Erik Magnusson av Sverige
| Erik | |
|---|---|
 |
|
| Kung Eriks sigill | |
|
|
|
| Regeringstid | 17 oktober 1356 (utropad)/28 april 1357 (erkänd)–20 juni 1359 (2 år och 246 dagar/2 år och 53 dagar) |
| Företrädare | Magnus Eriksson |
| Efterträdare | Magnus Eriksson |
| Gemål | Beatrix av Bayern |
| Barn | Erik |
| Ätt | Bjälboätten |
| Far | Magnus Eriksson |
| Mor | Blanka av Namur |
| Född | 1339 |
| Död | 20 juni 1359 |
Erik Magnusson, ibland kallad Erik "XII", var kung av Sverige och herre över Skåne 1356-1359, född 1339, död 1359 (pesten), son till kung Magnus Eriksson och drottning Blanka av Namur.
Han valdes till kung 1344, endast fem år gammal, sedan hans yngre bror Håkan Magnusson 1343 valts till kung av Norge, Vid mitten av 1350-talet trädde Erik i förbindelse med de mot fadern oppositionella svenska stormannakretsarna och framträdde vid deras uppror 1356 som den synlige ledaren för upproret. Den verklige ledaren torde egentligen ha varit Nils Turesson (Bielke). Erik antog samma år kungatitel, och tvingade sin far vid förlikningen i Jönköping 1357 att avstå Skåne, södra Halland, Blekinge, samt en del av Småland, Östergötland och Finland till Erik. Genom en ny överenskommelse samma år erhöll han även Svealand och Norrland. Den vanmäktige fadern sökte nu stöd hos Valdemar Atterdag mot sin son, och 1359 inföll denne i Skåne. Erik ryckte då in i Skåne, men Valdemar hade då redan utrymt landet.
Kort därpå avled Erik hastigt, antagligen i någon pestsjukdom. Magnus Erikssons motståndare lät utsprida ryktet av Erik och hans hustru Beatrix av Bayern blivit förgiftade av Eriks mor, Blanka av Namur, vilket med all sannolikhet var osanning.
Källor [redigera]
- Svensk uppslagsbok. Malmö 1931.
