Stenkil

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stenkil
De stenkilska fönstren (ättens verk) i Vreta kloster
Kung av Sverige
Regeringstid 1060–1066
Företrädare Emund den gamle
Efterträdare Erik och Erik
Gemål Möjligen en dotter till företrädaren Emund den gamle
Barn Halsten
Inge den äldre
Ätt Stenkilska ätten
Far Enligt ett sentida påstående Ragnvald den gamle
Mor Enligt ett sentida påstående Astrid Nialsdotter
Född Omkring 1030
Död 1066

Stenkil var kung av Sverige cirka 1060–1066, född omkring 1030 och död omkring 1066. Hans namn härrör sig från kittel (inte kil). Hans äktenskap med en till namnet okänd dotter till kung Emund gamle har varit avgörande för hans tillträde som kung.[1]

Stenkils närmaste bakgrund är okänd. Västgötalagens kungalängd påstår att Stenkil var västgöte med anknytning till Levene.[2] Sannolikt är i alla fall att han var av västgötsk härkomst och förutom att han var en "väldig bågskytt" var han mycket omtyckt i sin fädernebygd. Vidare uppges att han var en from man och en kristendomens förespråkare, som troligen lät upprätta biskopssätet i Sigtuna.[3]

Från Adam av Bremen vet man att han tillhörde kretsen kring kung Emund gamle. Adam var emellertid osäker på Stenkils anknytning till Emund och skrev på ett ställe i sin krönika att han inte visste om Stenkil var Emunds nepos (syskonbarn eller möjligen barnbarn) eller privignus (styvson). På annan plats i Adams text kallas dock Stenkil Emunds nepos utan några reservationer.[4]

Stenkil skall ha varit den ende mannen kring Emund som stödde den av Hamburg-Bremen utsände Adalvard den äldre när den av Osmundus influerade kungen avstyrde dem. Efter att Stenkil blivit kung fortsatte han att stödja den bremiska biskopstolen.[4]

När en ny biskopsdelegation ledd av biskoparna Adalvard den yngre i Sigtuna (senare också biskop i Skara) och Egino i Dalby några år senare ville göra ett nytt försök att missionera i Uppland genom att bränna hednatemplet i Uppsala eftersom de trodde att hela folket då skulle omvända sig till kristendomen, stoppade Stenkil detta.[4] Stenkil var själv kristen men lyckades få biskoparna att avstå från detta, eftersom han befarade att han skulle bli avsatt och de som omvänt sig skulle återfalla i hedendom.

Enligt Snorre Sturlassons Heimskringla stödde Stenkil den norske jarlen Håkon Ivarssons uppror mot Harald Hårdråde. Morkinskinna berättar att han var fet, tung och tyckte om att dricka. Enligt Knytlingasagan skall han utan framgång anfallit Sven Estridsson.[4]

Hervararsagan berättar att Stenkil "blev sotdöd i Svitjod" ungefär samtidigt som den norske kungen Harald Hårdråde dog i slaget vid Stamford Bridge i England år 1066. Hans stoft sägs vila i den så kallade Kungskullen utanför Levene.[5]

Efter Stenkils död drabbades Sverige av inbördesstrider mellan två tronpretendenter som båda hette Erik, den ene kan möjligen ha varit Stenkils son. Hans mest betydande efterföljare på tronen blev dock sönerna Halsten och Inge, och senare kom två av hans sonsöner att uppstiga på den. Denna kungaätt kallas därför för den Stenkilska ätten.

I sagorna[redigera | redigera wikitext]

I det sena tillägget(1200-tal) till Hervararsagan berättas en hel del om Stenkil:

Steinkell hét ríkr maðr í Svíaríki ok kynstórr; móðir hans hét Ástríðr, dóttir Njáls Finnssonar ins skjálga af Hálogalandi, en faðir hans var Rögnvaldr inn gamli. Steinkell var fyrst jarl í Svíþjóð, en eptir dauða Eymundar konungs tóku Svíar hann til konungs. Þá gekk konungdómr ór langfeðgaætt í Svíþjóð inna fornu konunga. Steinkell var mikill höfðingi. Hann átti dóttur Eymundar konungs. Hann varð sóttdauðr í Svíþjóð nær því, er Haraldr konungr fell á Englandi. Ingi hét sonr Steinkels, er Svíar tóku til konungs næst eptir Hákon.[6]

Stenkil hette en rik man i Sverige av ädelt blod; hans moder hette Astrid, som var dotter till Njal Finnsson från Hålogaland, hans fader var Ragnvald den Gamle. Stenkil var först jarl i Svitjod, och efter att kung Emund dog, så valde svenskarna honom till sin kung. Då gick kungadömet i Svitjod ur den gamla kungaättens hand. Stenkil var en mäktig hövding. Han äktade kung Emunds dotter. Han dog sotdöden i Svitjod nära den tid då kung Harald dog i England. Stenkil hade en son som hette Inge, som Svenskarna tog till konung efter Håkan.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lars O. Lagerqvist i Sverige och dess regenter under 1000 år ISBN 91-0-075007-7 pp. 41 & 42.
  2. ^ Maja Hagerman (1996). Spåren av kungens män. Stockholm: Rabén Prisma. sid. 289-290. ISBN 91-518-2927-4 
  3. ^ Maj Odelberg (1995). ”Stenkil”. Vikingatidens ABC. Statens historiska museum 
  4. ^ [a b c d] Hans Gillingstam. ”Stenkil”. Svensk biografiskt lexikon. http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=20139. Läst 29 november 2012. 
  5. ^ Stenkil i Nordisk familjebok (första upplagan, 1891)
  6. ^ Hervarar saga ok Heiðreks, Guðni Jónsson's og Bjarni Vilhjálmsson's edition at «Norrøne Tekster og Kvad».