Håkan Magnusson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om Håkan Magnusson, som var kung av Norge 1343–1380 och av Sverige 1362–1364. För hans namne, som var kung av Norge 1299–1319, se Håkon Magnusson.
Håkan
Kung Håkans sigill
Kung av Norge
Regeringstid 18 november 1343–augusti eller 10 eller 11 september 1380
Företrädare Magnus Eriksson
Efterträdare Olof Håkansson
Kung av Sverige (medregent till Magnus Eriksson)
Regeringstid 15 februari 1362–februari 1364
Företrädare Magnus Eriksson
Efterträdare Albrekt av Mecklenburg
Gemål Margareta Valdemarsdotter
Barn Olof
Ätt Bjälboätten
Far Magnus Eriksson
Mor Blanka av Namur
Född Augusti 1340
Död Augusti eller 10 eller 11 september 1380
Oslo
Begravd Mariakyrkan i Oslo
Religion Romersk-katolska kyrkan
Unionsvapen för kung Håkan av Norge och Sverige (efter vapenbok af herolden Gelre c. 1380)

Håkan Magnusson (no. Håkon VI Magnusson), född 1340, död 11 september 1380, var kung av Norge 1355–1380 och kung av Sverige 1362–1364, son till svenske kung Magnus Eriksson och Blanka av Namur. Han samregerade med sin far över Sverige i två år, innan Albrekt av Mecklenburg kom till makten.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Håkan Magnusson utsågs 1343 av de norska stormännen till kung av Norge. Under hans omyndighetstid skulle fadern och det norska rådet utöva regeringen. Håkan Magnusson blev myndig 1355 men kom inte att spela någon mer framträdande roll förrän efter den äldre brodern Eriks död 1359. Han uppträdde nu vid faderns sida i den konflikt med Danmark som följde Valdemar Atterdags erövring av Skåne 1360. En schism utbröt dock dem emellan 1361, och året därpå utsågs Håkan av de svenska stormännen till kung i Sverige. Han syntes dock åter ha försonats med fadern.[1]

1363 gifte han sig med Valdemar Atterdags dotter Margareta, med vilken han 1359 trolovats. Trolovningen hade dock brutits i samband med konflikten 1360-1361, och ett nytt giftermålsavtal ingåtts med Elisabet av Holstein, som Håkan sedan bröt.[1]

I de följande striderna mot mecklenburgarna vid deras usurpationssträvanden kämpade Håkan på faderns sida. I motsats til denne lyckades han undkomma nederlaget mot Albrekt av Mecklenburg i slaget vid Gataskogen 1365. Håkan lyckades behålla under sitt välde vissa delar av västra Sverige, men den svenska kronan måste han avstå till Albrekt. Senare ställdes han alltmer i skuggan av sin hustru, som tycks ha haft stort inflytande på hans regering.[1]

Barn:

  1. Olof, 1370–1387, kung av Danmark och Norge, gjorde anspråk på den svenska tronen, men dog ung i lunginflammationFalsterbohus; med honom dog Folkungaättens kungliga gren ut.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1932). Svensk uppslagsbok. Bd 13. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 613-14