653 ; 24. Göteborg: Litteraturvetenskapliga institutionen, Univ. Libris 7756427. ISBN 91-86270-29-X 
• Lönnroth Lars, Delblanc Sven, Göransson Sverker, Zilliacus, Clas, red (1999). ”Avantgardet i öster – finlandssvensk modernism”. Den svenska litteraturen. 3, Från modernism till massmedial marknad : 1920-1995. Stockholm: Bonnier. sid. 151–156. Libris 8233784. ISBN 91-0-056775-2 
• På fria villkor: Edith Södergran-studier. Skrifter utgivna av svenska litteratursällskapet i Finland, 0039-6842 ; 751. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2011. Libris 12055082. ISBN 978-951-583-222-1 
• Ström, Eva (1994). Edith Södergran. Litterära profiler, 99-1548962-5. Stockholm: Natur och kultur. Libris 7229092. ISBN 91-27-03527-1 
• Södergran, Edith; Olsson Hagar (1973). Ediths brev: brev från Edith Södergran till Hagar Olsson. Jakobstad: Schildts. Libris 7844407. ISBN 951-50-0040-8 
• Tideström, Gunnar (1949). Edith Södergran. Helsingfors: Schildt. Libris 2746214 
• Witt-Brattström, Ebba (1997). Ediths jag: Edith Södergran och modernismens födelse. Stockholm: Norstedt. Libris 7157327. ISBN 91-1-971402-5 

Vidare läsning

• Ahlander, Dag Sebastian (2006). Fönster mot kosmos: en bok om Edith Södergran. Stockholm: Natur och kultur. Libris 10162814. ISBN 91-27-10591-1 
• Brunner, Ernst (1992). Edith: roman. Stockholm: Bonnier. Libris 7148914. ISBN 91-0-055486-3 
• Ekelöf, Gunnar (1968). Edith Södergran: studier. [Stockholm]: [Svenska akademien]. Libris 646480 
• Enckell, Olof (1949). Esteticism och nietzscheanism i Edith Södergrans lyrik. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 321. Studier i finlandssvensk modernism, 1. ISSN 0039-6842. Helsingfors. Libris 450672 
• Enckell, Olof (1961). Vaxdukshäftet: en studie i Edith Södergrans ungdomsdiktning. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 365145 
• Evers, Ulla (1982). Studier i Edith Södergrans lyrik. Göteborg: Univ., Litteraturvet. inst. Libris 9218713 
• Hackman, Boel (2000). Jag kan sjunga hur jag vill: tankevärld och konstsyn i Edith Södergrans diktning. Helsingfors: Söderström. Libris 8384936. ISBN 951-52-1857-8 
• Hedberg, Johan (1991). Eros skapar världen ny: apokalyps och pånyttfödelse i Edith Södergrans lyrik. Göteborg: Daidalos. Libris 7756963. ISBN 91-86320-72-6 
• Historiska och litteraturhistoriska studier. 67. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 575. ISSN 0039-6842. Helsingfors: Sällsk. 1992. Libris 3441961. ISBN 951-9018-88-3 
• Häll, Jan (2006). Vägen till landet som icke är: en essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 686. ISSN 0039-6842. Stockholm: Atlantis. Libris 10025764. ISBN 91-7353-111-1 
• Lillqvist, Holger (2001). Avgrund och paradis: studier i den estetiska idealismens litterära tradition med särskild hänsyn till Edith Södergran. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 627. ISSN 0039-6842. Helsingfors. Libris 8385896. ISBN 951-583-061-3 
• Poesifestivalen i Nässjö; Silkeberg, Marie (1999). Om kärleken i nittiotalsdikten: Edith Södergran möter Karin Boye. Italiensk poesi. Jönköping: Konst- och kulturavd., Landstinget i Jönköpings län. Libris 7797427. ISBN 91-972522-7-1 
• Rahikainen, Agneta: Kampen om Edith: Biografi och myt om Edith Södergran. Schilds & Söderströms, 2014 ISBN 978-951-52-3342-4
• Rahikainen, Agneta (2014). Poeten och hennes apostlar: En biomytografisk analys av Edith Södergranbilden. (Diss.). Helsingfors: Helsingfors universitet. ISBN 978-952-10-9790-4. http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-10-9791-1 
• Sigrell, Bo (2009). Att dikta sig fri från verkligheten: Tove Ditlevsen, Edith Södergran, Gunvor Hofmo. Möklinta: Gidlund. Libris 11331504. ISBN 978-91-7844-777-0 
• Södergran, Edith (1993). Som en eld över askan: Edith Södergrans fotografier. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 582. ISSN 0039-6842. Helsingfors: Svenska litteratursällsk. i Finland. Libris 7903060. ISBN 951-583-000-1 
• Tema Edith Södergran.. Horisont, 39 (1992):1. ISSN 0439-5530. Vasa: Horisont. 1992. Libris 1313696 
• Therman, Erik (1936). Edith Södergran. [Stockholm]. Libris 3121901 
• Two women writers from Finland: Edith Södergran (1892–1923) and Hagar Olsson (1893–1978): Papers from the Symposium at Yale University, October 21–23, 1993. Edinburgh: Lockharton Press. 1995. Libris 6879060. ISBN 1-874665-05-2 
• Villalobos, Héctor Areyuna (1981). Edith Södergrans sista alster: Ett bidrag till studiet av några av de sista dikter som skaldinnan skrev mellan 1920–1923. Stockholms universitet. Litteraturvetenskapliga inst. Libris 12655793 
• En väg leder vidare och stjärnorna är intensiva också här: 20 år med Edith Södergran-sällskapet. [Helsingfors]: Edith Södergran-sällskapet. 2005. Libris 10138674. ISBN 952-91-8553-7 
• Willner, Sven (1994). Vandring i labyrint och andra essäer. Helsingfors: Söderström. Libris 7846036. ISBN 951-52-1498-X 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Edith Södergran.
  Bilder & media
• Wikiquote har citat av eller om Edith Södergran.

  Citat
• Wikisource har verk av eller om Edith Södergran.
  Originalverk
• Edith Södergran, författarpresentation i Projekt Runeberg
• Edith Södergrans verk hos Litteraturbanken
• Dikter av Edith Södergran från Svensk Lyrik
• Edith Södergran i Libris
• Svenska litteratursällskapet i Finland: författarporträtt om Edith Södergran
• Edith Södergrans fotografier, fritt tillgängliga på Flickr (ur Svenska litteratursällskapets i Finland arkiv)